Åter till Brideshead, Hogwarts och de döda poeterna

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/4:

Den yngre generationen ger hopp. Hashtaggen att hålla koll på är #darkacademia, som internationellt trendar hett på nätets medieplattformar – Instagram, Tumblr och i synnerhet TikTok. 

”Dark Academia” är en växande subkultur som hämtar inspiration från Harry Potter-böckernas Hogwarts, Donna Tartts Den hemliga historien, Evelyn Waughs Brideshead Revisited, Oscar Wildes Dorian Grays porträtt och filmen Döda poeters sällskap.

Det vurmas för gamla anglosaxiska universitetsmiljöer, gotisk arkitektur med slingrande murgröna, bildning, klassisk musik och litteratur, tweedkavajer, antikens Grekland och Rom, stilideal från 1800- och tidigt 1900-tal. Plötsligt har humaniora blivit inne, det belästa och kultiverade möter en gryende renässans. Hur ska vi förstå denna, synbarligen otippade, rörelse bland inte så få ungdomar världen över? 

Man kan naturligtvis avfärda ”Dark Academia” som ett flyktigt övergående fenomen av nördigt snobberi och apart konservativt poserande, triggat av coronapandemins påtvingade sociala isolering och tristess. Men det bör kanske hellre ses som ett seriöst känt behov av att återuppväcka romantikens credo: att göra livet helt levande igen. 

Att bejaka av skönheten, mystiken, passionen – att loda djupare i den mänskliga erfarenhetsbanken av dikt, konst och kultur för att nå högre och subtilare höjder, att finna samklangen mellan den yttre och den inre rymden, det ljusa och det mörka, och därmed kunna njuta tillvarons möjliga äventyr fullt ut. 

”De döda poeterna” bar på ett löfte om en vägkarta dit, men som dagens teknokratiska, fyrkantigt nyttofixerade och av kortsiktig ekonomism präglade samhälle inte längre begriper meningen med. Resultatet har blivit vad många, som ändå kommit i kontakt med den klassiska bildnings- och lärdomsskatten, uppfattar som en outhärdlig medioker samtid.

”Dark Academia” är i grunden en revolt mot modernismens själlöshet och ytliga rationalism, den ångestskapande förfulningen av det offentliga rummet, skolans förfall, universitetsväsendets nivellering till nyttomaximerande utbildningsfabriker och nedvärderingen av den västerländska kulturtraditionen. 

Det är ingen rörelse som är snävt politisk eller teoretiskt distanserande ideologisk. ”Dark Academia” ska istället tolkas som en uppdämd mänsklig längtan efter en mer skimrande, poetisk, lustfylld värld. Det är humanioran, romantiken och estetiken som kräver att ta rättmätig plats. Äntligen!

Ska förnekandet av Förintelsen förbjudas?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/4:

Vid krigsslutet 1945 kunde många judar som överlevt Förintelsens helvetiska fasor räddas till Sverige. Bland annat tog Norrköping emot stora skaror som anlände med bussar, sjuktåg och lasarettfartyg. Här i Östergötland kunde de börja livet på nytt, det liv som nazibödlarna varit beslutna att ta ifrån dem. 

Förintelsen, det industriella folkmordet på Europas judar, visar vilka ohyggliga konsekvenser det kan få om vi låter intoleransen och oförsonligheten, främlingsfientligheten och rasismen, förgifta vårt samhälle. Bleknar minnet, växer faran för en upprepning.

Judehatet försvann inte med Hitlerväldets undergång. Antisemitismen frodas fortfarande i såväl Sverige som i övriga världen och utmanar nu som då de civilisatoriska grundvalarna. Ett uttryck för detta är förnekandet av att massmordet på 6 miljoner judar alls ägt rum. 

Denna absurda konspirationsteori lanserades innan andra världskriget var över och har i våra dagar förts vidare av ökända ”historierevisionister” som Ernst Zündel, Robert Faurisson och David Irving. Argumentationen är inte sällan förrädiskt skickligt upplagd. 

Pseudovetenskapliga resonemang blandas med ett myller av detaljerade faktapåståenden och källhänvisningar i floder. Syftet är att åter göra antisemitismen rumsren och rehabilitera nazismen som politisk ideologi. 

