Kategoriarkiv: Mat och dryck

Ge gårdsförsäljningen en chans

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/12:

Som det förkunnas i Jesus Syraks vishet, en av Gamla testamentets apokryfer: ”Vin är livet självt för människan om det dricks i måttliga mängder. Vad har man för liv om vinet fattas? Det blev ju skapat till människans glädje.”

Fast riktigt så roligt ska människan inte ha det i Sverige, där glädjen begränsas av Systembolagets järnhårda förmyndarhand över marknaden. Den statliga monopolisten skryter gärna om sitt förträffliga sortiment. Helt överlägset vad enskilda handlare skulle kunna tillhandahålla, påstås det.

Det räcker med att åka över Öresund och botanisera bland danska vinhyllor för att konstatera motsatsen. Även i det tidiga 1900-talets Sverige var utbudet av vin och andra alkoholhaltiga drycker mycket större, mer varierat och kvalitetsmässigt intressantare. Då hade vi fortfarande en mångfald privata konkurrerande butiker som sålde ädla våtvaror riket runt. Sedan kom Ivan Bratt och tog kål på dem allihop med sitt monopolsystem.

Med hårda restriktioner skulle det vidlyftiga supande stävjas som redan Jesus Syrak varnat för: ”Försök inte spela karl vid bägaren, ty vinet har fört många i fördärvet”. Tyvärr blev priset av statsförmynderiet att även måttlighetsdrickarna drabbades och den seriösa svenska alkoholkulturen fick ett fördärvligt slag som ännu är högst kännbart.

Ett exempel är att Systembolaget vant svenskarna vid otyget att köpa egenartade viner som bara finns här, industriellt tillverkade på importerat råblask som blandats, smaksatts och tappats i box. Ett annat exempel är Systembolagets envisa kamp mot gårdsförsäljning av lokala specialiteter från småskaliga producenter.

Ett offer för monopoljättens stora elefantfot är Särtshöga Vingård i Väderstad, vars vision är att ”göra världens bästa mousserande vin på druvan Solaris”. Vad är vunnet på att hämma en sådan spännande östgötsk nischaktör? Varför skulle besökande vinkonnässörer hindras från möjligheten att köpa hem en flaska eller två av riktig kvalitetsvara direkt på plats?

Men så fort det talats politiskt om ja till gårdsförsäljning har Systembolaget, likt en stat i staten, mullrat igång alarmistiska propagandakampanjer och fått sitt veto att gälla. Nu kanske det blir annorlunda. Centern har i januariavtalet fått igenom en ny utredning av frågan, ett uppdrag som gått till Östergötlands förre landshövding Elisabet Nilsson. I december nästa år ska hon vara klar.

I SVT (5/12) berättar Niclas Albinsson på Särtshöga Vingård vad tillåten gårdsförsäljning hade betytt: ”Från dag ett skulle jag direkt anställa en person på heltid. Dessutom så skulle det öppna upp för en helt ny grön näring på landsbygden, där unga personer och små företag skulle kunna försörja sig. Därtill skulle det också gynna turismen”.

Vi håller tummarna!

Ditt läskedrickande är inte statens ansvar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/9:

Jennie Nilsson tillhör inte regeringens ivrigaste linslus. Få skulle anklaga henne för att gjort något direkt väsen av sig sedan hon upphöjdes till statsråd förra året. Det är nödvändigtvis inget dåligt tecken.

Som landsbygdsminister (S) har Jennie Nilsson haft den sympatiska förmågan att smyga under den kakafoniskt blippande partipolitiska utspelsradarn likt regeringens egen motsvarighet till Calvin Coolidge, den lågprofilerade amerikanske presidenten på 1920-talet som brukade kallas ”Silent Cal”.

Han var, som ni förstår, föga talträngd. Ordknappheten var ett medel för att inte låta sig stressas av alla kravställare och särintressen. Coolidges credo var nämligen att den största politiska konsten är att avstå från handling. Politiker verkar ju ofta tro att de måste rättfärdiga sig själva genom att ständigt skylta med rastlös aktivitet, tävla om att snabbast gripa in, lägga till rätta, föreslå åtgärder, hojta högt.

