Kategoriarkiv: Mat och dryck

När havets gåvor sinar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/12:

”Fiskslägtet är en bland de största af alla välgerningar, hvarmed naturen slösat till mensklighetens gagn, och som frambringas och förnyas utan odling, utan underhåll eller konstant sträfvande från vår sida”, skriver vår förträfflige Linköpingsson Charles Emil Hagdahl i sin underbara Kok-konsten som vetenskap och konst (1879).

Naturens översvallande generositet med läckerheter från fisksläktet är dock inte villkorslös, det vet vi idag – eller borde veta. Lika sorglöst som Hagdahl såg på saken kan ingen sant ansvarskännande människa längre göra.

Östersjöns rika bestånd av torsk och sill kunde nog en gång te sig outtömligt. Det var innan klimatförändringarnas, övergödningens och det moderna yrkesfiskets skadeverkningar gav oss bakläxa.

Situationen för Östersjötorsken har blivit så allvarlig att Världsnaturfonden (WWF) tidigare i år varnade för att hela populationen står inför en kollaps och att konsumenterna därför, utan undantag, bör undvika den (SVD 23/5 2018).

Dessvärre har trålfisket fortsatt med kvoter som ligger högre än vad forskningen ansett lämpliga. Sedan 1980-talet har 90 procent av all torsk i Östersjön försvunnit!

Svunna är även dagarna när oräkneliga mängder ål vandrade i våra älvar och vattendrag. Katastrofsiffrorna för det europeiska ålbeståndet ligger på samma alarmerande nivå som för Östersjötorsken – en minskning med 90 procent den senaste 30-årsperioden. Under min uppväxt brukade rökt ål vara ett självklart inslag på julbordet och många håller kvar vid traditionen som ingenting hade hänt.

För den hugade ålkonnässören finns i Charles Emil Hagdahls klassiska kokbok ett flertal spännande recept på olika tillredningsvarianter, vanliga förr i gamla svenska bondesamhället. Nu är det mest en sorglig upplevelse att läsa om dem. Ty hur kan någon älska ål och äta den med gott samvete i detta läge?

Enligt WWF är risken för utrotning överhängande. Ändå fortgår kommersen, trots rödlistning och allt snack om vikten av ökad miljömedvetenhet. Vad väntar i framtiden – att ålen gör dronten sällskap som förlorad art och att torsken blir ett minne blott i Östersjön?

Historiens dom kommer att falla hård över oss om vi inte äger förstånd att bättre förvalta naturen och dess gåvor.

Sluta stödja Fairtrade

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/11:

Tillhör det kommunens uppgift att med skattebetalarnas pengar propagera åt LO och Svenska kyrkan? Det tycker inte Lunds nya styre, bestående av de fyra Allianspartierna och det lokala partiet Förnyalund. Därför har kvintetten beslutat att lämna certifieringen Fairtrade City.

Enligt Fairtrades hemsida var 72 svenska kommuner anslutna till denna diplomering i september 2018.

Det innebär att dessa kommunernas makthavare förbundit sig att verka för ett ökat utbud av rättvist producerade varor och uppfostra medborgarna till en etisk riktig konsumtion. Som LO:s och Svenska kyrkans gemensamma bolag Fairtrade Sverige AB definierat det, nota bene.

Fackets och kyrkans progressiva idéer om handel kan aldrig vara fel att stödja, tyckte de borgerliga i Linköping förra gången Alliansen rattade vår kommun. Sålunda blev Linköping Fairtrade City-märkt i maj 2009. I fjol stod Linköping värd för Fair Trade Forum, där nätverkande rättviseaktivister och representanter från landets övriga fackligt-kyrkliga certifierade kommuner strålande samman för att konferera på temat ”Hållbar livsstil”.

Deltagarna hade säkert en trevlig och givande upplevelse. Men det är inte gratis. I juni släppte Skattebetalarnas förening en rapport som försiktigt kalkylerade den sammantagna notan för kommunernas Fairtrade-engagemang till minst 156,2 miljoner kronor under 2017.

Summan inkluderar certifieringsavgiften, hur mycket kommunerna spenderar på inköp av Fairtrade-varor som kaffe och bananer, samt vad opinionsbildningen kostar som bedrivs för Fairtrades räkning.

