Från Tjolöholm till Fjärås station

Lördagens vandringsutflykt börjar med några kilometers promenad längs Tjolöholmsvägen som ska föra oss till Hallands förnämsta slottsanläggning (jag startade med att ta buss 732 från Kungsbacka innerstad till hållplats Torpa Smedja vid Varbergsvägen).
Det halländska slättlandskapet är intagande. Vid Saltängen skymtar Kungsbackafjorden i fjärran och vi närmar oss besöksmålet.
På andra sidan Saltängen dyker Tjolöholms kyrka och storstuga upp i blickfånget
Storstugan, ritad i nationalromantisk stil av arkitekten Lars Israel Wahlman, uppfördes under 1900-talets början som samlingslokal åt slottets stab av tjänsteandar (som mest arbetade 200 personer på godset). Numera ryms här kafé och restaurang.
Tjolöholms slottskyrka, uppförd 1903-04 i brittisk 1500-talsstil och ritad av Göteborgsarkitekten Hans Hedlund. Under min barndom var kyrkan kraftigt förfallen med krossade fönster och inredningen var bara ett bråte. En mycket sorglig syn! Men på 1990-talet renoverades byggnaden till sitt forna ståndsmässiga skick och är idag en populär kyrka för vigslar och dop.
Tjolöholms allmogeby byggdes 1902-04 åt slottets arbetare enligt de filantropiska ideal som icke minst Ellen Key torgförde: skönhet för alla!
Ett engelskt tudorslott i Halland (!), uppfört åren 1898-1904 som en av de sista klassiska slottsbyggnaderna i Sverige. Bakom verket stod köpmannaparet James Fredrik och Blanche Dickson. James Fredrik avled emellertid strax efter byggstarten, varvid Tjolöholm blev Blanche Dicksons skapelse med arkitekten Lars Israel Wahlman som sitt lyhörda instrument. Här såg jag för övrigt vår då nytillträdde kung Carl XVI Gustaf 1974 när han var på Eriksgata genom landet.
Slottets stramt eleganta trädgårdsrum, signerad Wahlman, med utsikt över Kungsbackafjorden.
Slottet från sjösidan. Blanche Dicksons dotter, Blanche Bonde, ärvde egendomen efter moderns död 1906. Med sin familj bodde hon på Tjolöholm till 1920, då makarna Bonde skilde sig. Blanche Bonde flyttade därefter till Stockholm och vistades mestadels på Tjolöholm under somrarna. Men på 1950-talet började slottet förfalla alltmer som följd av bristande underhåll. Blanche Bonde ville då riva hela rasket, men det visade sig bli för dyrt. Släkten Bonde sålde istället Tjolöholm till Göteborgs stad 1964, slottet rustades upp och öppnades för allmänheten. Sedan 1987 förvaltas Tjolöholm av en stiftelse som ägs av Kungsbacka kommun.
Detta är resterna av mausoleet där James Dickson gravsattes. Byggnaden, även den ritad av Lars Israel Wahlman, liknade ett grekiskt tempel och var uppförd i italiensk marmor. Väder och vind från havet tog emellertid sin tribut. Mausoleet förföll. 1972 rasade taket in, kort efter att James Dickson kvarlevor flyttats till familjegraven i Göteborg. Att rädda mausoleet ansågs för kostsamt, den fick skatta åt förgängelsen. Dock finns marmorblocken bevarade för en eventuell framtida återuppbyggnad.
Lyckligtvis överlevde mausoleets vackra marmorängel, numera skyddad bakom glas mot naturens oömma makter sedan ursprungsbyggnaden gått hädan. Ängeln, som jag beundrat sedan tidig barndom, är skapad av skulptrisen Ida Thoresen.
Kungsbackafjorden och saltvatten som saltvatten ska dofta när vågarna från Västerhavet rullar in mot halvön Tjolöholms strand.
Vandringen fortsätter längs med vattenlinjen runt Flaggberget och vi når Fjärås Båtförenings bryggor som ännu gapar oförtöjda i väntan på vårens sjösättning.
Nästan varvet runt kommer vi fram till Tjolöholms grindstuga, också ritad av arkitekt Wahlman. Stugan tjänade först som bostad åt slottets betjänt, sedan åt slottets hovmästare. Idag står grindstugan fri att hyra för den hugade besökare som önskar en charmant övernattning.
I närheten av allemogebyn säger vi hej till ugglan Helge och tar farväl av Tjolöholms slottsanläggning för denna gång.
Efter att ha passerat Tjolöholms kyrka ska vi beträda en bit av Hallandsleden som följer denna väg mot Stuteribergen rakt fram i bild.
Upp för berget, in i skogen.
Och vi når den lilla sjön Kvardammet.
Ner för berget och detta är det sista skogspartiet på den etapp av Hallandsleden som vi ska vandra idag.
Ute på Tjolöholmsvägen igen, tillbaka genom slättlandskapet.
Nu är vi framme vid utgångspunkten vid Varbergsvägen. Överst till höger är busshållplatsen Torpa Smedja. Men vi ska fortsätta in på avtagsvägen som skymtar mitt emot hållplatsen till vänster…
…ty här löper Hallandsleden vidare längs Torpa Mejeriväg…
…för att sedan passera under Västkustbanan…
…men när jag gått genom tunneln och svängt upp på Torpa Kvarnväg är det hög tid för paus!
Här skådar vi E6:an, Hallands pulsåder. Rena drömmen att köra, i synnerhet om man jämför med hur det är att bila genom Blekinge på E22:an (vilket en luttrad undertecknad tvingades göra som journalist på Gota Media vid oräkneliga tillfällen).
Sista rycket på apostlahästarna. Vi är vid Torpavägens slut, där Hallandsleden svänger ut till höger parallellt med Varbergsvägen på Kattegattledens cykelbana. Två kilometer kvar!
Målgång! Nu ska jag unna mig en hederlig varm korv med bröd borta vid macken. Sedan tar jag buss 732 åter till Kungsbacka centrum. Vi får se vilken etapp på Hallandsleden det blir längre fram i vår. Tills dess, trampa långsamt och njut av allt vad livet ger längs vägkanten.

