Björn Afzelius och svarta gänget

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 5/6:

”Då var dom kompis med fascisterna / Då var dom bundis med nazisterna / Då var dom bästis med rasisterna / Då var dom ett med falangisterna”. Dessa textrader sjunger Björn Afzelius. Året är 1985 och till hösten stundar val i Sverige. Socialdemokraterna sitter vid regeringsmakten, men det är skakigt. 

Det blåser andra politiska vindar över världen, från höger, och i vårt land är den flanken segerviss. ”Det var då, det var länge sen / Men nu står samma svarta gäng / och har häng på ministertaburetterna igen!”, fortsätter Björn Afzelius varnande sjunga. 

Och förklarar med sin nasala stämma: ”Nu har dom putsat upp fasaderna / Nu ser dom ut som demokraterna / Nu går dom själva ut på gatorna /Nu vill dom kallas ’Moderaterna’”. 

Låten heter Svarta gänget och ingår på albumet Nio liv, som proggikonen Afzelius släppte våren 1985. Visst, det är en stark rockrökare, tillika ett icke ointressant tidsdokument från stämningsläget just då. 

Valrörelsen, Olof Palmes sista, blev hård och hätsk. Borgerligheten mobiliserade med Moderaternas Ulf Adelsohn i spetsen. Vänstern överlag var pressad, marknadsliberalismen hade fått en renässans, det var Reagans och Thatchers epok. Om Björn Afzelius bidrog till att Palme ändå vann valet är väl tveksamt. 

Men Svarta gänget spelades flitigt under Afzelius turné med kompbandet Globetrotters det året och rönte viss uppmärksamhet, särskilt i ungdomskretsar, det kommer jag själv – bittert – ihåg. Socialdemokraterna var nog knappast missnöjda med draghjälpen och hur de påstådda ”systemskiftes”-Moderaterna häcklades (som inte var dåliga på att häckla Palme tillbaka, det bör i rättvisans namn noteras). 

Afzelius må i övrigt varit en stor artist. Jag gillar honom som musiker och låtskrivare, politiska sympatier åsido. Egentligen är hans plakattexter ganska få. Produktionen domineras snarare av mer berörande ämnen som kärlek och relationer, vilket också gjorde honom till en sådan populär publikmagnet trots ogina recensenters envisa sågande. Fast i fallet med Svarta gänget förtjänade han att få på skallen. 

Låten är rivig, ja. Men budskapet är vulgärpropaganda av sämsta sort och bevisligen felaktigt. När Björn Afzelius attackerade Ulf Adelsohns moderater som fascister bakom fasaden, attackerade han ett högerparti som aldrig existerat. Moderaterna har aldrig varit bästis och bundis med högerextremister, aldrig låtit något ”svarta gäng” ha häng på ministertaburetter i Sverige. Tvärtom. 

Det är bara att gå till läggen, som vänstergurun Jan Myrdal brukade säga. Gösta Bohman formade på 70-talet de moderna Moderaterna med sin frihetliga legering av liberalism och konservatism. Men grunden lades långt tidigare av Arvid Lindman, det svenska 1900-talets mest betydelsefulla högerledare. Han var statsminister i två omgångar, 1906-11 och 1928-30. I seklets början lotsade han igenom ett viktigt steg till den fullvärdiga demokratins införande. 

Det var en allmän rösträttsreform för män, jämte ett proportionellt valsystem som gjorde att inte den samlade vänstern (liberaler och socialdemokrater) skulle kunna sopa hem all parlamentarisk representation. Hade det blivit majoritetsval enligt brittisk modell, vilket liberalernas Karl Staaff ville, vore högerns chanser till riksdagsplatser mer eller mindre stekta. Risken för utplåning var reell. Men Arvid Lindmans moderata ideologiska hållning och samarbetsinriktade linje för det politiska arbetet räddade partiet, gav det ny respekt och relevans. 

Det var dock under mellankrigstiden, när extremistiska träldomsläror och diktaturdyrkan förgiftade sinnena i Europa, som Arvid Lindman gjorde en än tyngre historisk insats. Inom högern fanns en minoritet som beundrade utvecklingen i Tyskland och imponerades av Adolf Hitler. Dit hörde inte Lindman. Han var frimurare, hade goda kontakter med sina tyska ordensbröder och därmed välinformerad om nazisternas barbariska våldsregemente, deras klappjakt på judar och demokrater. 

Trots att Arvid Lindman var en korrekt herre som vanligen uttryckte sig städat och försiktigt, blev hans språkbruk om nazisterna utan pardon: de var ”slödder” och ”pack”, punkt! Han reagerade med avsky på att högerns formellt fristående ungdomsrörelse SNU försökte infiltrera moderpartiet med idéer från italiensk fascism och tysk nazism. 