Nu finns dock inget mer att hämta från kommunkassan i Lund, meddelar politikerna i den skånska universitetsstaden: ”det är slöseri med skattepengar att betala för just denna certifiering samtidigt som många studier visar att det inte alls gynnar arbetare i utvecklingsländer”.

Det är precis vad den nytillträdda Alliansen i Linköping också borde meddela. Ty det var och är fel att stödja Fairtrades alternativa handelssystem med sina reglerade minimipriser. Det saboterar marknadsekonomins grundläggande mekanismer för utbud och efterfrågan. Det gör produktionen dyr och ineffektiv. Det konserverar redan utsatta ekonomiska och sociala förhållanden.

Vetenskapliga belägg för detta har – som Correns ledarsida flera gånger påpekat – kommit från University of London 2014, från Berkeleyuniversitetet 2012, från Lunds Universitet, SLU och AgriFood Economics Centre 2009.

Rättvis handel i verkligheten är fri handel utan tullar och subventioner. LO och Svenska kyrkan må ha en annan uppfattning. Men varför ska Linköpings skattebetalare tvingas bidra till att sprida och legitimera Fairtrade Sverige AB:s förvillelser?

Traditionskollaps

Publicerad den av
Svara

Julmustens tidiga ankomst i butikerna upprör gastronomen och kulturhistorikern Edward Blom. Tendensen hos svenska folket att vilja tjuvstarta julfirandet har gått för långt.

”Laddningen förstörs om man använt alla symboler vi har för att skapa julstämning redan i oktober. Då totalförstör man magin”, ryter Blom i Aftonbladet.

Jag kan bara instämma. Människor måste få vara fria att dricka julmust utan regleringar – men under ansvar! Ger er till tåls, gott folk. Att skåla med tomten gör vi först i december, okej?

S.O.S. utan äkta Boxholm?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/10:

”En dessert utan ost är en skönhet om saknar ett öga”, hävdade gastronomen Jean Anthelme Brillat-Savarin (1755-1826) som också fick en dessertost uppkallad efter sig. Men han var ju fransman och skulle säkert blivit förbluffad om han besökt ett värdshus på våra breddgrader.

”För utlänningar är den mest svårförståeliga av alla märkliga svenska matseder den att äta ost som förrätt”, skriver hovtraktören och folkbildaren Tore Wretman i sin klassiker Svensk husmanskost (1967) där han slår ett slag för det traditionella smörgåsbordet.

Och dit hör icke dessertostar som Camembert eller Brie hemma, påpekar Wretman bestämt: ”Här bör observeras att med ost menas sådana som Västerbotten, kryddost, herrgårdsost, getost och andra smörgåsostar framkomna ur den svenska bondekulturen och lantmejerierna. Det är dessa som konstituerar det svenska begreppet S.O.S. – smör, ost och sill”.

Vad vore livet utan denna rustika njutning? Bjuder du dina vänner på S.O.S. i matlänet Östergötland innebär det förstås en väl kyld Östgöta Sädes i snapsglaset och att osten lika självklart är från Boxholm.

Denna orts anrika osttillverkare är ett förnämligt lokalt exempel på det inhemska kulinariska kulturarv som Tore Wretman ofta hyllade och lyfte fram i sin gärning (inte för inte var hans store idol östgöten Charles Emil Hagdahl, mannen bakom den första moderna svenska kokboken Kok-konsten som vetenskap och konst 1879).

Boxholms mejeri är en liten, men vass nischtillverkare av premiumostar sedan 1890-talet och utgör en väsentlig del av kommunens identitet. Beskedet om att den nuvarande ägaren Arla beslutat att flytta produktionen till Östersund i Jämtland har givetvis kommit som en chock.

Koncernjätten Arla har nog på pappret gjort en rationell företagsekonomisk kalkyl i syfte att spara pengar och därigenom kunna ge sina mjölkbönder bättre betalt (vilket de sannerligen behöver). Troligen har man dock underskattat risken av att varumärkets inarbetade värde devalveras och marginalförlusterna som därav följer.

Symptomatiskt är att en aktivistgrupp bildats på Facebook för att stoppa flytten. Den har på kort tid samlat över 6000 medlemmar.

En av dem är ostälskaren och förre arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin (M). Han har rötter i trakten och säger till SVT: ”Det kokar rejält! Jag tror inte att Arla förstår hur stark en sån här kraft kan vara. Konsumentmakt är viktig i en marknadsekonomi” (19/10).

