Kategoriarkiv: Stil

Kungliga slott: Rosersberg

Publicerad den av
Svara
Välkomna till Rosersberg, det tredje kungliga slottet som jag och syrran besöker denna sommar. Rosersberg är beläget intill en Mälarvik i Sigtuna kommun, norr om Stockholm. Slottet härrör från 1634, då det började byggas av Gabriel Bengtsson Oxenstierna. Han namngav det efter sin mors släkt, Tre Rosor. 1762 köpte riksdagens ständer in Rosersberg och skänkte det till prins Karl, sedermera utnämnd till hertig av Södermanland vid brodern Gustaf III:s kröning 1772, och därefter regerande monark som Karl XIII i början av 1800-talet.
Här står syrran framför Karl XIII:s vinthund, en kopia av ett antikt original, som vaktar vid anläggningens huvudingång. För Karl och hans gemål Hedvig Elisabeth Charlotta tjänstgjorde Rosersberg som ett avkopplande lustslott på sommaren. Det fyllde samma funktion för efterträdarna, kung Karl XIV Johan och drottning Desideria. Sedan Desiderias död 1860 har emellertid ingen bott på slottet, vilket medfört att de praktfulla inredningarna från slutet av 1700- och början av 1800-talet är unikt intakta.
Slottsparken vid sidan mot Mälaren.
Galleriet i sydöstra flygeln uppfördes 1684, signerad Nicodemus Tessin den yngre. Taket ansvarade den italienska stuckatören Giuseppe Marchi för. Karl XIII lät 1815 göra om barockgalleriet till slottskapell.
Syrran i slottets matsal. Den stora målningen i bakgrunden är Roserbergs slott sett från norr (1803), av den franske målaren Louis Belanger. Den röda soffan tillverkades av Bertil Åberg i Karlskrona omkring 1825.
Drottningens paradsängkammare eller Gröna förmaket, inrett i 1810-talets början av Carl Christoffer Gjörwell åt Hedvig Elisabeth Charlotta. Senare kom drottning Desideria att byta ut sängen mot en divansoffa och förgrunden ser vi hennes sybord.
Drottning Desiderias sängkammare.
Karl XIII:s sängkammare. Alkoven ritades av Jean Eric Rehn, som på 1770-talet fick i uppdrag av dåvarande hertig Karl att modernisera Rosersberg (Rehn kom att som inflytelserik arkitekt och formgivare introducera övergången från rokoko till den gustavianska stilen i Sverige). På väggarna hänger porträtt av hertig Karls familj med Hedvig Elisabeth Charlotta närmast i sängalkoven.
Moder Svea i egen hög person möter oss i Konseljrummet.
Hoglandssalen. Rummet domineras av Louis Jean Desperz väldiga målning från 1794 över slaget vid Hogland 1788, där hertig Karl spelade en framträdande roll som storamiral.
Karl XIII, staty av Erik Gustaf Göthe.
Audiensrummet i elegant nyklassicism, som Karl XIII utformade i samarbete med arkitekten Gustaf af Sillén (lärljunge till Jean Eric Rehn).
Karl XIV Johans sängkammare, inredd omkring 1823 av Fredrik Blom i en imponerande empire som onekligen passade den gamle franske marskalken synnerligen väl.

Kungliga slott: Ulriksdal

Publicerad den av
Svara
Nu befinner vi oss på Ulriksdal, ett annat av de elva kungliga slotten. Det är naturskönt beläget i Solna, norr om Stockholm. Vi grep tillfället till ett studiebesök när vi ändå var på väg ner från Ulvön och Höga kusten.
Här står jag på slottsgårdens anrika mark och tar in historiens vingslag. Ulriksdal uppfördes på 1600-talet av fältherren Jacob de la Gardie, köptes senare av Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp (som efter Karl X Gustavs död bar den unika titeln riksänkedrottning), har vidare förfogats av kungligheter som Karl XI, Ulrika Eleonora d y och Fredrik I, Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika, samt icke minst av den inredningsglade festprissen Karl XV på 1800-talet.
Ulriksdal var öppet för visning och vi gick en guidad tur i gemaken. Här skiner syrran i ett av den nedre våningens rum, inrett i praktfull nyrokoko.
Främst intresserade jag mig emellertid för andra våningen, där vår gamle kung Gustaf VI Adolf satt sin prägel på slottet. Han hade Ulriksdal som kunglig bostad under vår och höst i 50 år, från 1923 till sin död 1973. Här tar vi oss en titt på den kulturellt orienterade monarkens bibliotek.
Stora matsalen. Bordet är dukat med den exklusiva Ulriksdalsservisen, som dåvarande kronprinsparet Gustaf (VI) Adolf och Louise Mountbatten fick i bröllopsgåva av hovets personal 1923. Servisen formgavs av Wilhelm Kåge, konstnärlig ledare på Gustavsbergs porslinsfabrik.
Ulriksdals höjdpunkt: det stora vardagsrummet, en synnerligen intagande 1920-talsmiljö, skapad av inrednings- och möbelarkitekten Carl Malmsten. Denna ljusblåa avdelning är avsedd för dagen.
Och denna röda avdelning är menad för kvällen. När kronprins Gustaf (VI) Adolf knöt banden med Louise Mountbatten 1923 önskade de sig ett vardagsrum i bröllopspresent. 8000 stockholmare samlade in 50 000 kronor för ändamålet och Carl Malmsten designade därefter detta paradexempel på den ljusa, hemtrevliga nyklassicistiska stil vi känner som Swedish Grace.
Det kungliga paret kurar skymning vid öppna spisen på Ulriksdal när det begav sig. Deras vardagsrum markerade en innovation. Förgyllda gemak och pampiga salonger fanns det åtskilliga av på de kungliga slotten. Men något modernare rum för lättsamt vardagligt umgänge fick man före 1923 leta förgäves efter.
Toppmöte! Jag och gamle kungen, en klart beundransvärd monark i regentlängden.
Blivande kung Gustaf VI Adolf kopplar av hemma i Ulriksdals slottspark 1942. Först den 29 oktober 1950 skulle han ärva tronen, strax innan sin 68-årsdag.