I länder som Tyskland, Österrike och Frankrike är förnekandet av Förintelsen förbjudet i lag. Justitieminister Morgan Johansson (S) har föreslagit att Sverige bör följa exemplet. Ska vi det? 

I en tid när den auktoritära nationalismen andas morgonluft igen och högerpopulistiska nätkrigare – inte utan betydande framgång – löper amok på sociala mediekanaler finns skäl att överväga saken. Snart är också de sista överlevande judarna från Hitlers dödsläger borta som personligen kan vittna om det ofattbara. Det ger ökade möjligheter för Förintelseförnekarna att vinna mark. 

Det får vi aldrig tillåta dem att göra. Men är en särskild lagstiftning rätta vägen? Ingen förbrytelse i världshistorien är så massivt väldokumenterad och belagd som Förintelsen. Det är allas vår skyldighet att inte glömma, att slå vakt om sanningen, lära läxan och agera mot judehatets kolportörer. Hur bra gör vi det idag? 

Hets mot folkgrupp är redan förbjudet. Ändå lever Sveriges judar under tilltagande utsatthet. I Norrköping har synagogan gång på gång blivit måltavla för attacker, senast för en knapp månad sedan, och församlingens medlemmar har berättat om en vardag i ständig fruktan för sin egen säkerhet. Den obehagliga, men nödvändiga frågan måste ställas och konfronteras: är Östergötland längre platsen att bygga ett gott liv om man är jude?

Avveckla Motalas kommunala bolag

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/4:

Åter illustreras det problematiska med den offentliga sektorns företagande. Som Corren rapporterat har de styrande i Motala anlitat en konsultfirma till en saftig kostnad i ett av sina kommunala bolag för att utreda hur kommunen ska kunna göra en bolagskoncern av sin flora av affärsdrivande verksamheter. 

Upplägget möter hård kritik från oppositionens Peter Karlberg (V) och Elias Halldén (MP). Genom att låta konsultredningen ske via det kommunala bolaget Sjöstaden Motala Fastighetsutveckling AB har öppenheten blivit lidande, menar de. Bara ett litet antal politiker har varit delaktiga i processen, informationen har varit otillräcklig, insynen för press och allmänhet har försvårats. 

Kommunalrådet Annelie Almérus (M) ser dock ingenting konstigt i hanteringen. Eftersom utredningen skett i ett politiskt styrt bolag finns möjligheter till insyn och allt kommer att lyftas upp i ljuset (Corren 18/4). Oppositionen lär väl knappast låta sig nöja med att blott ta hennes ord som garanti för den saken. 

Kommunala bolag är en marknadsekonomiskt skadlig och demokratiskt osund hybrid mellan förvaltning, företagande och partipolitiskt maktutövande. Tendenser till ljusskygghet och annat otyg är närmast inbyggt i konstruktionen, som Riksrevisionens tidigare chef Inga-Britt Ahlenius påpekat. Hon har länge haft ett ont öga till kommunernas bolagiseringsiver och allt vad det riskerar att medföra i form av bristfällig styrning, kontroll och ansvarsutkrävande.

Nyligen konstaterade korruptionsexperten Claes Sandgren i en obekväm artikel på DN Debatt (4/2) att bolagiseringen av den offentliga förvaltningen har ”skapat ökade förutsättningar för maktmissbruk” och hänvisade till mutskandalerna i Göteborg som avskräckande typexempel. 

Politikerna som ”satt i styrelserna för de kommunala bolagen hade ägaransvaret och skulle se till bolagens bästa. Men de var också fullmäktige- kommunstyrelse- och nämndledamöter och skulle som sådana granska sig själva. Intressekonflikten var uppenbar, insynen försämrades och ansvarsutkrävandet tunnades ut eller till och med omintetgjordes”.

Offentlig och privat rättsordning hamnar i konflikt på ett mycket olyckligt sätt. ”När det uppstår korruption i en kommun, då är ett kommunalt bolag nästan alltid inblandat”, hävdar forskaren Andreas Bergh (fPlus 26/1) som är medförfattare till den granskande rapporten Kommunala bolag – i vems intresse?. 