Inte för inte fanns bland Lindmans personliga vänner den rakryggade liberalen Torgny Segerstedt, som i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning kompromisslöst gisslade Hitlerväldet. Beslutet kunde bara bli ett. 1934 kastades SNU ut i kylan och Lindman deklarerade den svenska högerns oreserverade uppslutning bakom demokratins ideal. 

I Italien, Österrike och Tyskland kunde högerextremisterna gripa makten efter att etablerade borgerliga kretsar kollaborerat med dem. Den vägen stängde Lindman här och nazismen marginaliserades. ”Precis som socialdemokraterna bekämpade kommunisterna i fackföreningar och arbetarkommuner, höll högern rent hus högerut”, skriver statsvetaren Leif Lewin i sin biografi Sveriges statsministrar under 100 år. Arvid Lindman (2010).

Lewin menar att ”Lindmans resoluta ställningstagande mot nationalsocialismen” är en viktig delförklaring till ”varför den svenska demokratin överlevde under mellankrigstiden”. 

Det är Moderaternas stolta arv som förvaltats vidare in i vår tid av Arvid Lindmans efterträdare. Det visste jag redan som tonåring 1985, jag växte upp i gediget blåborgerliga Kungsbacka och kände mina moderater. Björn Afzelius kunde ta sin nidlåt och sticka dit rödpepparn blommar! Vilken vänstersmörja, ha!  

Självklart tvivlade jag inte på Ulf Kristersson när han inför valet 2018 bedyrade sitt kraftfulla avståndstagande mot SD – som ju har rottrådar såväl till SNU som gammal otäck inhemsk och Hitlertysk nazism. Självklart tvivlade jag inte på Ulf Kristerssons ord till Förintelseöverlevaren Hédi Fried att samverkan med SD var uteslutet. Jag röstade som jag gjorde. Och vad hände? 

Nu är dom plötsligt kompis med… Nu är dom plötsligt bundis med… Herregud… Björn Afzelius bitska strofer från Svarta gänget ekar rättmätigt aktuella i mina öron: ”Se’n kan du glömma allt du trodde på! / Se’n kan du stå bredvid och titta på! / Se’n kan du skåda deras öppna hån! / Se’n kan du stå där som ett jävla fån!”

Det är jag det. Ridå. Vem i hela världen kan man lita på? 

Välförtjänt för både Lööf och Sabuni

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/6:

Med drygt ett år kvar till valet kommer SCB:s stora partisympatiundersökning som en indikation på hur formkurvan ser ut inför slaget om makten och härligheten. Mätningens statistiskt säkerställda siffror visar att pandemieffekten som tidigt gav Socialdemokraterna ett uppsving har klingat bort och att Stefan Löfvens parti backat tillbaka på nivån för sitt valresultat 2018. 

Samtidigt rör sig Sverigedemokraterna framåt igen, vilket tyder på en avklingande pandemieffekt även för dem – fast tvärtom jämfört med regeringspartiet S. Coronan fick SD:s paradfrågor om invandring och kriminalitet att hamna i tillfällig debattskugga med svalnande siffror som följd. Men nu, när krisen börjar lägga sig, har Jimmie Åkesson och hans kostymfascistiska järnrörsgäng åter gamla glada svartmålande dagar – därtill legitimerade av medlöparna i den forna Alliansen.  

Undantaget är Centern, som envist vägrar kapitulera för den auktoritära högerpopulistismen och vår tids främsta hot mot demokratin, friheten, humanismen. Annie Lööf är den enda borgerliga partiledaren som reser beslutsamt motstånd, håller extremismen på tryggt avstånd och övertygande försvarar liberalismens färger. 

Blott Centern kan idag sägas vara den säkra hamnen för de väljare som varken vill se något samarbete med det reformerade kommunistpartiet V eller det reformerade nazistpartiet SD. Det lönar sig också att vara anständig! Centern gör ett statistiskt säkerställt SCB-lyft från förra mätningens 7,6 procent i november till 9,5 procent i maj. Mycket välförtjänt, formen verkar lovande för Annie Lööf och förhoppningsvis fortsätter det så. 

Lika välförtjänt är katastrofsiffrorna för Liberalerna och Nyamko Sabuni, som hos SCB får statistiskt klara opinionspapper på resultatet av anslutningen till det SD-baserade regeringsalternativet. Från redan urusla 3 procent kraschar L på 2,5 procent – den sämsta noteringen någonsin i SCB och fullkomligt rättvist. 