Men inte sällan kan det klokaste vara att hålla sig cool, vila på hanen och välja sina strider. Man måste veta när och om det verkligen är motiverat att rycka ut med den politiska brandslangen. Annars riskerar det bara att bli trassligt värre helt i onödan.

Att Jennie Nilsson av Expressen rubricerats som Sveriges mest okända minister skulle således kunna båda gott. Hoppet om att hon anammat Silent Cals framgångsrika politiska filosofi har dock nu i sommarvärmens sista skälvande dagar fått en allvarlig knäck.

Cancerfonden och Sveriges konsumenter larmade häromveckan att butikerna i vårt avlånga land saluför läskedrycker som innehåller mycket socker. Ett överhängande hot mot folkhälsan, blasket gör människor feta och sjuka! Staten måste införa skatt på läsk!

Plötsligt ångade Jennie Nilsson in i SVT-rutan, utropade att hon ”reagerade starkt” på det läskiga larmet och förklarade sig öppen för kravet på statlig reglering av sockerhalten via skattevapnet, om inte tillverkarna bättrade sig.

Men är det statens uppgift att stävja skadlig överkonsumtion av läsk? Istället för att genast falla undan för enskilda organisationers medialt uppmärksammade problembeskrivningar, borde landsbygdsministern lugnt förklara att det måste vara någon måtta på paternalismen.

Det är föräldrarnas skyldighet att inpränta sunda hälsovanor hos sina barn och ransonera sockerdrickat. Gällande vuxna individer åligger det dem själva att ta hand om sina egna kroppar och undvika destruktivt beroende av läsk och godis. Gärna råd och stöd från samhället vid behov. Men där går gränsen.

Om regeringen ska ta något ansvar i läskedrycksfrågan, så är det att ordentligt hamra fast detta osötade budskap på kyrkporten mitt i byn. Men det gjorde alltså inte landsbygdsministern. Hon är ju, trots allt, en svensk S-politiker.

Regeringens ekovurm är oförsvarlig

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/5:

År 2030 ska 30 procent av den svenska jordbruksmarken vara certifierat ekologiskt odlad och 60 procent av den offentliga livsmedelskonsumtionen ska utgöras av certifierade ekologiska produkter.

”Rätter och packer Eder härefter”, som Gustav Vasa brukade inskärpa till undersåtarna, ty detta beslutade regeringen i sin upphöjda visdom våren 2018.

I Östergötland har vi varit snabba med den av centralmakten beordrade omställningen. Redan är 27 procent av länets jordbruksmark ekologiskt odlad, rapporterad P4 Östergötland i fredags (22/5). Planmålet är alltså nästan nått i vår bördiga del av Sverige och vi ligger därmed en bra bit över det aktuella riksgenomsnittet på 20 procent.

Om det nu är något att stoltsera med.

Att ekoprodukter är populära bland vissa kundsegment må vara en sak. Otvivelaktigt finns en betydande efterfrågan på ekologiska varor i butikerna. Vill livsmedelsbranschen göra pengar på denna nisch enligt sedvanliga marknadsmässiga principer och utan att bluffa med vilseledande reklam, så får väl livsmedelsbranschen göra det.

En helt annan sak är emellertid om staten blandar sig i kommersen med påbud och skattesubventioner som syftar till att ge ekoproduktion och ekovaror en normerande särställning.

Rimligen måste regeringen ha väldigt goda skäl för att använda statens tvångsmakt på detta sätt. Rimligen måste det ekologiska jordbruket vara avsevärt bättre än det konventionella. Vad är annars poängen?

Men vetenskapen talar snarare för motsatsen. Studier i mängd kan anföras, exempelvis en Chalmersundersökning som den 12/12 2018 publicerades i tidskriften Nature. Chalmersforskarna konstaterade att ekologiskt jordbruk är sämre för klimatet, eftersom det ger mindre skördar per hektar än konventionell odling och därför kräver större markarealer.