Det rimligaste borde naturligtvis vara att istället helt avveckla den kommunala bolagsverksamheten i Motala. Det vore också en uppgift värdigare en moderat partiföreträdare som Annelie Almérus.

Konsten att skapa en gyllene epok

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/4:

En höstdag 1974 träffade ekonomen Arthur Laffer några medarbetare till den republikanske presidenten Gerald Ford på en restaurang i Washington. I syfte att förklara sin tes att minskade skatter faktiskt kunde öka intäkterna, tog Laffer fram pennan och ritade några streck på en servett.

Episoden har gått till den ekonomiska historien som födelsen av Lafferkurvan. Den är både enkel och elegant. Vid skattesatsen 0 procent blir naturligtvis också intäkterna noll, samma utfall ger 100 procent. Tricket är att hitta en optimal dynamisk nivå som minimerar skatteuttagets skador på den produktiva ekonomin och samtidigt maximerar statens intäkter.

Exakt var den gränsen ligger är omtvistat. Men Lafferkurvans grundläggande princip är det få numera som ifrågasätter. Arthur Laffer menade att arvet efter Roosevelts ”New Deal” och Lyndon Johnsons ”Great Society” medfört en högskattepolitik som genom sina effektivitetsförluster allvarligt hotade att hämma välståndsutvecklingen.

Det var kort sagt dags för Republikanerna att bryta trenden som bar Demokraternas signum och satsa på en sundare kurs. Vilket något trevande skedde under Ford, men sedan med rejälare tag när Ronald Reagan satt i Vita huset nästkommande decennium och hela världen fick lära sig vad ”supply-side economics” betydde.

Men Arthur Laffers idé var inte ny. Inte heller praktiserandet av den. Andrew W Mellon hade sjösatt teorin ett halvsekel tidigare, fast då med beteckningen ”scientific taxation”. Mellon var en förmögen bankir, industrialist och filantrop.

Under första världskriget hade demokraten Woodrow Wilson låtit statsmakten svälla över alla tidigare breddar. Den politiska klåfingrigheten drabbade ekonomin hårt med skatter, regleringar och kontroller. Få insåg lika klokt och framsynt vilka negativa konsekvenser detta innebar som Mellon.

Efter att republikanen Warren G Harding triumferat i valet 1920 med slagordet ”return to normalcy” utsågs Andrew W Mellon till finansminister. Han baserade sin uppfattning om skattepolitikens utformning på lika delar sunt förnuft som egen erfarenhet från näringslivet.

Skattenivåer påverkar affärsbeslut, investeringar och alla ekonomiska aktörernas beteenden. Lägre skatter gynnar rationaliteten i deras handlingar, vilket ökar det generella välståndet i samhället och gör att staten får mer – inte mindre – intäkter än med höga skatter.

De första stegen mot en avreglerad ekonomi enligt Mellons recept togs under Harding, men den populäre presidentens hälsa sviktade och han dog oväntat i augusti 1923. Vicepresidenten Calvin Coolidge tog vid, fast besluten att rulla tillbaka staten och skära ned på utgifterna. 

”Beskattningens historia visar att överdrivna pålagor inte betalas. De höga taxeringsnivåerna sätter oundvikligen press på den skattskyldige att dra sig tillbaka från produktiv verksamhet”, skrev Mellon i sin bok Taxation: The People’s Business. Den utkom valåret 1924, då Coolidge sökte väljarnas förtroende för en mandatperiod i egen rätt.

Kärnan i Mellons skattefilosofi återfinns i följande belysande rader: ”Varje människa med energi och initiativförmåga i det här landet kan få ut vad han vill av livet. Men när initiativen blir lamslagna av lagstiftning eller genom ett skattesystem som förnekar honom rätten att få en rimlig andel av sina inkomster, då kommer han inte längre att anstränga sig och landet berövas den energi varpå dess fortsatta storhet beror”.

Under valkampanjen höll Coolidge ett radiotal till amerikanska folket, där han dömde ut den gamla skattepolitikens ”despotiska pålagor” och förklarade att den viktigaste åtgärden nu var att frigöra individen: ”Det är vår uppfattning att folket äger staten, inte att staten ska äga folket”. 

