Rådjursvägen – på spaning efter Noice och tonårsdrömmen som flytt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/3:

– Hasse Carlsson begick självmord, sa Anders.
– Va? Gjorde han? Kan omöjligt stämma. Han dog leverskador. Från heroinmissbruket, sa jag.
Anders såg tveksam ut.
– Vi kan fråga min granne, Jarri. Han borde veta. Han kände dom, var råddare åt bandet och umgicks en del med Hasse.

Det var söndag, runt tolvtiden. Vi hade tagit var sin öl på en sunkig kinakrog i Gustavsbergs centrum. Degarna satt och tryckte på spelautomater. TV-skärmarna visade någon ointressant sportsändning. Jag hade kommit med Värmdöbussen från Slussen. Anders bodde med sin familj här ute numera, bland de stilfulla funkishusen som den legendariska KF-arkitekten Olof Thunström ritat på 40- och 50-talen.

Själv var det första gången jag satte min fot i trakten. Annars höll jag mig mest innanför tullarna. Men ingen av oss var ursprungligen från Stockholm, bägge hade vi växt upp i Kungsbacka utanför Göteborg.

Jag drack det sista ur ölglaset och försökte finna orden om vårt gamla favoritalbum.
– Tonårsdrömmar är ju fortfarande outstanding. Som ett vykort direkt från de tidiga ungdomsåren med all längtan och frustation. Äkta, rå naivitet. En i svensk rockmusik väldigt underskattad platta, egentligen.
– Man vill gärna tro att allt det där är en produkt av klassisk höghusångest, betong och enkla omständigheter. Men vänta så fel du har i så fall. Häng med!

Vi lämnade stället, passerade över en stor och ödslig bilparkering. Kylan från den februarikalla asfalten trängde upp genom mina tunna Converse.

– Hasse flyttade tillbaka hit sedan, efteråt. Drev omkring, beställde kaffe på Konsums fik, saknade pengar att betala med, satt bara och glodde. Enligt vad jag hört alltså. Det var ju långt innan min tid, sa Anders.
– Du vet när jag jobbade i skivaffär i Malmö på slutet av 80-talet? Jag träffade Freddie Hansson ett par gånger då. Han var ständigt på språng mellan krogarna. Arbetade som mentalskötare där nere. Fast han ville aldrig snacka om Noice. Allt han sa var bara: ”Det var längesen”.

Himlen blev gråare, molnen tyngre. Vi promenerade i kuperad terräng, längs en gångstig som förband centrumet med bostadsområdet Lugnet på andra sidan. Den välartade, burgna och småsömniga stämningen bland de tegelröda villorna kändes bekant. Jag kunde lika gärna vara tillbaka i Kungsbacka. Medelklasstristessen blev närmast fysiskt påtaglig. Efter en stunds gemensamt irrande fann Anders skylten.

– Rådjursvägen! Här bodde dom. Några av dom i alla fall.

Vi svängde in på gatan, läste lite på måfå namnen på brevlådorna, spekulerade löst kring vilken villa som kunde tänkas tillhöra vems familj. Trummisen Robert Klasens hus, vilket var det? Det var hos honom som Noice brukade repa innan genombrottet. Medan vi snackade dök plötsligt en vithårig, äldre kvinna upp från ingenstans.

– Du! Hon kanske är Hasse Carlssons mamma, viskade Anders.

Tanten gick med långsamma steg längs villagatan. Hennes ryggtavla blev mindre och mindre. Ingen av oss sa något mer. Det började regna. Vi frågade aldrig Jarri.

Vattentorn – mer än bara vatten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/3:

Vad kan Linköpings vattentorn säga oss? En hel del. Det gamla tornet på Kanberget är en anslående vacker jugendinspirerad tegelbyggnad, ett 45 meter högt landmärke ritat av Axel Brunskog och invigt 1910. Numera är det sedan länge omgjort till bostadshus.

Det är fascinerade att skåda vattentornen som byggdes runt om i Sverige från senare hälften av 1800-talet till åren kring förra sekelskiftet. Norrköping har ett gammalt vattentorn som liknar vårt i manifesterad pampighet och exemplen kan mångfaldigas. På andra håll som i Göteborg, Landskrona och Borås blommade nationalromantiken ut i vattentorn som kan förväxlas med rustika riddarborgar.

Arkitekturen är helt klart menad att imponera. Vattentornens funktion som högreservoar sammanföll med vad vi idag skulle säga vara uttryck för ”city branding” – ett varumärkesbyggande i syfte att framhäva stadens mäktighet, stabilitet och ambitioner.

