Kungliga slott: Ulriksdal
Svara
Kategoriarkiv: Historia
Kungliga slott: Tullgarn
Andrée-expeditionen sammanfattad
Det brottsliga minnet av en landsförvisad monark
Gustav IV Adolf, son och arvtagare till teaterkungen Gustav III, fick ett tragiskt levnadsöde. Han avsattes från tronen 1809 när Sverige förlorade Finland i det ödesdigra kriget mot Ryssland och skickades i exil tillsammans med sin familj. Sverige hämtade en ny kungaätt från Frankrike och Jean Baptiste Bernadotte blev regent under namnet Karl XIV Johan.
Han utfärdade 1812 en lag som inte bara förbjöd allt samröre med den gamla kungafamiljen, utan även krävde att alla minnesmärken av Gustav IV Adolf – såväl offentliga som i privat ägo – måste utplånas.
Porträtt av honom försvann, hans namnchiffer höggs systematiskt bort från kyrkor och andra byggnader, och så vidare. Något liknande försök att under stora ansträngningar framtvinga en dylik kollektiv minnesförlust har aldrig hänt i Sverige, varken förr eller senare.
Men remarkabelt nog blev en milsten, tydligt märkt med Gustav IV Adolfs chiffer, ändå kvar i Karlskrona. Unik och trotsig står den idag till beskådande utanför Wämöparken (den är förstås inte brottslig längre, efter Karl IV Johans död 1844 upphävdes förbudslagen).
Kanske är det passade, ty Karlskrona var faktiskt det sista som Gustav IV Adolf såg av Sverige. Han satt en månad internerad i Kungshuset på Trossö, innan han under självaste julafton 1809 skickades i exil härifrån till kontinenten på fregatten Camilla.
”Han syntes nöjd med att lämna Sverige som han aldrig älskat och som för honom ej erbjöd några tillfredsställande minnen”, skrev greve Anders Fredrik Skjöldebrand som medföljde exkungen ombord.
Efter många års kringirrande i Europa under sitt alias överste Gustavsson dog Gustav IV Adolf, ensam och utblottad, på det schweiziska värdshuset Vita hästen 1837.
För övrigt: När Tyska kyrkan (egentligen Trefaldighetskyrkan) på Stortorget återuppbyggdes efter stadsbranden i Karlskrona 1790 fick den namn efter Gustav IV Adolfs drottning, Fredrika Dorothea Wilhelmina, vid nyinvigningen 1802. Men efter kungafamiljens landsförvisning blev kyrkan raskt omdöpt igen.
Tradition matters
Tradition matters because it is not given to societies to proceed through history as if they hade no past and as if every course of action were available to them. They may deviate from previous trajectory only within a finite margin.
The great statesmen act at the outer limit of that margin. If they fall short, the society stagnates. If they exceed it, they lose the capacity to shape posterity.
– Henry Kissinger, World Order, 2014.
Idag för 55 år sedan
Allmänheten informeras: mina blivande föräldrar har gift sig!
Bröllopsannons i Sundsvalls Tidning den 17 februari 1967.
Mannen som stod det onda emot
Skrivit i Corren 12/6:
Om kungahuset tyckte Vilhelm Moberg inte. ”I en monarki uppkommer alltid en anda av undersåtlighet, som icke är fria medborgare värdig. Kring konungen av Guds nåde och hans anförvanter har i alla tider uppblommat en rik flora av servilitet och inställsamhet, kryperi och allsköns fjäsk”, dundrade han i pamfletten Därför är jag republikan (1955).
Men trots sin principfasta republikanism och liberala frihetslidelse hade Moberg ett gott öga till Karl XI, kungen som 1680 inrättade det karolinska enväldet. Hur gick det ihop? Svaret finns i skriften Svensk strävan, publicerad under brinnande världskrig 1941 när Sverige hukade under hotet av nazitysk ockupation.
