Blekinge Läns Tidning den 5 mars 1906.
Skrivit i Corren 31/3:
Det är utmärkt att Stefan Löfven tar skarpt avstånd från SD och högerextremismen. Men gällande förhållandet till Vänsterpartiet, som i dess tidigare ogenerade kommunistiska inkarnation hans eget parti i åratal stödde sig på i riksdagen, är statsministern desto svagare i anden.
Intervjuad i DN (30/3) säger Löfven apropå Liberalernas avhopp till SD-sidan: ”Det var illa nog med VPK och kommunister och det fick de veta. Kommunister och socialdemokrater har alltid varit i luven på varandra. Jag har aldrig uppfattat att VPK inte stod upp för demokratin.”
Ett ytterst märkligt, ja bisarrt, uttalande. Visst var S ”i luven” på Vänsterpartiets föregångare SKP och VPK. Det är ett historiskt faktum. De svenska kommunisterna var länge slaviskt trogna Moskva och stod alltså i främmande makts sold.
Det blev tydligt vid Finska vinterkriget 1939-40 när SKP välkomnade Stalins överfall på vårt broderfolk. Inte utan skäl var Stalins lakejer i Sverige portade från Per Albin Hansons samlingsregering under andra världskriget.
Socialdemokraterna var också väl medvetna om den inhemska röda faran under det påföljande kalla kriget. Kommunisterna hölls under sträng uppsikt. S och LO bekämpade effektivt kommunistiska försök att infiltrera fackföreningarna och rekrytera på arbetsplatserna. Men det är även ett historiskt faktum att S inte hade något emot att använda kommunisterna som parlamentariskt röstboskap om så krävdes för att trumfa igenom sin politik.
Är det månne denna gamla ambivalens, denna dubbelmoral, i renhållningen vänsterut som spökar hos Socialdemokraternas nuvarande partiledare? Med all rätt har Löfven ofta pekat på och varnat för SD som ett parti sprunget ur det brunsvarta naziträsket. Men när statsministern samtidigt gör sig till en slags äreräddande grovtvättare av Vänsterpartiets smutsiga förflutna slirar han på sin trovärdighet och blottar sig för anklagelser om hyckleri.
Skulle VPK stått upp för demokratin? Vi talar om ett parti som ville förinta det ”borgerliga” folkstyret, avskaffa kapitalismen, införa planekonomi och ett hårdnackat socialistiskt samhällsförtryck. Vi talar om ett parti som odlade intima vänskapsförbindelser med ett blodrött skräckkabinett av totalitära mördarregimer. Vi talar om ett parti som broderligt hyllade DDR på dess skamliga 40-årsjubileum 1989, bara för sedan – när Berlinmuren kort därpå rämnade – skenheligt operera bort det kommunistiska K:et ur partinamnet.
Vem är Stefan Löfven att gå i bräschen för den liberala demokratin, då han själv inte kan eller vill erkänna ytterkantsvänsterns sanna eländesnatur? Det försvagar i ett kritiskt skede Socialdemokratins moraliska anspråk på att kraftsamla mot den auktoritära högerpopulismen. SD och deras skändliga medlöpare är tyvärr enbart att gratulera.
Skrivit i Corren 30/3:
Juno Blom, Liberalernas partisekreterare från Östergötland, sitter i SVT:s Agenda (28/3) och lovar att hennes parti aldrig kommer att förhandla bort liberala grundvärden. ”Det vi vet är att liberal politik får bäst genomslag i en borgerlig regering”, slår hon fast. Jodå, så är det säkert i normala fall.
Men nu handlar det inte om att bilda en borgerlig regering som Sverige upplevt innan. Den skulle tvärtom vara väsensskild från tidigare regeringar som letts av de borgerliga statministrarna Thorbjörn Fälldin, Ola Ullsten, Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt. Inte ens om man går längre bakåt i tiden, före Per Albin Hanssons inledande av Socialdemokratins långa maktinnehav 1932, finns någon motsvarighet.
Denna eventuella regering, med ett stort parti av SD:s natur i en bärande roll, skulle vara helt unik i vårt lands politiska historia. Att Liberalerna i söndags beslutat att våga sig på ett sådant äventyr tillsammans med M och KD trotsar den ideologiska logikens gränser och måste rimligen vara uttryck för total politisk desperation under opinionsgalgen.
Hur kan liberala grundvärden trovärdigt försvaras genom att kollaborera med SD, ett reformerat nazistparti, vars mål är att göra grus och aska av liberala grundvärden? Bengt Westerberg talade en gång som FP-ledare om de ”små stegens tyranni”. Det han då syftade på var hur den socialdemokratiskt präglade välfärdsstaten successivt höjde skatterna, lite i taget, tills medborgarnas ekonomiska frihet blev mer eller mindre strypt.