Söndag i myrlandet

Vandringspremiär i nationalparken Store Mosse, beläget en bit utanför Värnamo. Här står jag tolv meter upp i det stora fågeltornet intill Naturum med utsikt över det imponerande gungflyet vid Kävsjön.
På gångbron över järnvägen vid Kittlakull som leder till dagens vandringsetapp runt Lilla Lövö (drygt 6 kilometer).
Stora Mosse räknas som Sydsveriges största myrmarksområde (totalt 8000 hektar) och landskapet är verkligen en suggestiv upplevelse att vandra igenom.
Min arbetskollega och vandringskompanjon Per visar vägen på den blöta, något hala spången.
Med fast mark under fötterna på Lilla Lövön.
Majestätiska vidder. Jag längtar redan till nästa besök i detta fantastiska småländska myrhav.

Existens-maximum

Morgon på Fjärås Bräcka och redo för en dagsvandring i mina sköna nordhalländska hemtrakter.
Vid den mäktiga Lygnerns strand.
Över fälten, in i skogen längs en bit av Hallandsleden från Fjärås till Hjälm och Iglatjärn.
Bara så ni vet, easy riders!
Forntidsstämning. Gravhögar från bronsåldern (1800–500 f Kr) uppe på Brattabjär.
Ner från höjden och ut på Rossaredsvägen med ett begynnande regn i luften.
Stensjön.
Rolfsån vid Hjälms bro.
Iglatjärn off season.
Lunchpaus i Iglatjärns vindskydd (där jag övernattade i somras). Duggregn, lite kyligt, men man reder sig!
Vid Iglatjärn lämnade jag Hallandsleden och vandrade istället in mot Kungsbacka längs Hällingsjövägen. Och där väntade en trevlig överraskning. Hjälmeskulla handelsträdgård har öppnat ett kafé sedan sist jag var i krokarna.
En välkomnande eldstad och en kopp varm choklad – vad kan en vandrare mer begära? Tack Hjälmeskulla.
Lycklig målgång på toppen av ett regnigt Tölöberg. Om Kungsbacka vore musik så är det Hansson de Wolfe United. Existens-maximum!

Tillbaka i tid: Äskhults by

Besöker i arla morgonstund Äskults by, som är belägen en kort bit från mitt nattläger i vindskyddet. Här är det som tiden stått stilla i flera hundra år.
Äskult är ett sedan 2004 ett kulturreservat, består av fyra gårdar (Bengts, Jönsas, Derras, Göttas) som åskådliggör hur livet på landet tedde sig i en typisk västsvensk by åren kring sent 1700- och tidigt 1800-tal.
Det ovanliga med Äskhult är att gårdarna aldrig splittrades och flyttades ut i samband med 1800-talets skiftesreformer. Istället höll gårdarnas ägare envist fast vid det gamla och fortsatte husera tillsammans kring det gemensamma bytorget.
En man kallad Derra-Gottfrid var den siste personen som bodde och verkade i byn med jordbruk, jakt och fiske. Han höll ut ända till 1963. Strongt gjort, tycker jag.
Genom insatser från Västkuststiftelsen och Kungsbacka kommun hålls numera Åskhults by åter igång på traditionellt vis med kålgårdar, allmogeåkrar, djur och hamlade träd (där löven blir till foder).
Den som är nyfiken på hur det svenska kulturlandskapet såg ut när Carl von Linné var i farten, rekommenderas varmt att göra en visit på denna plats.
Och med denna studie av en vaken och en sovande gris i morgonsolen tar jag farväl av Äskhult och avslutar min expedition i härliga Halland för denna gång.