Innan Karl XI:s regentperiod hade tidigare kungar och drottningar förlänat stora delar av kronans jord- och godsegendomar till adeln (bland annat som belöning för att frälset ställt upp i det evinnerliga krigandet). En fatal konsekvens var att Sverige närmade sig ett feodalt system, där traditionellt fria torpare och bönder blev utlämnade åt aristokratins godtyckliga herremakt. Karl XI satte stopp för detta. Han behövde åtgärda statens konkursmässiga finanser och rusta upp det misskötta militära försvaret. Lösningen?
Mängder av gods och gårdar som adeln berikat sig på drogs in till kronan igen – den så kallade reduktionen. Högadelns ställning försvagades markant och kronans stärktes till den grad att Karl XI kunde göra kungamakten enväldig. Dock strängt under lagen, vilket han noga påpekade och bondeståndet jublade. Adelns tyranniserande runt omkring i bygderna var ett avslutat kapitel. Äntligen garanterades ordning och rättvisa i den svenska staten, ansågs det.
Vilhelm Moberg, alltid på småfolkets sida, gav den kungliga politiken ett erkännande som sannerligen inte var fy skam. I Svensk strävan hävdade han: ”Karl XI:s reduktion är den största sociala omvälvningen i nyare tid i Sverige. Den räddade en bondeklass, som höll på att förslavas. Därmed räddade den helt enkelt förutsättningarna för uppkomsten av det moderna Sverige, för uppbyggandet av det land som är vårt. Den betecknar kanske den allra största segern för svensk strävan på frihetsgrund.”
Det kan låta som en paradoxal slutsats av Karl XI:s väg till sin enväldesposition. Men han var ändå en duglig, seriöst arbetande monark och så himla fel hade väl inte Moberg. Att det sedan gick åt pipan med förskräckelse när Karl XII tog över faderns tyglar må vara en annan femma. Hursomhelst, poängen i resonemanget var att Vilhelm Moberg ville inpränta att det stolta arvet efter generationer av frihetssträvande svenskar då, 1941, var i direkt dödlig fara att gå om intet.
Hitler och hans mordiska knektar stormade triumferande fram genom Europa. Våra broderländer Norge och Danmark var nyligen härtagna. Det var absolut nödvändigt att bjuda nazisterna beslutsamt motstånd och försvara det fria, oberoende Sverige från att förslavas. Inget opportunistiskt medlöperi, ingen feg och ryggradslös anpassning till den grymma herremakten på folkmaktens bekostnad!
Strax efter krigsutbrottet 1939 publicerade Moberg ett upprop, delvis alluderande på Bergspredikan, för att tydliggöra vad som låg i vågskålen och han var beredd på det yttersta offret:
”Jag har någonting att dö för, som är av högre värde än mitt enskilda liv, än mina återstående levnadsår: Det är rätten att råda över mig själv, över själ och kropp. Det är rätten för mina barn att leva fria i det land, där de fötts… Det är andens fria liv på vår jord, det är tron på andens suveränitet och okränkbarhet – det är allt som jag sammanfattar i den sköna drömmen om jorderiket, som en gång skall höra människan till… Och det onda är allt det, som hotar att ta ifrån mig dessa värden. Jag måste stå det onda emot.”
Nej, haraktigt undfallande inför frihetens fiender – som åtskilliga inom den svenska samhällstoppen dessvärre nesligen var – kan man svårligen anklaga Vilhelm Moberg för. Det mörka året 1941 publicerades inte blott Svensk strävan, den skriften var endast en uppladdning till Mobergs viktigaste insats för att höja allmänhetens beredskapsmoral och stridsvilja.
På hösten utkom romanen som behandlade konfrontationen med ondskan i 1650-talets småländska Värend. Dess självägande bönder hamnar under oket när svenska kronan skänker markerna till en förtryckande, utsugande tysk adelsman. Bönderna svär att enade resa sig mot inkräktaren. Men de flesta bleknar när det verkligen gäller. Vore det inte förnuftigare med eftergifter och foglighet som kanske får tyrannen på mildare tankar? Sådant moraliskt och civilisatoriskt ruinerande kollaborerande är dock väsensfrämmande för unge bonden Ragnar Svedje.
