Kategoriarkiv: Socialdemokraterna

Pukor, men knappast trumpeter

Publicerad den av
Svara

Socialdemokraterna i Karlskrona har fått ett nytt batteri lagom till valet. Rocktrummisen Hempo Hildén, som bott i stan under ett antal år, siktar nu på en karriär inom arbetarrörelsen. 

Till SVT:s Blekingenytt säger han förhoppningsfullt: 

”Jag tror att jag kan göra en insats i Karlskrona kommun på kultursektorn. Kulturnämnden vore jättekul att vara med i och kanske vara med och påverka och så”.

Tveksamt dock om det är någon slagkraftig rekrytering. De borgerliga partierna är sannolikt gladare än Socialdemokraterna. Att få den lätt sjövilde Hempo att hålla takten i politiken lär inte bli en dans på rosor. 

Helt rätt att satsa på Black Hawk

Publicerad den av
Svara

”Försvaret utmärks av en oerhörd tröghet. Dogmer och särintressen har prioriterats, medan man brytt sig mindre om effektiviteten och hänsynen till skattebetalarna.”

Det skriver Folkpartiets smått legendariske försvarsexpert Hans Lindblad i sin bok  Jag var för snäll (1994). Under sina riksdagsår var Lindblad den politiker som mest klarsynt, kunnigt och envist drev frågan om en genomgripande strukturomvandling av Sveriges försvar. Det var en hård kamp.

Främst Moderaterna och Carl Bildt, i allians med höga dignitärer inom arméetablissemanget, var energiska motståndare till större förändringar. I bokstavlig konservativ anda värnade de hellre föråldrad kvantitet, än fokuserade på modern kvalitet. Omsorgen att till varje pris bevara gamla fredstida regementsförband lade en död hand över förnyelsen. Att utveckla en smal och vass, fungerande krigsorganisation – vilket Lindblad stred för – tycktes bisarrt nog länge ointressant.

Tack och lov fick Hans Lindblad till sist gehör för sina tankegångar. Inte minst med Gulfkriget 1990-91 blev det uppenbart att forna tiders massarméer hade spelat ut sin roll. Ett försvar likt Iraks och vårt eget, vars grundläggande modell fortfarande baserades på andra världskrigets erfarenheter, hade ingen suck mot USA-alliansens snabba och rörliga, högteknologiska styrkor.

Men om vägen till en beslutad strukturomvandling var svår och lång för Sveriges del, verkar det inte vara lättare att få den genomförd. Den ”oerhörda tröghet” som Lindblad menade utmärkte försvaret består uppenbarligen. Likaså nonchalansen mot skattebetalarna och den begränsade effektiviteten. Själv brukade Hans Lindblad tala mycket om värdet av helikoptrar. Ofta för döva militära öron.

Nu ska vi äntligen få moderna helikoptrar. Det skulle förra S-regeringen se till. Dock har alltihop blivit en dyr och utdragen skandal. Den nya serien H 14  har hittills kostat närmare sex miljarder kronor och skulle börja tas i bruk 2008. Inte ett rotorblad har dykt upp.

Enligt senaste uppgifter kan vi först 2017 få se en levererad H 14 vid horisonten. Givetvis helt oacceptabelt. Vad totalsumman för beställningen kommer att landa på står skrivet i skyn. Än allvarligare är att våra trupper i Afghanistan lämnas utan fullgod utrustning. Förslaget att ta avvecklade helikopter 4 ur malpåse och piffa upp dem är väl bättre än inget, men känns ändå som en klen nödlösning. Sannolikt ganska kostnadskrävande också.

Därför är det utmärkt att försvarsminister Sten Tolgfors (M) slagit näven i bordet. ”Regeringen har tröttnat på de ständiga problemen och förseningarna av inkommande helikoptersystem”, dundrade han igår på DN Debatt.

Tydligen siktar Tolgfors på att köpa in den beprövade amerikanska helikoptern UH-60 Black Hawk. Det är en väldigt bra och respektingivande maskin, som direkt kan lösa alla försvarsmaktens behov. Frågan är väl bara varför vi inte satsade på Black Hawk tidigare.

Nå, Sten Tolgfors har i alla fall visat berömvärd kraft för att få ordning på de omedelbara helikopterproblemen. Tidigare har han förklenande kallats ”tomhylsan” av sina kritiker. Idag tycker jag att ”höken” är ett namn som klär honom bättre.