Calvin Coolidge och Republikanerna vann en övertygande seger med 54 procent av rösterna. Skatterna kom att sänkas fyra gånger under Coolidges sex år i Vita huset. Den högsta marginalskatten reducerades från 50 till 25 procent. Enbart den stimulansen ökade intäkterna från 77 miljoner till 230 miljoner dollar. (När Harding tog över efter Wilson var den värsta marginalskatten ännu högre, under första världskriget hade den skruvats upp från 7 procent till 73!).

Det var låg- och medelinkomsttagarna som gynnades mest. 1928 betalade 98 procent av amerikanerna ingen inkomstskatt alls. Tala om ekonomisk frigörelse. Nationens BNP växte med 7 procent årligen mellan 1924-29. Industriproduktionen ökade med 70 procent. I slutet av 1920-talet motsvarade USA:s andel av den totala världsproduktionen otroliga 34 procent, en överlägsen distansering av alla andra konkurrerande industriländer.

Inkomsten per capita steg med 30 procent, reallönerna för vanliga medborgare ökade med 22 procent och arbetslösheten under Coolidgeåren snittade på 3,3 procent (1926 var arbetslöshetssiffran en enda procent – det du, Stefan Löfven!).

Coolidge och Mellon höll också ord med löftet att krympa staten (vilket deras sentida efterföljare Ronald Reagan inte förmådde, The Gippers insats var snarare hejda statens expansion). Mellan 1921-29 drogs den federala budgeten ner från 5,1 miljarder dollar till 3,3 miljarder. Den för epoken enorma statsskulden, ytterligare ett bittert arv efter Wilson och kriget, betades av från 22,3 miljarder dollar 1923 till 16,9 miljarder 1929.

Historikern Paul Johnson har kallat Coolidgeepokens USA för ”det sista Arkadien” och skriver: ”Vad tjugotalet visade var den relativa hastighet med vilken industriell produktivitet kunde förvandla lyxvaror till nödvändigheter och sprida dem ner i klasspyramiden” (Modern Times: A History of the World from the 1920s to the 1980s, 1983).

I boken High Tide of American Conservatism (2010) summerar Garland S Tucker 1920-talets framgångsrika republikanska politik så här: ”Ekonomiska fakta indikerar att välståndet verkligen var mer utbrett – och mer distribuerat – än någonsin tidigare i amerikansk historia. Miljoner amerikaner kunde för första gången skaffa eget hem, bil och arbetsbesparande apparater – många av medelklassens privilegier som dittills varit utanför deras räckvidd”. 

Börskraschen 1929 och Franklin D Roosevelts New Deal-program betydde dock att radarparet Coolidge och Mellon hamnade i vanrykte. Det var, och är, djupt orättvist. Raset på börsen hade Coolidge redan anat skulle komma, en naturlig reaktion på en fartfylld ekonomi som nådde överhettning. Men när den svarta onsdagen inträffade i oktober 1929 hade han lämnat presidentposten.

Tyvärr beslutade Coolidges efterträdare Herbert Hoover att möta situationen genom en kraftfull återreglering av ekonomin, istället för att hålla huvudet kallt och låta marknadskrafterna komma i jämnvikt igen. Roosevelt gasade vidare på Hoovers linje, fast ännu mer frenetiskt och med inspiration från det kommunistiska Sovjetunionens planekonomiska experiment.

Följden blev förödande, mänskligt som ekonomiskt, och krisen förvärrades till en långvarig depression. New Deal-programmet var bevisligen ett flagrant misslyckande, men märkligt nog kom den i eftervärldens ögon att länge hyllas och omhuldas. Roosevelt fick – i detta avseende – en gloria han knappast förtjänade och hans statsinterventionistiska politik blev dominerande i USA tills Reagan gjorde entré.

Vad hade hänt om Mellons och Coolidges ”scientific taxation” fortsatta att gälla? En sak torde vara bortom diskussion. Det är från dessa herrar vi ska lära, inte av deras antagonister. I alla fall om vi vill värna tillväxt, välstånd och en skapande ekonomi. Må det vara en läxa för post-pandemins 2020-tal. 