Med vapen gör han motstånd och tvingas fly till skogs. ”Rätten var kvar och den var oförgriplig. Den var hans, rätten att råda sig själv. Icke behövde han egen frihet mindre, därför att de andra kunde umbära sin. Icke satte han priset lägre på friheten, därför att de fega kunde vara den förutan.”
Men han förblir inte ensam. En hemlig budkavle sprids från by till by som manar de förtryckta till uppror. ”Neka dagsverken! Hemsök adelsgårdarna! Kvittera herrarna! Vi skall göra oss frie! En eld är någonstans i lönndom upptänd, och nu löper den omkring… Budkavle kommer! Budkavle går! Rid i natt, i natt!”
Det gick inte att ta miste på den dagsaktuella symboliken. Berättelsen Rid i natt! blev en jättesuccé, slukades i stugorna, en klar indikation om var vanliga svenskar stod. Friheten var folkets arvedel och den skulle fortsatt värnas i prövningens stund. Hos den överväldigande majoriteten vilade uppslutningen bakom demokratin, rättsstaten och humanismen på solid grund.
80 år har passerat sedan Rid i natt! första gången mötte läsarna och åter präglas tiden av krafter som utmanar våra frihetsvärden. Hur stark är viljan, beredskapen, förmågan, att stå det onda emot numera?
Björn Afzelius och svarta gänget
Skrivit i Corren 5/6:
”Då var dom kompis med fascisterna / Då var dom bundis med nazisterna / Då var dom bästis med rasisterna / Då var dom ett med falangisterna”. Dessa textrader sjunger Björn Afzelius. Året är 1985 och till hösten stundar val i Sverige. Socialdemokraterna sitter vid regeringsmakten, men det är skakigt.
Det blåser andra politiska vindar över världen, från höger, och i vårt land är den flanken segerviss. ”Det var då, det var länge sen / Men nu står samma svarta gäng / och har häng på ministertaburetterna igen!”, fortsätter Björn Afzelius varnande sjunga.
Och förklarar med sin nasala stämma: ”Nu har dom putsat upp fasaderna / Nu ser dom ut som demokraterna / Nu går dom själva ut på gatorna /Nu vill dom kallas ’Moderaterna’”.
Låten heter Svarta gänget och ingår på albumet Nio liv, som proggikonen Afzelius släppte våren 1985. Visst, det är en stark rockrökare, tillika ett icke ointressant tidsdokument från stämningsläget just då.
Valrörelsen, Olof Palmes sista, blev hård och hätsk. Borgerligheten mobiliserade med Moderaternas Ulf Adelsohn i spetsen. Vänstern överlag var pressad, marknadsliberalismen hade fått en renässans, det var Reagans och Thatchers epok. Om Björn Afzelius bidrog till att Palme ändå vann valet är väl tveksamt.
Men Svarta gänget spelades flitigt under Afzelius turné med kompbandet Globetrotters det året och rönte viss uppmärksamhet, särskilt i ungdomskretsar, det kommer jag själv – bittert – ihåg. Socialdemokraterna var nog knappast missnöjda med draghjälpen och hur de påstådda ”systemskiftes”-Moderaterna häcklades (som inte var dåliga på att häckla Palme tillbaka, det bör i rättvisans namn noteras).
Afzelius må i övrigt varit en stor artist. Jag gillar honom som musiker och låtskrivare, politiska sympatier åsido. Egentligen är hans plakattexter ganska få. Produktionen domineras snarare av mer berörande ämnen som kärlek och relationer, vilket också gjorde honom till en sådan populär publikmagnet trots ogina recensenters envisa sågande. Fast i fallet med Svarta gänget förtjänade han att få på skallen.