Det innebär ökad avskogning, vilket leder mer utsläpp av koldioxid i atmosfären. Även ekologisk kött- och mejeriproduktion är till nackdel för klimatet jämfört med konventionellt producerad mat.

Att miljö och hälsa skulle vinna på ekoproduktion är ett ideologiskt tankefoster med svagt eller obefintligt stöd i verkligheten. Coronapandemin våren 2020 har ovanpå detta klart indikerat att Sveriges krisberedskap lämnar en hel del övrigt att önska, icke minst gällande vår nationella självförsörjning av livsmedel.

Regeringens vurm för dyrare och ineffektivare ekoproduktion i det svenska jordbruket gör oss knappast starkare om de internationella handelsvägarna skärs av och gränserna stängs.

Arla kan få ångra flytten från Boxholm

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/1:

Hur man än ser på saken, så är det naturligtvis sorgligt om ostcisternen i Boxholm försvinner från kartan. Arla har erbjudit kommunen att köpa den. Men politikerna i kommunstyrelsen sa under tisdagen nej, vilket lär betyda att ett välkänt landmärke i östgötabygden skattar åt förgängelsen.

Kanske bäst, trots allt. Vad skulle en idag tom symbol tjäna Boxholm? Osttillverkningen upphörde i december. Någon äkta Boxholmsost existerar inte mer, sedan mejerijätten Arla med huvudkontor i Danmark flyttat produktionen till Östersund långt uppe i Jämtland.

Beslutet är taget för att spara kostnader och göra samordningsvinster. ”Arla måste följa utvecklingen och anpassa vår verksamhet efter det som skapar mest värde för våra ägare, mjölkbönderna”, lät koncernen förstå när det chockartade beskedet om nedläggningen i Boxholm offentliggjordes hösten 2018. De lokala protesterna blev som bekant omfattande, dock hjälpte inga vädjanden och räddningsaktioner.

Men det kan visa sig att Arlakoncernens räknestycke, måhända synbarligen rationellt på Excelarket, blir en grov kalkyleringsmiss i slutänden. Mejeriet i Boxholm har levererat premiumostar utifrån närproducerade råvaror i en gedigen hantverkstradition sedan 1890-talet. Och sådan osttillverkning är ingen verksamhet vilken som helst.

Det kan det lilla mejeriet i Burträsk som 1872 gav oss den berömda Västerbottensosten intyga. Ett försök av Norrmejerier att flytta produktionen till Luleå misslyckades. Smaken på osten ändrade karaktär. Varför Västerbottensosten som vi känner den bara kan tillverkas i Burträsk råder delade meningar om. Möjligen samverkande faktorer mellan jordmånen, växtligheten och de betande korna i Burträsktrakten kopplat till den unika husflora som sitter i varje enskilt mejeris väggar.

Som P4 Östergötland nyligen uppmärksammade (18/1) är därför risken att även karaktären på Boxholmsosten går förlorad vid flytten. Det vore i analogi med Norrmejeriers erfarenheter logiskt. Hur skulle jämtländska Östersund (inget ont om denna trevliga metropol i övrigt) kunna ersätta den inarbetade smakkänslan av östgötska Boxholm?

Dessutom är det rimligen falsk marknadsföring att alls kalla Boxholmsost för Boxholmsost när själva Boxholm opererats bort ur ekvationen. Konsumenterna får inte längre den lokala nischost som de hittills betalat för. Vill Arla skapa mest värde för sina ägare är det nog tämligen oklokt att devalvera värdet på ett anrikt varumärke. Förhoppningsvis inser man efter ett tag att såväl pengarna som smaken ändå finns där Boxholmsosten hör hemma.

Sodavattnet kan omöjligt tagas på allvar

Publicerad den av
Svara

Sodavattnet fjäskar alltid en smula. Det har fått vänta alldeles för länge under patentkorken och har därför skyndsamt när det sluppit löst. Man kan dricka sodavattnet när som helst, dricker man mycket, tror folk att man är dagen efter.

