Nya scener ur ett äktenskap

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/8:

”Och så står vi där med all vår fattiga jäkla bekvämlighet och feghet och overklighet och skäms. Och ingen ömhet har vi. Och ingen kärlek. Och ingen glädje”, säger Marianne förtvivlad och Johan påstår att han inte förstår vad hon talar om. Stubintråden är tänd.

Repliken är från den första delen av Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap, TV-serien i sex avsnitt som med full kraft drabbade Sverige vid premiären våren 1973.

Som flest bänkade sig 3,5 miljoner svenskar – nära hälften av landets befolkning (!) – framför rutan, trollbundna av ödesdramat som statstelevisionen kablade ut i folkhemmets vardagsrum.

Makarna Johan och Marianne (i Erland Josephsons och Liv Ullmanns gestaltning) lever ett synbarligen tryggt borgerligt familjeliv med barn och framgångsrika yrkeskarriärer. Materiellt saknas dem inget. Men bakom fasaden av deras mångåriga äktenskap lurar en växande tyst desperation.

Relationen har alltför länge gått på tomgång, tagits alltför självklar, sakta och obevekligt dränerats på liv och mening. En krutdurk av ömsesidig förnekelse har sopats under mattan. Tills den känslomässiga explosionen i förvirring, rädsla och frustration givetvis blir oundviklig och uppbrottet en nödvändighet.

Scener ur ett äktenskap lär ha orsakat en mångdubbling av köerna till familjerådgivarna och fått den svenska skilsmässofrekvensen att skjuta i höjden. Åtskilliga par såg uppenbarligen Johans och Mariannes äktenskapskris som en chockverkande spegling av den egna relationen.

TV-serien blev den katalysator som fick dem att äntligen prata ut med varandra; våga konfrontera den vissnade kärleken, slentrianen, sprickorna som ständigt och outtalat spacklats över i ett förhållande vilket börjat likna ett klaustrofobiskt fängelse.

Nu tycks en ny våg av scener ur ett äktenskap rullat igång i det svenska folkdjupet. Antalet skilsmässoansökningar rapporteras ha ökat markant under sommaren, jämfört med tidigare år. Samma fenomen märks även utomlands. Coronapandemin är skäligen misstänkt.

Utrymmet i vardagen har krympt, plötsligt tvingas vi till mer tid av familjeumgänge innanför hemmets fyra väggar. Stress, oro och social distans till andra människor sliter på relationerna. I värre fall blir det rena våldsamheter som följd av tilltagande alkoholkonsumtion.

Men det kan också vara så, att den intensivare samvaron fått många par att komma till insikt om att kärleken helt enkelt är över, att de växt ifrån varandra och att ett fortsatt äktenskap vore liktydigt med alstrandet av negativ energi i en destruktiv livslögn.

En skilsmässa är aldrig någon smärtfri affär. Ibland är det dock ett måste att kapa banden och gå vidare, annars gör man varandra bara olyckligare. Ur den aspekten kan pandemins ”Bergmaneffekt” faktiskt vara en bra sak i långa loppet.

Filmskurken som blev hjälte för en generation

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/8:

Han var min idol. Gordon Gekko. Ni vet. Den där skrupelfrie finanshajen i Wall Street, Oliver Stones film från 1987 som gisslade det axelvadderade decenniets champagnerusiga yuppie-kapitalister.

Som hemmaugglande i coronans dystrare nutid tillbringade jag en mörknande augustikväll med att kolla in denna gamla favoritrulle på nytt. Lyckligtvis är jag inte lika ung, vild och lättpåverkad längre. Som jag var då, när filmen hade premiär.

Gekkofiguren, magnifikt gestaltad av Michael Douglas, var egentligen menad som ett samlat lustmord på alla kortsiktiga börsspekulanter och pengahungriga företagsstyckare. Något måste dock gått snett medan den vänstersinnade regissören Oliver Stone klippte ihop sitt opus.

Istället för den förkastliga girigbuk som publiken skulle bua ut, promenerade Gekko rakt igenom vita duken som en av filmhistoriens skönaste lirare. Smart, fräck och amoralisk som efter nedlagt byte oemotståndligt flinande hela vägen till banken i egen privatjet.

Greppet kopplades direkt kring min och kompiskretsens förtappade tonårssjälar. Gordon Gekko blev vår ikon, en slags finansmarknadens motsvarighet till andra laglösa hjältar som punkrockaren Johnny Rotten och tennisbusen John McEnroe.

