Fredag
Bild
Svara
Kategoriarkiv: Mat och dryck
Ekomat är inte bättre
Skrivit i Corren 20/7:
Astrologi är en förvillelse, det är sedan länge belagt. Man kan förstås tycka att det är lite sorgligt om enskilda människor ändå bortser från vetenskapen och väljer att handla efter vad de tror står skrivet i stjärnorna. Men var och en får i det privata bli salig på egen fason, bara det inte inverkar menligt på andra.
En helt annan sak vore dock om politiker skulle titta i horoskop som vägledning för offentliga beslut. Av lätt insedda skäl hade nog väldigt få accepterat tolkningar av himlakroppars rörelsemönster i rymden som grund för vilka lagar allmänheten ska lyda och hur deras skattepengar ska spenderas.
Något liknande skulle faktiskt kunna sägas om vurmen för ekologiska matvaror. Vill enskilda människor på den fria marknaden köpa ekomat i den personliga övertygelsen om att dessa produkter är nyttigare, hälsosammare och miljövänligare, så varför inte? Ingen mår dåligt eller dör av det, tvärtom tycker många att ekomaten smakar godare och ökar deras livskvalitet.
Det är emellertid starkt omstritt huruvida det existerar några klara, objektivt vetenskapliga belägg för ekomatens saliggörande verkan.
Livsmedelsverket har exempelvis inte funnit det ekologiska jordbruket vara bättre än det gängse, vare sig det gäller hälsa eller miljö. Tvärtom menar man i en färsk rapport att det inte går att säga om ”det ena produktionssystemet är överlägset det är andra från miljösynpunkt för någon livsmedelsgrupp”.
Rapportens slutsats togs upp på söndagens DN Debatt av två experter; Torbjörn Fagerström, professor i teoretisk ekologi, och Jens Sundström, docent i växtfysiologi.
Båda är mycket kritiska till att svenska politiker fallit i farstun för ekolobbyns frälsningsbudskap och lockats till att positivt särbehandla denna jordbruksnisch, bland annat genom att låta hundratals miljoner statliga skattekronor regna över ekoproduktionen varje år.
Dessa bidrag ligger bortom det rationellt försvarbara och bör avvecklas, menar Fagerström och Sundström. De framhåller istället betydelsen av det konventionellt vetenskapsbaserade jordbruket – ”en dynamisk, högteknologisk och kunskapsintensiv bransch som har framtiden för sig”.
Bland Östergötlands kommuner är det populärt att satsa invånarnas skattepengar på upphandling av dyrare ekoprodukter. Från makthavarhåll i Linköping har käckt förkunnats en stegrad ambitionsgrad till och med.
Målet för 2106 är att 28-30 procent av kommunens livsmedelsinköp ska vara ekologiskt mot förra årets 24,48 procent (Corren 4/6). Vän av förnuft, upplysning och hushållning av offentliga medel skulle nog snarare hävda att noll procent är rimligare.
Varför hämma Norins?
Skrivit i Corren 13/7:
Få minns Jean Anthelme Brillat-Savarins insatser som jurist och politiker, ändå satt han i franska nationalförsamlingen det stökiga revolutionsåret 1789. Främst ihågkommen är han som ädel livsnjutare och folkbildande gastronom (kanske ett memento för vilka prioriteringar som är värdefullast).
Hans bok Smakens fysiologi (1825) om matkulturens fröjd är en lika odödlig som älskad klassiker, där han förkunnade: ”Nöjet vid bordet tillhör alla åldrar, alla stånd, alla länder och alla tider. Det kan förenas med alla andra nöjen och håller sig i det sista för att trösta oss över förlusten av de övriga”.
Jean Anthelme Brillat-Savarin lever även vidare i ostdisken. Gräddigt syrliga Brillat Savarin är uppkallad efter honom. Den finns förstås att inhandla på lokala Norins ost, vars frestande sortiment säkerligen hade glatt den gamle fransmannen.