Den borgerliga ambitionen som försvann

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/4:

Piggast på den borgerliga planhalvan i den lokala valrörelsen 2018 var KD, som lovade att lätta den kommunala skattebördan för Linköpings invånare med 1 krona. Efter maktskiftet blev sedan kompromissen i Alliansens samverkansprogram ”en ambition om ett minskat skattetryck”. Det lät förstås aningen misstänkt och oroande luddigt.

Men en ambition är förstås bättre än ingen ambition. Och i en M-ledd kommun borde man väl ändå känna sig hyfsat trygg med att ordet ”ambition” inte nödvändigtvis måste vara politikerspråkets till intet förpliktigande synonym för ”kanske, vet inte, får se”. Sänkt skatt är ju en gammal hederlig moderat paradfråga, eller hur?  

Tjo flöjt, sa Janne Vängman. Som bekant har vi tvingats titta i månen efter skattelättnader i Linköping. Fria Moderata Studentförbundet (FMSF), som håller färgen frihetligt blå, konstaterar i en rykande färsk deppig rapport att endast 15 av Sveriges 290 kommuner har sänkt skatten under innevarande mandatperiod. Av dessa skattesänkarkommuner har 9 borgerligt koalitionsstyre (övriga styrs blocköverskridande eller har i ett intressant fall faktiskt vänsterstyre). 

Utdelningen på att rösta borgerligt lokalt måste således betecknas som ganska klen. Mot bakgrund av att Sverige fortfarande har ett av de hårdaste skattetrycken i världen (42,6 procent av BNP) och innan pandemin seglat fram på en långvarig ekonomisk högkonjunktur, borde sannerligen borgerlighetens företrädare kunnat prestera bättre. 

Varför har det inte lyckats i Linköping? Kommunstyrelsens ordförande Niklas Borg (M) säger i FMSF-rapporten att det föreligger ”omfattande besparingsbehov även utan skattesänkning som beror på statlig övervältring av kostnader bland annat genom migrations- och arbetsmarknadspolitiken”. 

Det är säkert helt korrekt att staten spelat en besvärligt hämmande roll i sammanhanget. Men är det en godtagbar ursäkt för att kasta alla skattesänkningsambitioner åt sidan? Är det ens någon mening för borgerligt sinnade att rösta om resultatet blir politiker som passivt bleknar när det kärvar, inte orkar finna utrymme för att vidga medborgarnas ekonomiska frihet och skyller sina tillkortakommanden på andra?  

Som rapportförfattarna i FMSF skriver: ”Det är inte en lätt uppgift att omsätta frihetlig politik i praktiken på kommunal nivå, men det är en viktig uppgift. Politik får aldrig tillåtas bli en läpparnas bekännelse. Att torgföra en politisk roll vart fjärde år för att i maktställning realisera en annan är skadligt för väljarnas förtroende. Långsiktig trovärdighet börjar med kortsiktig principfasthet.”

Alliansen i Linköping får ta nya tag. Trots allt är inte mandatperioden över än. 

Tack Selma för att du räddade Tåkern

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/4:

”Tranorna kommer”, sjunger Ulf Lundell och frågar: ”Är jag den enda här som hör dem? / Som hör dem hälsa oss till liv igen? / Är jag den ende här / Som är vaken den här vackra morgonen?”

Nej, inte vid Tåkern i alla fall. Där har det redan för flera veckor sedan vaket rapporterats om anländande trumpetande tranor, inflygande med ny vår, nytt hopp och ljus över vårt fina Östergötland. Så förtvivla icke. Ut, lystra och spana. Kring Tåkern sjunger det om morgondagarna. 

”Säkert den största och yppersta fågelsjö, som finns i hela landet”, skriver Selma Lagerlöf i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige och konstaterar att ”fåglarna måste skatta sig lyckliga, så länge som de äga en sådan tillflyktsort”. För att inte tala om oss människor. Men det kunde varit annorlunda. 

Fågel- och naturparadiset Tåkern är egentligen resultatet av en missräkning bland östgötabönderna på 1840-talet. Då sänktes vattennivån i sjön för att ge utrymme åt mer åkermark. Det slog huvudsakligen slint. Vass började breda ut sig, ett myller av fågelarter hittade dit och trivdes förträffligt. I början av 1900-talet aktualiserades dock nya försök att helt torrlägga Tåkern. 

