Gyldene bubblor: Nicolas Feuillatte Blanc de Blances 2020

399 kronor på Systembolaget.

”Too much of anything is bad, but too much Champagne is just right”, konstaterade F Scott Fitzgerald. Vem är väl jag att ifrågasätta författaren bakom Den store Gatsby? Självklart kan man aldrig få för mycket champagne. Med ett rikligt förråd i beredskap står man sig stark genom livets växlande med- och motgångar.

Senaste tillskottet i min champagnekällare är några buteljer från Nicolas Feuillatte, Blanc de Blances årgång 2020. Den är enbart gjort på chardonnay och alkoholhalten är 12 procent. Jag har faktiskt aldrig druckit något av denna tillverkare innan. Men champagnen bör nog vara okej om den dög åt Jackie Kennedy, Lauren Bacall, Aristotle Onassis och Sophia Loren – bara några av de prominenta vänner som Nicolas Feuillatte i egen hög person hade i sin kundkrets.

Nicolas Feuillatte (1926-2014) var en fransk affärsmän, som efter andra världskriget begav sig till New York och blev en förmögen importör av kaffe och kakao. I början av 70-talet tog han över vingården Domaine de Bouleuse nära Reims och lanserade sin egen champagne 1976.

Tio år senare, 1986, köptes varumärket av Centre Vinicole de la Champagne – ett odlarkooperativ som grundades 1972 av Henri Macquart (1914-2005), en legendarisk profil som hängivet arbetade för att samla vinodlarna, trygga deras ekonomi och stärka regionen Champagnes ställning.

Nicolas Feuillatte må vara det yngsta av de stora champagnehusen. Men kooperativet med sina cirka 5000 odlare har onekligen varit väldigt framgångsrikt. På den franska hemmamarknaden leder Nicolas Feuillatte överlägset sett till försäljningsvolym, och globalt ligger man på tredje plats bland konkurrenterna.

Gyldene bubblor: Cuvée Prestige Rosé Millésime JM Gobillard & Fils, 2020

380 kronor på Systembolaget.

Jag gillar rosévin, jag gillar champagne. En kombination gör mig riktigt glad. Således är roséchampagne ett givet inslag i vinkällaren, det skadar ju aldrig att ha några dylika flaskor i beredskap till soliga, lata sommardagar.

Eller närhelst annars känslan faller på, egentligen. Som Lily Bollinger, ägare av det världsberömda champagnehuset, så träffande uttryckte det i en intervju i Daily Mail 1961:

I drink my Champagne when I’m happy and when I’m sad. Sometimes I drink it when I’m alone. When I have company I consider it obligatory. I trifle with it when I’m not hungry and drink it when I am. Otherwise I never touch it – unless I’m thirsty.

En som det förefaller mig prisvärd roséchampagne jag nyss råkat på i Systembolagets sortiment är från champagnehuset JM Gobillard & Fils, grundat 1933 och med säte i byn Hautvillers, några kilometer från Épernay. Deras Cuvée Prestige Rosé Millésime, årgång 2020, är en blend av 60 procent chardonnay och 40 procent pinot noir.

Vi lägger några flaskor till samlingen i Långökällaren och försöker låta bli att korka upp dem innan det frestande innehållet fått utveckla sig ett tag framöver.

Gyldene bubblor: Pol Roger Brut Vintage 2018

799 kronor på Systembolaget.

Gutår, kamrater! Jag har börjat samla årgångschampagne till min lilla vinkällare på Långö och vad är väl lämpligare att starta med än några ädla flaskor från Maison Pol Roger på Avenue de Champagne i Épernay? ”The most drinkable address in i the world”, enligt den hängivne stamkunden Winston Churchill.

Pol Roger Brut Vintage 2018 är en blend av 60 procent pinot noir och 40 procent chardonnay, druvorna kommer från tjugo Grand Cru- eller Premier Cru-gårdar i champagnedistriktets norra delområden Montagne de Reims och Côte des Blancs.

Nu får flaskorna ligga till sig och mogna ytterligare några år i Långökällaren. Den som väntar på något gott…

Ett ställe med klass!