Bakgrunden till tidens ivriga uppförande av vattentorn var att den ekonomiska utvecklingen och städernas ökande befolkningstillväxt krävde rationella lösningar på vattenförsörjningen. Att hinka upp vatten ur brunnar dög inte längre.

Förutsättningen för industrialismen var ångmaskinen, som behövde massor av vatten. Likaså behövdes ett effektivt distributionssystem av vatten för att förbättra saniteten och förebygga sjukdomar bland alla människor som började trängas i stadskvarteren. Att snabbt kunna släcka hotande bränder var ett annat motiv.

De lokala makthavarna närmast tävlade i påkostade skrytbyggen till vattentorn som symboler för den egen stadens förträfflighet. En inte mindre fängslande våg av vattentornsbyggande kom efter andra världskriget då urbaniseringen raskt tilltog. Folkhemsingenjörerna massproducerade moderna bostäder med WC och tvättmaskiner, vilket fordrade en kraftig expansion av VA-nätet.

Nya vattentorn sköt upp som potenta utropstecken i stadsbilden, signalerande det progressiva Sveriges okuvliga utvecklingsoptimism. Gestaltningen gick i radikal modernistisk anda, faktiskt rena science fiction-arkitekturen. Brottet mot den borgerliga sekelskiftsepokens klassiska och av historicism färgade stilideal kunde inte vara större.

Trendsättare – även internationellt – blev det 58 meter höga vattentornet Svampen i Örebro, ritat av Sune Lindström på 50-talet. Svampformen möjliggjordes av den tekniska innovationen att gjuta betong med spännarmering, vilket gav arkitekterna friare händer till spektakulära grejer.

I Laxå, Halmstad, Kalmar och Malmö var det som om invånarna plötsligt fått påhälsning av stora rymdskepp. Att göra vattentorn som liknade flygande tefat blev nämligen också populärt. I Linköping fick vi 1958 ett nytt vattentorn i Ramshäll som jag misstänker är deras kontrollcenter. Ty påminner det inte om en rymdbas?

Varför tvekar Liberalerna?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/3:

”Jag kommer inte att bidra till att vi isolerar partier”, sa Nyamko Sabuni när hon mötte Jimmie Åkesson i SVT:s Agenda (28/2), ”det är inte så vi gör Sverige mer frihetligt”. På vilket sätt blir då Sverige mer frihetligt om Liberalerna bidrar till att ge Sverigedemokraterna makt och inflytande?

Den frågan kan man fundera över. Tydligt är att Nyamko Sabuni vantrivs i Januarisamarbetet som hon hotar att bryta, till priset av nyval om så vore. Men huruvida det innebär att Liberalerna siktar på att förena sig med M, KD och SD – det ”konservativa blocket” i vardande – finns det fortfarande inget svar på. Liberalerna vet inte själva. Från Sabuni gäller ännu så länge ett dimmigt ”var god dröj.”

Det är en sak att inte gilla att dväljas i skuggan av Socialdemokraterna. Ett intressant alternativ för Liberalerna kunde vara att vägra binda sig till någon konstellation framöver och profilera sig som en självständig parlamentarisk vakthund för liberala idéer.

Men att ens tveka i positioneringen till SD? För liberaler värda namnet borde lockelsen att haka på Ulf Kristerssons och Ebba Buschs friarstråt ut i den auktoritära högerpopulismens träsk vara tämligen obefintlig.

”SD är ett parti som sår misstro och fientlighet mot minoriteter, i synnerhet mot muslimer, och som inte bara vill stoppa invandringen utan också föra en politik som utgör ett hot mot fri kultur, fria medier och självständiga myndigheter”, skrev Robert Weil på DN Kultur i måndags.

Weil är finansman, filantrop och ordförande i The Per Ahlmark Foundation – stiftelsen som bär arvet vidare från den djupt saknade liberale debattören och forne FP-ledaren. Ahlmark ägnade sitt liv åt att rakryggat bekämpa det fria samhällets fiender, oavsett politisk flank, höger som vänster.

Weil påminner om hur Ahlmark under sitt sista offentliga tal – på Folkpartiets landsmöte 2012 – fördömde utvecklingen i Ungern och kritiserade den svenska höger som inte förmådde ta tydligt avstånd från Viktor Orbáns diktatoriska ambitioner.

När grundläggande demokratiska värden utmanas måste liberaler tjänstgöra som jourhavande varningsklocka, slog Ahlmark fast. Men nu, konstaterar Weil bedrövat, ”vacklar Liberalernas ledning alltmer inför tanken på att sluta upp bakom ett regeringsalternativ där maktunderlaget tvärtom hyllar och söker efterlikna det ungerska förtrycket genom att montera ned demokratiska institutioner”.

