Félix Vallotton, 1923.
Un soir sur la Loire
Svara
Lincoln bor inte längre i Vita huset
Skrivit i Corren 21/8:
Vem är USA:s bäste president? Amerikanska historiker och statsvetare brukar med jämna mellanrum ranka den långa paraden av män som passerat genom Vita huset.
Mätningen sker vanligen efter kriterier som moralisk auktoritet i ämbetet, upprätthållande av rättsstaten, administrativ skicklighet, hantering av landets ekonomi och dess internationella relationer, förmågan till ledarskap i kris.
Och svarsresultatet blir ofta detsamma: Abraham Lincoln (med George Washington och Franklin D Roosevelt som främsta rivaler i toppen). Lincoln – populärt kallad ”Honest Abe” – var president 1860-65 för det då (1854) nybildade republikanska partiet. Men framför allt företrädde Lincoln den amerikanska nationen och han gjorde det under den svåraste period USA någonsin upplevt.
Han tvingades utkämpa ett traumatiskt inbördeskrig mot de rebelliska sydstaterna för att rädda unionen och den amerikanska revolutionens emancipatoriska idéer från undergång. Han deklarerade att ett land inte kan existera till hälften fritt och till hälften ofritt, och han avskaffade slaveriet.
Lincoln blev den första amerikanska president som mördades. Men han lämnade aldrig den politiska scenen. I Vita huset fortsatte Lincoln att vara högst närvarande som beundrad ikon och vägledande inspirationskälla för så vitt skilda presidenter som Richard Nixon, Bill Clinton och George W Bush.
Barack Obama var heller inget undantag. När han svor ämbetseden efter sin historiska seger i presidentvalet 2012 lade han sin hand på två biblar: Martin Luther Kings och Abraham Lincolns. Hur väl Obama lyckades matcha dessa mäns ideal kan förvisso diskuteras, men viljan och visionen fanns där. Hur annorlunda blev det inte sedan.
Med Donald Trumps intåg i Vita huset flyttade inte bara Obama ut, även Lincoln lämnade byggnaden. Ingen president har stått längre från ”Honest Abe” i sin politik och till sitt väsen än Trump. Samma parti som gav USA dess bäste ledare, har också levererat nationens genom tiderna överlägset sämste. Enligt alla rankinglistors sedvanliga mått och kriterier är Trump så katastrofal att han snarast lämnat skalan.
Symptomatiskt är att Barack Obama i sitt tal vid Demokraternas konvent bröt den gyllene regeln bland USA:s ex-presidenter att inte offentligt kritisera den sittande efterträdaren. Och det var en utskåpning utan motstycke. Men dagens president saknar ju också motstycke.
”Trump har inte vuxit in i jobbet eftersom han inte kan”, sa Obama och konstaterade att det misslyckandet fått allvarliga konsekvenser för USA: ”Vi har visat oss från vår värsta sida, vårt stolta rykte har skadats och vår demokrati är hotad som aldrig förr”.
Måtte denna mardröm ta slut i november. Kom tillbaka, Lincoln!
Låt Rut hälsa hem och ta skjortorna med sig
Skrivit i Corren 19/8:
Man kanske borde vara glad. Nu ska det ju bli Rut-avdrag även för att lämna in skjortorna till tvätten. Och för montering av nya möbler hemma, liksom för att låta transportera iväg det gamla bohaget till loppisen.
Behöver man anlita någon till att vattna blommorna, hämta in posten och kolla att ingen snott grejer i trädgården medan man är ute på vift, då blir det avdrag för det också (”enklare tillsyn av bostad och fritidshus”). Plus att nivåbeloppet för hela Rut-avdragskatalogen höjs från 50 000 till 75 000 kronor.
Tack för det, snälla goa regeringen (eller snarast samarbetspartiet Centern som förfäktat det aktuella förslaget). Varje skärv i minskad skatt är att välkomna. I princip. Ändå känns inte det här fortsatta ”ruteriet” särskilt jättekittlande. Faktiskt skaver det mest.
Nog för att både Rut- och Rot-avdragen spelat en betydande roll i stimuleringen av tjänstesektorn, och nog har de inverkat underlättande på svenska folkets vardagspusslande (åtminstone medelklassens). Men borde inte politiken idag kommit längre än att tugga vidare på dessa numera åldrade avdragsåtgärder?
De gör ett redan tillkrånglat skattesystem trassligare. De skapar gränsdragningssvårigheter och inbjuder till fusk. De får orättvisa fördelningspolitiska effekter. De premierar vissa branschspecifika tjänster och gör konkurrensläget kärvare för nytänkande entreprenörer som inte ges del av statens nådegåvor.
