”Ta det lugnt och var försiktig! Jag tror att de flesta kommer att uppleva det som jag. Först vilset. Sedan en ganska snabb tillvänjning.
Men kom då ihåg att risken finns hela tiden för ett återfall i vänsterbeteende, i ett obevakat ögonblick!”
Olof Palme, då kommunikationsminister, uppmanar folket att överge den invanda vänsterfilen vid den svenska övergången till högertrafik (SR 3/9 1967).
Jaha, en till Reinfeldt vs Sahlin. Denna afton i SVT:s Agenda. Igen.
Okej att det är valår. Men börjar det inte snart bli inflationsvarning på deras duellerande?
Ta ett break nu.
Drabbningarna mellan Sveriges två ledande politiker borde vara ett event. Något speciellt, intressant, dramatiskt, spännande.
Inte bara som ännu ett kvällsgnabb i rutan.
Förkorta arbetsdagen till sex timmar. Med hela lönen kvar.
Detta krav ska ingå i Vänsterpartiets valplattform, beslutade de rödglödgade ombuden på partiets kongress i Gävle. Koalitionskamraten Miljöpartiet har sedan tidigare beslutat att gå till val på friår från jobbet. Och Socialdemokraterna utlovar höjda bidrag för alla som inte arbetar.
I det rödgröna samhället tycks det bli mer hängmatta än verkstad. Vilket förhoppningsvis även kommer att gälla dess regering. Det blir ju liksom lugnast så…
Jubel i busken! Alliansen hurrar för Demoskop. Änligen ett opinionsinstitut som levererar positiva siffror.
För första gången på evigheter har regeringen dragit ifrån oppositionen. Den aktuella procentställningen är nu 49,2 för blått-blått mot 47,4 för rött-grönt (se här, här och här).
Resultatet kan möjligen tolkas som att väljarna reagerat surt över Team Sahlins budgetalternativ, som presenterades ett par dagar innan mätperiodens slut. Gissningsvis är det då främst löfteshotet om att ytterligare höja den redan drakoniska bensinskatten som kostat sympatier.
Eller så är det bara tillfälligheter som råkat spela ett spratt med procenten.
Även om Demoskops undersökning ger en välbehövlig psykologisk injektion för Alliansens valarbetare på fältet, så vet förstås borgerlighetens ledarskikt att lätt kommet är lätt förgånget. Än vet ingen om de rödgrönas ledning verkligen är bruten. Det intressanta är den långsiktiga och sammantagna trenden.
Opinionsmätningar om partisympatier är ju som svalor. En gör ingen sommar.
Under hela mandatperioden har Socialdemokraterna bombat den borgerliga regeringen med kritik om jobbskatteavdraget, Alliansens paradnummer.
Nu har den rödgröna oppositionen så äntligen sytt ihop sitt eget budgetalternativ. Och resultatet blir… att i princip hela klabbet får vara kvar.
Statsminister Fredrik Reinfeldt borde väl bli glatt överraskad av ett sådant erkännande. Men föreföll istället betryckt och snudd på förbannad, när han mötte Mona Sahlin under gårdagens debatt i SVT:s Aktuellt (här och här).
Fast det är klart. Det är kanske inte är så kul att gå in i en valrörelse där motståndaren triangulerat bort ens bästa vapen. Fråga Bob Dole, som blåstes av banan enligt samma metod från Bill Clinton 1996. Eller John Major, som gick ett likadant öde till mötes mot Tony Blair 1997.
If you can’t beat them, join them. Det är en läxa som också Sahlin och hennes koalitionskamrater lärt. 71 miljarder kronor i blå inkomstskattesänkning vs 69 miljarder kronor i rödgrön inkomstskattesänkning. Differens: två miljarder spänn. Inte en avgrundsdjup klyfta mellan alternativen, precis.
Väljarmatematiken är utan tvekan talande. Socialdemokraterna vill förstås inte riskera att få den breda, strävsamma medelklassen emot sig. Vilket är utmärkt och insiktsfullt även rent ideologiskt. Ofta är det poppis bland intellektuella från både vänster och höger att sparka på medelklassens folk. De är småborgerliga, tröga och saknar verklig horisont utöver sina tre V:n – Villa, Vovve och Volvo.
