Gyldene bubblor: Nicolas Feuillatte Blanc de Blances 2020

399 kronor på Systembolaget.

”Too much of anything is bad, but too much Champagne is just right”, konstaterade F Scott Fitzgerald. Vem är väl jag att ifrågasätta författaren bakom Den store Gatsby? Självklart kan man aldrig få för mycket champagne. Med ett rikligt förråd i beredskap står man sig stark genom livets växlande med- och motgångar.

Senaste tillskottet i min champagnekällare är några buteljer från Nicolas Feuillatte, Blanc de Blances årgång 2020. Den är enbart gjort på chardonnay och alkoholhalten är 12 procent. Jag har faktiskt aldrig druckit något av denna tillverkare innan. Men champagnen bör nog vara okej om den dög åt Jackie Kennedy, Lauren Bacall, Aristotle Onassis och Sophia Loren – bara några av de prominenta vänner som Nicolas Feuillatte i egen hög person hade i sin kundkrets.

Nicolas Feuillatte (1926-2014) var en fransk affärsmän, som efter andra världskriget begav sig till New York och blev en förmögen importör av kaffe och kakao. I början av 70-talet tog han över vingården Domaine de Bouleuse nära Reims och lanserade sin egen champagne 1976.

Tio år senare, 1986, köptes varumärket av Centre Vinicole de la Champagne – ett odlarkooperativ som grundades 1972 av Henri Macquart (1914-2005), en legendarisk profil som hängivet arbetade för att samla vinodlarna, trygga deras ekonomi och stärka regionen Champagnes ställning.

Nicolas Feuillatte må vara det yngsta av de stora champagnehusen. Men kooperativet med sina cirka 5000 odlare har onekligen varit väldigt framgångsrikt. På den franska hemmamarknaden leder Nicolas Feuillatte överlägset sett till försäljningsvolym, och globalt ligger man på tredje plats bland konkurrenterna.

Stenhuggarleden runt

På valsöndagen besöker vi kära Tjurkö för en promenad längs Stenhuggarleden. Den tar sin början vid Restaurationshuset som förr utgjorde det gamla stenhuggarsamhällets centrum med handelsbod, bageri, bryggeri, matbespisning, samt tillhåll för läkare och präst.
Vid den tidigare utskeppningshamnen skymtar Karlskrona i fjärran. Stenhuggeriet på Tjurkö startade i industriell skala på 1860-talet och det mesta av den blekingska graniten gick på export till den tyska marknaden.
Lotta och Charlie vid Storbrottet Vrålebo.
Stenhuggarleden är bara 1,5 kilometer lång. Men sträckan bjuder, mitt ute i skärgården, på ett säreget, suggestivt kulturhistoriskt landskap, sårigt och kargt.
Stenhuggeriet på Tjurkö hade sin storhetstid decennierna innan sekelskiftet 1900. Då bodde omkring 1200 människor på ön, de flesta med anknytning till den hårda och slitsamma näringen. Verksamheten drabbades av ett tungt slag med första världskriget utbrott 1914, då exporten till huvudmarknaden i Tyskland försvann. Stenhuggeriet förde sedan en tynande tillvaro. 1956 var sagan definitivt all.
Stenslipers i marken vittnar om en tidigare järnväg.
En stenhuggarbod, vari arbetare knackade gatsten och fick någorlunda skydd för väder och vind.
Krutboden, där det brukade förvaras svartkrut som laddades i borrhålen. Olyckor, därtill med dödlig utgång, var dessvärre inte ovanliga när det sprängdes i berget.
Tillbaka vid Restaurationshuset och därmed har vi gått varvet runt.
En nöjd vandrare som gillar Tjurkö skarpt!

The price of power

Public people almost eagerly dehumanise themselves. They allow the markings of region, family, class, individual charachter and, generally, personhood that they once possessed to be leached away.

They construct a new public self that often does terrible damage to what remains of the genuine person.

– Meg Greenfield, Washington, 2001.