Oj, det var verkligen bättre förr. Begrunda denna annons i tidningen Strix anno 26 september 1906. En restaurang, därtill i Stockholm (!), som stoltserar med att servera surströmming varenda dag. Åtminstone kring kvarteren på Hornsgatan måste det uppenbarligen funnits många entusiaster av ädelsvensk husmanskost.
Tyvärr finns inte restaurang Linnéa kvar. Men här är ett fotografi från Hornsgatan 50 i Stockholm där etablissemanget var beläget (ingången låg i hörnet rakt fram).

Surströmming på Långö

Strax dags…
…för årets surströmmingsskiva på Långö! Kära vännerna Fredrik och Selma var först på plats bland de sugna gästerna i pergolan på gården.
Första burken öppnas (notera att Fredrik håller ett rejält säkerhetsavstånd).
Redo att hugga in: jag, syrran, grannen Andreas med flickvännen Ann, och Fredrik.
Nu jäklar ska det frossas.
Själv föredrar jag den traditionella klämman utan krusiduller: tunnbröd, surströmming, rödlök och mandelpotatis.
Finsmakargänget kring bordet: Selma, Andreas, Ann, syrran, Lotta och Fredrik.
Lottas hund Charlie med sin nya polare.
Lotta.
En grillad korv efter supén är naturligtvis aldrig fel.
I kvällningen hade även syrrans kompisar, paret Camilla och Per, vägarna förbi och förgyllde sällskapet.
Skymningen faller på över vår härliga ö.
Och med denna skiva avslutar vi officiellt sommarsäsongen 2025 på Långö. Tack alla för ett synnerligen trevligt samkväm!

Biff à la Rydberg

Svensk husmanskost i dess prydno.

Jag kommer hem till Långö över helgen och välkomnas innanför dörren av en perfekt Biff à la Rydberg med ett gott rödvin därtill. Himmelskt! Det är min syster, mycket begåvad inom kökskonsten, som haft den stora vänligheten att tillaga och bjuda på denna härliga klassiker i den svenska husmanskostens stolta repertoar.

Men visste ni att det faktiskt var en fransman som ursprungligen låg bakom skapelsen? Han hette Jean-François Régis Cadier, utbildad köksmästare i Paris som tog anställning hos greven Jakov Dasjkov i St Petersburg. När denne greve 1852 utsågs till ryskt sändebud i Sverige följde Régis Cadier med för att organisera hushållet, men bytte snart upp sig till en förnämligare arbetsgivare: kung Oscar I på Stockholms slott.

Jean-François Régis Cadier, 1829-1890.

Régis Cadier passade även på att öppna en populär delikatessaffär i huvudstaden och tog 1859 över arrendekontraktet på Hôtel Rydberg, då nyligen uppfört vid Gustav Adolfs torg efter en donation av skeppsredaren och grosshandlaren Abraham Rydberg.

Med Régis Cadier vid rodret kom Hôtel Rydberg att bli Stockholms ledande hotell och det första i Sverige av verkligt kontinentalt snitt. Det skattade åt förgängelsen 1914, men Abraham Rydbergs namn var förstås garanterat att leva vidare genom just Biff à la Rydberg som Régis Cadier serverade i hotellets restaurang.

När denne formidable fransos ändå var i farten lät han bygga det överdådiga Grand Hôtel, vilket slog upp portarna på Blasieholmen 1874. För övrigt var det Régis Cadier som på våra inhemska breddgrader lanserade skicket att varje restauranggäst skulle förses med en ren servett vid bordet!

Abraham Rydberg, 1780-1845.

Matglädje!

Kinasyltor av gammalt hederligt snitt är vi inte längre bortskämda med i mina trakter på sydostkusten. Thairestaurangerna dominerar numera totalt på den asiatiska matfronten. Men kommer man till västgötska Vårgårda finns det undsättning att söka. Restaurang Shanghai, belägen på Kungsgatan i centrum, håller ännu den minnesvärda kulinariska fanan högt.
Fyra små rätter har serverats. Lyckan var förstås fullkomlig när jag äntligen fick tillfälle att beställa in denna under min uppväxttid synnerligen populära måltid igen, emblematisk för det traditionella svensk-kinesiska köket. Fyra små rätter lär, enligt vad den gastronomiska historien förtäljer, introducerats 1973 av Stockholmskrögaren Erland Yang Colliander som – passande nog dagen till ära – också drev en restaurang vid namn Shanghai.

