George Bernard Shaw sa en gång: Vad är kärlek mot biffstek med lök?
Då kan han aldrig ha varit på Österlen och ätit Brösarp Gästgifveris klassiska honungsglaserade revbensspjäll (fast kärlek är ju inte så tokigt det heller).
I sin enkla genialitet, är inte detta en av de coolaste filmreplikerna ever?
James Norrington: You are without doubt the worst pirate I’ve ever heard of.
Jack Sparrow: But you heard of me.
Att få möta och snacka musik med Georg Riedel. Demonbasisten (släng dig i väggen, Gene Simmons) som lirar på Jan Johanssons Jazz på svenska och tonsättaren av Idas sommarvisa. Kan det bli större?
Olevda liv. Ofödda barn. Så totalt vi alla har glömt den skada det kriget gjorde Europa, trots att vi fortfarande lever med det. Om ”Europas blomma” (som de kallades) inte hade dött och deras barn och barnbarn hade fötts kanske vi inte skulle leva med sådan medelmåttighet, sådan förvirring och inkompetens idag?
(…)
Vi är alla formade av kriget, förvridna och skadade av kriget, men vi tycks inte minnas det.
– Doris Lessing, Under huden, 1994.
Skrivit i Corren 12/2:
Den amerikanske poeten Carl Sandburgs dikt Grass (1918) är svår att värja sig emot. Raderna är få, neutralt berättande, skenbart enkla. Kanske just därför så drabbande:
Pile the bodies high at Austerlitz and Waterloo. / Shovel them under and let me work / I am the grass; I cover all. / And pile them high at Gettysburg. / And pile them high at Ypres and Verdun. / Shovel them under and let me work. / Two years, ten years and the passengers ask the conductor; / What place is this? / Where are we now? / I am the grass. / Let me work.
En gång vandrade jag över slagfältet i Verdun. 1916 var det platsen för helvetet på jorden; ett ofattbart förhärjat ställe av kratrar, eld, rök, blod och tusentals, åter tusentals människor som obarmhärtigt maldes ner i gyttjan. Nu var allt spöklikt stilla.
Naturen hade gjort sitt jobb. Åtminstone försökt. Frodigt gräs och lövskog täckte landskapet. Men ärren efter infernot syntes än. Nedrasade skyttegravar, rostig taggtråd, blindgångare från artilleriet, tappade patroner, till och med skelettdelar som stack fram ur marken. Fast värst: en tung, dov, gengångarartad stämning som var omöjlig att skaka av sig.
Den 21 februari är det precis hundra år sedan den tyske generalstabschefen Erich von Falkenhayn började hårdbomba området kring den lilla staden Verdun vid floden Meuse i norra Frankrike. Det var preludiet till inte bara första världskrigets grymmaste strid, utan till en form av kraftmätning som mänskligheten aldrig förr skådat: det renodlade material- och förintelseslaget, den totala krigföringen.
Falkenhayn avsåg inte att erövra Verdun, en stad av mindre militär betydelse 1916. Men den hade ett stort historiskt, symboliskt och moraliskt värde för Frankrike, som i den nationella ärans namn skulle försvara Verdun till varje pris. Vilket fransmännen också styvnackat gjorde, helt enligt Falkenhayns cyniska kalkyl.
Hans plan var att dundra och hamra tills motståndaren bokstavligen förblödde. Fem döda franska soldater på varje par tyska militärer som gick förlorade. Så löd ekvationen för seger. Krig har dock sin egen perversa logik, köttkvarnen kom att kräva en ohygglig tribut av bägge sidor.
I genomsnitt stupade en soldat varje minut fram till den 15 december, officiellt Verdunslagets sista dag. Under kampens intensivaste fyra månader besköt tyskar och fransmän varandra med 24 miljoner granater, det är mer än två projektiler per sekund, dygnet runt. Totalt uppgick arméernas förluster i döda, sårade och saknade till drygt 700 000 man, något fler fransmän än tyskar. Vem vann? Egentligen ingen.
Under det som idag är gräs i Verdun staplades inte endast soldaternas kroppar. Där begravdes det gamla Europa – en frihetligare kontinent än vår, utan pass och förhör vid gränserna, där skatterna var låga och staten distanserad, en tillvaro av större elegans, livsglädje och optimism. Politiseringen var relativt ringa, estetik och kultur spelade en centralare roll i samhället.
Denna civilisatoriska föreställningsvärld sprängdes i bitar av kriget 1914-18. Och i Verdun stängdes, oåterkalleligen, vägen tillbaka.
Once you can express yourself, you can tell the world what you want from it… All the changes in the world, for good or evil, were first brought about by words.
– Jacqueline Kennedy Onassis (1929-1994).
Now, I think that I should have known that he was magic all along. I did know it – but I should have guessed that it would be too much to ask to grow old with and see our children grow up together. So now, he is a legend when he would have preferred to be a man.
– Jacqueline Kennedy Onassis (1929-1994).
I want minimum information given with maximum politeness.
– Jacqueline Kennedy Onassis (1929-1994).
The only routine with me is no routine at all.
– Jacqueline Kennedy Onassis (1929-1994).
En god roman eller ett märkligt poem dröjer kvar inom en och hjälper en på olika vis. Om man en tid har levt i ett mästerverk och infogats i dess arkitektur och atmosfär och sedan återvänder till den verkliga världen, tycker man lätt att denna är mer medioker än den värld som stora diktare skapat. Det i sin tur skärper ens kritik av den verkliga och gör det svårare att bli lurad och manipulerad.
– Per Wästberg, författare och akademiledamot, SvD 18/1.
