Kategoriarkiv: Citat

”Jämlikheten fodrar inte dålig smak”

Publicerad den av
Svara

Apropå kultur, är det slående hur välklädda människor är på bilder från 1950-talet och tidigare. När man gick till möte i någon förening, till skolan för föräldramöte eller till doktorn eller banken klädde man upp sig, av respekt för sammanhanget. Fattigdomen stod inte i vägen för stil. Det är också så jag minns det.

Kanske förstod man också giltigheten av den gamla devisen ”som man är klädd blir man hädd”. I städerna idag kan man se vuxna och mogna människor komma i gympakläder, kläder som ser ut som pyjamas för natten eller kortbyxor även i det offentliga rummet. Man tycks inte längre förstå att om man ingår i ett samhälle, bör man också bidra till stil och hyfs i gemenskapen. Jämlikheten fodrar inte dålig smak.

Jag inser att frågan är känslig. Men hur man klär sig, och i vilka sammanhang, är en del av civiliteten. Barbara har tvingats slåss med skolmyndigheterna genom åren för att få en enkel klädkod för skolan. Deras linje har varit att individen får klä sig precis hur som helst, oavsett sammanhang. Men den inställningen bygger inte ett samhälle.

Skolan är en arbetsplats, och man klär sig därefter. Numera är det även många vuxna som inte förstår vad klädvalet uttrycker av respekt eller disrepekt för sammanhanget. Sällan i Ambjörby på 1950-talet, och heller inte idag när det kallas till föreläsning i hembygdsföreningens regi med inbjudna talare utifrån, kommer människor annat än i sina bästa kläder.

– Hans Bergström, Ett Sverige som försvann. Min uppväxt på 50-talet, 2026

In i mystiken

Publicerad den av
Svara
Gustaf Hellström, 1882-1953 (målning av Nils von Dardel, 1913).

Avsättandet av Gud gjorde universums och tillvarons gåta ännu mera gåtfull, förvandlade den till ett mysterium, så fantastiskt att tanken svindlade inför dess lagbundna planmässighet som öppnade ständigt djupare perspektiv, i jämförelse med vilka de uppenbarade religionernas skapare blev en grotesk trollgubbe. Gud var inte svaret på gåtan. Det var gåtan som var Gud.

Jag blev med andra ord mystiker. Men det finns två slags mystik. Den ena är irrationell och antiintellektuell, trons och underkastelses. Den andra är rationell. Den söker sig på empirismens och vetenskapens vägar allt djupare in i det stora undret, utan hopp om att slutgiltigt genomtränga det.

Jag valde det senare alternativet.

– Gustaf Hellström, I morgon är en skälm, 1952.

Han som ville kunna tänka själv

Publicerad den av
Svara

När ska HT och andra upptäcka att det finns de som aldrig kan ta parti för annat än egen övertygelse om det rätta, och att de sannerligen inte är legoknektar utan lever under hårdare lagar än andra: ”En mogen man är sin egen domare”.

– Dag Hammarskjöld, i ett brev 1955 till vännen och förre UD-kollegan Sture Petrén, om sin inställning till partipolitik.

(HT syftar på DN:s chefredaktör Herbert Tingsten, citatet ”En mogen man…” är från Hammarskjölds inträdestal i Svenska Akademien 1954 över fadern Hjalmar Hammarskjöld som han efterträdde på stol nummer 17.)

Gud ger svar

Publicerad den av
Svara

Jag minns en gammal berättelse där en person, i Jerusalem förstås, var annars, sitter på ett litet utecafé och där inleder ett samtal med en gammal människa bredvid. Och det visar sig att den gamle är Gud själv. Ja, personen tror först inte på det, men efter vissa tecken blir han övertygad om att han sitter mitt emot Gud.

Och han har en fråga att ställa till Gud, givetvis en mycket angelägen fråga. Han säger: ”Käre Gud, var nu snäll och tala en gång för alla om vem som har den rätta tron. De romerska katolikerna eller protestanterna eller kanske judarna, eller är det muslimerna? Vem har egentligen den rätta tron?”.

Och i den här berättelsen svarar Gud: ”Om jag skall svara som det är, min son, så är jag inte religiös. Jag har aldrig varit religiös. Jag är inte ens intresserad av religion”.

– Amos Oz, Hur man botar en fanatiker och om att skriva, 2006.

Vandringspass i Västra Mark med Kierkegaard

Publicerad den av
Svara

Framför allt, förlora aldrig din lust att promenera; varenda dag promenerar jag mig till ett tillstånd av välbefinnande och promenerar bort varje sjukdom; jag har promenerat mig till mina bästa tankar, och jag vet inte av någon tanke så tryckande att man inte kan promenera bort ifrån den.

– Sören Kierkegaard, ur brev till svägerskan Sofie Henriette Kierkegaard (Jette) i oktober 1847.

Odysseus och nostalgins makt

Publicerad den av
Svara

Allt oftare återkommer jag till Odyssén. Vi har alltid läst den som en äventyrsbok. Senare förstår vi att det även är en bok om sökandet efter fadern. Och naturligtvis, en bok om att återvända till det förflutna. Ithaka är historia. Peneople är historia, huset han lämnade är historia. Nostalgin är vinden som fyller Odysseus segel.

Det förflutna är inte alls abstrakt, det består av många konkreta småsaker. Efter sju års lycklig samlevnad med nymfen Kalypso lovar hon honom odödlighet om han stannar hos henne för evigt, men Odysseus avstår ändå. Jag har undrat för egen del, låt oss alla vara ärliga och säga om vi skulle tacka nej till ett sådant erbjudande. 

I ena vågskålen ligger odödlighet, en evigt ung kvinna, jordens alla fröjder, och i den andra – en återvändo till en plats där de knappt minns dig, en annalkande ålderdom, ett hus belägrat av rövare, samt en åldrande hustru. Vilken vågskål väljer du?

Odysseus väljer den andra. På grund av Penelope och Telemachos, ja, men också på grund av något konkret och smått som han nämner: röken från skorstenen, minnet av röken som stiger ur barndomshemmets skorsten. Att få se röken en gång till. (Eller att få dö i hemmet, spridas som rök ur skorstenen.)

Hela dragningskraften i detta återvändande är koncentrerad till den detaljen. Varken Kalypsos kropp eller odödligheten väger tyngre än röken från en enda skorsten. Den tyngdlösa röken får vågskålen att tippa över. Odysseus reser tillbaka. 

– Georgi Gospodinov, Tidstillflykt, 2020.