Reinfeldt låter Sifo och Sahlin bestämma

Publicerad den av
Svara

Statsminister Fredrik Reinfeldt tycker det är dåligt att Sverige inte bytt kronan till euron. Denna åsikt har stärkts av kraschen i den globala ekonomin, berättar han i Sydsvenskan: 

”Att vara en liten valuta i närheten av en stor är inget problem i soligt väder. Men när det blåser storm ökar trycket på den mindre valutan. Det var det som skedde i inledningen av finanskrisen.”

Märkligt då att Reinfeldt fortsatt att hålla så låg profil om euron, även sedan han fick denna klarsyn. Logiskt sett borde väl en statsminister ta vissa konsekvenser av vad han anser vara rätt och riktigt för landet? Som exempelvis att omsätta sina övertygelser i någon form av handling. 

Annorlunda är det med alliansbröderna Jan Björklund (FP) och Göran Hägglund (KD). Även de tycker att Sverige ska vara en fullvärdig medlem i det europeiska intergrationsprojektet, och att finanskrisens omskakande verkningar stärkt betydelsen av en snar euro-anslutning.

Men de bägge herrarna drar också en praktisk slutsats utifrån detta: Sverige ska hålla en ny folkomröstning om EMU innan nästa mandatperiods utgång 2014. Det ska Alliansen gå till val på, fram med eurosedlarna på bordet och låt diskussionen ta fart! 

Tvärstopp. Sådant vägrar den moderate statsministern att vara med på: 

”För mig finns ingen anledning att förnya frågan till svenska folket förrän vi har ett entydigt underlag som visar att opinionen har svängt.”

Han motiverar även sitt nej med hänvisning till inställningen hos Socialdemokraterna: 

”Mona Sahlin har gett besked att det inte är aktuellt med folkomröstning nästa mandatperiod. Då måste jag lyssna.”

Beklämmande. Istället för att driva EMU-frågan, skapa tryck i debatten, agitera, försöka leda och forma opinionen, väljer alltså Fredrik Reinfeldt att passivt lägga örat mot marken. 

Mer borde vi kunna begära från landets mäktigaste politiker.

Reinfeldt har i andra sammanhang deklarerat att Moderaterna ska vara ett statsbärande parti. Då bör man även kunna visa statsmannaskap. Och sådant är knappast att lojt låta avgörande spörsmål hållas som gisslan av Sifo och oppositionen. 

Punken befriade Sverige

Publicerad den av
Svara

”Den förändrade samhället inifrån och gjorde oss tolerantare: Du kan ha grönt hår om du vill idag – till och med Mona Sahlin är ju punkklippt och rödfärgad. Sådant fick vi stryk för.”

Deep-Torkel Knutsson, filmare och f d sångare i Stockholmsbandet The Stoodes, om betydelsen av den första svenska punkvågen 1977-81 (DN 1/4).

Mer att läsa:
Bli ung och arg igen!

Sågad Ask

Publicerad den av
Svara

Det börjar brännas i stammen för justitieminster Beatrice Ask. Hennes förslag att misstänka sexköpare ska hängas ut av myndigheterna till offentlig skam och vanära har orsakat begriplig upprördhet.

Regeringschefen Fredrik Reinfeldt nöp till sin minister i Ekots lördagsintervju. Efter lite oroväckande slingerbultande – ”Bea prövar en tanke, alldeles märklig är den inte…” – klargjorde han: 

”Vi måste alltid lära oss att skilja på de som är dömda och de som är misstänka annars får vi ju ett glåpordssamhälle.” 

Moderata Svenska Dagbladets ledarskribent Sanna Rayman ansåg emellertid igår att statsministern borde pressats hårdare: 

”Det räcker inte. Beatrice Asks uttalande är allvarligare än så. En rimlig följdfråga i sammanhanget vore om Reinfeldt är nöjd med att ha en justitieminister som inte ser skillnad på dömd och icke dömd.” 

Rayman slår fast att Ask demonstrerat ”en häpnadsväckande inkompetens” (läs hela den utmärkta ledaren här).

Tuffa puckar kommer även från Thomas Bodström (S), som förstås ser en gyllene chans att plocka hem sköna poäng efter Asks formidabla självmål. 

