Skrivit i Corren 15/5:

Det är sommaren 1968. Beppe Wolgers ska till hösten sätta upp revyn Klotter på Maximteatern i Stockholm. Regissör och scenograf är Yngve Gamlin, som har en fritidsbostad på Öhn i Ströms vattudal, norra Jämtland. Under arbetet med föreställningen reser Beppe dit. Och får en uppenbarelse. 

”Det var hit jag längtat hela mitt liv, utan att jag vetat om det”, säger han senare. Med sin familj köper han en gård på Öhn, den blir hans kreativa bas framöver och ger Beppe en rejäl konstnärlig nytändning. Ett resultat är den klassiska barnfilmen Dunderklumpen, ett annat hans finaste bok Röster från Vattudalen. 

Ingmar Bergman är ett intressant parallellfall. 1960 ska han göra filmen Såsom i en spegel och fantiserar om Orkneyöarna som inspelningsplats. Produktionsbolaget tycker att det låter väl häftigt, och kontrar med ett inte fullt så komplicerat ställe. Hur vore det med gotländska Fårö? Bergman åker motvillig iväg och kollar. ”Egentligen vet jag inte vad som hände. Om man vill vara högtidlig kan man säga att jag funnit mitt landskap, mitt verkliga hem. Vill man vara lustig kan man tala om kärlek vid första ögonkastet”, skriver Bergman i memoarerna Laterna magica. 

Det är något speciellt med öar, inte sant? Till och med en rastlöst flaxande själ som August Strindberg hade sitt Kymmendö i Stockholms skärgård att återkommande landa på. Under flera somrar brukade han hyra bostad där – tills Hemsöborna gavs ut, Kymmendös invånare kände sig skandaliserade och meddelade att herr Strindberg inte längre var välkommen. 

Det problemet drabbade aldrig den betydligt blidare Tomas Tranströmer på Runmarö (också Stockholms skärgård), sedan barndomen en kär plats som han blev livslångt trogen och skrev in i nobelprislitteraturen med sin underbara diktsamling Östersjöar. Många författare har gärna vistats på just Runmarö, exempelvis Hjalmar Söderberg och Lars Forssell. Även Strindberg omlokaliserade sig dit några somrar efter rabaldret med Hemsöborna och fick nytt krut i pennan till att skriva romanen I havsbandet. Typiskt nog vann han ingen större popularitet på Runmarö heller. Det orsakades emellertid främst av att Strindberg slarvade med sina betalningar och var en ytterst krävande hyresgäst. 

Enligt ensamseglaren Joshua Slocum är öbor världens bästa folk och det är säkert sant. Men med en notoriskt nervig bråkstake som August Strindberg inpå knuten är det kanske inte konstigt att även de tappar tålamodet. Nå, låt oss inte fastna vid honom! Vad är det med öar som har en sådan obotlig dragningskraft på vissa människor? Dessa utpräglade öälskare kallas med en smula apart klingande term för nesofiler (efter grekiskans ”nesos”, ö). 

Länge trodde jag mig själv gå säker på det urbana fastlandet, ett gammalt asfaltsbarn som trivdes bäst i stadsdjungeln. Ehuru vanlig dödlig, drabbades dock även jag en solig junidag av ungefär samma upplevelse som Beppe och Bergman. Jag var nere i sydost och besökte min salig mormors Tjurkö, stenhuggarön i den östblekingska arkipelagen. Det var inte första gången, men nu var det något som verkligen klickade och plötsligt allting bara stämde. En djup känsla av existentiell hemmahörighet, lugn och harmoni. Sedan dess är det ett nesofilt betingat måste att ständigt ta sommarens skärgårdsbåt ut till bryggan i Herrgårdsviken. 

I Laterna magica skriver Bergman att hans bundenhet till Fårö var intuitiv, landskapet motsvarade hans ”innersta föreställningar om former, proportioner, färger, horisonter, ljud, tystnader, ljus och reflexer. Här finns trygghet”. Folke Dahlberg, konstnären och författaren, fann efter en vagabonderande ungdomsperiod sin fristad hemma i Vättern och Tiveden. ”Allt utanför den trakten gör mig bara orolig och hjälper mig inte att nå det som nödvändigtvis måste nås. Känslan av ens arbetes ärlighet”, skrev han 1936. 

Den avgränsade geografin kring norra Vättern förlöste honom, blev det centrala temat i hans litterära produktion. Han stod i intim förbindelse med Vätterns vattenvärld, bodde tidvis på öarna Stora Röknen, Lilla Röknen och Kyrkogårdsön. När Folke Dahlberg 1960 mottog Övralidspriset hette talet Ön ger tillvaron trygghet. Som hängiven nesofil förklarade han: ”Först när man är kringfluten är man trygg. Då blir världen överskådlig, hanterlig. Men inte förminskad: en flisa av världen – en värld i sig. Jorden är också en ö – jag också”. 

Det är gott att hitta sin ö, en tydligt definierad fast punkt bland vågornas svall och flyktiga vindar, en plats av klar integritet som ger närkontakt med det elementära, det väsentliga och ursprungliga. Ön skänker livet både robustare och mer subtila dimensioner. Ön är en tillflyktsort, en famn för vila och reflektion, samtidigt som den ställer människan inför högre krav på frihet och oberoende. Ön manar till balans och väcker skaparkraft. Någonstans, det törs jag lova, finns också en ö som viskar ditt namn. 