Låten är rivig, ja. Men budskapet är vulgärpropaganda av sämsta sort och bevisligen felaktigt. När Björn Afzelius attackerade Ulf Adelsohns moderater som fascister bakom fasaden, attackerade han ett högerparti som aldrig existerat. Moderaterna har aldrig varit bästis och bundis med högerextremister, aldrig låtit något ”svarta gäng” ha häng på ministertaburetter i Sverige. Tvärtom.
Det är bara att gå till läggen, som vänstergurun Jan Myrdal brukade säga. Gösta Bohman formade på 70-talet de moderna Moderaterna med sin frihetliga legering av liberalism och konservatism. Men grunden lades långt tidigare av Arvid Lindman, det svenska 1900-talets mest betydelsefulla högerledare. Han var statsminister i två omgångar, 1906-11 och 1928-30. I seklets början lotsade han igenom ett viktigt steg till den fullvärdiga demokratins införande.
Det var en allmän rösträttsreform för män, jämte ett proportionellt valsystem som gjorde att inte den samlade vänstern (liberaler och socialdemokrater) skulle kunna sopa hem all parlamentarisk representation. Hade det blivit majoritetsval enligt brittisk modell, vilket liberalernas Karl Staaff ville, vore högerns chanser till riksdagsplatser mer eller mindre stekta. Risken för utplåning var reell. Men Arvid Lindmans moderata ideologiska hållning och samarbetsinriktade linje för det politiska arbetet räddade partiet, gav det ny respekt och relevans.
Det var dock under mellankrigstiden, när extremistiska träldomsläror och diktaturdyrkan förgiftade sinnena i Europa, som Arvid Lindman gjorde en än tyngre historisk insats. Inom högern fanns en minoritet som beundrade utvecklingen i Tyskland och imponerades av Adolf Hitler. Dit hörde inte Lindman. Han var frimurare, hade goda kontakter med sina tyska ordensbröder och därmed välinformerad om nazisternas barbariska våldsregemente, deras klappjakt på judar och demokrater.
Trots att Arvid Lindman var en korrekt herre som vanligen uttryckte sig städat och försiktigt, blev hans språkbruk om nazisterna utan pardon: de var ”slödder” och ”pack”, punkt! Han reagerade med avsky på att högerns formellt fristående ungdomsrörelse SNU försökte infiltrera moderpartiet med idéer från italiensk fascism och tysk nazism.
Inte för inte fanns bland Lindmans personliga vänner den rakryggade liberalen Torgny Segerstedt, som i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning kompromisslöst gisslade Hitlerväldet. Beslutet kunde bara bli ett. 1934 kastades SNU ut i kylan och Lindman deklarerade den svenska högerns oreserverade uppslutning bakom demokratins ideal.
I Italien, Österrike och Tyskland kunde högerextremisterna gripa makten efter att etablerade borgerliga kretsar kollaborerat med dem. Den vägen stängde Lindman här och nazismen marginaliserades. ”Precis som socialdemokraterna bekämpade kommunisterna i fackföreningar och arbetarkommuner, höll högern rent hus högerut”, skriver statsvetaren Leif Lewin i sin biografi Sveriges statsministrar under 100 år. Arvid Lindman (2010).
Lewin menar att ”Lindmans resoluta ställningstagande mot nationalsocialismen” är en viktig delförklaring till ”varför den svenska demokratin överlevde under mellankrigstiden”.
Det är Moderaternas stolta arv som förvaltats vidare in i vår tid av Arvid Lindmans efterträdare. Det visste jag redan som tonåring 1985, jag växte upp i gediget blåborgerliga Kungsbacka och kände mina moderater. Björn Afzelius kunde ta sin nidlåt och sticka dit rödpepparn blommar! Vilken vänstersmörja, ha!