Hur ett liberalt parti ens kunnat komma på tanken att kollaborera med SD, som innerligt hatar liberalismen och vill slutförvara dess värderingar i Marianergraven, är så absurt att det blir parodiskt. Men mest av allt tragiskt. Sista chansen att överleva den pågående väljarutplåningen är nog Liberalernas landsmöte i höst, om medlemmarna förmår samla sig till att välja en annan partiledare. Någon som istället för att förskingra arvet efter Bertil Ohlin, Per Ahlmark och Bengt Westerberg kan bära det vidare med styrka, glöd och passion. 

Hon finns. Hon heter Birgitta Ohlsson. Ring ett akutsamtal till henne bums och be på era bara knän att hon ska göra politisk comeback, liberalpartister! 

Heidenstam och längtandet hem

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/6:

Om inte utbildningen i svenska skola totalt kapsejsat, borde nog de flesta vara bekanta med Verner von Heidenstams klassiska diktrader i debuten Vallfart och vandringsår (1888):  

”Jag längtar hem sen åtta långa år, / i själva sömnen har jag längtan känt. / Jag längtar hem. Jag längtar var jag går / – men ej till människor! Jag längtar marken / jag längtar stenarna där barn jag lekt.”

August Strindberg skulle senare under den stora fejden dräpande slå ner på vad han ironiskt betecknade som ”mästerverket från svenska skaldekonstens renässans” med följande kommentar: 

”Jag längtar hem sen åtta långa år. (Vem har inte gjort det?) / I själva sömnen har jag längtan känt. (Fallet är icke så ovanligt att det kan anses vara originellt!) / Jag längtar hem. (Vi har hört det!) Jag längtar var jag går / – men ej till människor! Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt. (Slut! Det är alltihop.)”

Strindberg fortsätter i lustmordet på Heidenstams lyriska tillkortakommanden: 

”Han längtar hem! Skönt! Men inte till människorna… Men antaget att man icke har några fränder eller vänner därhemma att längta efter, så brukar ens längtan dock sträcka sig till det vackraste landskapet, parken eller trädgården, där man lekt som barn, icke ‘lekt barn’, ty förställningskonsten är ringa i barnaåren, hos normala människor åtminstone. Men författaren med sin berömda skönhetsdyrkan, han längtar bara till marken och stenarna. Detta är ju för torrt och hårt för att väcka några känslostämningar som dock är en ingrediens i poesien.”

Det kan man kalla sågning. Till saken hör dock att Strindberg inte var så lite avundsjuk på Heidenstam, som väckt sensation då han klev fram på parnassen som Förnyaren av svensk poesi. Stycket om hemlängtan var de facto ett mästarprov. Ingen hade skrivit lika virtuost förtätat tidigare. Tyvärr blev resultatet av Strindbergsfejden 1910-12 att Heidenstams rykte som nationalskald svärtades svårt och inte riktigt hämtat sig än. 

Det har jag aldrig förstått. Själv längtar jag inte bara stenarna där barn jag lekt. Jag längtar rena rama stenhuggeriet (numera museum) som finns på skärgårdsön nere i sydost, där jag sedan späd ålder brukar vistas när sommarljuset bryter in. 

Och idag, den 1 juni, är den officiellt här: sommaren! Semester och solvarma klippor vid havet väntar. Men härligast: slutet för pandemin skymtar äntligen, restriktionerna börjar lättas och det betyder att vi alla efter lång tids längtan snart kommer att vara hemma igen – i det gamla gängse lunkande samhällslivet och dess fria umgänge med folk. Det smäller ändå högst, om titanen på Övralid ursäktar. 

Träden, människan och staden

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/5:

”Vi behöver luft och vi behöver grönt, vi säger: almarna åt folket!” Så lät det för 50 år sedan, i maj 1971, när proggbandet Envoys försvenskade John Lennons Power to the People till en protestsång mot Stockholmspolitikernas beslut att fälla de hundraåriga almarna i Kungsträdgården. En T-banestation skulle byggas och träden offras. 

Det gillade inte folk. Verkligen inte. Huvudstadens invånare gick man ur huse, det blev strid och räddningsaktion. Politikerna tvingades backa och almarna står kvar där än idag. 

Lika lyckligt har det inte slutat för många av Linköpings almar, som fått möta motorsågen i Domkyrkoparken, på Lasarettgatan och senast häromveckan i Järnvägsparken. En sorglig syn. 

Fast tyvärr inte mycket att göra åt, då boven i dramat hos oss är almsjukan och fällningar blir oundvikliga. Annars hotas snabbt fler almar att ödesdigert angripas av denna aggressiva farsot. Men självklart ska almarna bevaras så länge det är möjligt, liksom andra träd – inte minst de ljuvliga, ståtliga ekar som Linköping är rikt välsignat med. De äldsta har hängt med sedan 1500-talet, nog är det imponerande. 