Vi tycker alla om att se kolsyran hos sodavattnet som små koketta ögonkast stiga opp utmed glasets sidor och med en suck skumma ut över randen. Vi förlåter den gärna, om den därvid stänker på bordet och småle som åt en förtjusande bortskämd unge, som omöjligt kan tagas på allvar.

Sodavattnet kan omöjligt tagas på allvar. Hela dess tjusning ligger i dess inkonsekventa, sprudlande temperament, tar detta slut, kan man hälla ut hela härligheten. Ty sodavattnets livskraft ligger sist och slutligen helt i dess otålighet att slippa undan patentkorken, är denna en gång tillfredsställd, räcker det inte länge till slutet.

Det mest förtjusande hos sodavattnet är dess lätta, porlande skratt. Sodavattnet skrattar hela sitt korta liv igenom hjärtligt, fjäskande och det kan inte förnekas: en smula meningslöst. Det skrattar ännu i vår mun och vi känner det som små, vassa stygn mot tungan.

När sodavattnet skrattat ut, blir det vanligtvis melankoliskt. Det finns ingenting tröstlösare än ett glas med sodavatten, som fått vänta över en halv timme.

– Henry Parland, Mineralvatten, 1929.

Systembolaget saknar berättigande

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/3:

Av alla institutioner och företag har svenska folket minst förtroende för Twitter. Och mest förtroende för Systembolaget. Det framgår av Medieakademins nyligen offentliggjorda Förtroendebarometer för 2019.

Den med den partipolitiska makten intimt lierade statliga butiksmonopolisten har tveklöst fått lysande utdelning av sin ihärdigt självförhärligande propagandaverksamhet. Trots att trovärdigheten i Systembolagets påverkanskampanjer för att motivera det egna existensberättigandet egentligen inte är särskilt mycket högre än åtskilligt av den hårdvinklade och vilseledande agitation som det dagliga Twitterflödet bjuder på.

I en undersökning från Timbro häromåret (Farväl till Systembolaget) slogs exempelvis hål på monopolistens skryt att den är marknadskrafterna överlägsen vad gäller sortiment och service. Timbros granskning visade att inte ens Systembolagets bästa statsbutiker kunde matcha det utbud av vin och öl som affärer i många andra europeiska länder tillhandahåller.

Det bärande argumentet för Systembolagets nödvändighet – värnet om folkhälsan – smulas nu även sönder i en rykande färsk ESO-publikation av nationalekonomen David Sundén.

I en sammanfattning på DN Debatt (26/3) skriver han: ”Rapporter om att konsumtionen skulle öka med 40 procent om monopolet avskaffades har inget empiriskt stöd, utan är resultatet av godtyckliga antaganden om hur alkoholmarknaden möjligtvis reagerar om hela den svenska alkoholpolitiken överges”.

Eftersom seriösa analyser inte kan belägga att monopolet bidrar till minskad konsumtion, rekommenderar Sundén att regeringen gör en översyn av den förfelade politiken och föreslår att ”alkoholmarknaden öppnas för konkurrens där privata alkoholbutiker ges möjlighet att sälja alkohol på samma sätt som Systembolaget. Försäljning av alkohol i livsmedelsbutiker bör också vara ett utredningsalternativ”.

ESO är en självständig expertkommitté som sorterar under Finansdepartementet. Dess kritik borde därför äga en tyngd som Systembolagslobbyn inte lär kunna snacka borta utan vidare. Hoppet om ett friare Sverige lever.

Intresset ljuger aldrig

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/3:

”Människor inom samma yrke råkas sällan ens för avkoppling och trevnad utan att samtalet slutar i en konspiration mot allmänheten eller i något påhitt för att höja priserna”, förkunnade liberalen Adam Smith som med sitt epokgörande verk The Wealth of Nations  (1776) stod fader till den moderna nationalekonomin.

Smith var anhängare av fri konkurrens och svuren fiende till sin tids merkantila tvångssystem, där staten gynnade vissa marknadsaktörer med förmånliga regleringar och diskriminerade alla andra.

