Lundell tar ton mot djurrättsterrorn

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/8:

Länge, alltför länge, har svenska bönder terroriserats av djurrättsextremister utan att rättsstaten ingripit särskilt kraftfullt. Föga förvånade har samhällets lama reaktion bäddat för en upptrappning av illdåden.

I våras, samtidigt som coronapandemin lamslog världen, rapporterade LRF att hoten och trakasserierna fortsätter att öka. Det är alltså fråga om ideologidriva hatbrott mot enskilda näringsidkare och deras närmaste, vars verksamhet är av fundamental betydelse för vår nationella livsmedelsförsörjning – i synnerhet nu under denna svåra kris!

Det förbluffar mig att engagemanget till stöd för dem som sätter maten på bordet och vårdar det svenska kulturlandskapet inte är större bland allmänhet, politiker och andra opinionsbildare. Desto mer glädjande att en av Sveriges mest prominenta musiker och författare tänt till, och han skräder icke orden:

”Det är för djävligt att djurrättsaktivisterna härjar som dom gör, hotar lantbrukare, hotar familjer, för att inte tala om minkutsläppen som gör så stor skada inte minst bland fågellivet vid kusterna”, skriver Ulf Lundell i sin senaste bok, Vardagar 3.

Han sympatiserar förvisso med kravet på ett förbud mot minkfarmning och tycker att vi borde äta mindre kött, men: ”jag ställer inte en sekund upp på dom här flåsiga freaksen, dom förstör så mycket mer än dom skapar, dom är sekteristiska fanatiker”.

Lundell ser även – korrekt – en släktskap mellan Tredje rikets biologiska föreställningsvärld och den ekofascism som präglar dagens urspårade, våldsbejakande del av djurrättsrörelsen: ”Dom kanske är lite nazianstrukna också, där gällde ju djurens väl före människornas”.

Liksom i Lundells tidigare böcker framgår tydligt att han är en mycket naturkär person. Han bor på en gård i Österlen och han känner sina bönder: ”Jag tror inte att min grannes kor, eller ’djuren’ som han kärleksfullt kallar dom, har det annat än bra”.

Något annat vore för övrigt konstigt, med tanke på att få länder i världen har en sådan ambitiös djurskyddslagstiftning som Sverige. Det är givetvis inte nog för verklighetsfrämmande djurrättsdårar, berusade på tanken av anti-specieism och viljan till direkt aktion i syfte att totalt befria djuren och krossa lantbrukets onda bödlar (ja, det vad bönder jämställs med inom dessa terrorgrupperingar).

Sent om sider har justitieminister Morgan Johansson lovat skarpare lagar och hårdare straff mot dem som gör böndernas liv till ett helvete. Utredning pågår. Tidigast nästa sommar kan de nya lagarna, eventuellt, vara på plats. Förhoppningsvis tvekar då heller inte polis och domstolar med resolut tillämpning.

Men vi vet ju hur förträffligt staten lyckas med brottsbekämpningen generellt sett, så trycket att få stopp på lantbrukets plågoandar kunde gärna bli starkare. Fler behövs som sjunger ut likt Ulf Lundell.

Gör Linköping grönare och skönare

Publicerad den av
Svara

Skrivet i Corren 31/7:

Är Linköping en ful stad? Då har ni aldrig sett Borlänge kan jag säga, men tydligen är det många linköpingsbor som är missnöjda med sin egen hemorts estetiska kvaliteter.

I alla fall om man ska tro den där rapporten häromveckan, som konsultföretaget PE Teknik & Arkitektur står bakom och aningen svulstigt kallat ”Samhällsbarometern 2020”. En samling invånare i Sveriges tolv största städer har tillfrågats huruvida de tycker att deras stad är vacker.

Bara 45 procent i Linköping svarar jakande, vilket är det näst sämsta betyget i undersökningen (Västerås ligger i botten med 35 procent, Helsingborg toppar med 85 procent).