Men på många sätt är medelklassen det goda samhällets kitt. Tvånget att ta hänsyn till deras intressen utgör ett hälosamt korrektiv mot alltför äventyrliga experiment och omvälvningar från den styrande elitens sida.
En alienerad medelklass är något av det värsta som kan inträffa, vilket historien tydligt visat. Tag bara massarbetslösheten och rekordinflationen som drabbade Weimarrepublikens Tyskland. Det var medelklassens förlorade förtroende för demokratin som gav Adolf Hitler en karriär.
Ett jämförelsevis mindre drastiskt exempel av annat slag är det svenska riksdagsvalet 1948. Socialdemokraterna hade övermodigt lanserat ett omfattande efterkrigsprogram med starka socialistiska förtecken. Partiet fick storstryk av Folkpartiets Bertil Ohlin och var nära att mista regeringsmakten på kuppen.
Det glömde Tage Erlander aldrig.
Socialdemokraterna förstod att deras folkhemsprojekt vore omöjligt att genomföra utan förankring bland befolkningens medelklassgrupper. Från 50-talet började Erlander klokt och pragmatiskt att anpassa partiets hållning därefter. Mona Sahlin talar gärna uppskattande om Olof Palme. Men det är uppenbarligen i Tage Erlanders fotspår hon praktiskt vandrar.
Det hedrar henne.
I mitten av april kom Skolverkets nya riktlinjer. När partierna knackade på skolornas dörrar under valåret fick ingen särbehandling ske. Antingen släpps samtliga in. Eller inga alls.
Denna rekommendation till landets rektorer var feg, ryggradslös och ynklig. Skolverket orkade inte ta strid för att hävda skolans demokratiska uppdrag och har i praktiken devalverat skolans värdegrund till ett dokument av tomma ord. Konsekvenserna har på många håll blivit rent bisarra.
I vissa skolor portas varenda politiskt kotte. Varken LUF, SSU eller MUF är välkomna. Andra skolor, som Vilhelm Mobergsgymnasiet i Emmaboda, bjuder till och med aktivt in nazister!
Även i Karlskrona råder öppna spjäll. Eller nästan. Gymnasiet af Chapman har nu beslutat att alla partier som finns representerade i kommunfullmäktige får komma och försöka övertyga eleverna om sina förträffligheter.
Den främsta vinnaren är förstås Sverigedemokraterna, Karlskronas tredje största parti. Vilket måste kännas som en skön revansch för den lokale ledaren Richard Jomshof, tungt namn även på central nivå inom SD.
Samme Jomshof har nämligen sedan tidigt 2000-tal ett förflutet som lärarvikarie i samhällskunskap på af Chapman. Denne skåning hade då precis flyttat till Karlskrona i syfte att starta upp en lokalavdelning för SD. Ett smart drag från hans utgångspunkt.
Kommunen har traditionellt sett haft en oproportionerligt stor mottaglighet för högerextrema yttringar, från slutet av 20-talet ända in i våra dagar. Det fanns alltså en tacksam politisk reservoar att exploatera. Jomshof har också varit mycket framgångsrik därvidlag.
Men att samtidig vara samhällskunskapslärare och främlingsfientlig propagandist gick naturligtvis inte ihop. Efter upprörda protester tvingades Richard Jomshof avbryta vikariatet på skolan.
Han fick sparken, kort sagt. I synnerhet tack vare ett berömvärt och principfast agerande från Socialdemokraterna, som satt vid makten under denna mandatperiod. Även den borgerliga oppositionen applåderade avskedandet.
Själv grät Richard Jomshof ut i medierna och spelade rollen av martyr:
”Jag är nationalist och vill stoppa massinvandringen till Sverige. Jag har rätt att ha den uppfattningen utan att drabbas i mitt arbete. Jag är mot det multikulturella samhället” (Sydöstran 15/2 2002).