Självklart tvivlade jag inte på Ulf Kristersson när han inför valet 2018 bedyrade sitt kraftfulla avståndstagande mot SD – som ju har rottrådar såväl till SNU som gammal otäck inhemsk och Hitlertysk nazism. Självklart tvivlade jag inte på Ulf Kristerssons ord till Förintelseöverlevaren Hédi Fried att samverkan med SD var uteslutet. Jag röstade som jag gjorde. Och vad hände?
Nu är dom plötsligt kompis med… Nu är dom plötsligt bundis med… Herregud… Björn Afzelius bitska strofer från Svarta gänget ekar rättmätigt aktuella i mina öron: ”Se’n kan du glömma allt du trodde på! / Se’n kan du stå bredvid och titta på! / Se’n kan du skåda deras öppna hån! / Se’n kan du stå där som ett jävla fån!”
Det är jag det. Ridå. Vem i hela världen kan man lita på?
Ett folkmord är ett folkmord
Skrivit i Corren 28/4:
Den 22 augusti 1939, strax innan den tyska armén anföll Polen, gav Adolf Hitler sina generaler order om att hänsynslöst skjuta polska män, kvinnor och barn: ”Endast så kommer vi att vinna det livsrum vi behöver. När allt kommer omkring, vem talar idag om armenierna?”
1915, medan första världskriget rasade, hade det ottomanska imperiets styrande ungturkar gripit tillfället att utplåna den mångtusenåriga armeniska kulturen inom sultanatets gränser. Omkring 1,5 miljoner kristna armenier och andra minoriteter mördades. Blodbadet möttes med förbluffande ointresse i övriga världen.
Vilket alltså Hitler tacksamt noterade. Att ingen brydde sig om armeniernas öde uppmuntrade nazisterna till organiserandet av folkmordet på Europas judar, Förintelsen, och andra bestialiska förbrytelser mot mänskligheten.
Det ottomanska imperiet må tillhöra förflutenheten, men dess moraliska skuld till Armenien ligger fortfarande oinlöst i efterföljarnationen Turkiets händer. Ännu i denna dag vägrar regimen i Ankara att godta att folkmordet på armenierna var ett folkmord, eftersom det inte passar den turkiska statens nationella födelsemyt.
Turkiets halsstarriga förnekande är ett hån mot offren och deras minne, och ett ständigt öppet sår hos släktingarna till alla dessa mördade människor, trots att över hundra år passerat. Så länge detta förgiftade arv kvarstår kan inte historiens blad vändas och ingen försoning ske.
Det är således nödvändigt att sätta press på Turkiet, vilket USA:s president Joe Biden nyligen berömvärt gjorde genom att erkänna folkmordet som ett folkmord. Den auktoritäre turkiske härskaren Erdogan flög demonstrativt i taket. Turkiet hotar att lämna Natos militära samarbete som följd av Bidens klarspråk.
Snacka om känslig fråga. Just därför bör det snackas. Högt och tydligt. Den turkiska regimens enträgna försök att få andra länder att räddhågset falla undan och knipa käft om sanningen ska inte accepteras.
Men vad gör Sverige? Statsminister Stefan Löfven duckar i buskarna och utrikesminister Ann Linde har twittrat om ”massövergreppen 1915” för att slippa uppröra Erdogan med att använda det stigmatiserande begreppet folkmord. ”Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn”, sa Olof Palme en gång.
Det gjorde också Socialdemokraterna 2010, när de rödgröna i svenska riksdagen drev fram ett erkännande av folkmordet. Skamligt nog valde dock Alliansministären att nonchalera beslutet. Nu har det tydligen blivit Löfvenregeringens tur – samma regering som vill förbjuda förnekelsen av Förintelsen! – att spela med i Turkiets förnekelse. Hyckleriet, sveket, fegheten, är motbjudande.
Konsten att skapa en gyllene epok
Skrivit i Corren 17/4:
En höstdag 1974 träffade ekonomen Arthur Laffer några medarbetare till den republikanske presidenten Gerald Ford på en restaurang i Washington. I syfte att förklara sin tes att minskade skatter faktiskt kunde öka intäkterna, tog Laffer fram pennan och ritade några streck på en servett.