Rut och Rot är i grunden nödlösningar i syfte att parera konsekvenserna av det överskuggande problemet: det hårda svenska skattetrycket, som tynger ner ekonomin och gör arbete så kostsamt att det krävs ett batteri av undantag för att stötta upp efterfrågan och tillgången på den skadedrabbade marknaden.
Det är i längden varken sunt eller hållbart. Enligt januariavtalet ska det ske en ny stor reform av skattesystemet. En from önskan, om denna utlovande prestigereform kommer till stånd, vore då att Rut och Rot läggs till handlingarna som obehövliga.
I coronakrisens bråddjupa kölvatten har det blivit än viktigare att sätta fart på de välståndsbildande krafterna och BNP-tillväxten. Det kan politikerna bäst bidra med genom att inrikta sitt fokus på låga, breda och enhetliga skatter, så lättfattligt och transparent utformade att ett barn kan förstå dem – samt skyddade över tid mot partiernas röstmaximerande frestelser att hitta på specialregler för att gynna diverse väljargrupper och lobbypropagerande särintressen.
Oddsen på att det händer? Tja, man kan väl få drömma lite i sin snart Rut-avdragsgillt tvättade skjorta.
Svenska Mad förklarar arkitekturens urspårning
Skrivit i Corren 18/8:
”Apor är också djur”, konstaterade Konrad Lorentz i sin bok Apor är inte djur och visar med svårfattliga och nästan oläsliga diagram att människor som växt upp bland apor oftast blivit världsberömda politiker. Det ligger sålunda ingen sanning i påståendet att de enbart skulle bli arkitekter.
Ja, så kan man också skriva i en ledare, vilket den sjuka humorns mästare Lasse O’Månsson bevisligen gjorde som redaktör för den ärevördiga tidskriften Svenska Mad (stycket ovan är från nummer 8/74). Därmed torde vi slutligen fått en vederhäftig förklaring till fenomen som Alexander Lukashenko, Vladimir Putin och Donald Trump, liksom till varför modern arkitektur inte sällan är så ful.
Men skämt och famösa gubbar i världspolitiken åsido. Att Lasse O’Månsson lät just arkitektkåren schavottera som punchline i sin crazyledare 1974 är förstås ingen slump.
I skrattspegeln ger han uttryck för en redan då tämligen utbredd folklig misstro mot den förhärskande modernistiska byggnadskonsten.
Numera finns detta gräsrotsmissnöje kanaliserat i den ideella organisationen Arkitekturupproret med tiotusentals medlemmar på Facebook. Man vill bort från fyrkantighetens, lådornas och de räta vinklarnas dominans á la Gert Wingårdh, och förespråkar istället en renässans för klassiska skönhetsvärden (som exempelvis Ferdinand Boberg representerade kring förra sekelskiftet, han ritade bland annat Rosenbad och Centralposthuset i Stockholm).
Klyftan mellan den mer traditionella lekmannasmaken och arkitekturskråets modernistiska stilideal bör inte tas lätt på, om den blir för vid och polariserande.
På svensk botten har beklagligtvis tendenser till ett elitistiskt smakmonopol varit tydliga ända sedan Stockholmsutställningen 1930, vilken blev funktionalismens nationella genombrott.
Som Per Gedin skärskådat i boken När Sverige blev modernt (2018) kom då arkitekturen att bli del av en funktionalistisk överideologi, syftande till att kallt rationellt och ingenjörsmässigt fostra ”en ny människa”.
Inflytandet på den svenska samhällsbyggnadsutvecklingen blev enormt. Det är fortfarande märkbart i arkitektkretsarnas och stadsplanerarnas starka motvilja mot nybyggnation enligt gammalt mönster (läs: allt innan 1930). Sådant avfärdas rutinmässigt som vulgära pastischer, medan det snävt applåderas fram ännu en av dessa eviga varianter på modernistiska och gärna mot övriga omgivningen skrikiga utropstecken till lådor.
Men utformningen av det offentliga rum vi gemensamt delar är en demokratisk angelägenhet för alla. Det är inte konstigt att så många ”vanliga” människor hellre föredrar arkitektur och stadsmiljöer av äldre snitt, skapad enligt den klassiska traditionens krav på att möta vårt naturliga behov av det estetiskt vackra, det trivsamma, det harmoniska.
Mer av den varan i byggandet skulle, icke minst, knappast skada för Linköpings del.
Morning in Pavlovsk Park
Gavril Pavlovich Kondratenko, 1924.
Bort med tyrannen, frihet åt Belarus!
Skrivit i Corren 17/8:
I sina mustascher må Aleksandr Lukasjenko likna Tintinfiguren marskalk Plekszy-Gladz, envåldshärskare i den fiktiva östeuropeiska staten Bordurien. Tyvärr är Lukasjenko på riktigt och det förtryck han bedriver i Belarus är som en verklighetstrogen imitation av det gamla Sovjetväldet.