Träden är våra vänner. Vårda dem, ge dem utrymme, utöka beståndet! Som gröna lungor är de omistliga i stadens betong- och asfaltslandskap. Träden ger Linköping lyster och karaktär, likt harmoniska oaser skänker de ett slags ro och mjukhet, utgör varma balanspunkter i den artificiella, jäktade gatumiljön.

Eric O Rydbeck, östgötsk författare och konstnär, tillika stadsläkare i Vadstena, skrev 1762: ”En kulle utan ek, en by förutan träd, så skröplig utsikt är, som mun förutan tänder, som hjesse utan hår, som armar utan händer, som pung förutan mynt, som lårar utan säd”. Hur rätt hade han inte? 

En annan trädälskare var poeten och nobelpristagaren Tomas Tranströmer. I början av 60-talet, medan han arbetade som psykolog på Roxtuna-anstalten i Linköping, gav han ut diktsamlingen Den halvfärdiga himlen. Den innehåller en underbar, rolig och vacker kärleksförklaring till trädet som reservoar av livskraft och energi:

”Det går ett träd omkring i regnet, / skyndar förbi oss i det skvalande grå. / Det har ett ärende. Det hämtar liv ur regnet / som en koltrast i en fruktträdgård. / Då regnet upphör stannar trädet. / Det skymtar rakt, stilla i klara nätter / i väntan liksom vi på ögonblicket / då snöflingorna slår ut i rymden.”

Vad finns att tillägga? Mer träd åt folket!

Sverige, en värsting

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/5:

Plötsligt framåt kvällen hände det igen. Det otäcka ljudet av flera kraftiga smällar, skarpa skott. En boende i området beskrev det som hela huset skulle falla ihop. Offret var en ung man, 20 år, ihjälskjuten bara några hundra meter från Berga centrum i Linköping. 

Det oerhörda skedde förra veckan, i en stadsdel där invånarna dessvärre tvingats vänja sig vid återkommande skottlossningar. Senast ifjol var det ett mordförsök i centrum, skytten försvann på en cykel och polisen har ännu inte gripit någon misstänkt. Vad ska man säga? Fruktansvärt, oacceptabelt, chockerande.

Men också typiskt. För Berga, Linköping? Snarare för Sverige, för ett plågsamt mönster, för en grov våldsutveckling som kommit att sätta sitt märke på vårt land. 

Länge var brottslighet en lågprioriterad fråga bland väljarna när opinionsinstituteten gjorde sina mätningar. Det har ändrat sig sista åren. Idag är lag och ordning något som väljarkåren rankar väldigt högt, vilket återspeglar en fullt förklarlig stigande oro över gängkriminalitetens utbredning och ett rått, dödligt eskalerande skjutvapenvåld som blivit stapelvara i nyhetsrapporteringen. Trots pandemin blev 2020 ett nytt bedrövligt rekordår i antalet skottdåd. Men trenden kan ändå vara på väg att vända.

Under januari och februari visade statistiken att skjutningarna minskat. ”Ett kvitto på polisens offensiva arbete”, menade inrikesminister Mikael Damberg (SVT 9/3). Låt oss innerligt hoppas dessa positiva tecken håller i sig, att även Berga och Linköping får kvitto på polisens offensiva arbete. 

Det elakartade mönstret måste brytas, varaktigt och bestämt. Få samhälleliga uppgifter är viktigare än att täta sprickorna i statens krackelerande våldsmonopol, att respekten för lag och ordning återställs, att vanligt hederligt folk bortom allt tvivel ska kunna känna sig trygga på gator och torg. Gud ska veta att det behövs! 

Därom ger Brottsförebyggande rådet (Brå) klara, skakande besked i en undersökning som presenterades under onsdagen. Siffrorna är dramatiska: i inget annat europeiskt land har det dödliga skjutvapenvåldet ökat så mycket som i Sverige mellan 2000-19. Vi har blivit vår kontinents värstingar i denna makabra gangstergren. Hur har Sverige hamnat där? Något egentligt svar har inte Brå. 

Men ansvaret faller onekligen tungt på de som lett landet sedan millennieskiftet, omväxlande röda och blå regeringar, som helt uppenbart inte låtit lagens långa arm varit så stark som den borde varit. Ett offensivt arbete från polisen och andra rättsvårdande myndigheter hade då möjligen i tid kunnat förhindra den kriminella våldsspiral som fått så ödesdigra konsekvenser, bland annat i Berga. 