En Boxholmsost utan Boxholm är en produkt som saknar en själ. Är det något att betala för och duka upp på smörgåsbordet? Ty till smaken av Boxholm hör även känslan av Boxholm.

Arla borde räkna på nytt.

Heja Betty Malmberg!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/5:

Förra året var Sverige det näst värsta förmynderilandet i EU, endast slaget av Finland. Nu har vi hamnat på plats 5 av 28 i rankningen över hur hårt unionens medlemmar reglerar tobak, alkohol, mat, läsk och e-cigaretter (Finland är fortfarande i topp). Detta enligt Nanny State Index 2017, som tankesmedjan European Policy Information Center står bakom.

Är årets svenska placering ett tecken på att det politiska förmynderiet börjar lätta så sakteliga hos oss? Ledsen om någon i ett ögonblicks hoppfull optimism råkar förledas till en sådan uppfattning. Huvudsakligen beror det på att andra länder (Storbritannien, Irland, Ungern) blivit ännu ivrigare med restriktioner och därmed passerat Sverige i EU:s paternalistiska uppfostrarliga.

Uttrycken för hur de som kontrollerar statsapparaten misstror vuxna människors ansvarstagande och förmåga att själva bestämma över den privata livsföringen är tyvärr närmast oändliga, dessutom ibland direkt provocerande fåniga i sin småskurna pekpinnemoralism.

Nyligen krävde exempelvis Konsumentombudsmannen förbud mot vinboxar, utformade att likna damväskor och röda stugor. ”Marknadsföringen av alkohol ska enligt lagen vara saklig och informativ. Och det är tveksamt om det kan anses vara sakligt och informativt att man har förpackningar som ser ut som stugor och handväskor”, hävdade en sipp byråkrat på myndigheten (Expressen 9/5).

Naturligtvis var det statens egen monopolmånglare i alkoholbranschen, Systembolaget, som larmat och gjort sig till om de förgripliga vinförpackningarna. På vilket sätt nu dessa skulle hota nationens folkhälsa tycks gåtfullt. Men nog säger det åtskilligt om den förhärskande inställningen bland vissa potentater som uppenbarligen ser sig mer som medborgarnas målsmän än dess tjänare.

Att situationen är allmänt värre i Finland må vara en klen tröst. Men där är det åtminstone inte förbjudet med gårdsförsäljning av vin och öl som hos oss, trots att även vårt östra grannland har ett inrotat statligt alkoholmonopol (Alko).

Varför skulle inte den kombinationen också vara möjlig här, undrar den östgötska riksdagsledamoten Betty Malmberg (M) i en aktuell fråga till folkhälsoministern. ”Då det gäller gårdsförsäljning av alkoholhaltiga drycker har Sverige intagit en mycket förmyndaraktig attityd”, konstaterar hon helt riktigt och vill liberalisera restriktionerna så att Östergötland kan bli ett försökslän på området (Corren 16/5).

Det är ingen dum idé alls, som hade inneburit ett positivt tillskott till besöksnäringen, utvecklingen av företagandet på landsbygden och skänkt vårt fina Östergötland ytterligare kulturell lyster. Heja Betty Malmberg!

Men i ett land där till och med statsmaktens utövare betraktar fantasifullare design av vinlådor som anatema, vore det en sensation om förmynderiets Berlinmur skulle falla inom gårdsförsäljningens domäner. Erfarenhetsmässigt är Systembolagslobbyn väldigt svåra och resursstarka motståndare att tampas med.

Fast vem vet? Undrens tid behöver nödvändigtvis inte vara förbi. Till syvende och sist hänger ju allt på om vi, det svenska folket som all offentlig makt utgår ifrån enligt författningen, accepterar att leva i ett av EU:s tuffast livsstilsreglerande länder eller inte.

Vårt kära läskeblask

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/4:

Livet bubblade, sommaren log. Ljusblåa dagar, minigolf och tennis, en filt i solen på badstranden, Kalle Ankas pocket, ELO, Ted Gärdestad och ABBA i kassettbandspelaren – och naturligtvis Merry.

Ack, vart tog du vägen ljuva läskeblask? Vi var lyckliga så länge Merry fanns. Inga av barndomens softarutflykter var liksom fullkomlig utan denna ädla dryck.