Efter flera hundra år under rysk stövelklack återfick Belarus sin självständighet 1991 när Moskvas röda kommunistimperium upplöstes. Invånarna i Belarus märkte nog föga praktisk skillnad. När Lukasjenko kom till makten 1994 började han styra landet som den tidigare kolochospamp han var.
Här föll aldrig Berlinmuren i egentlig mening. Här cementerades istället det totalitära systemet med sin kvävande gråa DDR-tristess, enfaldiga personkult, maktfullkomliga partiapparat, rättslöshet och brutala batongterror.
Ändå spirar motståndet. Människorna i Belarus är sedan länge innerligt trötta på att tvingas leva i ett enda stort kolochosfängelse. Protester har flammat upp förr i samband med Lukasjenkos rituella fuskval. Men vreden över den senaste charaden den 9 augusti, då den djupt impopuläre tyrannen med Plekszy-Gladz-mustascherna påstod sig ha segrat med 80-procentig majoritet, har varit ovanligt utbredd och ihållande.
Regimen har också slagit tillbaka med råbarkad hänsynslöshet. Svetlana Aleksijevitj, Nobelpristagare i litteratur 2015, menar att Lukasjenko har förklarat krig mot sitt eget folk och så är det. Han är idag en desperationens man som känner marken gunga under fötterna och han skyr inga medel.
Men trots det vidriga våldsregemente han släppt loss, låter sig inte oppositionen klubbas ner i tystnad. Under söndagen samlades uppskattningsvis 200 000 demonstranter i huvudstaden Minsk med kravet på att diktatorn måste avgå.
Det skulle naturligtvis inte vara en dag för tidigt om Lukasjenko äntligen försvinner från scenen. Sverige och övriga EU kan, tillsammans med USA, bidra till detta genom att sätta hårdare press på regimen och kraftfullt stödja Belarus väg till frihet och demokrati. Allt annat vore ett oacceptabelt svek.
Frågan är bara om Vladimir Putin i Kreml är beredd att svälja ett Lukasjenkofritt Belarus som tar klivet ur Rysslands dominerande skugga. Minns vad som hände med Ukraina när den korrupte Putinpolaren Viktor Janukovytj störtades. Krim annekterades, östra Ukraina blev ett ryskkontrollerat militärt slagfält. Dessvärre måste vi nog räkna med att Putin lär agera på något otäckt vis för att hålla kvar Belarus i bojor. Och hur svarar övriga världen då?
Kolla – Kojak möter Cliff Barnes!
Telly Savalas och Ken Kercheval i det tvådelade avsnittet Kojak Days, från fjärde Kojak-säsongen 1976-77. Det var inte första gången Kercheval gästade serien, ej heller den sista. Den kommande Dallas-stjärnan medverkade i Dark Sunday under premiärsäsongen 1973-74 och i The Halls of Terror från finalomgången 1977-78. Karaktärerna han spelade skiftade från gång till gång.
Unga Moderna
* Att vara ung och arg innebär inte automatiskt att man har något vettigt att säga
* Förpackningen är livsviktig
* Skönhet är bättre än fulhet
* Bildning och elegans är bättre än dumhet och ilska
Det var – enligt vad som förkunnas i häftet till den retrospektiva samlings-CD:n Unga Moderna – skivbolaget Strandeds policy för utgivningen de kritiska åren 1980-86 (Lustans Lakejer, Ratata, Reeperbahn, m fl).
Vad vet jag som gammalt popsnöre, men det kanske finns något att lära där idag?
Skymningsmörker över Trumps Amerika
Skrivit i Corren 13/8:
”Make America Great Again”. Ni känner igen orden. Det var Donald Trumps vinnande slogan i presidentvalet 2016. Som han oblygt hade plagierat från den republikanske ikonen Ronald Reagans valkampanj 1980. Under parollen ”Let’s Make America Great Again” utmanade Reagan den då i Vita huset sittande presidenten Jimmy Carter.
Och demokraten Carter var sårbar. Utrikespolitiskt var USA:s ledarskap för den fria världen försvagat och ifrågasatt. Sovjetunionen gick på offensiven i kalla kriget, invaderade Afghanistan och rustade aggressivt i Europa.
I Mellanöstern förlorades Iran till radikala islamister som tagit den amerikanska ambassadpersonalen i Teheran som gisslan. USA förnedrades och Carter tycktes oförmögen att hantera situationen.
Men det var inrikespolitiken som avgjorde saken. Ekonomin såg plågsamt risigt ut. Det var lågkonjunktur, inflation, arbetslöshet och höga bensinpriser. Reagan drog brallorna av Carter med den genialiskt enkla frågan till väljarna: ”Har ni det bättre idag än för fyra år sedan?”. Det blev en republikansk jordskredsseger.