Brädspelen Monopol och Finans fick plötsligt helt nya och oanade dimensioner när de rotades fram ur källarförrådet igen. Under ett intensivt skede blev dessa, tidigare töntförklarade reliker från barndomen, sysselsättningen nummer ett, och vi hade ständigt den råbarkade filmkapitalistens repliker på läpparna:

”Lunch is for wimps.”

”I create nothing. I own.”

”The point is ladies and gentlemen that greed, for lack of a better word, is good. Greed is right. Greed works.”

Och att kasta tärning om låtsaspengar var ungefär så långt vi kom i den karriären. Våra intressen återgick snart till de sunda och normala: rockmusik, brudar, tennis och försök att lura oss förbi nattklubbarnas åldersbarriärer i Göteborg. Men det var inte alla Gekko-diggande biobesökare i min generation som nyktrade till.

Michael Douglas har i intervjuer, lätt förtvivlad, berättat om hur ofta personer i blanka kostymer kommit fram till honom på gatan och varmt tackat för hans inspirerande rolltolkning i Wall Street. Den gjorde att de som unga såg ljuset, den blev bestämmande för deras yrkesval att börja jobba på verklighetens Wall Street.

Ni vet väl vad som sedan hände där, den 15 september 2008? Investmentbanken Lehman Brothers kraschade och spekulationsbubblan på den globala finansmarknaden sprack i en gigantisk smäll. Det var Gordon Gekkos barn som i sin älskade förebilds anda spelat högt, girigt och gränslöst med riktiga stålar.

Synd att de inte, som vi andra, förmått nöja sig med Monopol i pojkrummen.

The bottom is nådd – kanske!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/8:

Det ekonomiska raset må vara kraftigare i andra OECD-länder som USA, Tyskland, Frankrike och Spanien. Men det är en tröst för tigerhjärtan. Det lilla exportberoende Sveriges BNP-siffror för årets andra kvartal kan knappast kallas annat än brutala. Minus 8,6 procent!

Inte ens sedan farfar var ung har vi upplevt ett brantare fall. Coronapandemin har slagit hårdare än finanskrisen 2008/2009, hårdare än strukturkrisen på 90-talet, hårdare än… ja, vad?

Å andra sidan är läget möjligen nu som den legendariske tennistränaren och svengelska språkekvilibristen Lennart ”Labbe” Bergelin sade om en sällsynt usel match Björn Borg gjorde i Monte Carlo: ”The bottom is nådd”.

Har vi slagit i botten kan det inte bli värre och en flämtande vändning uppåt visar sig i nästkommande BNP-mätning. Det är åtminstone vad en del optimistiska ekonomiska teckentydare hoppas på, däribland finansminister Magdalena Andersson.

Kanske med rätta. Antalet företagskonkurser har inte varit så många som befarats. Permitteringarna är omfattande, men samma sak där: inte i den storleksordning som tidigare kalkyler varnat för. Staten har vräkt ut miljarder i överbryggande räddningspaket till näringslivet. Men företagens intresse att ansöka om stödpengarna hittills varit måttligt (DN 5/8).

Likafullt är situationen skakig. Ses fladdrande ljus i tunneln, kan de vara utblåsta runt hörnet. Ska man spå någonting någorlunda säkert, är att krisen bär med sig rejäla förändringar. Coronan är en internationell mänsklig tragedi av episka dimensioner. Men påskyndar samtidigt ett schumpeterskt språng av ”skapande förstörelse” i ekonomin, vilket i långa loppet kommer samhället till godo.

Processen är redan i denna stund tydlig. Digitaliserings- och innovationstrycket har ökat kolossalt på svindlade kort tid. Obönhörligen kastas gamla lösningar åt sidan och framtvingar effektivare, mer rationella metoder av marknadens aktörer.

För att åter använda ett betvingat uttryck av käre Labbe: ”That is that, that that is doing!” (om lättsamheten ursäktas, jag kunde bara inte motstå det). Ty kontentan blir ett smartare resursutnyttjande och generellt förbättrat välstånd – när vi väl är igenom och har överlevt den smärtsamma ekluten, that is!

Mycket välkommet vore om svenska politiker skyndsamt tog tillfället i akt att underlätta och stärka tillväxtförutsättningarna genom minskad regelbyråkrati och sänkta skatter. Tyvärr har snarare Magdalena Andersson glunkat om motsatsen, liksom nervösa makthavare i kommuner och regioner: de offentliga extrautgifterna i coronans spår ska betalas med stora skattehöjningar.

Sådana stoppbollar för den ekonomiska återhämtningen har vi alla skäl att betacka oss för.