Surströmmingspremiär vid Kålösundet

Första burken är öppnad. Magiska dofter!
Anar vi dock en viss skepsis från Fridas sida…?
Våra inbjudna hedersgäster: min pappa Anders till höger (som lärde mig älska surströmming redan i unga år) och till vänster Fridas granne Hans Nilsson med sin hund Beda. Hans är en genuin Långöveteran. Han har troget bott på Lagmansgatan 24 ända sedan huset byggdes 1954, alltså i prick 70 år!
Axel von Fersen tittar glupskt fram.
En sann delikatess.
Två av öns vackra damer: Frida och Beda.
Stilstudie av en mätt och belåten herre, njutandes av Långölivet i sena augusti. Tack Frida som ordnade att vi kunde få så trevligt till bords!

Kräftor kräva dessa kåserier!

Skrivit i Sydöstran den 10 augusti.

Augusti är här med kräftpremiär! Det är en tradition man håller kär.

Det äldsta dokumenterade belägget för en svensk kräftskiva (nåja, kräftätande snarare) är från 1562. Det är Erik XIV som till sin syster Annas bröllop beordrar en fogde i Nyköping att dammsuga trakten på alla kräftor han kan få tag på.

Inmundigande av denna våra vattendrags läckerhet har alltså gamla anor i svensk gastronomi. I kokboken med stort K, Cajsa Wargs Hjelpreda i hushållningen för unga frutimber från 1755, finns flera intressanta kräftrecept. Vad sägs om ”Rudor stufwade med miölk och Kräft-stiertar”, ”Kräftor stufwade i söt miölk”, ”Petits patés af Kräftor” eller ”Fin Ragout af Kräftor”?

Den regelrätta kräftskivan i vår tids bemärkelse är en produkt av det borgerliga sällskapslivet kring förra sekelskiftet. Denna form av gemytligt sensommarfestande med obligatoriska tillbehör som snaps, dill, västerbottenost och blågul bordsflagga blev snabbt mäkta populär.

Det förstår man inte minst av den första svenska folkomröstningskampanjen 1922. Nykterhetsrörelsen, med förbundna krafter inom Socialdemokraterna och Liberalerna, hade lyckats driva fram ett referendum om införande av totalt rusdrycksförbud i landet.

Den klassiska affischen från folkomröstningen 1922.

Men motståndarsidan mobiliserade slugt konstnären och författaren Albert Engström, som på en berömd valaffisch utropade: ”Kräftor kräva dessa drycker! Du måste avstå från kräftor om du icke röstar nej den 27 augusti”. Gissa vem som vann?

Men den som trodde att hotet mot den äktsvenska kräftskivan därmed var över högg i sten. Redan i augusti 1907 märkte man att beståndet av vår inhemska flodkräfta sinade. Detta eftersom smittade kräftor från Finland börjat sprida kräftpest i sjöar och vattendrag. Vad hjälpte det då att nubben räddades?

I takt med att situationen blev allt allvarligare för flodkräftan fann man till sist en lösning. Efter ett riksdagsbeslut på 60-talet inplanterades istället signalkräftor från Nordamerika. Men det verkade ändå länge mörkt.

Augusti 1974: folkhemmet skakat!

Inför kräftpremiären 1974 larmades illustrativt i saliga tidskriften Röster i Radio/TV: ”Njut av kräftor innan det är för sent! Den svenska kräftan, flodkräftan, ser ut att gå mot sin undergång. Och importen av kräftor håller på att nå sitt tak. Den planterade signalkräftan kommer att ta många år på sig att för att kunna bli något att räkna med på matbordet.”

Fortfarande 50 år senare är dessvärre läget för vår traditionella flodkräfta mycket illa. Boven i vattnet är signalkräftan, den som det visade sig förhastat och naivt inplanerade, eftersom den lömskt sprider kräftpest i hejdlös omfattning. Signalkräftan är numera av EU klassad som en invasiv främmande art och helst ska bort, samtidigt som flodkräftan är rödlistad och för en desperat överlevnadskamp.

Eget kräftfiske var det många år sedan jag själv vågade mig på. Istället får man väl hålla till godo med färdigköpta, importerade turkiska kräftor även denna gång. Ack, ur led är tiden. Kommer den gamla kära svenska kräftskivan, sensommarens höjdpunkt, någonsin att bli sig lik?