Reagan var också karl för sin cowboyhatt. Han gjorde verkligen USA ”great” igen, såväl internationellt som på hemmaplan. 1984 kunde Reagan utan vidare säkra en andra mandatperiod med sin återvalsslogan ”It’s Morning Again in America”. Den torde dock Trump inte ens kunna fundera på att sno och försöka sälja in, hur skamlöst han än annars må uppträda.
Om Trump i direkt motsats till internationalisten Reagan (och samtliga övriga presidenter sedan Roosevelt) varit försvuren åt dra tillbaka USA från den stökiga omvärlden, presiderar han nu istället över ett brinnande kaos inom nationens egna gränser.
Landet kokar av motsättningar och ilskna protester mot rasism, diskriminering och brutalt polisvåld. Samtidigt har coronapandemin slagit stenhårt, priset för Trumps förvirrade hantering av krisen är katastrofalt. USA är nu det land i världen med flest registrerade smittfall (drygt fem miljoner människor) och flest avlidna i covid-19 (över 160 000 människor).
Ekonomiskt har USA:s BNP-siffror rasat ner i källaren till ett bottenrekord utan motsvarighet sedan mätningarna startade på 1940-talet. Jobben försvinner, företagen går omkull och arbetslösheten är galopperande 14,7 procent.
Ska det ändå göras återbruk av Reagan detta valår borde det göras av Trumps utmanare från Demokraterna, Joe Biden och hans nyutsedda vicepresidentkandidat Kamala Harris. Aldrig har väl den klassiska frågan till väljarna – ”har ni det bättre idag än för fyra år sedan?” – klingat så förödande mot någon i Vita huset.
Verklighetsflykt stoppar ingen pandemi
Skrivit i Corren 12/8:
Johan Kinde, frontfigur i Lustans Lakejer, blev hösten 1981 mycket omtalad för det underbart provokativa uttalandet att ”kläderna är viktigare än musiken”. Inte långt från sanningen heller!
Helt klart var utseendet i alla fall minst lika viktigt som musiken i New Romantics-vågen. Den svepte fram från Storbritannien åren kring 1980 med grupper som Spandau Ballet, Duran Duran och Visage.
På svensk botten blev den oöverträffade företrädaren Lustans Lakejer, ett tidigare punkband från Åkersberga som sadlat om i eskapistisk riktning, influerade av Roxy Music, David Bowie och Japan.
Jag älskar fortfarande den ogenerade verklighetsflykt och det skamlösa poserande som denna nyromantisk rörelse inbjöd till. Äntligen fick den på glitter svältfödda ungdomen i det gamla gråa socialstats-Sverige känna en befriande fläkt av Gatsbydekadens, glamour och drömmar om det ljuva livet. Om jag själv gavs en krona för alla gånger jag kollat på ikonen Bryan Ferry i Roxy Musics Avalon-video, skulle jag säkert haft råd att mer än drömma också.
Mitt intresse för stil, estetik och klassiskt herrmode har jag hursomhelst i hög grad Ferry och Lustans att tacka för. Faktiskt i sådan hög grad att jag dessa dagar frestas att travestera Johan Kinde och deklarera att ”kläderna är viktigare än politiken”. I ett avseende stämmer det nämligen, eller har tills nyligen stämt.
Det tar emot att erkänna det, men det gäller min instinktiva inställning till en specifik del av den svenska smittskyddspolitiken mot coronapandemin. Det handlar om bärandet av munskydd, som statsepidemiologen Anders Tegnell envist vägrat rekommendera i Sverige. Belägg saknas för att ansiktsmasker minskar spridningen av covid-19, hävdar han.
Jag har villigt köpt hans argumentering, jag har gladeligen litat på hans vetenskapliga expertis – men utifrån den i sammanhanget givetvis fullständigt ovidkommande och triviala åsikten att munskydd inte funkar estetiskt! Jag menar, det går bara inte att ha munskydd i kombination med en snygg kostym – eller vit smoking som Bryan i Avalon – utan att ruinera det coola utseendet.
Puckat? Absolut, det är dock snarare mera vanligt än ovanligt att människan rationaliserar sina tankelinjer och beslut på dylikt vis. Man söker argument som passar känslan och övertygar sig själv om hur himla rätt man har. Det kan sannerligen straffa sig.
Större delen av övriga världen har föreskrivit munskydd i trängre miljöer. WHO har rekommenderat det. Enligt nyhetsrapporteringen kommer alltfler studier som visar att munskydd har effekt och minskar smittspridningen. Vad har då Tegnell för egentlig grund att dissa ansiktsmasker?
Jag tvivlar på att han har samma värdelösa ursäkt som mig med bakgrund i nyromantikens besatthet vid klädstilen.
Christian Dahlgrens Blogg 