Det var givetvis ett djupt osunt förhållande, som inskränkte etablerings- och näringsfriheten på breda samhällslagers bekostnad.

De privilegierade handelsbolagen och hantverkarskråna skaffade sig otillbörlig makt och rikedom genom att utnyttja sin statligt favoriserade ställning. De var förstås heller inte sena att kräva ytterligare regleringar för att skydda sin monopolistiska dominans och slå vakt om sina bekvämt intjänade profiter.

Dessvärre finns liknande tendenser kvar än idag. När företag manipulativt agerar för att hämma konkurrensen och maximera vinsten genom att vända det statliga regelverket till sin egen krassa fördel, brukar det numera kallas ”rent-seeking”.

Ett aktuellt skolexempel är koncernen Viva Wine & Spirits, bestående fem importörer av vin och sprit (Chris Wine & Spirits, Giertz Vinimport, The Wine Team, Winemarket och Iconic Wines), den största privatägda gruppen i Sverige inom sitt verksamhetsområde.

Våren 2018 beslöt majoriteten i riksdagens socialutskott att undanröja det svenska förbudet mot gårdsförsäljning. I januariavtalet 2019 mellan S, MP, L och C (punkt 23) står att ”en utredning om gårdsförsäljning av alkoholhaltiga drycker ska genomföras”.

Vad tycker oligopolimportören Viva Wine & Spirits om dessa liberaliserande tongångar från maktens korridorer? Koncernen står bakom initiativet ”Gårdförsäljning.info” som med en hemsida, ett Twitter- och ett Facebook-konto intensivt propagerar för att… ja, vad tror ni?

Aldrig i livet att svenska gårdar ska tillåtas sälja egenproducerat vin direkt över egen disk! Systembolagets monopol måste ograverat värnas! Annars riskeras folkhälsan!

Att Viva Wine & Spirits räds inhemsk konkurrens som hotar deras vinstmarginaler har självklart ingenting alls med saken att göra…

När havets gåvor sinar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/12:

”Fiskslägtet är en bland de största af alla välgerningar, hvarmed naturen slösat till mensklighetens gagn, och som frambringas och förnyas utan odling, utan underhåll eller konstant sträfvande från vår sida”, skriver vår förträfflige Linköpingsson Charles Emil Hagdahl i sin underbara Kok-konsten som vetenskap och konst (1879).

Naturens översvallande generositet med läckerheter från fisksläktet är dock inte villkorslös, det vet vi idag – eller borde veta. Lika sorglöst som Hagdahl såg på saken kan ingen sant ansvarskännande människa längre göra.

Östersjöns rika bestånd av torsk och sill kunde nog en gång te sig outtömligt. Det var innan klimatförändringarnas, övergödningens och det moderna yrkesfiskets skadeverkningar gav oss bakläxa.

Situationen för Östersjötorsken har blivit så allvarlig att Världsnaturfonden (WWF) tidigare i år varnade för att hela populationen står inför en kollaps och att konsumenterna därför, utan undantag, bör undvika den (SVD 23/5 2018).

Dessvärre har trålfisket fortsatt med kvoter som ligger högre än vad forskningen ansett lämpliga. Sedan 1980-talet har 90 procent av all torsk i Östersjön försvunnit!

Svunna är även dagarna när oräkneliga mängder ål vandrade i våra älvar och vattendrag. Katastrofsiffrorna för det europeiska ålbeståndet ligger på samma alarmerande nivå som för Östersjötorsken – en minskning med 90 procent den senaste 30-årsperioden. Under min uppväxt brukade rökt ål vara ett självklart inslag på julbordet och många håller kvar vid traditionen som ingenting hade hänt.

För den hugade ålkonnässören finns i Charles Emil Hagdahls klassiska kokbok ett flertal spännande recept på olika tillredningsvarianter, vanliga förr i gamla svenska bondesamhället. Nu är det mest en sorglig upplevelse att läsa om dem. Ty hur kan någon älska ål och äta den med gott samvete i detta läge?