SD både ser sig som och är befryndad med samma ultranationalistiska, främlingsfientliga högerpopulistiska rörelser som burit fram Trump i USA och regimerna i Ungern och Polen. Vad är det som säger att Sverige inte med de små stegens tyranni, en liten eftergift i taget, också skulle kunna hamna i en liknande situation där den liberala demokratin urholkas?
”Jag kommer inte att samarbeta, samtala, samverka, samregera med SD”, bedyrade Ulf Kristersson innan valet 2018. Det gjorde även Ebba Busch. Ett samarbete med SD var inte ens möjligt på 20 års sikt, deklarerade hon. Vi vet idag att varken Kristersson eller Busch var ett skvatt pålitliga i det avseendet.
Den som trodde att M och KD var en borgerlig brandvägg mot SD fick i verkligheten något lika stadigt som ett sladdrigt duschdraperi. Lycka till med att åstadkomma en ny start för ett liberalare Sverige i det sällskapet.
Skrivit i Corren 27/3:
Augustikvällen är varm och behaglig. Genom staden Schneidemühl i östra Tyskland marscherar soldater mot tåget som ska föra dem till fronten. Året är 1914, ett krig har just börjat. Den tolvåriga skolflickan Elfriede Kuhr följer regementets väg till stationen, där en klunga av Schneidemühls invånare samlats. De unga uniformsklädda männen klättrar ombord på godsfinkor vilka långsamt sätts i rörelse.
Elfriede skriver i sin dagbok: ”Hurraropen steg till ett vrål, soldaternas ansikten trängdes i de öppna dörrarna, blommor flög genom luften, och på en gång började många av människorna på platsen att gråta. På återseende! Vi skall ses här hemma igen! Var inte rädda! Vi är snart tillbaka! Vi kommer att fira julen tillsammans med mamma!”
Något snart julfirande i hemmets lugna vrå för dessa militära resenärer blir det dock inte. Tågen, dessa oräkneliga olycksaliga tåg, ska fortsätta att rulla och rulla på Europas ständigt överhopade järnvägslinjer. Elfriede Kuhl kan själv konstatera konsekvensen av tågens destinationer. Fram till november 1918 växer sig kyrkogårdarna i Schneidemühl bara större och större.
Det är historikern Peter Englund som i sitt gripande verk Stridens skönhet och sorg återger Elfriede Kuhls och flera andra enskilda personers upplevelser av första världskriget. Denna katastrof kan förefalla avlägsen idag. Men ligger inte längre bort i tid än att min farfar, Hans Ludvig Dahlgren, fick hörsamma kallelsen till vapen under den svenska fanan.
Han gick neutralitetsvakt vid Kattegattkusten och bevittnade efterdyningarna av Skagerackslaget den 31 maj 1916, då Hochseeflotte och Grand Fleet drabbade samman. 2551 tyskar och 6094 britter stupade. Hela den sommaren och in på hösten flöt döda kroppar i land med havsströmmarna. Fiskare förfasade sig över alla lik som fastade i redskapen. Farfar var 27 år, han skulle få ett långt liv och bli en gammal man. Kunde han någonsin glömma? Naturligtvis inte.
Dessa otäckheter var förstås ingenting mot vad som drabbade människorna i de krigförande länderna. Det går knappt att föreställa sig avgrunden som Europa snubblade ner i 1914. Det exempellösa massdödandet, de ofattbara plågorna och lidandet, rubbade tron på den civilisation som varit.
I Sverige blev det förvisso kärvt. Vi var ändå himmelskt lyckligt lottade som slapp undan med en plats på den kvistiga åskådarbänken. Men det var rysligt nära att också vår nation kastats in i världsbranden, vilket diplomaten Örjan Berner påminner om i sin nyligen utkomna bok Krig eller fred. Han analyserar där tio fall av kritiska stormaktsbeslut under 1900-talet som resulterat i krigsutbrott, alternativt förhindrat stridigheter. Ett fall tar oss till den 9 augusti 1914.
Skotten i Sarajevo tidigare under sommaren har utlöst en snårig kris som senaste dagarna urartat i krigsförklaringar. Tyskland och Österrike-Ungern befinner sig i skarp konfrontation med Ryssland, Frankrike och Storbritannien. Samtidigt som dramats huvudaktörer inlett förgörandet av varandra på kontinenten, har den tsarryska Östersjöflottan nu lämnat hamn och av sin aktivistiske chef Nikolaj von Essen satt kurs mot… Sverige!
Halvvägs vid Åland är planen att marinstyrkorna ska delas i två enheter. Den ena gruppen ska ånga till gotländska Fårösund, där amiral von Essen tror att den svenska flottan lurpassar. Ett ultimatum ska utfärdas. Sverige måste dra tillbaka sina skepp till örlogsbasen Karlskrona och hålla dem inlåsta medan kriget mellan tyskar och ryssar pågår. Annars sänks rubbet.