Varför Hiroshima och Nagasaki?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/8:

Boeing B-29 Superfortress var för sin tid en vapenteknologisk triumf, den mest avancerade militära dödsmaskinen i sitt slag under andra världskriget. Det väldiga, långflygande och snabba fyrmotoriga bombplanet med sin tunga lastkapacitet hade kostat USA enorma summor att utveckla.

Totalt byggdes närmare 4000 exemplar. Inget av dessa användes i den europeiska delen av kriget. B-29:an var specialdesignat för att sättas in mot Japan.

När det nya bombplanet första gången togs i tjänst våren 1944 befann sig de japanska styrkorna på reträtt över hela Stilla havs-fronten. Men ännu i början av 1945 var den japanska huvudön relativt oskadd med sina städer, industrier och befästningar.

Förändringen kom med ohyggligt besked natten den 9-10 mars 1945. En armada B-29:or flög in över Tokyo och fällde bombmattor av napalm som fick Dantes inferno att blekna. Aldrig i historien har en flygräd varit så ödeläggande, så katastrofal. Kanske över 100 000 människor förlorade sina liv. En miljon blev hemlösa. Tokyobombningen var värre än Hamburg, värre än Dresden.

Och helvetet hade bara börjat. B-29:orna fortsatte att fälla napalm över stad efter stad i månader. Men den 6 augusti lät en B-29 invånarna i Hiroshima smaka på det allra senaste, det mest diaboliska som USA precis fått i sin bombarsenal. Samma öde drabbade Nagasaki den 9 augusti. Inga säkra uppgifter finns på hur många som dog i de bägge fasansfulla svampmolnen, möjligen omkring 140 000. Siffrorna är i vilket fall ofattbara.

Atombomben var ursprungligen avsedd för att knäcka Hitler, men hann inte färdigställas förrän i juli 1945 och då hade nazisterna redan kapitulerat. Var detta domedagsvapen verkligen nödvändigt att riktas mot Japan istället? Ännu idag 75 år efteråt gnager frågan.

Dittills hade dock den kejserliga japanska militärdiktaturen fanatiskt vägrat ge upp, trots de monstruöst effektiva B-29:ornas hårda brandbombningar som – om kriget rullat vidare – skulle gjort rubb som stubb av Japan till aska. En påföljande amerikansk markinvasion skulle högst sannolikt också fått extremt blodiga konsekvenser. De rysliga atombomberna förhindrade ändå detta och chockade den japanska militärledningen till kapitulation.

Den amerikanska krigföringen mot Japan kan anklagas för att vara hänsynslös, barbarisk. Men den satte stopp för en tyrannisk regim som tillsammans med Hitlerväldet startat ett exempellöst grymt anfallskrig i global skala. Cirka 80 procent av andra världskrigets många miljoner offer var värnlösa civila, de flesta av dem ryssar och kineser, som mördades av tyska och japanska soldater.

Hiroshima och Nagasaki må vi aldrig glömma. Men glöm heller aldrig varför USA ansåg sig motiverad att framställa och tillgripa det yttersta av stridsmedel.

B-29 Superfortress, som kostade USA mer att utveckla än atombomben.

Storebror fick en snyting från Östergötland

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/8:

George Orwells berömda dystopi 1984 (1949) drar ut linjerna från stalinismens Sovjetunionen och tecknar bilden av ett kommande totalitärt massövervakningssamhälle – Oceanien, en aggressiv imperialistisk diktaturstat som söker världsherravälde och där det allsmäktiga Partiet är besatt av kontroll och manipulation av individen in i minsta detalj.

Anthony Burgess, själv känd för sin mörka framtidsskildring A Clockwork Orange (1962), kallade Orwells roman för ”en apokalyptisk kodex med våra värsta farhågor”.

Detta århundrade är mardrömmen en pågående realitet. Stalins kommunistiska terrorvälde framstår som primitivt och klumpigt i jämförelse. Inte heller Orwells egen extrapolerande fantasi räckte riktigt till. Den förtryckarapparat som utvecklats i våra dagars Kina, verklighetens Oceanien, för att hålla sin befolkning i schack slår fiktionens med råge.

Partiet styr med en kombination av gammalt beprövat rått våldsregemente och ett tidigare aldrig skådat sofistikerat maskineri för extrem finmaskig massövervakning. Med hjälp av de senaste rönen inom AI-området (artificiell intelligens) strävar regimen inte bara efter att minutiöst kartlägga den enskildes förehavanden i dåtid och nutid.