Andra världskriget är faktiskt slut

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/5:

Det är året när Löfstad slott slår upp portarna för allmänheten, i Linköping föds den blivande skådespelerskan Marie Göranzon, Evert Taube ger ut Sjösalaboken med Rönnerdahl som skuttar skrattande ur sin säng, Orson Welles film Citizen Kane får svensk biopremiär, sprinterfenomenet Gunder Hägg slår hela tio världsrekord, tyskarna åker på däng i El Alamein och inringas i Stalingrad, USA börjar flygbomba Japan och Per Albin Hanssons samlingsregering inför den statliga hyresregleringen – som nationalekonomen Assar Lindbeck senare kallar det säkraste sättet att förstöra en stad på näst bombning. 

Men det var givetvis inte Per Albins intention. Det var knappast heller hans tanke att regleringen av hyresmarknaden skulle kvarstå från 1942 och ända in i våra dagar. Hyresregleringen var menad som en tillfällig beredskapsåtgärd, föranledd av att kriget fått bostadsbyggandet att stanna upp. Som följd befarade samlingsregeringen att höjda prisnivåer på boendet skulle tända en inflationsbrasa i ekonomin och ville därför stämma i bäcken. 

Det gällde inte enbart hyresmarknaden. Priskontrollen omfattade även bostadsrätter och statligt belånade villor. Allt detta har ekonomihistorikern Jan Jörnmark skrivit mycket belysande om för den som är intresserad av att fördjupa sig i bakgrunden till den dysfunktionella bostadsmarknaden i Sverige. Väl införda blev priskontrollerna nämligen svåra att bli av med och överlevde kriget, nu som ett politiskt styrinstrument i det ambitiösa uppförandet av socialdemokratins ”starka samhälle”. 

Det kostade dock mer än det smakade, lugnt sagt. Utbudet kom aldrig i jämvikt, problem och trassligheter bara växte. I slutet av 60-talet insåg S-regeringen att eländet måste upphöra. Bostadsrätts- och villamarknaderna avreglerades. Även hyresmarknaden skulle släppas fri, men det lyckades Folkpartiet stoppa genom populistiskt larmande om att S agerade fördelningspolitiskt orättvist. Jojo…  

Sabotaget mot normalt verkande prismekanismer har urholkat hyresbostädernas lönsamhet, jagat bort det privata investeringskapitalet, skapat en skriande bristsituation, tvingat människor att vänta i evighetslånga köer, stimulerat en grasserande svarthandel med kontrakt och underblåst skenande priser med dito skuldsättning för konsumenterna på den övriga bostadsmarknaden. 

Som resultat av januariavtalet ska dock – tro’t eller ej, gott folk – strax en färdig utredning om slopad hyreskontroll i nyproduktion presenteras. Med lite tur blir det ett klubbat beslut innan valet. I alla fall en öppning till sundare marknadsmässighet. Efter 80 år! Man får åtminstone vara glad att inte beredskapstidens livsmedelsransonering blev lika segdragen.

På återbesök i Hedeby

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/5:

”Det är nya tider nu”. Repliken upprepas som ett mantra av karaktärerna i TV-serien Hedebyborna. Ständigt tvingas de konstatera att inget i deras invanda tillvaro längre är sig likt. 

Hedebyborna premiärvisades i rutan 1978 och är en av svensk TV-dramatiks största framgångar någonsin. Serien har repriserats flera gånger, givits ut på DVD och finns numera att tillgå på SVT Play. Jag har precis sett om den igen och är lika fängslad av denna mustiga berättelse, ett veritabelt nationalepos som bygger på Sven Delblancs romansvit om det fiktiva samhället Hedeby i Sörmland (Åminne, Stenfågel, Vinteride, Stadsporten, 1970-76). 

Hedeby är en lätt maskerad version av verklighetens Vagnhärad, där författaren växte upp under 30- och 40-talen. Delblanc svarade även för manuset när regissören Håkan Ersgård tog sig an historien för TV och ställde ett magnifikt uppbåd skådespelare framför kameran; Per Myrberg som desperationens baron Urse, Anders Nyström som slarvern Svensson, Helena Brodin som dennes hårt prövade fru, handlarduon John och Peter Harryson – samt Nina Gunke, Tor Isedal, Aino Taube, Kent Andersson… Crème-de-la-crème!

Starkast lysande är ändå eleganten Ingvar Kjellson i rollen som den nerdekade, men klarsynte aristokraten Mon Cousin. ”Det finnas alltid en anledning att berusa sig”, utropar han godmodigt och uppmanar sin stackars bankrutte släkting baron Urse på godset Valla att resignera inför den nya tidens utmaningar.