”En dessert utan ost är en skönhet som saknar ett öga”, menade han. Det tycker uppenbarligen östgötarna också. Familjeföretaget Norins ost – grundat 1931 – med två butiker i Linköping och en affär i Norrköping, är väldigt framgångsrikt med både kunder och fina utmärkelser i mängd.
Suget efter Norins läckerheter är även påtagligt från övriga landet. Utsikterna att expandera till en större affärskedja borde ligga inom möjligheternas ram. Dock föredrar vd:n Lena Norin att möta det ökande marknadsintresset med beställningar på webben och genom att kontraktera externa återförsäljare.
Intervjuad i lördagens Corren säger hon: ”Hade det varit lättare att vara småföretagare i Sverige idag så hade vi säkert öppnat fler butiker, men det är för svårt”. Som exempel pekar hon på regeringens kraftiga fördyring av arbetsgivaravgifterna för unga, liksom på det hårt kritiserade förslaget att tvinga företagen att medfinansiera kostnaderna för långtidssjukskrivna anställda.
Politikernas blankettdjungel av näringslivsfrämjande skattebidrag ger Lena Norin heller inte mycket för: ”Hur ska jag hinna leta upp och söka bidrag? Vore bättre om de istället skapade bra grundförutsättningar för företagande”.
Det är ett avslöjande vittnesmål. Här har vi en lokal, välrenommerad firma med stor potential som i Jean Anthelme Brillat-Savarins anda sprider bordets nöjen till alla. Vari ligger rättvisan, klokskapen, framsyntheten från den politisk/byråkratiska sektorns sida att hämma en sådan verksamhet?
Sverige har massor av goda entreprenörer och företagare, vilka likt Lena Norin gör våra liv trevligare, bekvämare och njutningsfullare. Förmår inte politikerna visa mer förståelse och hänsyn till dessa skapande människor, kan de väl försöka fixa sin egen ost i fortsättningen. Lycka till.
Stäng Systembolaget
Skrivit i Corren 6/7:
Bland myriader av intresseorganisationer som ropar ut budskap i Almedalen finns naturligtvis Systembolaget. Den statliga butiksmonopolisten av alkoholvaror bjuder frikostigt in till seminarier, vilka kokar ner till ett enda syfte: att framhäva den egna viktigheten och värna den egna fortsatta existensen.
Systembolaget är duktigt på det.
Man anlitar välrenommerade reklambyråer för att i propagandakampanjer påverka allmänheten om sin oumbärlighet. Man köper regelbundet tjänster av opinionsinstitut för att pejla det folkliga stödet (vilket är stort) och göra anpassningsrörelser för att behålla det. Man har partipolitikernas uppbackning.
Man har ett försäljningsklirr i kassan på dryga 30 miljarder kronor årligen att skydda.
Det som Systembolaget sysslar med är en form av ”rent-seeking”, en term för hur marknadsaktörer strävar efter manipulation av regelverket för att minimera konkurrensen och maximera intäkterna. Ingen kan säga att inte Systembolaget är en mycket framgångsrik sådan aktör.
Vad som mera sällan sägs är att Systembolaget gör Sverige till ett särfall i Europa. Det är inte ovanligt med olika sorters statliga regleringar av alkoholförsäljningen (som åldersgränser och liknande). Men butiksmonopol av svenskt snitt är ytterst sällsynt.
Som påpekas i en ny rapport från tankesmedjan Timbro är det normala i EU att alkohol får säljas i livsmedelsaffärer, bara Sverige och Finland avviker. Timbrorapportens ärende framgår av dess titel, Farväl till Systembolaget, och är en välkommen motvikt till den statliga monopoljättens självförhärligande lobbyaktiveter.
Främst slås hål på två myter som är flitigt i bruk bland monopolförsvararna.
Det ena gäller Systembolagets nödvändigt för folkhälsan. Men senare decenniers liberaliseringar – Systembolagets generösare öppettider, självplock i butikerna, privatimporten genom EU:s införselkvoter – har inte lett till ökade alkoholskador och andra av vissa olyckskorpar befarande katastrofer. Statistiken visar tydligt att svenskarna varit vuxna nog att hantera det relativt sett friare utbudet.