”Jämlikheten fodrar inte dålig smak”

Publicerad den av
Svara

Apropå kultur, är det slående hur välklädda människor är på bilder från 1950-talet och tidigare. När man gick till möte i någon förening, till skolan för föräldramöte eller till doktorn eller banken klädde man upp sig, av respekt för sammanhanget. Fattigdomen stod inte i vägen för stil. Det är också så jag minns det.

Kanske förstod man också giltigheten av den gamla devisen ”som man är klädd blir man hädd”. I städerna idag kan man se vuxna och mogna människor komma i gympakläder, kläder som ser ut som pyjamas för natten eller kortbyxor även i det offentliga rummet. Man tycks inte längre förstå att om man ingår i ett samhälle, bör man också bidra till stil och hyfs i gemenskapen. Jämlikheten fodrar inte dålig smak.

Jag inser att frågan är känslig. Men hur man klär sig, och i vilka sammanhang, är en del av civiliteten. Barbara har tvingats slåss med skolmyndigheterna genom åren för att få en enkel klädkod för skolan. Deras linje har varit att individen får klä sig precis hur som helst, oavsett sammanhang. Men den inställningen bygger inte ett samhälle.

Skolan är en arbetsplats, och man klär sig därefter. Numera är det även många vuxna som inte förstår vad klädvalet uttrycker av respekt eller disrepekt för sammanhanget. Sällan i Ambjörby på 1950-talet, och heller inte idag när det kallas till föreläsning i hembygdsföreningens regi med inbjudna talare utifrån, kommer människor annat än i sina bästa kläder.

– Hans Bergström, Ett Sverige som försvann. Min uppväxt på 50-talet, 2026

Rumble in the Småland

Publicerad den av
Svara
Float like butterfly, sting like a bee! Börjar morgonpasset med att träna boxning på nya jobbets träningslokal i Värnamo. Det är aldrig för sent att slå världen med häpnad!
Inspirationen kommer givetvis från detta ikoniska seriealbum anno 1978.
Och ibland hände det ju att även The Greatest gick på stadens gator som en vanlig man (här i New York City 1963). Stil och klass, synnerligen förebildligt. Eller vad säger ni, ungdomar?

Kojak, snut och stilikon

Publicerad den av
Svara
Telly Savalas (1922-1994) som den stenhårda eleganten Theo Kojak.

New York var rejält på dekis under 70-talet, en konkursmässig metropol, kraftigt nedgången och schabbig, ökänt plågad av en närmast epidemisk kriminalitet. Men som åtskilliga miljoner TV-tittare världen över snart skulle upptäcka fanns det hopp om ordning på torpet. 

Vi snackar naturligtvis om Telly Savalas i sin paradroll som polisbefälet Theo Kojak. Tuff och respektingivande, envis och omutlig, streetsmart, ständigt närvarande. Gav sig aldrig förrän skurkarna tvingades skaka galler på hans station Manhattan South i New Yorks elfte polisdistrikt.

Theo Kojak personifierade idealet för det som är ordningsmaktens uppgift: åk på larm, lös brott, handklova buset. Och inte minst, vilket är slående när jag nu börjat plöja de gamla avsnitten på nytt, var han hela tiden uppträdde synnerligen välklädd. Inte undra på att Telly Savalas snabbt blev ett beundrat modelejon. 

Who loves ya, baby? Kojak med sin underlydande parhäst Bobby Crocker (Kevin Dobson).

Kojak producerades av TV-bolaget CBS och gick i fem säsonger mellan 1973-78. Liksom fallet med många andra TV-serier och filmer från USA under 60- och 70-talet svarade den legendariska amerikanska herrekiperingsfirman Botany 500 för kläderna till Telly Savalas rollfigur. 

Men en omåttligt populär stilikon borde väl ta tillfället i akt att starta eget på modefronten? Javisst, det var precis vad som skedde. I tidningen New York Times den 19 januari 1977 lanserades herrkollektionen ”Telly Savalas Apparel for the Man” med följande Kojakmässiga presentation av honom själv: 

Thatababy! Boffl – or put politely – conservative cloths with a flair. That’s what we’ll be offering. 

I Philadelphia Daily News den 29 mars 1977 förklarade Telly Savalas sin klädfilosofi så här: 

I’ve always taken great pride in dressing. When I started Kojak, I decided to make him the most well-dressed cop who ever lived – and on a police lieutenant’s pay. Things like wearing a suit with a vest and being careful about a hatband don’t make the clothes cost any more, but they stand out.

Clothes tell everything about a man’s place in life. His masculinity, his attitude toward his job and the degree of self-understanding he has reached.

Some people go through life looking like unmade beds and still manage to succeed. The average man needs the right clothes to help his ego and his image.

Amen to that, baby!