Ledare av mig i Östgöta Correspondenten (21/7) om behovet av att återupprätta principerna från skattereformen 1990-91:

Sveriges hotell- och restaurangföretagare (SHR) kampanjar för att sänka restaurangmomsen, från 25 till 12 procent.  Vad finns att invända? Det blir billigare att äta ute, vilket är trevligt för konsumenterna. Restaurangerna får fler gäster att servera, vilket ger mer klirr i kassan och utrymme för mer personal att anställa. Enligt SHR kan halverad restaurangmoms skapa 15 000 nya jobb.

SHR har redan fått gehör hos Centern. I Almedalen krävde Maud Olofsson inte bara sänkt restaurangmoms, utan även att landets frisörer skulle få klippa ned sin moms till hälften. Det skulle ge 20 000 nya jobb, menade hon.

Förslagen är inte dumma. Men även om sänkta skatter är önskvärt, vore det samtidigt välkommet med en mer idémässigt sammanhållen och konsekvent skattepolitik. Dribblandet med olika skattesatser, kombinerat med uppsjön av diverse avdrag, må ske utifrån aldrig så behjärtansvärda skäl. Problemet är att skattesystemet tenderar att bli allt snårigare och svårbemästrat.

Ta RUT- och ROT-avdragen. De har betytt mycket för att stimulera tjänstesektorn. Å andra sidan har de lett huvudbry om vilka gränsdragningar som är rimliga. Ska även skatterabatt ges till tjänster som att skruva ihop IKEA-möbler eller rasta hundar?

Ett annat, värre exempel är fastighetsskatten där de politiska buden och motbuden kring utformningen varit oändliga. Och om en eventuell rödgrön regering låter förmögenhetsskatten göra comeback, blir det ytterligare en härva av undantag, begränsningar och kryphål att ta ställning till.

Det hela liknar situationen under slutet av 80-talet, då mängden av ständiga ingrepp i skattesystemet gav upphov till ett sådant lapptäcke att inte ens Socialdemokraterna orkade längre. Plötsligt hördes ledande S-företrädare fälla omdömen som ”ruttet” och ”perverst” över samma skattesystem, vilket tidigare hyllats som höjden av rättvisa.

Med hjälp av Folkpartiet genomförde Ingvar Carlssons S-regering den stora skattereformen 1990-91, vars utgångspunkter var att skattesatserna skulle vara låga, reglerna likformiga och skattebaserna breda. Det var klokt och rätt tänkt i sak. Men också en seger för rationaliteten i svensk politik, där den blocköverskridande överenskommelsen tycktes garantera en långsiktigt hållbar lösning.

Så blev det förstås inte. Dessvärre komprometterades skattereformen efter S-valsegern 1994, då man införde ”värnskatt” på höginkomsttagare. Sedan dess har den politiska klåfingrigheten fört oss tillbaka till ruta ett. Ingen kan därför säkert veta om de regler och principer som gäller idag, även gäller imorgon. Det är inte godtagbart, varken för enskilda medborgare eller företag som får svårt att planera för framtiden, med följd att dynamiken i samhällsekonomin hämmas.

Sänkning av restaurangmomsen i all ära. Bättre på sikt vore dock generella åtgärder för att minska det samlade skattetrycket – samt en ny genomgripande skattereform för att skapa ett robust system som är rättvist, förutsägbart och lättbegripligt.