När vi möter dem alla i serien är det 1937 och det sörmländska sommarlandskapet är bedövande vackert. Men det är en idyll i upplösning. Överklassen som styrt och ställt i generationer har förlorat makt, pengar och egendom. Arbetarna har börjat resa sig och insett sitt värde. Socialdemokraterna sitter i regeringssadeln och Per Albins folkhemsbygge har startat. Sverige är i färd att ömsa skinn. 

Sven Delblancs avsikt är att låta Hedeby spegla denna omvälvande process i miniatyr. Den symboliska höjdpunkten är skildringen av ortens traditionella mandomsprov: årensningen. Tre män väljs varje sommar av bystämman för att med flotte röja traktens vattendrag. Detta år överraskar dock baron Urse med att tilldela sig själv hedersuppdraget som flottens försteman. Han gör det både som en maktdemonstration och som ett fåfängt försök att anpassa sig och verka folklig.

Årensningen under baronens kraftlösa ledning håller förstås sedan på att urarta till ett alkoholindränkt fiasko. Lika förbluffad som kränkt får han en morgon sonika sparken av sina tidigare kuvade undersåtar i byn. ”Vem som går på flotten, det bestämmer vi!”, ryter karlarna i en av seriens nyckelrepliker.

Besättningen byts ut, återstoden av ån rensas i triumf. Det är sista gången. Kommunens nya, röda makthavare beslutar att ett mudderverk kan göra alltihop effektivare. Den slitiga, men stolta traditionen går sålunda i graven. Och med den baron Urse, som efter ett misslyckat försäkringsbedrägeri utblottad dränker sig i samma å.

Hedebyborna blev en sådan formidabel kioskvältare att två omgångar till spelades in 1980 och 1982. Även om dessa innehåller fina partier, tillför de senare avsnitten egentligen föga. Berättelsen tappar skärpa och närmar sig TV-såpans vevande. Fast strunt i det. Kanske mest slående med Hedebyborna är hur talande serien är för 70-talets strömkantring.  

Det var ju i mycket baksmällans decennium, då de rationella folkhemsingenjörernas progressiva socialstat knakade i fogarna och rekordårens högkonjunktur förbyttes till strukturkris, industrinedläggningar och rost. Med andra världskrigets slut hade urbaniseringen tilltagit i snabb takt, men nu var det som om svenska folket kände kollektiv alienation i betongen och famlade efter sina lantliga rötter bland byar, skogar och åkrar. 

Politiskt får det utlopp genom gröna vågen, miljörörelse och kärnkraftsmotstånd. Centern når brett väljarstöd under partiledaren Thorbjörn Fälldin, odalbonden förkroppsligad. Även det tidigare marginaliserade högerpartiet får en vinnande profil i Gösta Bohman, vars image är den naturälskande skärgårdskarlen med slidkniv och utedass. Notera hur signifikativt Bohman vill göra sig till tolk för tidsandan 1973: ”Vi är fortfarande, har jag brukat säga, alla eller nästan alla ättlingar i andra eller tredje led till bönder, torpare och fiskare. Alltjämt ligger lien, yxan och spaden väl i handen”.

Socialdemokraterna, bärare av det modernistiska projektet, kämpar i motvind och får 1976 lämna regeringsmakten för första gången sedan 30-talet. Botanisera gärna i skattkammaren till programarkiv som SVT Play hyser, där finns flera sevärda exempel på hur TV-dramat dessa år belyser stämningsläget. 

Kritik mot det storskaliga, byråkratitunga industrisamhället får tydlig gestalt i Bengt Bratts samtida landsortsepos Hem till byn (seriestart 1971). Brottarsuccén Raskens (1976) är kännetecknande för den förhärskande nostalgin över ett svunnet Sverige, en visserligen kärv men rejäl bondenation. Det är heller knappast en slump att SVT gör en mastodontsatsning som Keve Hjelms Godnatt, jord (1979), baserad på Ivar Lo-Johanssons rustika statarroman. 

Illustrativt för suget efter förflutenhetens enklare samhälle är icke minst Jolos folkkära romantiserande beredskapsserie Någonstans i Sverige (1973), som får Janne Carlsson att för evigt bli synonym med värnpliktsgamängen Loffe. I sammanhanget är det för övrigt ganska typiskt för klimatet att en av ungdomarna i Janne Halldoffs filmatisering av Ulf Lundells generationsroman Jack (1977) utbrister att det uppenbarligen ”aldrig kommer bli så roligt i Sverige som under världskriget”.

Hedebyborna och dess varma mottagande i stugorna är ytterligare ett uttryck för denna 70-talskult av vårt jordnära förflutna. Men inte enbart. Serien kan också ses som en slags terapeutisk bearbetning av rådande samhällsförhållanden och vilsenheten i den brytningstid mellan gammalt och nytt som 70- och 30-talet hade gemensamt. 