Det fick den samhällsengagerade liberalen, rösträttskämpen och tidiga miljöaktivisten Selma Lagerlöf att tända till ordentligt. Hon kunde konsten att skapa debattinlägg som gjorde avtryck. Läs kapitlet om Jarro gräsanden i Nils Holgerssons underbara resa! Det är en brinnande plädering för Tåkerns räddning undan hotet från ekologisk skövling. 

Det blev ingen torrläggning, givetvis. Vem pallade att gå emot en megapopulär författarinna som henne? Utan Selma skulle vi kanske inte haft Tåkern kvar idag, detta Mecka för fåglar och för oss som blivit bitna av att titta på fåglar. Under coronapandemin har intresset för denna klassiska, rogivande och fascinerande friluftshobby ökat markant. 

Nyligen har också stiftelsen Tåkernfonden, som sorterar under länsstyrelsen, vältajmat beslutat att satsa 705 000 kronor till olika projekt i syfte att fortsatt vårda och tillgängliggöra naturreservatet. 

”Besökarna strömmar till Tåkern och därför känns det extra glädjande att kunna stötta naturum Tåkerns verksamhet med guidningar vid sjön. I år ger vi dessutom särskilt stöd till ett projekt som vänder sig till nyanlända familjer och familjer från socioekonomiskt utsatta områden som får komma till Tåkern vid tre tillfällen för att prova på och lära sig mer om natur och friluftsliv”, säger landshövding Carl Fredrik Graf (SVT Öst 10/4).

Det hade nog Selma Lagerlöf gillat. Tåkern är en fristad som tillhör oss alla. Upptäck myllret bland vassen, hör fågelsången, skåda V-formationen i skyn. Tranorna kommer. Visst blir man lycklig i själen. 

”Här äro hajar”

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/4:

Dessa jämrans restriktioner! Förtöjd i hemmets coronabunker drömmer jag om att få stiga till väders och flyga lättsinnigt ut i världen som Camille Flammarion, den franske astronomen och ballongfararen.

Över den europeiska kontinentens åkrar, hustak och ängar svävade han fram på låg höjd, jagad av beridna tullare och passpoliser som skrek efter giltiga identitetshandlingar. Oåtkomlig uppe i korgen på sin luftballong replikerade Flammarion sorglöst: ”Mina herrar, jag befinner mig utanför er domän”. 

Dessvärre har jag ingen egen ballong tillgänglig. Men ska man komma bort från pandemins domäner är Flammarions samtida landsman Jules Verne inte dum att hänga på. I hans sällskap blir det sannerligen åka av, om än i läsfåtöljen. 

Med stort nöje har jag återupplevt flera av de klassiskt medryckande äventyren: rest jorden runt på 80 dagar, gjort en världsomsegling under haven, klättrat ner i en isländsk vulkan för att nå vår planets medelpunkt och farit iväg i en stor kanonprojektil till månen.

Som skönlitterär fantast och globetrotter är Jules Verne fortfarande högst fascinerande. Våghalsiga expeditioner i verkliga livet var han dock inte särskilt begiven på. Han gjorde bara ett fåtal längre resor utanför Frankrikes gränser – till Storbritannien, USA, Norge och Sverige. 

Lämnade Jules Verne skrivbordet föredrog han helst komfortabla utflykter med sin lustjakt. Aristide Briand, en av Tredje republikens namnkunnigaste politiker, karaktäriserade honom som ”en trevlig, stillsam herre ur medelklassen, förtjust i risgrynspudding och skinka från Nantes”. 

Djärv gränssprängare går det att vara ändå. Som 1700-talsfilosofen Immanuel Kant, en formidabel upptäcktsresenär i tankarnas rike. Han var dessutom mycket förtjust i kartor och geografiböcker. Något behov av att lämna Königsberg kände han aldrig. Säkert skulle han instämma i vad Vilhelm Ekelund senare skrev: ”De som tala med förakt om filosofi och kammarliv har ingen aning om vad äventyrligt är”. 