Vilsenheten om det liberala kärnuppdraget hos det parti som blivit Sabunis är oroande och tragisk. SD betackar sig dessutom för en eventuell liberal anslutning till gänget inför valet 2022. ”Det bästa är om Liberalerna åker ur riksdagen naturligtvis”, fräste Jimmie Åkesson i Agenda. Ridå. Vad återstår att diskutera?

Rena kallduschen över Ostlänken

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/3:

”Helt oacceptabelt, säger Niklas Borg. Nog är det lätt att begripa den reaktionen från kommunstyrelsens ordförande i Linköping. Hett efterlängtad har Ostlänken varit. Nu har projektet drabbats av rena kallduschen.

Kanske inte oväntad dock, åtminstone för dem som försökt hänga med i turerna kring de politiskt kontroversiella planerna på att bygga ett stambanenät för höghastighetståg mellan Stockholm, Göteborg och Malmö. Enligt Januariavtalet som S/MP-regeringen slutit med C och L ska alltsammans verkligen bli av.

Nya stambanor skulle innebära att trycket lättar på den befintliga järnvägen, kapaciteten ökar med fler tåg som kan köras fortare. Problemet är prislappen, så enorm att nyttan äts upp av kostnaderna många gånger om. Som den grandiosa infrastruktursatsningen ursprungligen varit tänkt måste skattebetalarna punga ut med flera hundratals miljarder kronor.

Regeringen är därför bett Trafikverket att hyfsa budgetramarna och utreda besparingsalternativ. Fyra förslag presenterades under måndagen och inget av dessa lär göra Trafikverket populärare i vår dynamiska del av landet. Inte undra på att Niklas Borg går i taket.

I tre av de aktuella förslagen reduceras Linköping till en mjölkpall med stationen styvmoderligt förlagd utanför staden. Samma bistra öde drabbar Norrköping i samtliga fyra förslag. Dessutom kräver ändringarna att den projekterade delsträckan Ostlänken i höghastighetsnätet försenas till nästkommande decennium.

Vem kan bli gladare av detta? Å ena sidan kan man förstå att Trafikverket tvingas skära i den så kallade systemutformningen om totalkostnaden ska pressas. Att anpassa den nya stambanan till stationer i stadskärnorna är enormt dyrt. Om Linköping därtill vill ha en järnvägstunnel genom centrum blir notan sannerligen inte billigare.

Å andra sidan spelar avståndet till stationen en stor roll för hur många som reser. Att smidigt kunna kliva av och på tåg mitt i city hör till järnvägens vassaste konkurrensfördelar. Vad händer om människor istället måste krångla sig ut till perifera stationslägen i såväl Linköping som Norrköping? Resenärsunderlaget tar stryk, Ostlänken förlorar i attraktionskraft.

Men vägs vinsten av centrala stationer mot den extrema investeringskostnaden riskerar slutkalkylen ändå bli en blödande ekonomisk förlust. Ett klassiskt fall av Moment 22. Hur det än räknas på höghastighetsäventyret är och förblir projektet en robust olönsam affär som regeringen nyktert sett borde skrinlägga.

Snällheten lämnade ingen oberörd

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 27/2:

Den där eländiga augustidagen 1986. Kvällstidningarnas svarta budskap på löpsedlarna vid kiosken var lika överrumplande som hänsynslöst. Beppe Wolgers död! Marken gungade. Det var ju omöjligt. Beppe borta…?

Minnet skär ännu i mig, trots att det är länge sedan. Egentligen kände jag honom förstås inte. Ändå var det som om en nära anhörig plötsligt checkat ut och försvunnit. För så mycket betydde han faktiskt för mig, och massor av andra sextiotalistungar som växte upp i den gamla statliga monopoltelevisionens sken.

Godnattstunden. Jullovsmorgnarna med Scooby Doo. Långtradarchauffören på jakt efter Sagornas kungarike. Dunderklumpen. Han var inte bara Pippis sjörövarpappa och Baloos röst i Djungelboken. Beppe blev vår mysiga extraförälder, en underfundig allierad från vuxenvärlden med lekfullt glittrande ögon ovan det lurviga, trollgråa skägget.

Det är ingen överdrift att kalla Beppe för 70-talets barnkulturella gigant i Sverige. Hans unika, intima förtrogenhet med barns tankar och behov manifesterades i TV-rutan och på bioduken, i skivor och böcker. Denne vänlige jätte i nattmössa var en skön polare vi aldrig fysiskt träffade, men som på ett självklart sätt fanns ständigt närvarande.