Episoden har gått till den ekonomiska historien som födelsen av Lafferkurvan. Den är både enkel och elegant. Vid skattesatsen 0 procent blir naturligtvis också intäkterna noll, samma utfall ger 100 procent. Tricket är att hitta en optimal dynamisk nivå som minimerar skatteuttagets skador på den produktiva ekonomin och samtidigt maximerar statens intäkter.
Exakt var den gränsen ligger är omtvistat. Men Lafferkurvans grundläggande princip är det få numera som ifrågasätter. Arthur Laffer menade att arvet efter Roosevelts ”New Deal” och Lyndon Johnsons ”Great Society” medfört en högskattepolitik som genom sina effektivitetsförluster allvarligt hotade att hämma välståndsutvecklingen.
Det var kort sagt dags för Republikanerna att bryta trenden som bar Demokraternas signum och satsa på en sundare kurs. Vilket något trevande skedde under Ford, men sedan med rejälare tag när Ronald Reagan satt i Vita huset nästkommande decennium och hela världen fick lära sig vad ”supply-side economics” betydde.
Men Arthur Laffers idé var inte ny. Inte heller praktiserandet av den. Andrew W Mellon hade sjösatt teorin ett halvsekel tidigare, fast då med beteckningen ”scientific taxation”. Mellon var en förmögen bankir, industrialist och filantrop.
Under första världskriget hade demokraten Woodrow Wilson låtit statsmakten svälla över alla tidigare breddar. Den politiska klåfingrigheten drabbade ekonomin hårt med skatter, regleringar och kontroller. Få insåg lika klokt och framsynt vilka negativa konsekvenser detta innebar som Mellon.
Efter att republikanen Warren G Harding triumferat i valet 1920 med slagordet ”return to normalcy” utsågs Andrew W Mellon till finansminister. Han baserade sin uppfattning om skattepolitikens utformning på lika delar sunt förnuft som egen erfarenhet från näringslivet.
Skattenivåer påverkar affärsbeslut, investeringar och alla ekonomiska aktörernas beteenden. Lägre skatter gynnar rationaliteten i deras handlingar, vilket ökar det generella välståndet i samhället och gör att staten får mer – inte mindre – intäkter än med höga skatter.
De första stegen mot en avreglerad ekonomi enligt Mellons recept togs under Harding, men den populäre presidentens hälsa sviktade och han dog oväntat i augusti 1923. Vicepresidenten Calvin Coolidge tog vid, fast besluten att rulla tillbaka staten och skära ned på utgifterna.
”Beskattningens historia visar att överdrivna pålagor inte betalas. De höga taxeringsnivåerna sätter oundvikligen press på den skattskyldige att dra sig tillbaka från produktiv verksamhet”, skrev Mellon i sin bok Taxation: The People’s Business. Den utkom valåret 1924, då Coolidge sökte väljarnas förtroende för en mandatperiod i egen rätt.
Kärnan i Mellons skattefilosofi återfinns i följande belysande rader: ”Varje människa med energi och initiativförmåga i det här landet kan få ut vad han vill av livet. Men när initiativen blir lamslagna av lagstiftning eller genom ett skattesystem som förnekar honom rätten att få en rimlig andel av sina inkomster, då kommer han inte längre att anstränga sig och landet berövas den energi varpå dess fortsatta storhet beror”.
Under valkampanjen höll Coolidge ett radiotal till amerikanska folket, där han dömde ut den gamla skattepolitikens ”despotiska pålagor” och förklarade att den viktigaste åtgärden nu var att frigöra individen: ”Det är vår uppfattning att folket äger staten, inte att staten ska äga folket”.
