Risken att hänga i baren på stationen i Malmö: plötsligt ramlar två tågluffande ungdomar in med stora ryggsäckar och genast är suget där igen, just like 1989.

Vad hindrar mig från att ta tåget över sundet? Well, nothing. Och väl där, är det bara att hoppa på till Hamburg. Och när man är där, ligger Europa fritt och vidöppet. Minns jag inte fel, finns ett nattåg till Rom över München, och när man är där; slacka lite, spana babes vid Spanska trappan, tjuvröka Lucky Strikes i svarta Ray-Bans en dag eller två. Och sen letar man upp nått enkelt lokaltåg till nån glömd italiensk fiskeby vid Medelhavet och väl där skulle jag kunna leva som Jude Law i The Talented Mr Ripley tills krediten på mitt goldcard tagit slut.

Det hade varit värt det. Men jag tar bara en bira till, låter tågen gå, och tänker på att jag måste recensera en bok innan helgen. Att vara vuxen är överskattat. 

Jude Law och Gwyneth Paltrow i The Talented Mr Ripley.

Skrivit i Corren 15/1:

I vårt svenska 60-tal fanns en underbar vokalgrupp som hette Gals & Pals. Denna blågula motsvarighet till Manhattan Transfer var ofta anlitad i scenuppsättningar av och med Povel Ramel, Beppe Wolgers och Hasseåtage. I de sistnämndas revy Gula hund på Chinateatern i Stockholm 1964 sjöng Gals & Pals en jazzig låt vars text löd:

Varför ska ja’ va’ med / Nej, nej / Låt mig få va’ ifred / Varför ska ja’ va’ med / Låt mig få slippa se / Nej, nej / Man betalar ju skatt för de’ / Att dom ska ordna me’ / Att fixa undan krig och sånt.

Givetvis är raderna ironiskt menade. Hasseåtages avsikt var att gissla mätta och belåtna folkhemssvenskar som saknade engagemangets glöd. Låten är härligt svängig, finns att avnjuta på Youtube, jag har spelat den många gånger och budskapet tål att funderas på.

Det anses ju fint att vara engagerad. Att vara politiskt medveten. Att stå på barrikaden. Att med darrande stämma kräva olika saker och ivrigt försöka övertyga andra om nödvändigheten att nu jäklar måste det bli ändring på A, B och C.

Den som stoltserar med sitt djupt kända engagemang förväntar sig vanligen att bli bemött med respekt, rent av beundran.

Den som däremot inte orkar bry sig så noga, är tämligen ljummen på engagemangsfronten, hellre ser Allsång på Skansen än Agenda i SVT och mest vill sköta sitt i lugn och ro – kanske inte ens (Gud förbjude!) röstar i politiska val – den personen utmålas gärna som en suspekt typ. En asocial, nyhetsundvikande egoist. Slapp och osolidarisk. Saknar medborgaransvar. Gör inte sin plikt. Hotar demokratin. Borde skämmas.

Men är inte det, egentligen, en ganska orättvis karaktäristik av dessa människor? Är det så himla fel med folk som gäspar åt ideologiska plakatviftare, håller sig borta från det politiska bråket om vem som ska ha flest kakor på andras bekostnad och endast vill odla sin egen trivsamma trädgård?

Vi kan nu föreställa oss hur den rättrådige aktivisten, partigängaren och flitige samhällsdebattören drar in luft i lungorna så att skjortan nästan spricker över bröstet och sedan indignerat utbryter i en salivmättad ordkaskad enligt det fyrkantiga argumentationsformuläret 1 A:

”Men tänk om alla skulle vända det politiska engagemanget ryggen, och bara önskade vara i fred och ha det lite trevligt över en simpel kopp kaffe! Hur skulle det se ut! Hur skulle det då gå med allt! Svara på det, kanalje!”

Till den rättrådige aktivisten, partigängaren och flitige samhällsdebattören – som blivit alldeles röd i ansiktet av det förskräckliga scenariot att få sina Väldigt Viktiga Åsikter ignorerade av en apolitisk omgivning – kan vi då stillsamt och vänligt säga:

Ja, tänk om! Tänk om alla människor verkligen gjorde så, gav katten i politiken och unisont trallade ”Varför ska ja’ va’ med” på allvar vid sina blommiga kaffekoppar hemma i trädgården. Logiskt sett skulle väl världen, utan större krusiduller och åthävor, per automatik arta sig till en synnerligen fredlig och trevlig plats, hittills utan motstycke i historien.

Jag vet inte hur ni uppfattar saken. Men låter inte det som en toppengrej att engagera sig varmt för?