”Han hade en snällhet, han andades snällhet och det smittade av sig. Man blir mjuk och varm själv”, säger TV-producenten Karin Falck i Klas Gustafsons fina Beppe-biografi från 2003. Om betydelsen av att vara snäll – detta tyvärr så missförstådda och föraktade ord, närmast synonymt med dum och mesig – visste verkligen Beppe personligen besked.

I sin egen barndom hade han fått möta motsatsen. Han var tjock, han stammade och hånades tidigt för det av elakt mobbande klasskamrater i skolan. Det var plågsamma erfarenheter som satte outplånliga spår. Han glömde inte hur det var att oförskyllt överösas med glåpord och förvisas till utsatthetens ensamma kyla.

”Beppe ansåg att det någonstans borde finnas ett land för skelögda, ordblinda, långnästa, överviktiga, folk som annars inte blir tagna på allvar, som alla skrattar åt”, skrev journalisten och TV-kollegan Edvard Matz i en minnesartikel på 90-talet.

Själv flydde Beppe till en värld fylld av amerikansk film, jazz och litteratur. Bröderna Marx, Benny Goodman, Fats Waller och Ernest Hemingway var några av idolerna. Han drömde om att bli en ny Charlie Christian, men gitarrspelet ville sig inte riktigt. Konstnär då? En sejour på Otte Skölds målarskola slutar i fiasko.

Men efter ett år på college i USA under det sena 40-talet kommer han hem till Stockholm som en cool man-about-town och satsar på poesin. Gerhard Bonnier refuserar honom sex gånger innan lyrikdebuten anländer 1953 med Jag sjunger i skon. Den milt allvarsamma naivismen som genomsyrar diktsamlingen är omisskännligt ”wolgersk”. Humlepoeten har funnit sitt tonläge och det bär honom livet ut.

Under följande år tar Beppe sin stora revansch och etablerar sig som mångsysslande underhållningsprofil i folkhemmets strålkastarljus. Beppe Wolgers och Olle Adolphson bildar för ett tag radarpar på krogscenen och i radio med visor som Okända djur, Det gåtfulla folket och Mitt eget land.

Beppe bryter också mark genom att sätta svensk text till en lång rad amerikanska jazzlåtar, exempelvis Walking my baby back home som får den blågula språkdräkten Sakta vi gå genom stan och förlöser Monica Zetterlunds artistkarriär.

I början av 60-talet lyckas Beppe bli en av landets mest kontroversiella personer. Han medverkar i en serie godmodigt satiriska TV-program, vilka gått till historien under begreppet ”Skäggen” och kan liknas vid en svensk föregångare till Monty Python. Publiken är inte beredd. Tittarstorm av orkanstyrka utbryter – till den grad att Aftonbladet kräver att TV-chefen måste ”stoppa skäggens diktatur”!

Vid decenniets växling till 70-tal har den känslige Beppe lämnat nöjesestradernas hetluft i Stockholm och flyttat till jämtländska Öhn utanför Strömsund. Han fokuserar åter på poesin och måleriet. ”Inga dolda budskap! Mitt måleri är en oskyldig värld. Jag vill förmedla glädje, vitalitet”, säger Beppe inför en vernissage.

Samma hållning går igen när han nu även – och framför allt – axlar rollen som den av svenska barn omåttligt älskade kompisfarsan, så uppenbart en av oss i hjärtat av sin resliga gestalt. Men bland vuxna möter han ofta snobbigt oförstående kritik. Beppe beskylls för trams, pretentiös vardaglighet, löjliga humledikter, falsk djupsinnighet. Det är som skolgårdsmobbarna aldrig upphör att förfölja honom.

”Många tycker att jag är töntig och larvig. Jag tror att alla människor behöver snällhet och godhet. Men de flesta vågar inte stå för det”, svarar Beppe avväpnande. Vad jag önskar att det fanns fler av hans varmt inspirerande humanistiska sort idag, envisa försvarare av ett i genuin mening snällare Sverige. Hur kan det någonsin vara fel?

Ann Linde i säkerhetspolitikens dimbank

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/2:

Varför bör Sverige gå med i Nato? USA:s tidigare utrikesminister Henry Kissinger förklarade den saken för svenska folket med elegant självklarhet i SVT 1993: ”Det finns inget land som Sverige kan föra ett separatkrig mot. Om Sverige blir angripet är det av en stormakt och då behövs allierade”.

I en DN-artikel 1997 beskrev han med samma lättfattliga pedagogik vad som gjorde Nato till en omistlig garant för freden i Europa: ”1) Snabba, säkra och uppriktiga konsultationer mellan likasinnade nationer om kritiska internationella frågor. 2) Effektiv krishantering. 3) Ett trovärdigt avskräckningssystem underställt ett effektivt integrerat militärt kommando”.