Vilket inte är mycket att säga om, ty i sak har Bodström fullkomligt rätt när han på sin blogg skriver: 

”Vi kan inte ha en justitieminister som så uppenbart struntar i den mest grundläggande principen för rättssäkerhet: att man är oskyldig tills man är dömd.

Vi kan inte ha en justitieminister som inte skiljer på oskyldiga eller dömda.”

Vanligtvis tycker jag att man helst ska undvika att kräva politikers avgång. Sånt går det annars lätt inflation i, och bär oftast drag av billig plakatpopulism. Att offentliga makthavare gör något klandervärt behöver inte automatiskt betyda att den mest drastiska konsekvensen är motiverad. Det måste finnas sinne för proportioner. 

Frågan är dock om inte Ask fällt sig själv så att det dånar i marken. Att acceptera en justitieminister oförmögen att begripa rättssatens elementa är omöjligt, hur man än vrider och vänder på det. 

Alliansregeringens trovärdighet lider skada och sänker i synnerhet Moderaternas förtroende, traditionellt ett parti som investerat tungt på området brott och straff. Men främst är det naturligtvis olyckligt för landet och dess medborgare. 

Rimligen måste Beatrice Ask antingen förbehållslöst göra avbön. Eller lämna sitt departement i mer kvalificerade händer. 

Uppdatering:
Sedan detta skrevs imorse, har Ask böjt sig för den tilltagande kritikerstormen och påstår sig nu ångra sina rättsvidriga uttalanden. Till nyhetsbyrån TT säger hon:

” Javisst gör jag en pudel. Det var klumpigt uttryckt eftersom det kan och har missuppfattats.”

Ursäkta, ”kan och har missuppfattats”? Är det egentligen oss andra det är fel på då? Som det hela i grunden vore en fråga om tolkningsproblematik.

Ordagrant finns hennes förgripliga meningar citerade här. Under torsdagen (19/3) skulle gredelina kuvert sändas till misstänkta sexköpare i syfte att låta dem ”skämmas på torget”.

Under fredagen (20/3) medgav hon att idén med färgen ”kanske” var ”lite dumt”. Men vidhöll och utvecklade sitt resonemang i övrigt. ”Vi måste visa vilka de är och låta människor i deras omgivning få veta”, sa justitieministern till Aftonbladet , och fortsatte enligt tidningens intervjuare i ”upprört” tonläge: ”Varför ska vi vara tillmötesgående mot de som kränker människor?”.

Personligen tycker jag nog att Beatrice Ask förmedlade sina åsikter på sätt som är väldigt svåra att missförstå. Nästan en hel vecka efter sitt första utspel, förklarar hon istället: 

”Jag anser inte att rättsväsendet ska skicka kuvert med särskilda färger till vare sig misstänkta eller dömda och regeringen planerar inget sådant förslag”. 

Det låter som en typisk omvändelse under galgen, sannolikt föranledd av ett djupt och allvarligt krissamtal med hennes chef Fredrik Reinfeldt. Dessutom tillfogar Ask beskäftigt, med anspelning på den debatt hon förorsakat, att:

”Jag tycker det är bra att så många nu ställer upp för principerna som gäller rättssäkerheten”. 

Visst. Dessa många anser säkerligen också att det är just för dessa principers skull, som Beatrice Asks dagar i justitiedepartementet borde vara räknade. Hennes politiska liv kan väl räddas de fåtaliga månader som återstår till valet. Förutsatt att Alliansregeringen klarar den prövningen i september, skulle det storligen förvåna om Reinfeldt inte sedan ger henne silkessnöret. 

Den omöjlige ministern

Publicerad den av
Svara

”Det var under de samtalen man trodde sig förstå varför han aldrig fick den ministerpost han så väl förtjänat. Han saknade några för en minister negativa men nödvändiga egenskaper: han lyssnade nämligen på vad folk hade att säga och gav därtill raka svar.”

PC Jersild, författare, skriver minnesord i DN (21/3) om sin nyligen bortgångne vän i kollektivet av bemärkta sommargotlänningar – Carl Johan Åberg (S). 

Snön faller, elpriset stiger

Publicerad den av
Svara

13,80 kr! Det är vad en kilowattimme kostade på elbörsen Nordpool i morse.