Symptomatiskt är, att samma år som Hedebyborna gjorde entré i TV, släppte Mikael Wiehe albumet Sjömansvisor med låten som kom att bli hans största klassiker: Titanic (Andraklasspassagerarens sista sång), en allegori över vad som just då höll på att hända. Välfärdsstatens dittills trygga skepp hade sprungit läck. Förändringens osäkra vindar blåste in och med dem andra ideal, andra herrar. Precis som Hedebys invånare tvingades människorna i 70-talets Sverige konstatera: ”Det är nya tider nu”. 

Påminner de inte om oss idag? 

I det goda samhället är äganderätten central

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/5:

I Robert Frosts berömda poem Mending Wall (ur samlingen North of Boston, 1914) återfinns de bevingade orden ”good fences make good neighbors”. Men den som läser hela dikten förstår att Frost är ironisk och egentligen menar motsatsen. Goda grannar ska väl inte behöva bygga stängsel och murar mellan sig?

Ytligt sett är det lätt att instämma. Dock bör vi vara försiktiga med att skänka Robert Frost våra odelade sympatier, utan hellre tolka sentensen ”good fences make good neighbors” precis för vad den uttrycker: betydelsen av klargörandet att mitt inte är ditt och vice versa. Den regleringen är nödvändig för att trygga fungerande relationer, privat som offentligt, och upprätthålla en anständig civilisationsgrad i samhället.

Frost avsåg i Mending Wall att kritisera äganderättens rigiditet. Men att låta dess gränser flyta är ett farligt recept som bäddar för konflikt och oordning, slår undan förutsättningarna för en positiv välståndsutveckling och stryper den medborgerliga friheten.

Där inte äganderätten respekteras, eroderar tilliten. Istället hotar missämja, oro och rädsla att härska, liksom i längden tilltagande fattigdom för folkflertalet och en allt vidare spridd plundrarmentalitet. 

Den starkes makt blir oinskränkt. Inga garantier ges till den som producerar att få behålla frukten av sin möda och sin egendom. Inga säkra kontraktsmässiga överenskommelser är möjliga. Illustrativt är utfallet av de statskollektivistiska experimenten i 1900-talets socialistländer: allmänt elände och armod. Måste mer sägas om hur fundamental äganderätten är? 

Uppenbarligen, ty i Sverige utmanas den just nu från regeringshåll. Det är Miljöpartiet som kräver fördubbling av mängden skyddad skog och vill ha skarpare vapen för statlig konfiskering. Dryga 300 000 enskilda svenska skogsägare hamnar i skottgluggen, många som över generationer bedrivit skogsbruk och produktivt vårdat och förädlat sitt arv. 

Talande är vilket förtroende MP har för dessa strävsamma människor, hur nonchalant och insiktslöst partiet ser på äganderätten, när språkröret och statsrådet Per Bolund med en ringaktande spottloska deklarerar: ”Som markägare kan man inte ha rätt att göra vad man vill med den mark man förvaltar” (DN 7/2).

Det är också rena krigsförklaringen mot punkt 26 i januariavtalet, löftet som drevs fram av Centern: ”Värna och stärk den privata äganderätten till skogen”. Sakfrågan är viktig, principen oskattbar. Men det andra regeringspartiet, Socialdemokraterna, tycks inte vilja sätta ner foten. Kan Annie Lööf få Stefan Löfven att leverera i denna segslitna infekterade historia? ”The woods are lovely, dark and deep, / But I have promises to keep / And miles to go before I sleep”, som Robert Frost skrev i ett annat känt stycke.

Linköping – ett nytt Paris på 15 minuter?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/5:

Miljöpartiet vill omvandla Linköping till ett Paris, ooh la la! Det handlar dock varken om att byta namn på Stångån till Seine eller att åtgärda den skriande östgötska bristen på triumfbågar, Eiffeltorn och paradgator som Champs-Élysées. 

Utan att Linköping borde ta efter det internationellt uppmärksammade konceptet om 15-minutersstaden, som Paris socialistiska borgmästare Anne Hidalgo satt i verket och som utgår från en vision utvecklad av Carlos Moreno, professor vid Sorbonne. Vad som gäller är småskalighetens princip inom storstadens ram. 

Allt invånarna behöver ska finns tillgängligt inom 15-minuters gång- och cykelavstånd – arbete, bostäder, butiker, anläggningar och platser för kultur, fritid och rekreation. 

Staden blir ett nätverk av självförsörjande delar, tänker sig Moreno. Transporter kan minimeras och biltrafiken begränsas till förmån för öppnandet av gröna oaser, människor kommer närmare varandra i vardagen, byggnader och ytor utnyttjas effektivare, en ökad mångfald av verksamheter växer fram i kvarteren.