Henry Kissinger, en förebild i tydlig formuleringskonst! Man knappt tro att han varit såväl verksam politiker som akademiker i den högre skolan. Nå, 90-talet var en formativ säkerhetspolitisk period i Europa. Kalla kriget hade upphört. Nya förutsättningar gällde. Sovjetunionen upplöstes, dess kommunistiska träldomsimperium var borta och de forna Warszawapaktsländerna i östblocket sökte medlemskap i Nato.

Sveriges gamla officiella doktrin om ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” föreföll mer tom och meningslös än någonsin. Det naturligt logiska hade förstås varit om även vi tagit det raka klivet in i Natokretsen. Ungefär som det plötsligt ansågs möjligt med en EU-anslutning, vilket länge innan varit usch och tabu på grund av den blågula neutraliteten.

Men icke. Sverige missade tåget. Ändå var det noll problem att inleda ett helt öppet nästan-allierat militärt samarbete med USA och Nato. Aldrig har det utvecklats till den intima, entusiastiska och kärvänliga nivå som under nuvarande försvarsminister Peter Hultqvist. Med Rysslands aggressiva Putinregim flåsande i nacken vore det snarast tjänstefel annars.

Fast finns det någon inom Socialdemokraterna som på ett rationellt och enkelt vis kan begripliggöra varför Sverige fortfarande inte bör bli riktig Natomedlem? En riksdagsmajoritet (de borgerliga partierna + SD) ville nyligen att Sverige följer Finland och uttalar en option att eventuellt-kanske-måhända ansöka om medlemskap i händelse av ett allvarligt hotande läge.

Inte ens det kan Socialdemokraterna acceptera. Att hoppa i säng med Nato går utmärkt, bara inte det andas giftermål och formella ömsesidiga förpliktelser? Är det så vi ska tolka regeringslinjen? Och lite mer exakt vad skulle då göra denna lösare relation så överlägset toppen?

Ann Linde är utrikesminister, dock ingen Henry Kissinger. Under onsdagens utrikespolitiska riksdagsdebatt mässade hon den sedvanliga retoriska figuren: ”Vår militära alliansfrihet tjänar oss väl och bidrar till fred och säkerhet i norra Europa”. Glasklart. Goddag yxskaft!

Rimmar Mellon med public service?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/2:

”Den skamlösaste exploatering av ett legitimt nöjesintresse som jag någonsin upplevat”, skrev Aftonbladets gamle kultur- och chefredaktör Allan Fagerström om Melodifestivalen. Året var 1967. Vad skulle han inte ansett om dagens utdragna orgie i konfetti, glitter och själlös skvalmusik?

Coronans samhällsförlamande farsot kunde naturligtvis inte stoppa SVT från att rulla ut ännu en omgång av det som blivit public service-televisionens stora slagnummer. Frågan är om ens ett kärnvapenkrig skulle lyckas med den saken numera. Turnén fick visserligen ställas in, deltävlingarna sändas utan upptrissade åskådare i salongen, men the show must go on!

Att den statliga mediejätten gjort ogenerad dygd av Bert Karlssons famösa devis att ”ge folk vad folk vill ha” möter sällan eller aldrig några invändningar längre. Ty hur kan det vara så fel? Särskilt mitt i en rasande pandemi är det väl snarast lovvärt att SVT håller schlagerjippot igång som avlastande verklighetsflykt för hårt prövade medborgare?

Men det finns ändå skäl att fundera över det kulturpolitiskt rimliga i att en skattefinansierad public service-koncern driver runt denna hyperkommersialiserade Melodifestivalapparat år efter år.

Kjell Andersson, legendarisk skivbolagsguru på EMI under den svenska popens guldålder, skräder inte orden om hur ”Mellon” fördärvat vår lands musikklimat. Anderssons känsligt kvalitetsmedvetna hand fanns bakom artister som Ulf Lundell, Gyllene Tider, Marie Fredriksson, Wilmer X och Eldkvarn.

I sina memoarer Ingen går hel ur det här (2021) menar han sig identifiera stunden då allt började tippa över. Det var när fenomenet Carola sopade hem full pott med låten Främling i Melodifestivalen 1983:

”Vi förstår att något betydelsefullt händer inför våra ögon, något som kommer att påverka vår verksamhet i grunden. Men vi förstår inte att festivalen ska växa okontrollerat, som en svårartad cancer, under de närmaste trettiofem åren, att den ska ta över den svenska barn- och populärmusikpubliken totalt och skoningslöst. Att SVT ska hårdexploatera programformatet till, och långt förbi, dess bristningsgräns.”