Calvin Coolidge och Republikanerna vann en övertygande seger med 54 procent av rösterna. Skatterna kom att sänkas fyra gånger under Coolidges sex år i Vita huset. Den högsta marginalskatten reducerades från 50 till 25 procent. Enbart den stimulansen ökade intäkterna från 77 miljoner till 230 miljoner dollar. (När Harding tog över efter Wilson var den värsta marginalskatten ännu högre, under första världskriget hade den skruvats upp från 7 procent till 73!).
Det var låg- och medelinkomsttagarna som gynnades mest. 1928 betalade 98 procent av amerikanerna ingen inkomstskatt alls. Tala om ekonomisk frigörelse. Nationens BNP växte med 7 procent årligen mellan 1924-29. Industriproduktionen ökade med 70 procent. I slutet av 1920-talet motsvarade USA:s andel av den totala världsproduktionen otroliga 34 procent, en överlägsen distansering av alla andra konkurrerande industriländer.
Inkomsten per capita steg med 30 procent, reallönerna för vanliga medborgare ökade med 22 procent och arbetslösheten under Coolidgeåren snittade på 3,3 procent (1926 var arbetslöshetssiffran en enda procent – det du, Stefan Löfven!).
Coolidge och Mellon höll också ord med löftet att krympa staten (vilket deras sentida efterföljare Ronald Reagan inte förmådde, The Gippers insats var snarare hejda statens expansion). Mellan 1921-29 drogs den federala budgeten ner från 5,1 miljarder dollar till 3,3 miljarder. Den för epoken enorma statsskulden, ytterligare ett bittert arv efter Wilson och kriget, betades av från 22,3 miljarder dollar 1923 till 16,9 miljarder 1929.
Historikern Paul Johnson har kallat Coolidgeepokens USA för ”det sista Arkadien” och skriver: ”Vad tjugotalet visade var den relativa hastighet med vilken industriell produktivitet kunde förvandla lyxvaror till nödvändigheter och sprida dem ner i klasspyramiden” (Modern Times: A History of the World from the 1920s to the 1980s, 1983).
I boken High Tide of American Conservatism (2010) summerar Garland S Tucker 1920-talets framgångsrika republikanska politik så här: ”Ekonomiska fakta indikerar att välståndet verkligen var mer utbrett – och mer distribuerat – än någonsin tidigare i amerikansk historia. Miljoner amerikaner kunde för första gången skaffa eget hem, bil och arbetsbesparande apparater – många av medelklassens privilegier som dittills varit utanför deras räckvidd”.
Börskraschen 1929 och Franklin D Roosevelts New Deal-program betydde dock att radarparet Coolidge och Mellon hamnade i vanrykte. Det var, och är, djupt orättvist. Raset på börsen hade Coolidge redan anat skulle komma, en naturlig reaktion på en fartfylld ekonomi som nådde överhettning. Men när den svarta onsdagen inträffade i oktober 1929 hade han lämnat presidentposten.
Tyvärr beslutade Coolidges efterträdare Herbert Hoover att möta situationen genom en kraftfull återreglering av ekonomin, istället för att hålla huvudet kallt och låta marknadskrafterna komma i jämnvikt igen. Roosevelt gasade vidare på Hoovers linje, fast ännu mer frenetiskt och med inspiration från det kommunistiska Sovjetunionens planekonomiska experiment.
Följden blev förödande, mänskligt som ekonomiskt, och krisen förvärrades till en långvarig depression. New Deal-programmet var bevisligen ett flagrant misslyckande, men märkligt nog kom den i eftervärldens ögon att länge hyllas och omhuldas. Roosevelt fick – i detta avseende – en gloria han knappast förtjänade och hans statsinterventionistiska politik blev dominerande i USA tills Reagan gjorde entré.
Vad hade hänt om Mellons och Coolidges ”scientific taxation” fortsatta att gälla? En sak torde vara bortom diskussion. Det är från dessa herrar vi ska lära, inte av deras antagonister. I alla fall om vi vill värna tillväxt, välstånd och en skapande ekonomi. Må det vara en läxa för post-pandemins 2020-tal.
Christian Dahlgrens Blogg 