Den andra myten är att Systembolagets monopol garanterar ett bättre sortiment än vad marknaden skulle fixa på egen hand. Timbro har kollat. I minst tio europeiska länder är sortimentet rikare på vin och öl än här hemma.
Vad har då statens försäljningsmonopol för existensberättigande? Inget. Det är föråldrat, kränkande och oförenligt med ett modernt, liberalt Sverige. Lägg ner.
Låt inte mjölken sina!
Skrivit i Corren 9/6:
Ni kanske minns repliken? ”2,15 för en liter mjölk! Det var det jävligaste. Det hade jag ingen a-a-aning om.” Det var Hasse Alfredson som i revyn Under dubbelgöken 1979/80 gisslade Olof Palmes och andra politikers bristande verklighetskontakt.
2,15 kr var det dåvarande mjölkpriset i butikerna, vilket ansågs oskäligt högt för många vanliga konsumenter och att inte våra folkvalda hade koll på det visade – enligt Hasse och Tage – att de fjärmat sig från väljarnas vardag.
Numera pockar åter frågan om mjölkpriset på uppmärksamhet. Faktiskt skulle man kunna köra Hasse Alfredsons replik i repris för att illustrera problemet, fast med omvända förtecken.
Mejerijätten Arla har senaste tiden gång på gång sänkt ersättningen till mjölkbönderna, nyligen skedde det igen med 12,2 öre till 2,30 kronor per liter. Som trenden pekar är priset snart nere i Under dubbelgökens nivå. Men i producentledet och i 2016 års penningvärde!
Det är historiskt uselt och om det svärs över situationen ute på svenska mjölkbönders gårdar är det fullt begripligt. Det blir allt hopplösare att få ekonomi i verksamheten när man inte kan få rimligt betalt. Vi är på väg att förlora en hel sektor i lantbruket om det fortsätter som hittills.
Antalet mjölkbönder som tvingats ge upp har ökat dramatiskt. Ta bara Östergötland. Vid millennieskiftet fanns här nästan precis 700 mjölkbönder. Förra året var det endast dryga 200 kvar.
Det kan ytligt synas paradoxalt att böndernas egen korporation verkar så snål med ersättningen till sina utsatta ägare. Men det vore fel att lasta Arla som någon slags skurk i sammanhanget. Mjölkföretagen har att tampas med en global marknad där överskott råder.
Det är huvudsakligen följden av att Kina importerar mindre, Rysslands handelsembargo mot europeiska mejeriprodukter i Ukrainakonfliktens spår, och att EU avskaffat sina mjölkkvoter (som tidigare begränsade hur mycket varje medlemsland fick producera).
Den fallande ersättningsnivån till våra blågula mjölkbönder återspeglar detta, så vad göra? Världsmarknadsläget är ju som det är. Det man dock kan begära är att våra mjölkbönder får möjlighet att konkurrera på rättvisare villkor. Det är säkert få i politikerkåren som inte har en ”a-a-aning om” att svenska mjölkföretagare tar mycket stryk i dessa dagar.
Men har samma partipolitiker tillräcklig verklighetskontakt för att konkret förstå hur deras olika regleringar och skatter inverkar på böndernas överlevnadschanser?
Magnus Oscarsson, östgötsk riksdagsman (KD), har dock koll. Han har profilerat sig på att rädda den svenska mjölkproduktionen, som närmast saboteras av en rad inhemskt skapade kostnadskrävande faktorer. Exempelvis kringgärdas bönderna av en i internationell jämförelse snart sagt unikt omfattande och fördyrande byråkrati, väldigt stränga djurskyddslagar, och att dieselskatten höjts gör heller inte saken bättre.
Detta bidrar till att äta upp böndernas marginaler och handikappar dem i konkurrensen med utländska mjölkproducenter, vars börda är betydligt lättare.
Ska det bli ändring behövs fler politiker som likt Magnus Oscarsson aktivt strävar efter en reformering av dessa förhållanden. Och det brådskar. Annars riskerar vi inom en inte alltför avlägsen framtid att inte kunna köpa svensk mjölk i affären längre.