Slutsatsen torde sålunda vara att befolkningsmajoriteten i Linköping anser att staden är om inte direkt ful, så åtminstone kunde varit fagrare. Kommunstyrelsens ordförande Lars Vikinge (C) kommenterade resultatet med att han själv tycker det vackert i Linköping, men instämmer ändå delvis: ”Vi skulle kunna jobba lite mer med mysiga miljöer. Man får lyssna på en sådan här rapport” (Corren 14/7).

En god idé. Jag lutar åt Vikinges håll. Linköping har åtskilliga fina och trivsamma sidor, fast mera mysighet kan aldrig vara fel. Låt staden växa och utvecklas med ökad skönhet som ett prioriterat värde. Det är ingen lyxfråga, snarare en mänsklig nödvändighet.

Ty det ligger mycket i vad folkbildaren Ellen Key skrev vid förra sekelskiftet – om än i tidstypisk magisteraktig ton – angående inredningen av hemmet, vilket lika gärna kan appliceras på det offentliga rummets gestaltning:

”Varken land eller stad är alldeles lottlösa, när det gäller skönheten. Denna kan överallt förmedla sitt glädjande, förhöjande inflytande, bara människorna börjar öppna sina ögon och hjärtan för allt det vackra. Men först och främst måste de lära sig att inse att det vackra inte alls hör till livets överflöd, utan att man arbetar bättre, mår bättre, blir vänligare och gladare om man i sitt hem möter vackra former och färger på de saker som man omger sig med” (ur Skönhet för alla, 1899).

Hur vore det om vi tog lärdom av Ellen genom att till exempel inreda Linköpings gemensamma stadsmiljö med ett större inslag av vegetation? Vertikal sådan, på byggnadernas väggar.

Arkitektur med gröna fasader har en stark mysighetsfaktor, gör staden mjukare och harmoniskt grannare. Förutom de estetiska aspekterna finns andra vinster att skörda. Fastigheter som kläds av växtlighet dämpar gatans buller, bidrar till renare luft att andas och främjar den biologiska mångfalden.

Ett grönare Linköping blir ett skönare Linköping på flera sätt.

Bokhandlaren snart ett minne blott?

Publicerad den av
Svara

Skrivet i Corren 30/7:

”Frank Doel, vad GÖR ni där borta, ni gör INGENTING, bara SITTER där. Var är Leigh Hunt? Var är Oxford Verse?”

Det är den 25 mars 1950 och det är Helene Hanff i New York som skriver igen, på sitt obetalbart frejdiga amerikanska vis. Ett halvår tidigare har hon via en tidningsannons fått kontakt med en bokhandel i London, Marks & Co, specialiserad på böcker som inte längre finns i tryck. I sitt nya brev med efterlysningen av sin förra beställning tillfogar hon:

”Jag behöver en bok med kärleksdikter nu när det börjar våras. Ingen Keats eller Shelley, skicka någon poet som kan älska utan att bli pjollrig – Wyatt eller Jonson eller någon, använd ert eget omdöme. En bra bok helt enkelt, helst så liten att man kan få ned den i byxfickan och ta med den till Central Park.”

Frank Doel, affärsföreståndaren på andra sidan Atlanten, svarar någon vecka senare artigt engelskt formellt och lovar att försöka ordna saken. Och så fortsätter det. Snart tinar Doel upp. Han och den övriga personalen på Marks & Co kan förstås inte motstå sin charmigt påstridiga kund och hennes passionerade litteraturintresse.

Det utvecklar sig till varm vänskap i en brevväxling som pågår i tjugo år, samlad och utgiven i Helene Hanffs minor classic Brev till en bokhandel. 84 Charing Cross Road (1970). Läs den, om ni inte redan gjort det! En underbar kärleksförklaring till bokhandeln som kulturbärande institution – numera tyvärr på fallrepet i sin traditionella form.

I Motala finns exempelvis ingen bokhandel alls mer. Den som fanns, hade funnits 170 år och lades ner i april, slutgiltigt knäckt av coronapandemin. Ett tidens vemodiga tecken. Det senaste decenniet har drygt hundra boklådor i Sverige, en fjärdedel av det nationella butiksbeståndet, upphört att existera.