Hallandsleden, dag 2

Tidig morgonpaus efter att vandrat genom terrängen upp för den tämligen krävande Klintåsen på sträckan från Iglatjärn, Hjälm och Stensjön.
Fjärås kyrka. Bakom den ståtar dagens stora attraktion.
Vi talar naturligtvis om Fjärås Bräcka, en mäktig lämning från senaste istiden och som reser sig 60 meter över den halländska kustslätten. Längst bort i väster skymtar havet i form av Kungsbackafjorden.
Denna trappa fanns inte på min tid när jag växte upp i Kungsbacka på 70- och 80-talet. Det visar sig vara en rekonstruktion av den trappa som fanns här 1917-21 då det låg en liten tågstation vid Bräckans fot.
Järnvägsresenärerna, med får man förmoda god kondition, kunde då promenera upp på Bräckan för vidare transport på andra sidan…
…där Hallands största insjö Lygnern ligger. I början av förra seklet fanns en ångbåt som gick över sjön till Sätila (där för övrigt den omåttligt populära TV-serien Raskens spelades in på 1970-talet).
Kungsbacka är bland annat känt för sitt synnerligen goda dricksvatten. Det hämtas från Lygnern och renas naturligt i dessa dammar vid Bräckans västra sida.
På anläggningen Naturum kan man informera sig rikligt om Bräckans unika landskap och dess historia. Annars är det ett förträffligt ställe för vandraren att fylla på vattenförrådet, ladda mobilens falnande batteri och få sig en välbehövlig kopp kaffe. Det serveras även utmärkt paj.
Li gravfält, som har kvar ett hundratal resta stenar från järnåldern. Förmodligen var stenarna mångdubbelt fler från början. Dessvärre har mindre hänsynsfulla kulturbevarande krafter förr om åren lyckats försnilla en hel del av dem.
Strax utanför vid landsvägen står vad som i folkmun kallas ”Kung Frodes sten”, som med sina 4,7 meter är den högsta i gravfältets suggestiva kollektion.
Pastoralt vid Bräckan. En passande inramning att läsa dikter av Gustav Philip Creutz.
Ett hus med utsikt över Lygnern måste sägas ha en boendekvalitet som tål konkurrens.
Cirka två kilometer från Bräckan finns Limmahögarna. Om du råkande vara en person med inflytande och status i trakten under bronsålderns epok, fick du sannolikt äran att begravs här. Limmahögarna var ursprungligen tre till antalet, dock har bara en av dem överlevt till vår tid i hyggligt skick (det är den som syns på bilden).
Även modernare påfund finns att studera närmare längs leden.
Det är inte värmen som tar sin tribut. Det är värkande apostlahästar. I Kungsbacka upptäckte jag nämligen att mina gamla trotjänare till vandringskängor hade gett upp. Alltså var jag tvungen att på Kungsmässan hastigt köpa nya skodon. Och att gå in dessa i skarpt läge jublade inte direkt fötterna åt.
Äntligen! Efter att vandrat närmare två mil från Iglatjärn i morse nådde jag framåt tidig kväll målet Äskhult med ömmande tånaglar, blåsor och en svullen vad. Men jag fixade det!
Sällan har det känts så skönt att vila ut i ett vindskydd som här.

Hallandsleden, dag 1

Hey ho! Let’s go! På torsdagen hade vädret slagit om till strålande sol.
Det blev en härlig vandringsdag genom det idylliska landskapet i norra Halland.
Framme vid Lilla Iglatjärn…
… och här var det hög tid för rast…
…innan vandringen fortsatte på stenig stig.
Dagens mål: Stora Iglatjärn, min käraste badsjö där jag under uppväxten i Kungsbacka gick i simskola som barn. Gissa om det nu var underbart med ett dopp! (OBS – officiellt på kartan heter sjön Iglatjärr, men vi har alltid och i alla tider sagt Iglatjärn och att kalla den något annat än så är blasfemi.)
Vid badplatsen hade det byggs ett nytt vindskydd, som jag tacksamt bjöd in mig i.
Här kommer natten… Kan man ha det bättre?

Camp Dahlgren på Tölöberg

Välkommen till Camp Dahlgren! Jag är hemma i Kungsbacka på väg till en liten utflykt på Hallandsleden och har slagit läger på Tölöberg, i den lilla skogen bakom det gamla vattentornet. Bilden är tagen under ett kort soligt uppehåll i ett hällande regnoväder.
Det var regn, rusk och åska i två dagar.
Men varför klaga? Jag hade det skönt, torrt och avkopplande i tältet som med den äran stod pall för vädrets makter.

Vandringspass i Västra Mark med Kierkegaard

Framför allt, förlora aldrig din lust att promenera; varenda dag promenerar jag mig till ett tillstånd av välbefinnande och promenerar bort varje sjukdom; jag har promenerat mig till mina bästa tankar, och jag vet inte av någon tanke så tryckande att man inte kan promenera bort ifrån den.

– Sören Kierkegaard, ur brev till svägerskan Sofie Henriette Kierkegaard (Jette) i oktober 1847.