Mellon blir underhållningsbranschens kvävande monster som alla – ”kulturprogram i TV och tidningar som DN och SvD” – ryggradslöst gör sig till publikfriande megafoner för. Marknaden dräneras. Seriösare artister, av det slag som Kjell Andersson ägnat sitt kreativa yrkesliv åt, får kärvare att ta plats och komma fram. Kritiken saknar inte fog.

Hur vore det om SVT överlät Melodifestivalen till någon av de privatägda reklamkanalerna? Skulle det inte rimma bättre med public service-uppdraget att försöka vara en balanserade motvikt och fokusera på att visa folk vad som finns av ny, högklassig populärmusik? Bara en tanke.

Överste Gustafsson kallar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/2:

Vem är Peter Renner? En PR-man med oklar bakgrund och identitet. Om sin nationella hemvist säger han: ”Det beror på vem som vinner krigen. Jag är europé”. Att han ens heter Peter Renner är knappast att lita på. Enligt honom själv har han ”levt under falskt namn i många länder”.

Den uppgiften synes bekräftad av polisen, som meddelar att det finns ”skäl att misstänka att sagde Peter Renner var identisk med Pierre Riefell alias Peter Renshaw som tidigare utvisats ur landet för illegal politisk verksamhet. Intet av namnen torde dock vara den efterlystes riktiga”.

En skum typ, alltså. Vi kan notera att initialerna i hans samtliga föregivna namn genomgående är likadana och sammanfaller med beteckningen på hans yrke: PR. Dubbeltydigheten blir inte mindre intressant av att dessa initialer även råkar vara identiska med upphovsmannen till Peter Renner – den kosmopolitiske författaren och übercoola journalisten Pär Rådström (1925-63).

Peter Renner är huvudperson i Rådströms roman Översten från 1961. Han hävdar sig tillhöra ”de stora människorna, de som villigt offra sitt jag”. Renner strävar efter nollställd individualism, komplett identitetslöshet. Lyckan ser han i att tjäna, att underkasta sig en högre makt. ”Det finns ingen trygghet som går upp mot att följa”, påstår han.

Ska vi tolka honom som monstret i författarens mardrömmar, en undertryckt sida som Rådström funnit hos sig själv, intensivt avskydde och försökt bearbeta i skönlitterär form? Handen på hjärtat, nog hyser vi alla ett sådant litet monster inom oss.

Så förrädiskt skönt att sälja sig åt någon ideologi eller religion, skåda ljuset och falla in i ledet, slippa ta ansvar, i hängivelsens berusning sudda ut verklighetens motstridigheter och komplikationer. Inte sant? Den frivilliga omyndigförklaringen, den uniformerade lydnaden har alltid haft en märkligt trollbindande dragningskraft och naturligtvis utnyttjats i de mest förfärliga syften.

”En sekt lika väl som ett parti är ett elegant inkognito, ägnat att frälsa människan från frestelsen att tänka själv”, skrev 1800-talsfilosofen Ralph Waldo Emerson. Kommande sekel skulle onekligen visa åtskilliga fasansfulla prov på detta.

Pär Rådström, vars generation märkts av andra världskrigets erfarenheter och epokens totalitära rörelser, intog en programmatiskt avvisande hållning till dogmer och doktriner. ”Jag tror på den receptlösa tillvaron, på den kollektivlösa, där man utan regler förmår applicera vanlig hygglighet som leder till en gemenskap, som verkligen kan vara något värd”, deklarerade han 1954 i Aftonbladet.

Samma år som utgivningen av Översten sa Rådström i en Expressenintervju att det ”fega sättet är att hänvisa till något mystiskt som man går ärenden åt, folket, fosterlandet, partiet. Det är motsatsen till objektivitet och leder vart som helst, till nazism till exempel”.

Peter Renner – Rådströms antites – har vigt sin tomma lakejsjäl åt överste Gustafsson, pseudonym för ingen mindre än vår bortkuppade och landsflyktige Gustaf IV Adolf. Jodå, han lever fortfarande som kringflackande exilmonark i 1960-talets Europa. Skulle det vara konstigt?

Kungens dödsår saknas ju i den svenska regentlegenden. Förvisso har han ”en gång blivit berövad rätten att styra över människorna”, men – som majestätet understryker – ”detta gör inte att människorna berövats sin rätt att tjäna mig”. Hos Pär Rådström personifierar överste Gustafsson rubbet som människan trälat under: ”Jag är allting. Krig, drömmar, idéer, de förverkligade paradisen, utopierna, jag är hela historien”.