Kyla, otillräckliga nivåer i vattenkraftverkens magasin och underhåll av flera kärnreaktorer uppges vara anledningen till att priset skjuter genom taket. 

Sverige är ett land där vinter infaller med jämna mellanrum. Sånt bör man planera för. Det heller inte första gången kapaciteten i vår energiförsörjning lämnat mycket övrigt att önska.

Förutom elräkningar som ger konsumenterna skrämselhicka, har det vissa år till och med hotats med ransonering. Situationen är varken värdig eller rimlig för en modern industrination. 

Magnus Thorstensson, analytiker på Svensk energi, säger:

”Det finns utrymme för fler investeringar. Det ser vi i Finland, där man nu bygger ett femte kärnkraftverk och där de lämnat in ansökningar om att bygga ytterligare två.” 

Sverige håller sakta på att röra sig i samma riktning som vårt östra broderland. I över tre decennier har energipolitiken lamslagits av infernaliskt trassel och känslomässig vidskepelse. Men nu är tillnyktring i sikte.

Den 1 augusti är det menat att vi äntligen kan vända blad. Då tänker nämligen Alliansregeringen upphäva den gamla lagen om att Sverige måste skrota kärnkraften. Därmed ges möjlighet att bygga splitternya, effektivare reaktorer. 

Om inte riksdagsvalet i september ställer allting på huvudet igen. Den rödgröna vänsterkartellens fobi mot atomalstrad elektricitet kvarstår. I DN den 19/2 gjorde Tomas Eneroth, energipolitisk talesman för Socialdemokraterna, klart vad ett maktskifte innebär:

”Den här nya lagen kommer i så fall inte att leva länge till. Nybyggnadsförbudet kommer tillbaka.”

Risken att vi även kommande vintrar får sitta och huttra i stugorna medan elpriset gräver djupa hål i hushållskassan är alltså i realiteten vad som erbjuds från vänsterfronten. Tack, tack.

Men det kunde redan varit värre. Minns att riksdagen en gång slog fast att all kärnkraft skulle varit avvecklad i år, 2010. Om det skett hade väl 13 spänn och 80 öre per kilowatt ansetts som rena fyndpriset. 

(S)nurrigt om skatter

Publicerad den av
Svara

Hvad vilja Socialdemokraterna? August Palms retoriska frågeklassiker från 1881 har inte förlorat i aktualitet.

Man kan ju till exempel undra hvad Socialdemokraterna egentligen har för syn på Alliansregeringens jobbskatteavdrag. Vid varje genomfört steg har Mona Sahlin & Co satt sina höga klackar i backen.

Men bara tills nästa steg lanserats. Med något års fördröjning har partiet successivt tyckt att steg ett, två och tre faktiskt är okej. 

Samtidigt slungar Socialdemokraterna ständigt ut samma indignerade kritik om hur snett jobbskatteavdraget slår och hur ruttet det är att regeringen ”lånar till skattesänkningar”. Rimligtvis borde väl då inga av stegen varit ett dugg okej. 

Senast har finansminister Anders Borg drivit igenom ett fjärde steg på skattetrappan nedåt för löntagarna. Reaktionen? Nya klackar i backen, förstås. 

När Mona Sahlin mötte Fredrik Reinfeldt i valårets första debattduell i SVT:s Agenda den 24/1 påstod hon dessutom att jobbskatteavdraget misslyckats kapitalt. Det hade nämligen inte skapa några nya jobb. Sahlin slog därefter klart och tydligt fast:

”Vi räds inte höjda skatter för att rädda välfärden.”

Knappa månaden senare, fredagen den 19/2, dök Sahlins företrädare Göran Persson upp som gubben i Sydsvenskan och kungjorde hvad Socialdemokraterna borde vilja:

”Det finns inga skäl att försämra jobbskatteavdragen. Absolut inte. Oppositionen behöver inte plåga sig med olika diskussioner om skatter som ska justeras.”

Blixtsnabbt dyker Socialdemokraternas finanspolitiske talesman Thomas Östros upp som en annan gubbe i Sydsvenskan med kommentaren:

”Jag har precis samma uppfattning.”

Jaha? Plötsligt är alla fyra steg okej. Fast det betyder inte att jobbskatteavdraget i sig är okej… Eller är det?

