Nu när våren är i antågande är det tid att börja fundera på picknick igen. Man behöver nödvändigtvis inte ge sig ut på några längre utflykter. Varför inte göra som Charles Ryder och Sebastian Flyte i Brideshead Revisited? Att bara gå upp på sitt slottstak och softa en stund kan ju också vara en cool idé.
Där varje offentligt beslut måste rättfärdigas efter måttstocken kollektiv vinning rubbar poesin dessa till synes självklara grundsatser, inte med hjälp av ideologi, utan genom sin blotta närvaro och sätt att vara, sitt förkroppsligande av tillstånd av längtan och lust.
– Adrienne Rich, What is Found There: Notebooks on Poetry and Politics, 1993.
Under en av sina uppläsningsturnéer sa Vladimir Majakovskij, efter ett turbulent framträdande i Kiev där ordningsmakten tvingats hårdmobilisera för att hålla publiken lugn: ”Tio poliser på varje läst dikt. Det är poesi det.” Take that, Göran Sonnevi. Ett sånt engagerande lyriskt klimat kan vi väl bara drömma om numera.
Vid den yttersta gränsen för en av barndomsvärldens käraste oaser, norra Långö. Jag sitter längst ut på den lilla udden, det är grått och rått med regn i luften, och jag önskar så himla jättemycket att jag bara kunde få gå hem till mormor på Lagmansgatan igen. Som vanligt säger hon på sitt självklara sätt att jag naturligtvis kan få stanna hur länge jag vill, att jag är bra, allt är bra, lugnt, tryggt. För vi är ju vi. Men hon är borta. De gamla välbekanta husen på ön är stängda och stumma och jag är tusen mil från den tid som en gång var. Tja, vad gör man nu?
Maxime Maufra, 1897.
Skrivit i Corren 26/2:
Nättraby är ett litet samhälle i östra Blekinge där kyrkoherden en gång lystrade till namnet Erik Palme. Av den egna släkthistoriken att döma var sannolikt inte traktens invånare fullt ut bekväma med honom:
”Till hans bestämmande karaktärsdrag hörde ej blott en mer än vanlig verksamhetslust och handlingskraft, utan även en ej ringa kantighet, hetsighet och härsklystnad, ett starkt begär att styra allt, för sig och andra, efter sitt eget huvud”.
Med sådant påbrå var det, om man vill vara en smula elak, knappast konstigt att kyrkoherdens sonsons sonsons son Olof blev partiledare och statsminister. Den upphöjelsen kom hösten 1969.
Året innan hade Socialdemokraterna fått dryga 50 procents väljarstöd i riksdagsvalet och patriarken Tage Erlander kunde till sin unge kronprins lämna över ett parti vars maktställning föreföll majestätiskt robust. Olof Palme skulle också dominera den svenska politiska scenen som ingen annan.
På söndag har 30 år passerat sedan han som Sveriges regeringschef föll offer för en mördares kula på öppen gata i Stockholm. Fortfarande trevar polisen i mörker. Spekulationer om gärningsmän och motiv har varit oändliga.
Men som den prisbelönte grävande journalisten Gunnar Wall skriver i sin senaste bok om mordet, kan det vi hittills säkert vet i stort sett bara sammanfattas till följande:
”Olof Palme blev skjuten till döds i hörnet av Sveavägen och Tunnelgatan omkring klockan 23.21.30. Mördaren sköt ytterligare ett skott och flydde sedan in på Tunnelgatan”.
Resten har, lika deprimerande som skandalöst, förblivit ett mysterium. Omständigheterna kring Olof Palmes död har otvivelaktigt bidragit till att skänka honom ett särskilt slags skimmer.
Och visst saknar man – i synnerhet mot bakgrund av dagens spolformade politikerkår – hans säregna karisma, retoriska briljans, engagerande och profilskarpa personlighet. Även när Palme satt i opposition ägde han förmågan att retsamt stjäla rampljuset från motståndarna.
Ändå framstår Olof Palmes period som Erlanders arvtagare mer tragisk än triumfartad. Han lät sig fångas av 68-vindarna från yttersta vänsterkanten, radikaliserade övermodigt sitt parti inrikes- och utrikespolitiskt vilket trasade sönder folkhemmets pragmatiska samförståndsanda, och gick vilse i lågkonjunkturens 70-tal som krävde ett helt annat handlag än vad Palme var förmögen till.
Symptomatiskt är att han egentligen endast vann ett val, 1982. Övriga var tillbakagångar eller rena förluster; tuffast ur S-perspektiv var naturligtvis nederlaget 1976 då arbetarrörelsens 44-åriga maktmonopol bröts. När Palme återkom i regeringssadeln var det i marknadsliberalismens gryende epok som gjorde hans demokratiska socialism hopplöst akterseglad.