Man kan dock rimligen fråga sig varför elever med invandrarbakgrund skulle behöva utsättas för en sådan figur i katedern. Eller några elever överhuvudtaget. Skolan varken kan eller får vara värdeneutral. Fascister borde inte höra hemma i våra skolor.
Men tiderna förändras uppenbarligen.
Richard Jomshof är idag inte bara välkommen som SD-politiker till af Chapman.
Den 18/2 i år rapporterade SVT:s Blekingenytt att samtliga partier i Karlskrona svängt 180 grader och välkomnade honom tillbaka som lärare igen, om Jomshof så önskade (endast S var tveksamma). Och varför inte? Våta fingrar i luften brukar ju tydligt indikera vartåt vinden blåser.
SD är bevisligen väldigt populära i stan. Sådan väljarkår, sådant politiskt klimat. Att resa motstånd kan kosta många röster. Arma elever. Arma föräldrar. Arma Karlskrona.
Mer att läsa:
Skolverket kapitulerar för extremhögern
SD och Karlskrona, en tragisk historia
SD-ledare: ”Islam är långt värre än nazism och kommunism”
”Visst kan man stå vid gränsen och skjuta dem…”
”Nu omfamnar vi entreprenörskapet. Vi för helhjärtat en politik för fler och växande företag.”
Vem sa detta? Om inte riksdagsledamoten Luciano Astudillo (S). Under sitt förstamajtal i Växjö utropade han till de församlade skarorna att Socialdemokraterna är ”det nya småförtagarpartiet”.
Sålunda bekräftade han den rådande trenden inom svensk politik. Från vänster till höger stjäl man ogenerat varandras kläder. Moderaterna jobbar hårt på att locka arbetets söner och döttrar in i högerburen. Socialdemokraterna kontrar med att vilja bli företagarnas bästa vän. Särskilt det lilla trängda Centerpartiet, som försökt nischa sig som entreprenörernas spjutspets i regeringen, får väl se upp när Luciano Astudillo går på offensiven:
”En rödgrön näringsminister kommer efter den 19 september att arbeta som en bäver för att förenkla vardagen för småföretagen, för att stärka svensk konkurrenskraft och för att bistå våra företag att komma ut på större marknader.”
Notera: bäver. Astudillo draperar sig till och med i Maud Olofssons egenartade språkdräkt.
Nå, det är lätt att ironisera över detta. Man kan förvisso med fog ifrågasätta Socialdemokraternas trovärdighet på företagarområdet. Men har den borgerliga Alliansen varit så mycket bättre?
När finansminister Anders Borg nyligen presenterade regeringens sista budget innan valet, haglade besvikna kommentar över honom från företagarnas intresseorganisationer. Kommentaren från Per Lidström, ordförande i Företagarförbundet, sammanfattade kritiken:
”För fyra år sedan vid den här tiden ville Alliansen satsa 15 miljarder på småföretag och företagande. Var är de ambitionerna nu?” (Privata Affärer 15/4, läs mer här).
Näringsminister Maud Olofsson fick också sina fiskar varma under sitt framträdande på Företagarförbundets stämma förra veckan.
Mats Eriksson, företagare i cateringbranschen, gav uttryck för det bistra stämningsläget:
”Jag röstade på Alliansen och jag röstade på dig, en charmerande kvinna som hade entusiasm. Jag trodde att jag skulle bli sedd och att det skulle bli lättare att driva mitt företag.
Med all respekt Maud, jag känner mig lite blåst på konfekten” (SR 24/4).
Maud Olofsson försvarade sig med att hon riskerade att bli utbytt efter hösten val och skramlade med det värsta vänsterspöket som finns tillgängligt:
”Ni kan få Lars Ohly som näringsminister. Ni skrattar men det är sant.”
Förutom att demagogin framstår som fåraktig och desperat (att Ohly erbjuds – eller ens vill ha – en sådan statsrådspost är lika sannolikt som snöbollskrig i helvetet), kan det knappast kallas imponerade att skyla över egna tillkortakommanden med att alternativet skulle vara ännu sämre än det nuvarande.