Fåfänga gröna drömmar
Skrivit i Corren 13/4:
Att ekomat väcker heta känslor står helt klart. I måndagens Corren berättades om nätdebattören David Appelgren som brinner för ekologisk livsmedelsproduktion.
Han lever berömligt nog som han lär, och har flyttat från Norrköping till det natursköna Omberg för att driva en småskalig, självförsörjande gård enligt den progressivt gröna konstens alla regler. Det har fungerat så utmärkt att han fått ett överskott att sälja till hugade kunder.
Men när David Appelgren engagerades av LRF Media som jordbruksbloggare på deras sajt blev det rabalder. Appelgren kickades kvickt. Tydligen tyckte LRF-kretsen att hans ekologiska evangelium var alltför magstarkt.
”Det var många inom LRF, och jag var en av dem, som blev provocerade av det ekologiska och traditionella beskrevs utifrån ett väldigt svartvitt perspektiv”, förklarar Peter Borring som är LRF:s regionordförande i Östergötland.
Vad ska man tro? Är LRF en trögtänkt surdeg till ludditisk organisation som har svårt att acceptera den nya tidens bud om ett naturligare, nyttigare och miljövänligare jordbruk?
”Det är ett jätteproblem att inte fler ställer om till ekologiskt”, säger Motalabonden Bengt-Åke Karlsson som har lämnat LRF och numera är ordförande i östgötadistriktet för Ekologiska Lantbrukare. ”Ekologisk mat kommer att vara standardmat i framtiden”, slår han fast och Peter Borring å sin sida medger att LRF inte hängt med i ekotrenden (Corren 12/4).
Otvetydigt är att ekomat har nått ökad popularitet bland svenska konsumenter. Så om det finns en växande marknad för ekologiska produkter, varför då detta tjafs? Vad är bekymret? Mer än att LRF verkar sitta fast med sina dieseltraktorer i det suspekta mineralgödseldiket. Bot och bättring bara, anpassa er och sluta streta emot! Eller?
Nödvändigtvis är det inget fel om ett visst kundsegment vill ha ekologiskt i butiken och vanlig sund marknadsmässighet råder. Men man ska veta att ekomat är lika delar en ideologisk fråga, som det är en livsstils- och identitetsmarkör i ett redan rikt och välmående välfärdssamhälle. Det är kort sagt en lyxgrej vi anser kunna kosta på oss.
Ekomaten existerar på villkoren av högre priser och en politiskt beslutad subventionsförsörjning av hundratals miljoner skattekronor varje år.
”Tack vare statligt stöd har ekologisk produktion blivit en omfattande verksamhetsgren i samhället där alla led – jordbrukaren, certifieringsföretag (Krav), förädlingsindustri och matvaruhandeln – har ett intresse i denna produktionsgren”, konstateras kritiskt i boken Den ekologiska drömmen som ett antal forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet gav ut 2014. Vetenskapligt finns föga eller inget stöd för att ekologiskt lantbruk skulle vara bättre än det konventionella.
Maten blir inte nyttigare, smakar inte annorlunda och miljövinsterna är en chimär. Ekoproduktion är bevisligen ineffektivare, ger mindre skördar och kräver mycket mer odlingsbar mark. Hade hela världen ställt om till ekologiska metoder vore resultatet katastrof och hungersnöd.
Det som Peter Borring kallar ”traditionellt” jordbruk är i själva verket det moderna, rationella jordbruket som räddat Sverige undan gårdagens elände med missväxt, mänsklig utsatthet och kraftigt miljöslitage.
Det är förståeligt att David Appelgren trivs förträffligt vid Omberg, denna Östergötlands naturpärla. Men när Carl von Linné i augusti 1749 passerade trakten under sin skånska resa var det inte lika idylliskt.
”Ombergs djurgård var denna tiden mycket utbetad”, skriver Linné och ger bilden av att rena skövlingen förekommit. Det var alltså då som samtliga östgötska bönder inte hade något annat val än att praktisera det gamla hederliga småskaliga ekojordbruk som idag blivit mode att hylla.