Carl Michael Bellman stannade lika envist hemma i Stockholm. Vid ett tillfälle reste han visserligen till Norge, men det var påtvingat: han flydde sina ständigt efterhängsna kreditorer. Den inte mindre briljante Stockholmsskildraren Hjalmar Söderberg flydde undan en skilsmässoprocess till Köpenhamn, där han fastnade och bodde halva livet. Han växlade brev med sin gode vän, barndomskamraten och poeten Bo Bergman som blivit kvar i den svenska huvudstaden. Bergman försökte få Söderberg att hälsa på honom i Stockholm. Det ville sig inte. 

Det är möjligen ej att undra på. Fysiskt resande kan ju ha sina utmanande sidor, vilket Levin Rydéns smått legendariska Språklig hjälpreda på resor från 1906 ställer utom minsta tvivel. Rydén var en värmländsk författare och stationsinspektör vid järnvägen som med sin behjärtansvärda parlör på svenska, tyska, franska och engelska ville ”sätta trafikpersonal och utländska resande i stånd att i trafikfrågor meddela sig med varandra”.  

Ett axplock av nyttiga fraser om du tar tåget: ”Konduktören är berusad. Medpassagerarna är berusade. Var god visa dem af tåget. Hvarför stannar tåget? Tåget har spårat ur. Min medresande är vansinnig, tror jag. Var god tag honom till annan kupé. Anordna extratåg på järnvägens bekostnad. Jag betalar inte”. 

Eller vid färd med hästdroska: ”Äro hästarna rädda? Slå ej hästarna. Polisman, anteckna den här kusken. Han är oförskämd. Han pockar på drickspengar”. 

Eller om du tar båten: ”Jag vill kräkas. Vattnet slår öfver. Hvar äro lifräddningsbältena? Rädde sig den som kan! Håll Er fast vid plankan! Kan Ni simma? Jag är utmattad. Här äro hajar”.

Eller om du – trots alla prövningar – skulle lyckas nå ditt resmål: ”Hvarför arresterar Ni mig? Jag är ej drucken; jag är sjuk. Läkaren skall intyga det. Skaffa hit en läkare. Jag vädjar till den franske konsuln. Jag är utan existensmedel. Hvad är att göra? Jag svälter ihjäl; skaffa mig mat”. 

Ska man tro Levin Rydéns språkliga hjälpreda är det praktiska resandet förenat med inget annat än plågsamma vedermödor och skriande misär. Men medge att Rydéns att notoriskt kverulerande, av ständiga missöden drabbade turist är obetalbar underhållande läsning. Ballongen kan vänta. Jag uthärdar nog ytterligare en tid i coronabunkern. Var god stör ej. Äventyrligt kammarleverne pågår. Här äro hajar!

Lycka är att odla sin täppa

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/4:

Diocletianus är unik i den romerska kejsarlängden. Han fick nog och hoppade av, alldeles frivilligt. Som den engelske historikern Edward Gibbon konstaterar: ”Diocletianus tillkommer äran av att ha givit världen det första exemplet på en tronavsägelse, ett exempel som inte ofta har följts av senare monarker”. 

Han drog sig tillbaka till sitt storslagna palats Spalato i Dalmatien (Split, i nuvarande Kroatien) och påtade lyckligare i sin trädgård. När Diocletianus fick höra om hur det bråkades i Rom lär han ha yttrat: ”Jag skulle önska att ni tillsammans med mig kunde odla min kål i Spalato. Då skulle ni må mycket bättre”.

Att trädgårdsskötsel gör gott för det mänskliga välbefinnandet är bortom tvivel. Det är ingen slump att begreppet ”paradis” är lånat från persiskans ord för trädgård. I boken Koloniträdgårdar och planterade gårdar skriver Anna Lindhagen 1916: ”En djupt anlagd och känslig natur får ute i trädgården känna den frid han förgäves söker bland stadens buller. En rå eller självisk natur kan förfinas och bliva hjälpsam under inflytande av det som växer och är beroende av hans omvårdnad”.

Anna Lindhagen var S-politiker i Stockholm vid förra sekelskiftet och blev mest känd som ledande kraft inom den svenska koloniträdgårdsrörelsen. Alla är det ju inte förunnat att som Diocletianus äga en egen ståtlig palatstäppa att kultivera till nytta och vederkvickelse. Men skulle inte varje stad kunna anlägga koloniområden med enklare stugor på kommunal mark till för vanligt folk överkomliga arrenden? 