Egentligen illustrerar alltihop ett förhållande av närmast tragikomiska dimensioner. Oavsett regeringarnas kulör, är oftast det ingen hejd på den högtidliga retoriken om företagsvärldens betydelse. Minns ni Mona Sahlins 90-talsklassiker om att svenska företagare var vår tids ”hjältar”?
Under hennes och Björn Rosengrens gemensamma chefande för Göran Perssons näringsdepartement, snackades det så mycket om företagen att de bägge fick epitetet ”pratministrar”. Men några substansiella resultat av ordverkstan fick vi titta i månen efter, även då.
Politiker och entreprenörer är som öst och väst, väsensskilda kulturer och aldrig mötas de två.
Ibland undrar jag om inte Joseph Schumpeter hade rätt: den politiska elitens oförmåga att förstå samhällets entreprenörer, och den ”skapande förstörelsens” omvandlingsprocesser som driver modern ekonomi, är i långa loppet det största hotet mot kapitalismen.
Karlskrona är en mycket vacker och trivsam stad. Med en otrevlig baksida. Kommunens rykte har länge fläckats av främlingsfientlighet, rasism och högerextremism. Under 90-talet blev Karlskrona ökänt som centralort för den nazistiska rörelsen Nationalsocialistisk Front. Dessa ondskans och hatets företrädare är numera lyckligtvis ute ur bilden.
Men istället har den kostymklädda, mer städade och jämförelsevis verserade ultrahögern framgångsrikt tagit över utrymmet. Karlskrona är idag ett av Sverigedemokraternas starkaste fästen. Efter valet 2006 blev partiet kommunens tredje största, fick åtta mandat i fullmäktige och nyckelrollen som vågmästare.
Tyvärr har inga av de etablerade, anständiga partierna visat sig mogna att hantera situationen. Inte heller finns någon framträdande lokalpolitiker som med kraft, konsekvens och övertygelse tagit striden mot den organiserade intoleransen. Möjligtvis med undantag av regionrådet och fullmäktigeledamoten Mats Johansson (S). Han är dock långt från Björn Fries’ kaliber, det tidigare S-kommunalrådet i Karlskrona som på 90-talet beslutsamt gick på offensiven mot NSF.
Kort sagt spelar SD i stort sett mot öppet mål.
Frågar man varför inte Karlskronas styrande reagerat starkare, brukar standardsvaret bli: ”vi måste undvika att göra SD till martyrer”. Vilket snarare klingar som en taskig ursäkt för att skyla över den egna oförmågan och tafattheten. Det är jobbigt att ”bråka”. Debatter som går bortom den sedvanliga kommunalpolitiska horisonten av vägar, avlopp och omsorgstaxor är besvärliga och ovana. Värderingsfrågor existerar knappt på kartan.
Karlskronamoderaternas nya gruppledare Camilla Brunsberg kallar till och med ideologi för ”floskler”. Och utan politisk kompass är det förstås inte lätt att navigera genom mörka vatten.
Som lök på laxen råder massiv misstro mellan borgerligheten och Socialdemokraterna. Att skapa någon form av blocköverskridande majoritet för att hålla SD stången har varit omöjligt. En bräcklig minoritetskoalition bestående av M, FP, C, KD och MP har försökt hålla skutan flytande genom mandatperioden. Till priset av att SD blivit den ständiga jokern i leken.
Konsekvens: sandlåda, osäkerhet, strul. Gång efter annan.
Hösten 2007 ville kommunstyrelsens ordförande KG Svenson (M) finna en lösning. Vilket var att ogenerat räcka ut högerhanden till SD och bjuda in dem i stugvärmen. Moderaternas förhandlingar med SD om aktivt parlamentariskt stöd avbröts emellertid tvärt. Från Stockholm och Fredrik Reinfeldt hade nämligen kommit en bestämd order: Lägg av!