Snurrigt, sa Bill. Rena karusellen, sa Bull.

Därför får vi leva med principlösa skatter

Publicerad den av
Svara

Det opinionskrisande Centerpartiet har samlats i Göteborg för sina kommundagar. Maud Olofssons invigningstal innehöll en plädering för sänkt skatt. Dels för pensionärerna, dels för vissa delar av tjänstesektorn. 

I det förra fallet vill partiet utjämna skillnaderna något i förhållande till den arbetande befolkningen, som fått njuta frukterna av firma Reinfeldt & Borgs jobbskatteavdrag.

I det senare fallet kräver Olofsson att momsen differentieras från 25 till 12 procent för branscher som frisörer och restauranger. Syftet är att stimulera framväxten av nya jobb, särskilt för unga människor. 

Även om vi bör välkomna ett sänkt skattetryck i Sverige, så kan jag inte låta bli att känna en viss trötthet inför Olofssons förslag. Åter en av alla dessa politiker som ska dribbla med olika skattesatser. Motiven kan vara aldrig så behjärtansvärda, man avser att fixa det ena, än det andra. Procenttal justeras hit och dit, alltefter dagsform och infall. Det enda som består är skattepolitikens principlöshet.

Dock har det inte alltid varit så. Under 80-talet kom det gamla svenska skattesystemet till vägs ände. Ständiga politiska ingrepp hade skapat ett sådant lapptäcke att inte ens Socialdemokraterna orkade med eländet längre. Plötsligt kunde man höra hur ledande representanter för arbetsrörelsen fällde förintande omdömen som ”ruttet” och ”perverst” över samma skattesystem, vilket tidigare hyllats som höjden av rättvisa. 

Tillsammans med Folkpartiet genomförde Ingvar Carlssons regering den stora skattereformen 1990-91, vars grunddrag var mycket kloka. Skattesatserna skulle vara låga, reglerna likformiga och skattebaserna breda. Äntligen började det bli ordning på torpet.

Steget till en fullt ut filosofiskt och demokratiskt hållbar skattepolitik var därmed inte långt borta. Med detta menar jag naturligtvis en generell platt skatt. Principen är: en man, en röst – en man, en skattesats. Utan undantag och över hela fältet. Procentsatsen kunde ligga på, låt säga, 20 eller 25 procent. 

Men knappt hade skattereformen sjösatts förrän politikerna fick kli i fingrarna. Socialdemokraterna slog exempelvis till med en särskild ”värnskatt” på höginkomsttagare efter 1994 års val. Av rätteviseskäl, hette det. Trots att den bara ger peanuts till statskassan, samtidigt som den skadar dynamiken i ekonomin genom att bland annat krympa utbildningspremien. Saken blir inte mindre absurd av att Fredrik Reinfeldts nya Moderater numera skjutit värnskattens avskaffande långt in i en diffus framtid.

Men innan Reinfeldt hade Moderaterna en partiledare som bottnade i fasta övertygelser, värderingar och idéer. Han hette Bo Lundgren och gillade platt skatt skarpt. Även Folkpartiets Lars Leijonborg attraherades av tanken, Göran Hägglund uttryckte viss sympati – liksom Maud Olofsson. 

Så här sa hon om platt skatt i SvD den 2/2 2006:

”Det som är bra är att den är enkel och stimulerar människor till att arbeta.”

Precis. Och att stimulera till fler människor i arbete har förstås varit Alliansens ledstjärna, paradfråga och enskilt viktigaste sakområde. Platt skatt skulle varit ett utmärkt recept i sammanhanget. Men framför allt hade den platta skatten varit rätt.

Varför kroknade borgerligheten då på upploppet och släppte alltsammans? Av samma anledning som Socialdemokraterna komprometterade sin egen skattereform från 90-talets början.

Väl i regeringsställning vill politikerna styra och ställa, ratta och tricksa, så mycket som möjligt. Om skattesystemet låses av principer beskärs deras makt och manöverutrymme. Det blir en väldigt jobbig mental tröskel för ministrar och riksdagsledamöter att komma över i en kultur som den svenska, där myten om politikens omnipotens har ett sådant stadigt grepp över sinnena. 

Därför lär vi få leva med kortsiktiga skattedribblartyper av Maud Olofssons snitt länge till. För att travestera Strindberg: det är synd om medborgarna.