Idén hade Anna Lindhagen fått vid en Köpenhamnsvisit 1903 och hon kom raskt att popularisera den på hemmaplan. Dock tycks dagens moderna stadsplanerare betrakta koloniträdgårdar som något överspelat och gammalmodigt. Det är uppenbarligen fel, ty särskilt nu i coronapandemins spår verkar det folkliga intresset spira. 

”Det har ökat väldigt mycket”, sa Pia Ryberg, ordförande för Karptorps Koloniträdgårdsförening i Norrköping, till P4 Östergötland häromveckan. Och i Kinda har V-politikern Kicki Stridh nyligen i en motion till fullmäktige krävt att kommunen inrättar fler kolonilottsområden för att möta gräsrötternas stigande efterfrågan. ”Det blir som en social yta som sträcker sig över både åldrar och kulturer där man får en meningsfull sysselsättning och nyttig mat ifrån”, menar hon (Corren 30/3). 

Men det V-initiativet skulle inte Lenin gillat. Under sitt famösa Stockholmsbesök 1917 förevisade Anna Lindhagen honom Barnängens koloniområde. Lenin hade endast förakt till övers. Det blir inga samhällsomstörtande radikaler av människor som finner stilla lycka i den förborgerligande trädgårdsskötseln, slog han fast. Se där ett utmärkt argument för att låta koloniträdgårdarna blomstra! 

Upp med ridån för TV-teatern!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/4:

Att vara eller icke vara, det är frågan som Hamlet ställde och han gjorde det första gången i svensk television söndagen den 4 december 1955. Regissören Alf Sjöberg hade repeterat i två månader med 18 skådespelare och ett studioteam på 30 man för denna exklusiva Shakespeareföreställning som sändes direkt.

I huvudrollen syntes den magnifike Bengt Ekerot – och det gjorde även kameror och mikrofonsladdar. Men trots sådant tekniskt mankemang, som kanske snarare accentuerade dramats tidlöshet, blev bemötandet en stor framgång. Svensk TV hade klarat det historiska eldprovet. Det gick ju faktiskt att göra teater i rutan! 

Tvivlare på den saken fick definitivt kapitulera två år senare, 1957, när Ingmar Bergman debuterade som TV-regissör med en uppsättning av Hjalmar Bergmans Herr Sleeman kommer. Sjöbergs och Bergmans pionjärinsatser etablerade TV-teatern som ett kulturellt flaggskepp inom den dåvarande public service-verksamheten. 

TV-publiken togs på allvar. De konstnärliga kvalitetskraven var liksom produktionsmålen högt ställda. En fast kärnensemble anställdes. Pjäser, klassiker blandat med nyskrivet material, sändes i strid ström, minst en gång varje vecka. Det blev allt från August Strindberg till Harold Pinter. 

Guldåldern mellan 60- och 80-talen bjöd på åtskilliga oförglömliga höjdpunkter. Exempelvis skulle Lars Molin fira skandaltriumf med Badjävlar, Bo Widerberg väcka uppmärksamhet med Arthur Millers En handelsresandes död, och Björn Melander göra Lars Norén till en fixstjärna med Natten är dagens mor och Kaos är granne med gud. Den svenska TV-teatern nådde brett genomslag i folkhemmet och gav internationellt eko därtill. Men dess existens skulle icke få vara. 

Lars Löfgren, som ledde TV-teatern 1969-83, har kallat nedläggningen för ”en obegriplig dumhet av ett företag som skall stå i allmänhetens tjänst”. Det är inte svårt att instämma. Förra veckan var Löfgren en av de 53 namnkunniga teaterprofiler som på DN:s kultursida (31/3) krävde att SVT skulle hissa upp ridån igen. Det vore ett särskilt angeläget initiativ nu i denna dystra coronatid som tvingat landets alla teatersalonger att gapa tomma.

Statens mediebolag är årligen garanterade flera miljarder skattekronor i anslag. Nog borde utrymme finnas att återskapa den levande, dynamiska, spännande nationalscen som TV-teatern representerade. ”Sveriges största folkteater” hette det om den förr, då SVT fortfarande menade något med begreppet public service.