Jag lovar att alltid vara snäll bara den kommer tillbaka i butikshyllorna igen. För ni kommer väl ihåg Merry? Den lanserades av det svenska livsmedelsföretaget Bjäre Industrier 1964 och påminde om 7-Up ungefär, fast avsevärt godare.

Bjäre var annars mest känd för drycken Mer, som kom ut marknaden något år tidigare. Mer finns som bekant fortfarande. Dock inte Bjäre Industrier som upphörde redan 1971. Sortimentet övertogs av andra bolag och landade till slut hos amerikanska The Coca-Cola Company 1997. Någonstans där i skarven mellan 80- och 90-talet försvann tyvärr Merry.

Vågar man eventuellt hoppas på att Vasa bryggeri i Medelpad snart griper in, så att djupt saknade Merry kan få en renässans?

Vasa bryggeri har nämligen sedan 20 år tillbaka skaffat sig en framgångsrik nisch genom att återuppta tillverkningen av klassiska svenska läskedrycker enligt originalrecept – som Portello, Trocadero, Citronil och Vira Blåtira. Ett smart sätt att slå mynt av produkter med hög nostalgifaktor som ger oss tillfälle att återknyta kontakten till våra yngre, oskuldsfullare år? Javisst.

Men det är även ett sätt att vårda en liten, måhända inte helt erkänd, men för många människor betydelsefull del av vårt inhemska kulturarv. Faktum är att världen har Sverige att tacka för läsken som sådan.

På 1700-talet fick naturforskaren Torbern Bergman en snilleblixt och lyckades framställa kolsyrat vatten på konstgjord väg. Linköpingsgeniet Jöns Jacob Berzelius, kemisten som är vår mest berömde vetenskapsman efter Linné, kompletterade upptäckten med att tillsätta smakextrakt av vin och frukt. Läsken var här!

En annan svensk brottarprestation på läskfronten svarade Alexander Samuelson från glasbruket Surte norr om Göteborg för. Han emigrerade till USA 1883 och formgav där en förpackning som blivit milt sagt ikonisk: Coca-Colaflaskan.

Men vad är det nu för märkligt, hotfullt vapenskrammel mot det kära läskeblasket som hörs från den politiska makten? Jag misstänker rent av att Gabriel Wikström gläds åt tanken på den tragiska kulturskymning som Merrys hädangång innebar och att han önskar samma öde åt alla ännu existerande läskedrycker i handeln.

Wikström, det är alltså regeringens folkhälsominister, ryktbar för sin statsmoraliserande förbuds- och regleringsiver i frågor som rör svenskarnas privata angelägenheter.

I veckan angrep han våra läskebackar och deklarerade att införandet av en särskild straffskatt kan vara rimligt i syfte att bekämpa konsumtionen. Bakgrunden är att Wikström tycker att svenskarna måste banta mera. Då är läsk inte bra att dricka. Vilket må vara sant.

Men vad har regeringen med detta att göra? Vi bor inte i en auktoritär stat som omyndigförklarat folket. Och så länge den situationen kvarstår har politiska tvångsuppfostrarmetoder som läskskatt ingen plats.

Förresten, Gabriel Wikström är ju ganska ung. Han kanske aldrig har druckit Merry! Det gör möjligen hans bristande förståelse för läskedryckskulturen begriplig. Skynda på med nyproduktionen någon!

Matkonst och humanism

Publicerad den av
Svara

Charles Emil Hagdahl Kokkonsten

Skrivit i Corren 25/1:Corren.

Man förstår att Linköpingssonen Charles Emil Hagdahl gjorde avtryck när Verner von Heidenstam förkunnade: ”Vad Goethe är för tyskarnas diktkonst är Hagdahl för vår kokkonst”. Det är inga överord.

Kokböcker hade givits ut tidigare (den mest kända är Cajsa Wargs Hjelpreda i hushållningen för unga frutimber från 1755). Men Hagdahls Kokkonsten som vetenskap och konst, första upplaga 1879, var något annat. Den anses som ett pionjärverk som i ett slag revolutionerade svensk gastronomi.

Boken innehåller närmare 3000 insamlade recept, från såväl bordets supermakt Frankrike som från den burgna delen av vår egen inhemska bondekultur. Provlagat många av rätterna hade Hagdahl gjort också. Inte minst näringsriktigheten underströks.