Ja, låter inte det spännande? En klimatvänligare och mer hälsosam stad, därtill bättre anpassad till de krav på en fungerande närmiljö som pandemin aktualiserat. Det hyperlokala kan onekligen sägas ligga i tiden. Men vänta lite… Tycks det inte som om fransmännen snott grunddragen till 15-minutersstaden från gammal auktoritär folkhemsk stadsplanering? 

Det är Sven Markelius och hans ABC-stad (arbete, bostad, centrum) som Hidalgo och Moreno återlanserat, fast i upphottad grön förpackning. Fullt ut förverkligad skulle metropolen Paris ändra skepnad till en samling mindre autonoma orter, inte olika 50-talets Vällingby utanför Stockholm.

Det är den mest kända ABC-staden, byggt som ett mikrosamhälle med allt vad invånarna behövde. Men resultatet av det välvilliga experimentet motsvarade knappast förväntningarna. Varför är inte så konstigt. Tag lärdom av vad Jane Jacobs skrev i sin klassiska bok The Death and Life of Great American Cities.

Hon pekade på idén att separera stadsdelar som utopisk, felaktig och skadlig. Invånarna i en större stads enskilda kvarter har inte samma band till varandra som i en mindre lantlig ort. Människor kan och vill inte stängas in i revir. Stadsborna är naturligen rörliga över hela staden för att jobba, träffa vänner och göra nya bekantskaper, handla, roa sig, et cetera. 

15-minutersstadens ABC-koncept hotar i sin strängare form att kväva storstadens myllrande, kreativa dynamik och är heller inte särskilt ekonomiskt bärkraftig i långa loppet. Det utesluter inte att det finns goda inslag i det parisiska exemplet som kan vara värda att studera. Gärna ett grönare, skönare Linköping. Men hissa trikoloren över stadshuset med förnuft.

Sara Danius och betydelsen av Ture Sventon

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/5:

Sara Danius, så oerhört saknad, kunde vittna om litteraturens kraft. Nyss fyllda nio år befinner hon sig i en bokhandel i Malmö med födelsedagpengar från sin morfar. Intervjuad i tidskriften Vi, maj 2017, berättar hon: 

”Jag köpte Ture Sventon, jag kan fortfarande se omslaget framför mig. Det var en stor sak, att jag hade en alldeles egen bok. Ture Sventon var också löftet om livet som vuxen. Det verkade toppen att vara privatdetektiv och ha ett eget rum med en trevlig sekreterare utanför som man kunde be om ’temlor’”. 

Alla har vi varit små, någonstans har allt sin början. Sara Danius blev sedermera professor i estetik och dito i litteratur, den första kvinnan som basat för Svenska Akademien och en fullkomligt briljant essäist. Hon var elegant, modig, vass, smart, rolig – och frågar ni mig – bäst! 

Tveklöst skulle hon blivit en strålande privatdetektiv om hon valt den banan, men det är inte poängen. Utan vilken betydelse boken, läsupplevelsen hade för henne i ung, formbar ålder. Ture Sventon gav näring åt fantasin, vidgade drömmarnas horisont, öppnade porten till en rikare värld av möjligheter. 

Att kasta böcker över barnen borde vara varje förälders plikt och skolans skyldighet. Dock larmas det – igen! – om att det brister i grundläggandet av goda läsvanor hos de yngre. Det är skärmsamhället som håller på att ta över, illavarslande nog även i klassrummen. 

En ny OECD-studie bland 15-åringar, baserad på PISA-undersökningen 2018, visar att flitigt användande av digitala hjälpmedel i skolan leder till sämre läsförståelse. Därtill har svårigheten att skilja fakta från åsikter ökat. ”Allt fler elever har tillgång till dessa fantastiska apparater som datorer och mobiltelefoner – men de saknar förmåga att använda dem! De riskerar att fastna i en värld av fake news och ekokammare”, säger PISA-chefen Andreas Schleicher bekymrat till tidningen Läraren (10/5). 

Svenska elever tillbringar mycket tid på internet, den svenska skolan har varit väldigt pigg på att anamma digital teknik i undervisningen. Men snabbtuggad information på skärm är ingen genväg till bildning, kritisk reflektion, begripliggörande av kontext och sammanhang. För sådant krävs böcker, längre koncentrerad läsning. Inte minst skönlitteraturen är central som språngbräda till framtiden, för den djupare personliga utvecklingen, insikten i människans villkor, vad hon är, vad hon kan bli. 

Väck läslusten hos unga och de kan gå hur långt som helst. Se bara vad Ture Sventon gjorde för Sara Danius.