Peter Renners megalomaniska plan för att skänka den gudomlige Översten totalt herravälde är att radera individualitetens värde genom kopiering. ”Jag såg att om jag kunde göra en värld som var exakt lika dan som den existerande så skulle det innebära den existerande världens undergång. Det skulle ju vara meningslöst att leva och sträva och ävlas i en värld som kunde kopieras”.

Handlingen kretsar kring det första testet på planens hållbarhet: att öppna en kedja internationella nattklubbar med dubbelgångare till decenniets hetaste populärkulturella ikoner som Sophia Loren, Ingrid Bergman och Gina Lollobrigida. Hur det avlöper?

En nyutgåva av Översten finns på årets bokrea som startar nästa vecka. Köp och läs! Detta är en oumbärlig psykologisk studie i maktens mekanismer, flyktmentalitet och den kommersiella masskulturens nivellerande konformism. Rådströms roman har inte förblivit lika aktuell 2021 som 1961. Nej, snarare mycket mer.

Utmärkt att S tar fajten mot SD

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/2:

Med en lätt travestering av Tage Erlander i klassisk värmländsk högform: ”Gubber å kärringer, huk er i bänkera, för nu laddar Socialdemokraterna ôm!”. Krutröken har legat tung kring partiet sista tiden. Det har skjutits skarpt mot den svenska högerflanken så man nästan känner sig återflyttad till O.K. Corral.

Särskilt förra veckans duell i SVT:s Aktuellt mellan försvarsminister Wyatt Earp – förlåt, jag menar Peter Hultqvist – och Jimmie Åkesson blev en minnesvärd shootout, där SD-ledaren förgäves försökte ta slingrande betäckning undan Hultqvists hårdknallande salvor.

Övertygade liberaler med frihetlig kompass som bekämpat SD i åratal kan knappast vara missnöjda med det kraftiga eldunderstödet. Men varför rider S ut som tungt beväpnade sheriffer mot den auktoritära högerpopulismen och dess medlöpare så offensivt kompromisslöst just nu?

Är det för att dra uppmärksamheten från den fiaskoartade hanteringen av coronapandemin, besvärligheterna med att få massvaccineringen att fungera tillfredsställande och andra överhängande samhällsproblem som våldsbrottsligheten, vargavinterns energiförsörjningsbekymmer, et cetera?

Säkert spelar dylik taktik in. Partipolitik förblir partipolitik hur man än vänder på det och regeringen är otvivelaktigt pressad. Men det vore också mer än lovligt cyniskt att helt frånkänna S ärligt menade avsikter. Stormningen av Kapitolium i USA chockade en hel värld. Kan tydligare bevis krävas på vilket hot som vår tids högerextrema strömningar representerar?

Trots Donald Trumps valfusklögner och uppvigling till statskupp fortsatte hans blågula fanclub Sverigedemokraterna att bedyra sin trohet. Och ändå förklarade oppositionsledaren Ulf Kristersson att SD utvecklats till en acceptabel samarbetspartner för en M/KD-regering. Hur blind och naiv, alternativt maktlysten bort i tok, får man bli! Det vore gravt historiskt tjänstefel av det som kvarstår av det anständiga politiska fältet att INTE samlas i ett motreaktionens uppbåd.

I Aftonbladet (15/2) säger statsminister Stefan Löfven om Ulf Kristerssons och Ebba Buschs alliansbyggande med SD: ”Poängen är att man inte kan ge sig in i ett samarbete med ett sådant här parti och tro att det partiet bara kommer säga okej till det man själv vill. Det kommer kosta, och det kommer kosta där de vill göra skillnad.”

Löfven lär väl ha en hum. Priset han själv fick betala för statsministerposten var Januariavtalet – en borgerlig Grand Slam till C och L rent sakpolitiskt med avskaffad värnskatt, rejält utökade Rut-avdrag, marknadshyror i nybyggnation, moderniserad arbetsrättslagstiftning och så vidare. Vilket pris kommer då Ulf Kristersson tvingas betala till det uttalat liberalfientliga SD? Jimmie Åkesson planerar näppeligen att sälja sig billigt.

Oss schackspelare emellan

Publicerad den av
Svara

Skrivet i Corren 13/2:

Antag att du glad i hågen invaderar Ryssland, åker på däng så blodet stänker om det vid Poltava, och sedan schappar till Turkiet med resterna av din illa tilltygade armé för att slicka såren i några år. Situationen känns förstås ganska deppig.

Vad gör du då för att skoja till det lite medan skymningen smyger på? Karl XII fann råd. Han plockade fram schackbrädet.

”I Bender sitter den hjältekung / Med hågen tung / Av krigets bekymmer många. / Från landsflyktens tankar i fjärran land / Till schack ibland / Han flyr timmar långa”, som Johan Gustaf Schultz på det nationalromantiska 1800-talet skaldade hellre än bra i eposet Carl XII:s schackparti.