Detta var nämligen en noggrann herre med ett starkt socialt engagemang. Han hade varit fattigläkare i Stockholm, ivrat för humanisering av fångvården, och förbättrad hygien inom mejerihanteringen. Så när Hagdahl gav sig uppdraget att reformera kosthållningen spelade hälso- och nyttighetsaspekterna stor roll, liksom betydelsen av ordning och reda i köket, användning av moderna hjälpmedel, med mera.

Stundtals framstår han som riktigt luthersk: ”Lätta, väl tillredda middagar gifva inbillningen kraft, förståndet skärpa och göra oss benägna för arbete”. Men samtidigt var Charles Emil Hagdahl ingalunda främmande för njutningens fröjder och svärmisk elegans.

Hans kokbok är en underbar förening mellan det praktiska och det romantiska, det instruerande och det konstnärliga. Självaste Oscar II kom att tillhöra Hagdahls hängivnaste beundrare och högläste gärna ur boken som avkoppling på kungliga slottet. Knappast underligt.

Smaka bara på följande hommage till sillen, så typiskt Hagdahl:

”Detta nordpolens barn, som både i lefvande och döda tillståndet ständigt är på resor, säges börja sin vandring vid midsommartiden och påstås sedan under sommaren och hösten passera förbi Norge, England, Holland och till och med Frankrike, i milslånga stim, så täta, att fiskarne förqväfva hvarandra, och ingen not mägtar lyfta bördan av sådana massor. Liksom den rörliga eldstoden för Israels barn vid deras vandring genom öknen, kan äfven genom natt och dag skönjas sillstimmens vankade tåg, genom glansen af det fosforescerande sken, som de om natten sprida, och om dagen af den otaliga mängd fiskätande fåglar, som begärligt föja dem och upphörligt dyka ned samt åter komma upp med en silfverglänsande stråle i munnen. Hvalar, tumlare etc. utgöra vidare den inställsamma uppvaktning, som med aldrig minskad uppskattning egnar dem sin glupska hyllning”.

Kokböcker går det numera tretton på dussinet av, men få kan ännu i denna dag konkurrera med Hagdahls när det gäller litterär kvalitet och vällustig inspirationsrikedom. Tack vare Hagdahlsakademin i Östergötland finns den i nytryck, ett måste hemma i köket hos varje sann gourmet (legendariske restauratören Tore Wretman byggde i princip sin karriär på den grund som Hagdahl lagt).

Akademin gör även en vacker insats genom att utse årets Hagdahlskock, som 2017 blivit Pelle Bring på Stadsmissionens populära restaurang von Dufva i Linköping. En synnerligen värdig pristagare. Ty vad är mer i Charles Emil Hagdahls anda än god, omsorgsfullt lagad mat i kombination med ett stort hjärta och humanistiskt patos?

”Människan har inte hittat något som ger mera lycka än ett bra värdshus”, hävdade gamle doktor Samuel Johnson. Inte omöjligt, vilket det värdshus som Linköpings Stadsmission bedriver på flera sätt indikerar.

Bekämpa monopolisten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/10:Corren.

Systembolaget är en tråkig rest från den gamla kollektivistiska förmynderi- och regleringsstaten, där medborgarna skulle fostras av sociala ingenjörer och för sitt eget bästa lära sig veta hut inför den upplysta politisk/byråkratiska folkhemseliten (briljant satiriserad i Jan Myrdals och Rune Hassners film Myglaren från 1966, finns tack vare Jan Myrdalsällskapet lagligen att se på Youtube!).

Mycket av detta är lyckligtvis historia. Jämfört med då har Sverige de senaste 30 åren genomgått remarkabel liberalisering av samhällslivet. Generellt sett är skillnaden enorm mot hur det var förr i allstatlighetens gråa överhetsrike.

Men Systembolaget är förbluffande nog kvar, likt ett envist och artfrämmande mossdjur från avlägsen kritaålder. Förvisso har överlevnaden inte skett utan viss skicklig anpassning till den nya epokens krav. Öppettiderna har blivit generösare. Det famösa förbudet mot försäljning på lördagarna (genomdrivet 1982 av en borgerlig regering!) har hävts. Självplock i butikerna har införts (bara en sådan revolutionär sak).

Och inte minst satsar Systembolaget ihärdigt på propagandakampanjer, utformade av flådiga reklambyråer, för att övertyga allmänheten om vikten av sin förträffliga oumbärlighet.