Man samlar även dessa ofantliga mängder persondata i syfte att förutsäga vad individerna i detta jätteland med 1,4 miljarder invånare kan tänkas göra i framtiden. Handlingar och åsiktsyttringar som Partiet ogillar ska kunna spåras, förebyggas och bestraffas innan de ens blivit materialiserade i sinnevärlden. Tala om paranoia, tala om totalitär despoti i kubik!

Det statskapitalistiskt rika, mäktiga och teknologiskt avancerade kommunisttyranniet har därtill tydliga globala maktambitioner, vilket inte gör saken mindre skrämmande. Finansmannen George Soros betecknade häromåret Kina som ”den farligaste motståndaren för alla som tror på det öppna samhället”.

Vi måste i det sammanhanget vara medvetna om att ett appfenomen som Tiktok, eller mobilsystem från bolagsgiganten Huawei, står under kontroll av Peking och kan användas som trojanska hästar. När den populära svenska artisten Zara Larsson låter sig köpas som reklamfigur åt Huawei blir hon i praktiken Kinas nyttiga förtroendeskapande idiot och medlöpare.

Det är precis som Matilda Ekeblad, MUF-ordförande i Östergötland, förtjänstfullt skrev i Expressen (4/8): ”Diktaturen Kina måste stoppas och det kommer den aldrig göra om vi har inflytelserika kändisar som inte bara stöttar dem utan även banar väg för deras framgång”.

Hennes kritik tog snabbt skruv. Zara Larsson deklarerade i TV4 under tisdagen att hon brutit med Huawei. Kina är en bricka mindre i sin utmaning av friheten i världen. Människorättsgangstrarna i Peking fick en snyting från Östergötland. Visst är det vackert? Kamp mot Storebror lönar sig, Oceanien är inte oövervinnerligt. Hoppet om att mardrömmen tar slut får aldrig släckas.

”Kom till mej”, ropar landsbygdens ödehus

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/8:

”I Jämtland – och lite här och var på jorden – finns det hus, stugor och härbärgen som människor tycks ha glömt bort. För längesen bodde det i människor i dom, men nu står husen ensamma kvar, ingen bryr sig om husen längre”, berättar Beppe Wolgers i sagan Dunderklumpen, ett av hans mest älskade verk som utspelar sig vid de vackra trakterna kring Ströms Vattudal en magisk midsommarnatt i 70-talets början.

Till just ett sådant ensamt hus hittar Dunderklumpen och hans vänner fram under sina dråpliga äventyr. Gissa vad som händer? ”Huset blir så lyckligt att det börjar prata. Det ropar: ’Kom till mej! Kom! Öppna min dörr! Gå och stampa på mitt golv! Ta på mina väggar. Tala med mej!’”.

Beppe Wolgers var sanningsenlig. Han gjorde dikt av verkligheten och det med ett samhällspolitiskt budskap som fortfarande är högst aktuellt.

Decennier på decennier av urbanisering har dränerat den svenska landsbygden. Skåda de sorgliga spåren av försvunna människor, upphörd aktivitet, svunnen tid. Lite varstans bortom allfartsvägarna ligger gårdar, villor och torp som ägarna lämnat övergivna i varierande grad av förfall.

Hur många dessa tomma, vittrande fastigheter idag är till antalet, det står skrivet i stjärnorna. Kanske totalt ett par hundratusen i Sverige, grovt uppskattat. Motala har dock som första kommun i Östergötland startat en inventering. De senaste åren har nämligen intresset ökat påtagligt för att besjäla landsbygdens ödehus med liv igen.

Möjligen är det en konsekvens av bostadsbristen och de absurt uppdrivna kvadratmeterpriserna i städerna. Möjligen är det ett utslag av längtan efter en lugnare, småskaligare tillvaro i bättre samklang med naturen. Möjligen är det en kombination. Något av en ny grön våg likt den under Beppes 70-tal verkar vara i gång.

P4 Östergötland kunde i lördags rapportera om resultatet så här långt av Motalaprojektet. Enligt Pia Tingvall, länsordförande för Hela Sverige ska leva, har ett trettiotal övergivna objekt hittills hittas i kommunen. Människor som är sugna på att flytta dit och ta över råder det ingen brist på.

Huruvida ödehusen på Motalas landsbygd blir så lyckliga av uppmärksamheten att de bokstavligen börjar prata som i Dunderklumpen är väl mer osäkert. Men nog är det väldigt glädjande om en återbefolkning kommer till stånd som väcker gamla platser ur törnrosasömnen och ger underlag till en renässans åt tidigare hotade kulturbygder. Finns bara utbyggd fiber och en hygglig kollektivtrafik går det ju i princip att bo och verka varhelst vi själva vill numera.