Vy över Omberg. Nu ekopark, förr skövlat av ekologiskt lantbruk.
Värdig after-tennis
Vad passar bättre efter en två timmar lång tennismatch på Östermalm än champagne och Mr G:s sardiner? Som min motspelare så träffande uttryckte det: Vi är förtjänta!
En stor svensk revolutionär
Skrivit i Corren 4/4:
Krävs alltid politik för att göra samhället bättre? Ingalunda! Få har spelat en sån roll för att ge oss ett godare liv som kökets renässansman Tore Wretman (1916-2003).
Under 1900-talets första svenska hälft var det som i allmänhet serverades på borden torftigt, stabbigt och ambitionslöst. Gick man på lokal var syftet mest att grogga när den egna motboksransonen sinat. Denna solkiga kultur ändrade Wretman.
Han lyckades på 30-talet komma till Paris som restauranglärling (lyckades är verkligen ordet, eftersom dåtida restriktioner krävde att franska kocklärlingar skickades i utbyte – och vad hade de att hämta här?). Från gastronomins hemland återvände sedan Wretman för att revolutionera matlagningen och kroglivet i Sverige. 1945 tog han över det nedgångna Stockholmshaket Riche.
Det blev starten på ett lysande restaurangimperium med ställen som Teatergrillen, Stallmästaregården och Operakällaren. Här sattes ribban för hela branschen, som tvingades till en välbehövlig uppryckning. Wretmans värdskap betydde att måltiden skulle vara en njutningsfull helhetsupplevelse av service, meny och estetik (maten på tallriken måste vara tilltalande även för ögat!).
Något liknande var tidigare främst förbehållet överklassens exklusiva miljöer. Men uppsvinget för uteätandet á la Wretman innebar en demokratisering. Han var en stor folkbildare, inte minst genom radioserien Novisen vid spisen (där bland annat den i åratal ständigt handfallne programledaren Folke Olhagen fick lära sig att koka den okända rätten spagetti).
Gillar ni förresten avokado, grönpeppar, Rhode Island-sås, Toast Skagen och plankstek? Det är endast bråkdelen av nyheter som Wretman introducerade. Han öppnade inte bara matvärlden för oss. I förening med detta värnade han samtidigt traditionen från den inhemska husmanskosten (som smörgåsbordet).
Gissa vem som var Wretmans idol och inspiratör? Charles Emil Hagdahl från Linköping, som 1879 gav ut den första moderna svenska kokboken. Där samlade Hagdahl både recept från burgna svenska gårdar och från det franska köket. Klart det var en östgöte som dukade för vår gastronomiska revolution!
Det goda skånska livet
George Bernard Shaw sa en gång: Vad är kärlek mot biffstek med lök?
Då kan han aldrig ha varit på Österlen och ätit Brösarp Gästgifveris klassiska honungsglaserade revbensspjäll (fast kärlek är ju inte så tokigt det heller).
Klargörande: Coolidge och förbudstiden
Om man nu tvunget måste plåga folk med politik, tycker jag ju att Gatsbyepokens Calvin Coolidge är himla bra (Reagans favoritpresident by the way). Dock invänds det ofta; ja men han var ändå snubben som regerade under förbudstiden i USA.
Sant, men för att en gång för alla undanröja tvivel bad jag Calvin Coolidge Presidential Foundation i Vermont (samma delstat där Deep Purple spelade in comebackskivan Perfect Strangers, bara en sån sak!) om en kommentar och fick följande svar:
The President was by no means a teetotaler. He had no moral qualms with alcohol consumption in moderation.
However, as President of the United States he took an oath to uphold the Constitution of the United States, and, as you know, during his sixty-seven months in the White House our Constitution included language prohibiting the sale and consumption of alcohol.
Therefore, President Coolidge enforced prohibition, despite his personal belief that there was nothing wrong with drinking alcohol.
Så nu vet ni det. Det är alltså helt okej att digga både Gatsby, Calvin och korka upp champagnen.
Christian Dahlgrens Blogg 