Enligt WWF är risken för utrotning överhängande. Ändå fortgår kommersen, trots rödlistning och allt snack om vikten av ökad miljömedvetenhet. Vad väntar i framtiden – att ålen gör dronten sällskap som förlorad art och att torsken blir ett minne blott i Östersjön?

Historiens dom kommer att falla hård över oss om vi inte äger förstånd att bättre förvalta naturen och dess gåvor.

Sluta stödja Fairtrade

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/11:

Tillhör det kommunens uppgift att med skattebetalarnas pengar propagera åt LO och Svenska kyrkan? Det tycker inte Lunds nya styre, bestående av de fyra Allianspartierna och det lokala partiet Förnyalund. Därför har kvintetten beslutat att lämna certifieringen Fairtrade City.

Enligt Fairtrades hemsida var 72 svenska kommuner anslutna till denna diplomering i september 2018.

Det innebär att dessa kommunernas makthavare förbundit sig att verka för ett ökat utbud av rättvist producerade varor och uppfostra medborgarna till en etisk riktig konsumtion. Som LO:s och Svenska kyrkans gemensamma bolag Fairtrade Sverige AB definierat det, nota bene.

Fackets och kyrkans progressiva idéer om handel kan aldrig vara fel att stödja, tyckte de borgerliga i Linköping förra gången Alliansen rattade vår kommun. Sålunda blev Linköping Fairtrade City-märkt i maj 2009. I fjol stod Linköping värd för Fair Trade Forum, där nätverkande rättviseaktivister och representanter från landets övriga fackligt-kyrkliga certifierade kommuner strålande samman för att konferera på temat ”Hållbar livsstil”.

Deltagarna hade säkert en trevlig och givande upplevelse. Men det är inte gratis. I juni släppte Skattebetalarnas förening en rapport som försiktigt kalkylerade den sammantagna notan för kommunernas Fairtrade-engagemang till minst 156,2 miljoner kronor under 2017.

Summan inkluderar certifieringsavgiften, hur mycket kommunerna spenderar på inköp av Fairtrade-varor som kaffe och bananer, samt vad opinionsbildningen kostar som bedrivs för Fairtrades räkning.

Nu finns dock inget mer att hämta från kommunkassan i Lund, meddelar politikerna i den skånska universitetsstaden: ”det är slöseri med skattepengar att betala för just denna certifiering samtidigt som många studier visar att det inte alls gynnar arbetare i utvecklingsländer”.

Det är precis vad den nytillträdda Alliansen i Linköping också borde meddela. Ty det var och är fel att stödja Fairtrades alternativa handelssystem med sina reglerade minimipriser. Det saboterar marknadsekonomins grundläggande mekanismer för utbud och efterfrågan. Det gör produktionen dyr och ineffektiv. Det konserverar redan utsatta ekonomiska och sociala förhållanden.

Vetenskapliga belägg för detta har – som Correns ledarsida flera gånger påpekat – kommit från University of London 2014, från Berkeleyuniversitetet 2012, från Lunds Universitet, SLU och AgriFood Economics Centre 2009.

Rättvis handel i verkligheten är fri handel utan tullar och subventioner. LO och Svenska kyrkan må ha en annan uppfattning. Men varför ska Linköpings skattebetalare tvingas bidra till att sprida och legitimera Fairtrade Sverige AB:s förvillelser?

Traditionskollaps

Publicerad den av
Svara

Julmustens tidiga ankomst i butikerna upprör gastronomen och kulturhistorikern Edward Blom. Tendensen hos svenska folket att vilja tjuvstarta julfirandet har gått för långt.

”Laddningen förstörs om man använt alla symboler vi har för att skapa julstämning redan i oktober. Då totalförstör man magin”, ryter Blom i Aftonbladet.

Jag kan bara instämma. Människor måste få vara fria att dricka julmust utan regleringar – men under ansvar! Ger er till tåls, gott folk. Att skåla med tomten gör vi först i december, okej?