Nu är det förbluffande nog Miljöpartiets tur att fria till SD. I SVT:s Blekingenytt förklarar MP:s gruppledare Sofia Bothorp ikväll att hon inte är främmande för samtal och samarbete med SD efter valet i höst:
”Vi kan ju inte frysa ut och stänga ute Sverigedemokraterna och de som vill vara med och påverka samhället i en riktning mot hållbarhet och ekonomisk hållbarhet.”
Men bara någon timme efter att inslaget sändes, tvingades Bothorp göra avbön. Åter är det particentralerna i Stockholm som fått rycka ut och rädda sina landsortsavdelningar från moraliskt haveri och intellektuellt självmord. I SvD:s nätupplaga slår MP:s partisekreterare Agneta Börjesson fast:
”Det finns ingen som helst avsikt från Miljöpartiet i Karlskrona att samarbeta med Sverigedemokraterna.”
Alltihop är naturligtvis enbart pinsamt och förnedrande. Ånyo blottläggs det mönster av impotens, vanmakt och naivitet som högerextremismen bemöts med i staden. Inte konstigt att eländet biter sig kvar och frodas.
Som liberal blir man både ledsen och förbannad. På ren, oförblommerad svenska framstår faktiskt Karlskronapolitikerna som en skara vilsna klantarsel, i akut behov av förmyndare att hålla i handen.
Uppdatering:
Läs Hans Bülows ledare i Sydöstran, Öppen dörr för SD (29/4). Han kritiserar där även att moderaten KG Svenson nu vill ta hjälp av SD för att sälja kommunens Verkö hamn till Stena Line.
”Det är ren Tobleronepolitik. Man tar det på kortet och skickar fakturan till svenska folket.”
Så löd KD-ministern Mats Odells förkastelsedom över den rödgröna oppositionens förslag om att ge 12 miljarder kronor till kommuner och landsting. Odell (eller troligare någon anställd PR-kille) tyckte väl sig hittat på en vass och fyndig oneliner, som skulle tränga igenom mediabruset.
Det gjorde den. Men knappast på ett sätt som Odell tänkt sig. Den ofina anspelningen på Mona Sahlins gamla skandalsynder blev en rejäl bumerang. Nu haglar kritiken: lågvattenmärke, slag under bältet, bottennapp, brutalisering av valdebatten. Till och med de egna Allianskompisarna ser besvärade ut.
Tobleronen verkar bli dyrköpt även för Mats Odell. Han framstår ju inte direkt som grabben med choklad i, om man säger så.
Tisdagen den 3o mars lovade oppositionsborgarrådet Carin Jämtin (S) kaxigt att hon skulle köra över Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Om den stora infrastruktursatsningen ”Förbifart Stockholm” var det inget snack. Byggstart blir det, oavsett vilket block som regerar efter valet. MP och V kunde protestera så mycket de ville.
Blott tre veckor senare tvingas Socialdemokraterna kapitulera. För att inte den bräckliga koalitionen skulle krascha i diket redan i oppositionsställning, fick Carin Jämtin istället låta sig bli överkörd av MP och V. En stukad S-rörelse griper till den gamla klassiska svenska metoden när partisamarbeten hotar att skära sönder: folkomröstning.
Att ”Förbifart Stockholm” måste trasslas genom en lokal omröstning i länet efter en eventuellt rödgrön valseger betyder inte bara försening, fördyring och förvirring. Det inger även förhågor hur ett eventuellt rödgrönt styre på riksplanet kan komma att arta sig.
Mona Sahlin är ju knappast le och långhalm med Lars Ohly och Maria Wetterstrand/Peter Eriksson. Det råder iögonfallande oenighet kring en mängd tunga sakfrågor. Kanske lyckas de nödtorftigt tejpa ihop sprickorna inför valkampanjens bataljer. Men om det sedan blir allvar och skarpt läge i regeringen?
Får vi då se den rödagröna konfliktlösningsmodellen á la Stockholm praktiseras om skatterna, pensionssystemet, energin, försvaret, truppinsatsen i Afghanistan, EU-medlemskapet, friåret…?
Christian Dahlgrens Blogg 