Efterträdaren Ingvar Carlsson, med sin smidigare och mindre polariserande ledarstil, var väsentligt skickligare i anpassningen till den nya tidens villkor. Både Carlsson och Palme var fostrade i Tage Erlanders närhet. Ett i backspegeln måhända hårt, men osentimentalt nyktert konstaterande: såväl Sverige som Socialdemokraterna hade nog mått bättre om vår längste statsminister av sina två adepter undvikit att kröna avkomman från kyrkoherden i Nättraby.
Arvtagaren Olof Palme och patriarken Tage Erlander.
”Christian, vakna!”
Rösten bröt igenom sömnens varma, mjuka vall. En hand skakade lätt min vänstra axel. Motvilligt kom jag till medvetande och kisade med ögonen i morgonljuset. Mamma stod vid sängkanten, hon såg stressad ut på något märkligt sätt. Kunde jag bara inte få sova? Det var ju lördag. Ingen skola, inga måsten, alltså borde jag få stanna under mitt sköna täcke precis hur länge jag ville. Att få sömnen avbruten och upptvingad från sängen var något av det värsta jag visste. Lämna mig i fred!
”Christian , du måste vakna. Har du inte hört vad som hänt? Palme är skjuten.”
Hon vände sig om, gick ut ur mitt rum och stängde dörren. Skjuten? Jag trevade efter klockradion på nattduksbordet och kom in mitt i en sändning där en kvinnlig reporter sammanbitet pratade om ”mordet på Olof Palme”. Hon använde just de orden flera gånger. Vad surrealistiskt det lät. Men Palme hade uppenbarligen verkligen blivit mördad. På riktigt. En stund senare gick jag ner till köket. Mamma höll på att duka fram frukosten. Fil, mackor, O’boy. Min lillasyster skar upp några tomatskivor. Pappa satt med en kopp kaffe. Alla var fortfarande i sina morgonrockar. Utanför fönstret syntes en fullkomligt klarblå himmel över det snöiga skogspartiet som bäddade in Tölö kyrkas torn en bit bort från vårt villakvarter. En granne var redan ute och skottade sin garageuppfart. Det ångade om hans andedräkt i kylan.
”Så fruktansvärt det här med Palme”, suckade mamma.
”Han var hård och elak i debatten. Men det är inget skäl att skjuta honom. Att döda en statsminister, det gör man ju bara inte”, kommenterade pappa.
”Många är ledsna nu”, sa syrran lågt.
Jag rörde i mitt glas O’boy och muttrade: ”Jaha, då får vi vara inne hela dagen och sörja.”
Pappa bröt genast av och som den självklaraste sak i världen förkunnande han: ”Vi ska ut och åka skridskor”.
Framåt förmiddagen bultade vi på oss ordentligt, packade bilen och körde iväg genom staden mot Kungsbackafjorden, som var helt infrusen. Jag hade inte använt mina skridskor på länge, men fick snart in vanan igen. Det var fantastiskt att kunna glida fram över isen så långt ut. Vi tog sikte på ett antal små figurer som satt stilla vid horisontlinjen. Det var några gubbar som pimplade fisk. ”Härligt väder idag”, sa en av dem. ”Nappar det?”, frågade syrran. ”Det kan du ge dig på”, skrockade gubben som snabbt kom i samspråk med pappa om ditt och datt på tema fiske. Det var inget som intresserade mig, så jag lyssnade inte så noga utan tog av mig vantarna och skalade en clementin som syrran ihärdigt propsade på att få hälften av. Jäkla unge. Men i övrigt var det en fin utflykt. Jag kan inte minnas när det varit så mycket is på Kungsbackafjorden.
En stunds koppla av under den sakrala himlen i Karlskronas Trefaldighetskyrka, i folkmun kallad Tyska kyrkan. Fast under en kort period, när byggnaden återinvigts 1802 efter en stadsbrand och innan statsomvälvningen 1809, fick den bära namn efter Fredrica Dorothea Wilhelmina, Gustav IV Adolfs drottning.
Amiralitetsbildhuggaren Johan Törnström och hans son Emmanuel skapade den nyklassiscistiska takkupolen. Att förlora sig i dess rymd ett tag, gärna till Bachs orgeltoner, är en märkvärdigt vederkvickande konstupplevelse som rekommenderas.
Tyska kyrkan, ritad av Nicodemus Tessin d y (som även har Stockholms slott på meritlistan) och ursprungligen invigd dagen före slaget vid Poltava 1709.
En tidig förmiddagspromenad på Saltö, himmel och vatten i harmoni, en lisa för själen, fria andetag. ”Herregud, sa han lågt. Är inte havet precis vad Algemon kallar det, en stor öm mor?” (James Joyce).
Reading is everything. Reading makes me feel like I’ve accomplished something, learned something, became a better person. Reading makes me smarter. Reading gives me something to talk about later on. Reading is the unbelievably healthy way my attention deficit disorder medicates itself. Reading is escape, and the opposite of escape; it’s a way to make contact with reality after a day of making things up, and it’s a way of making contact with someone else’s imagination after a day that’s all too real. Reading is grist. Reading is bliss.
– Nora Ephron, journalist and author, 1941-2012.