Den andra gruppen har von Essen instruerat enligt följande: ”Närma Eder inloppen till Stockholms skärgård. Om kontraorder ej erhålles, beskjut kusten, förstör fyrarna, lotsstationer med mera. Lägg minor i inloppen”.
Varför denna aggression? Sverige har redan den 31 juli utfärdat en neutralitetsdeklaration och en ännu kraftfullare sådan den 8 augusti. Men Ryssland har precis fått indikationer på att tyska marinstridskrafter rör sig norrut i Östersjön, och von Essen befarar att de dokumenterat ryssfientliga och lika dokumenterat tyskvurmande svenskarna bluffar. I den hyperspända atmosfär som råder misstänker han att Sverige och Tyskland ska förena sina örlogsflottor mot Ryssland. Alltså gäller det att handla kvickt och nita Sverige i ett preventivt anfall.
Nikolaj von Essen har dock klokt nog informerat sina överordnade om vad han avser göra. I det ryska högkvarteret begrundas den upprepade svenska neutralitetsdeklarationen. En krigslist verkligen? Tänk om den energiske von Essen kalkylerat fel och med sitt angrepp i onödan tvingar in Sverige som vapenbroder på kaiser Wilhelms sida. Nej, det vore dumt. Bäst att avbryta. Radiomeddelande sänds som inskärper att den tsarryska Östersjöflottans viktigaste uppgift är att skydda Sankt Petersburg i Finska viken. Nikolaj von Essen lyder och vänder.
Puh! En jäkla tur att den operationen hann ställas in! Vad skulle hänt annars? Scener som i Elfriede Kuhls hemstad Schneidemühl hade sannolikt repriserats här i Östergötland och vida kring övriga Sverige. Min farfar och hans armékamrater hade inte gått neutralitetsvakt. Utan troligen transporterats på rullande tåg till en brinnande front mot Ryssland norröver, vid finska gränsen och stupat i tusental. Med följden att varken du eller jag kanske kunnat födas till att 2021 beklaga oss över hur trist det är i coronaisoleringens Sverige. Fundera en stund på det vid lördagsgroggen.
Skrivit i Corren 26/3:
Fosterlandets jord är rikt välsignad. Särskilt under ytan. Tänk bara på järnmalmen. Och gruvnäringen som bryter den. Där har vi något av central betydelse för det svenska välståndet. Drygt 90 procent av all järnmalm som produceras i EU svarar Sverige för. Liksom rejäla mängder bly och zink, en hel del silver, guld och koppar. Men det finns även gott om annat att hämta upp. Spännande grejer.
På regeringens uppdrag levererade myndigheten SGU (Sveriges geologiska undersökning) 2018 en kartläggande rapport, som förkunnade att vår nation har ”geologisk potential för ett flertal innovationskritiska råmaterial”. Det är sådant som kobolt, grafit, litium, volfram och sällsynta jordartsmetaller.
Det tyder på att Sverige sitter på en jackpott av strategiska viktiga fyndigheter, som icke minst spelar en nyckelroll i framställningen och utvecklingen av klimatvänlig teknik. Exempelvis batterier och solceller, biobränslen, turbiner, et cetera. Med egna tillgångar på åtråvärda metaller och mineral underlättas omställningen i Sverige och Europa. EU blir mindre beroende av dagens ur flera aspekter dubiösa import från gruvor i Kina och Kongo.
Ändå förekommer ingen produktion av kritiska råmaterial i någon svensk gruva. Som SGU lakoniskt konstaterat: ”Enbart god geologisk och ekonomisk potential samt fungerande gruvindustriell infrastruktur är inte tillräckligt för att starta utvinning i Sverige”. Varför? Tillståndsprocesserna är omöjligt krävande. Precis som det gröna regeringspartiet vill ha det.
För MP är gruvor ideologiskt anatema, vilket ironiskt nog innebär att MP av alla partier motarbetar en viktig förutsättning för att nå målet om ett klimatsmart samhälle.
En konsekvens av detta är att Sverige rasat dramatiskt på kanadensiska Fraser Institutes prestigetunga branschindex över attraktiva gruvländer. 2016 låg Sverige på plats 8 internationellt. I den senaste rankningen gällande 2020: plats 36!
”De interna låsningarna i regeringen verkar monumentala. Det är inget annat än en katastrof för ett land med höga klimatambitioner och en världsledande gruvsektor”, kommenterade Maria Sunér från den blågula gruvindustrins organisation Svemin i ett pressmeddelande (23/2).
Sent omsider vaknade väl någon ansvarskännande människa i regeringskansliet. Näringsminister Ibrahim Baylan (S) har nämligen skridit till handling – genom att tillsätta en utredning om hur Sverige ska säkerställa ”en hållbar försörjning av innovationskritiska metaller och mineral”. Men ska det bli säkerställda resultat av den utredningen vore nog det säkraste att skicka MP på porten.
Christian Dahlgrens Blogg 