Det är konkurrensen från nätet som blivit svår att tackla och pandemin har, liksom i detaljhandelsbranschen överlag, drivit på den digitala omstruktureringen i turbofart. Är det något att beklaga om den fysiska bokhandeln drabbas av sotdöden? Boken som sådan står trots allt stark. Enligt Svenska förläggarföreningen har det aldrig sålts fler böcker än idag.

Men kan ni tänka er Linköping likt Motala utan en riktig, handfast bokhandel? Det är ändå något väsentligt som går förlorat på nätshoppingens altare. Lokalsamhället blir en kulturell och social mötesplats fattigare, litteraturen mister en synliggörande och nyfikenhetsfrämjande scen. Det kanske är ofrånkomligt, måhända uppstår fullgoda kompensatoriska alternativ vad det lider.

Dock vet jag detta tämligen säkert: en Helene Hanff hade knappast kunnat mejla kundtjänsten på Adlibris eller Amazon och där fått samma engagerade, personliga respons som hos svunna Marks & Co på 84 Charing Cross Road.

Mormor fick en rysk ubåt inpå knuten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/7:

Ack, semestern är förbi. Men sommaren är tack och lov inte över än. Hela augusti har vi kvar att njuta av. Själv har jag varit nere i sydost och tillbringat många härliga dagar på Tjurkö, den gamla stenhuggarön i Blekinge som var min salig mormors hemvist.

Hennes far och farfar tillhörde de tuffa arbetare vilka kring förra sekelskiftet här bröt den slitstarka granit som bland annat användes för bygget av Kielkanalen i Tyskland. På den tiden var tillvaron kärv, knapp och hektisk. Idag är ön en dåsig skärgårdsoas, stenhuggeriet är nedlagt sedan länge och har blivit museum.

Jag tar båten till bryggan i Herrgårdsviken efter att spelat tennis på fastlandet, badar i Östersjöns friska vågor, tar en solvarm klippa i besittning, läser böcker av PG Wodehouse och August Strindberg (som också hade sina humoristiska sidor, hans Kaspers Fet-Tisdag är ett underskattat mästerstycke i absurdistisk fars).

Lite vin sedan framåt kvällen, Miles Davis som jazzar via Spotify och vad mer behövs egentligen? Detta är det goda livet! Jag förstår att mormor ogärna lämnade sin ö.

Att den anspråkslösa idyllen ingalunda är självklart given undgår man dock inte att påminnas högst konkret om. Jag syftar då ej endast på den förrädiska coronan, som naturligtvis inte ens i skärgården någon kan gå säker från. I tanken finns även hotet från andra ruskigheter.

Inpå knutarna till Tjurkö ligger nämligen Torumskär, där hösten 1981 den sovjetiska ubåten U-137 gick på grund med kärnvapen ombord. Det var en av kalla krigets mest dramatiska händelser för Sveriges del. ÖB Lennart Ljung befarade att ryska marinstyrkor skulle göra ett fritagningsförsök. Statsminister Thorbjörn Fälldin beordrade instinktivt: ”Håll gränsen!”. Om det värsta inträffat skulle min älskade mormor hamnat mitt i kriget…

Men i 80-talets början hade Sverige åtminstone ett hyggligt starkt försvar till skydd för sina medborgare och till värn för rikets integritet. Försvarsanslagen låg fortfarande på drygt 3 procent av BNP. Fälldin hade muskler att spänna när det hettade till. Det saknar Löfven.

Sveriges militära förmåga är en spillra av gårdagens, civilförsvaret är avvecklat och trots att det säkerhetspolitiska läget drastiskt försämrats under det senaste decenniet har väsentliga förstärkningar uteblivit.

Den urholkade beredskapen betyder att staten modell 2020 är en klen garant för våra möjligheter att leva det goda livet i fred och frihet. Därför hoppas jag innerligt att riksdagspartierna efter sommaren samlar sig till ett försvarsbeslut som inger respekt i omvärlden. Måste jag resa från skärgården för att knega och betala tunga skatter, är det väl ingen orimlig begäran att politikerna som tar mina pengar gör sitt jobb och börjar prioritera statens kärnuppgifter.