Skrivit i Corren 24/4:

Som bekant uppfördes Eiffeltornet till världsutställningen Exposition Universelle i Paris 1889, vilken påpassligt öppnade portarna ett sekel jämt efter den franska revolutionen. Jag vet inte riktigt när det där med världsutställningar kom ur mode. Eller om de över huvud taget fortfarande finns. Har ni hört talas om någon på sista tiden?

Men då, förr alltså, var världsutställningar rejäla kioskvältare. Ett slags OS i teknologiskt och arkitektoniskt skryt. Naturligtvis blev det Storbritannien, den industriella revolutionens hemland, som 1851 arrangerade den första i ordningen. Besökarna begapade det för ändamålet byggda Kristallpalatset i Londons Hyde Park (palatset flyttades senare till Sydenham Hill och skattade tyvärr åt förgängelsen i en brand 1936).

Men 1887 började fransmännen arbeta på något som var menat att bräcka allt. Gustave Eiffel, en brobyggare från senapsmetropolen Dijon, hade vid ritbordet konstruerat vad han hävdade skulle bli ”ett slående bevis för de framsteg som skapas genom ingenjörskonsten under detta århundrade”.

På Champ de Mars satte man ihop tolv tusen järnbalkar med 2,5 miljoner nitar till en kostnad av 7,8 miljoner franc. Tornet blev som planerat färdigt till den stora utställningen, då hänförda besökare kunde promenera trehundra meter upp i luften via 1665 trappsteg. (Eller om det är 1652 trappsteg. Uppgifterna varierar i mina källor, jag lovar att som undersökande journalist räkna själv vid nästa Parisresa och ber att få återkomma med definitivt besked i saken).

Dock fanns det en icke obetydlig opinion bland parisarna som vägrade låta sig begeistras. De tyckte att järntornet vulgariserade stadsbilden. I samband med byggstarten publicerades ett eldfängt upprop i tidningen Les Temps – undertecknat av en lång rad kända kulturpersonligheter som Guy de Maupassant, Sully Prudhomme och Alexander Dumas den yngre – där det proklamerades:

”Vi författare, skulptörer, arkitekter, målare, passionerade älskare av Paris ännu intakta skönhet, protesterar i den missaktade franska konstens namn, med alla våra krafter, med all vår indignation, mot uppförandet av ett onödigt och monstruöst torn i vår huvudstads hjärta. Ska staden Paris framåt associeras med en maskinkonstruktörs barocka och merkantila fantasier, förlora sin ära och ohjälpligt förfulas?”

Varvid myndigheterna lugnande lät meddela att hela rasket skulle monteras ner om några år. Så skedde förstås inte, bland annat till Guy de Maupassants envisa förargelse. Han tog för vana att äta lunch på en restaurang i Eiffeltornet, den enda plats i Paris från vilken han slapp se det! Fiffigt, ty tornet är verkligen svårt att undfly visuellt på annat sätt om man befinner sig i Paris.

Det är ständigt närvarande, detta moderna Babels torn från den romantiska maskinåldern, ett av de mest berömda landmärkena i världen som skapas av människohand, den nu så intimt förknippade symbolen för Paris att det är hart när omöjligt att tänka sig staden utan dess spektakulära järnmonument.  

Ingen vid sunda kroppsvätskor skulle väl idag påstå att Eiffeltornet ohjälpligt förfular Paris. Men visst kan man ge gnällspikarna från 1880-talet rätt i att det egentligen är onödigt. Roland Barthes, den franske filosofen och litteraturforskaren, skrev 1964 en förtjusande liten essä, kort och gott kallad Eiffeltornet som förlaget Faethon ifjol gav ut på svenska (applåd för den kulturgärningen).

Barthes konstaterar Eiffeltornets faktiska onyttighet, dess avsaknad av något bestämt och konkret syfte. I grunden ”är tornet ingenting, det fullbordar ett slags monumentets nollpunkt, det är inte del i någonting heligt, inte heller i konsten, man kan inte besöka Tornet som ett museum: det finns inte någonting att se i Tornet”.

Vad lockar då alla dessa skaror besökare år efter år? Utsikten? Vad det handlar om, enligt Barthes, är att få delta i Eiffeltornets ”dröm (och däri ligger dess originalitet) som kristalliserar så mycket mer än egentligt objekt”. Eiffeltornets magnifika kvalitet är som projektionsyta för den mänskliga fantasins mångfald. ”Tornet är allt som människan förlägger där och det är oändligt”, menar Roland Barthes.

Hans analys anknyter till vad den portugisiske författaren Fernando Pessoa skrev om varför konst är vacker: ”Därför att den är värdelös”. Den har ingen praktisk användbarhet, den gör ingen instrumentell nytta, har inget reellt mål, den är strängt taget inte nödvändig. Vi måste inte ha konst, kultur eller något Eiffeltorn för att överleva som biologiska varelser. Fast vilket liv hade det varit? Just det får konsten i sig att bli så värdefull.

För övrigt lär en dam vid Eiffeltornets invigning 1889 konfronterat Gustave Eiffel, pekat på hans bygge och frågat ingenjören vad i herrans namn den väldiga konstruktionen skulle föreställa. Eiffel blev först en smula förvånad. Han fann sig dock snabbt och svarade: ”Men det ser ni väl? Det föreställer ett A. Som i Amour!”. Klart att myndigheterna i kärlekens huvudstad inte kunde montera bort tornet efter den auktoritativa tolkningen.