Sammantaget har denna taktik fungerat väldigt bra. Opinionsstödet är påfallande högt, vilket måste sägas vara en prestation från Systembolagets sida. Det är ju ända fråga om en statlig butiksmonopolist, intimt lierad med den partipolitiska makten, som utifrån krasst särintresse vägrar släppa sitt totalt dominerande och synnerligen lukrativa grepp kring den svenska marknaden.

Det slitna folkhälsoargumentet för det egna existensberättigandet framstår mest som ett fikonlöv numera. Hör bara den östgötska riksdagsledamoten och monopolkramaren Anna Lena Sörenson (S).

Med följande ogenerade ord försvarar hon i Corren 11/10 regeringens hot om att sänka vanligt hederligt folks möjligheter att göra privata alkoholinköp från EU via nätet: ”Det är inte hälsoaspekten som är avgörande här. Det handlar om att värna Systembolagets försäljningsmonopol”.

Iskallt rakt på sak är även Systembolagets presschef Lennart Agén i samma Correnartikel: ”Om vi skulle tillåta exempelvis gårdsförsäljning skulle det inte bara öppna möjligheter för lokala producenter utan för ALLA. Då skulle vi snart ha både tyska och franska vinbutiker överallt”. Som om det skulle vara fel och dåligt!

Det är som ekon från ett svunnet DDR-Sverige när Sörenson och Agén talar. I övriga EU är statliga alkoholmonopol onormalt. Och sortimentet för kunderna är bättre, ty Systembolagets värsta skräck råder: konkurrens.

Rättvisare rättvisa

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/8:Corren.

Klackarna i taket! Linköping blir värdkommun för Fair Trade Forum 2017, vilket kommunalrådet Nils Hillerbrand (MP) i torsdagens Corren uttrycker sin glädje över. Som inspirerade uppladdning för detta event i den rättvisa, etiska handelns tecken har han denna helg åkt till Göteborg.

Där hålls nämligen årets Fair Trade Forum i dagarna tre med nationellt sammanstrålande nätverkande rättviseaktivister och representanter från Sveriges certifierade Fairtradekommuner. Och en sådan kommun är ju Linköping sedan 2009, efter att den då styrande borgerliga alliansen beslutat att detta var en bra idé.

Därför satsas våra skattepengar på att köpa in Fairtradevaror som kaffe, te och bananer till kommunens arbetsplatser, skolor och äldreboenden.

Kommunen ägnar sig också åt propagandaverksamhet för att övertyga oss om hur toppen det är med Fairtrade. ”Håll dig uppdaterad på vilka aktiviteter och evenemang som är på gång genom att följa Fairtrade City Linköping på Facebook”, tipsas det på kommunens hemsida.

Linköping är som bekant platsen där idéer blir till verklighet. Men ärligt talat. Var just denna Fairtrade City-idé så smart att förverkliga, egentligen? Visst, det tycker säkert LO och Svenska kyrkan, som står bakom det ”oberoende” Fairtrade i Sverige och dikterar vilka krav som gäller för att kvala in under dess banér.

Och visst, i mångas ögon förefaller det progressivt, kreddigt och världsförbättrande ansvarstagande att stoltsera som medlem i Fairtradeklubben.

Vi vill göra gott, vi vill hjälpa hårt arbetade människor i fattigare länder att få en drägligare tillvaro, det är absolut inget fel med att engagera sig för schyssta villkor inom den internationella handeln.

Men stå då upp för riktig marknadsekonomi, en fri handel över gränserna utan diskriminerande tullar och snedvridande subventioner.

Fairtrades alternativa handelssystem däremot är mindre lyckat, vilket visats av forskningsstudier från bland andra University of London 2014, från Berkeleyuniversitetet 2012, från Lunds Universitet, SLU och AgriFood Economics Centre 2009.

Produktionen är dyr och ineffektiv. Småskaligheten och de reglerade minimipriserna konserverar redan utsatta ekonomiska och sociala förhållanden.

Mekanismen för utbud och efterfrågan rubbas, följden är kostsam överproduktion av exempelvis kaffe. Mycket tvingas Fairtrades kontrakterade bönder dumpa på den vanliga marknaden, vilket gör det kärvare för reguljära kaffeodlare att klara plus och minus.

Kan vi inte fundera lite på hur vettigt det är att officiellt stödja sådan ”rättvisa” från Linköpings sida?