Att hjältekungen tillhörde de schackbitnas ädla skara är belagt. Mitt under den ryktbara kalabaliken i Bender lär han till och med varit så hängivet upptagen av ett parti att han knappt märkte att turkarnas kulor ven runt honom.

Men huruvida Karl XII var lika vass (eller kass) på att flytta träpjäser över det svartvita rutnätet som på att manövrera sina soldater genom Europas länder, det har vi tyvärr ingen närmare kunskap om. Kanske ansåg hovfolket det opassande att till historien protokollföra hans matcher. Av källdokument som vittnar om majestätets spelstyrka gapar arkiven tomma.

Dock kom åtskilligt senare diverse kluriga schackproblem att smickrande tillskrivas Karl XII, vilka bland andra Johan Gustaf Schultz gärna spred i tryck med sina grötrimmade verser till konungens ära. Denne Schultz fuskade inte bara i poesi.

Han var även redaktör för den legendariskt retsamma skämttidningen Söndags-Nisse och tog 1866 initiativet till bildandet av Stockholms Schacksällskap, stolt verksam än idag som Nordens äldsta schackklubb.

Karl XII:s schackintresse må fascinerat eftervärlden, men frånsett honom är Gustaf III vår mest internationellt profilerade utövande monark. Det beror inte på att han förknippas med några kända partier eller fiffiga schackgåtor. Tjusarkungens berömmelse i schackkretsar åvilar istället hans egenhändiga försök att reformera själva spelet.

Gustaf III vurmade för att schackbrädet borde få en extra ruta i varje hörn och på dem nya pjäser, vilka han titulerade ”generaladjutanter”. Deras rörelserättigheter skulle vara mycket kraftfulla: en kombination av dam och springare.

Även om idén inte slog an publikt, har varianten rönt viss uppskattning hos konnässörerna. Enligt vad gamle salige nestorn Gideon Ståhlberg hävdar i Stora schackboken (1961) ska faktiskt Gustaf III varit en föregångare till 1920-talets kubanske världsmästare José Raúl Capablanca, som lanserade en liknande innovation!

Det klassiska schackspelet kan väl, åtminstone för oss vanliga dödliga amatörer, tyckas tillräckligt perfekt och nöjsamt intrikat som det är. Ändå har uppslagen till ”förbättrande” moderniseringar varit talrika, fast sällan i Gustaf III:s begåvningsklass. Ett exempel ur den märkligare skolan är det strax efter andra världskriget introducerade ”atomschacket”.

Standardreglerna gäller, med skiftande drastiska tillägg beroende på vilken version av denna kärnvapenbestyckade avart som föredras. I varianten som åskådliggörs i Stora schackboken – en veritabel guldgruva för kulturhistoriskt begivna schackfantaster – blir en bonde vid en viss nådd position förvandlad till atombomb.

Spelaren får bara använda bomben en gång, varvid explosionen ”förintar alla pjäser, både de egna och motståndarens, inom ett visst område. Efter explosionen går spelet vidare. Om kungen omkommit, övertas hans funktioner av den förnämsta av de återstående pjäserna. Mattsättning förekommer inte. Det gäller att slå motståndarens alla pjäser”.

Låter det kul? Hmm… Men sökes omväxling i dessa coronaisolerade pandemidagar finns ju annars det dekadenta ”alkoholschacket”, som Alec Guinness gjorde populärt i 1959 års filmatisering av Graham Greenes satiriska roman Vår man i Havanna.

Guinness dammsugarförsäljare, som råkat bli brittisk bluffagent, får under en avgörande scen snilleblixten att byta ut pjäserna mot whiskyflaskor i miniatyr. Syftet är att supa en kubansk säkerhetspolis plakat. Vid varje vunnen flaska tvingas nämligen motståndaren dricka ur den.

Ett verkligt dråpligt ”alkoholschack” ska 1898 ha spelats i Ungern. Ett inrutat biljardbord fick då tjänstgöra som schackbräde, eftersom kungen representerades av en stor champagnebutelj och drottningen av en flaska rhenvin. Övriga pjäser motsvarades av flaskor med olika enklare vinsorter. Hur det slutade? Gissa.

Såväl vit som svart förlorade. Det krävdes givetvis inte många drag innan båda kontrahenter låg stupfulla på golvet. Sensmoral: varför alls experimentera? Spola kröken, håll huvudet klart. Kunde Karl XII glömma Poltava genom att spela vanligt hederligt schack, behövs nog inte mycket mer för att roa sig kungligt hemma i stugan.