Extremister mot Nato

Publicerad den av
Svara

Nato

Skrivit i Corren 24/5:Corren.

Ytterkantsrörelsernas slitstarka band består. Febrigt odlar de ömsesidig fiendskap i underförstådd gemensam nytta. Bägge utmärks av korsfararaktig ideologisk oförsonlighet, rått språkbruk och kolporterande av en uppviglande manikeisk verklighetsbild.

Ivrigt vill de skruva upp den politiska konfliktnivån bortom reson i syfte att söndra det bestående och öka mobiliseringen på respektive håll. Vilka förolämpningar man än överöser varandra med, så trumfas sånt alltid av den överordnade avskyn mot den liberala samhällsordningen och föraktet mot den demokratiska vardagens gråa kompromissande.

Så har det varit sedan det totalitära tvillingparet kommunism och nazism stormade upp ur avgrundskratern från den europeiska civilisationens självmordsförsök 1914-18.

Därför är det ingalunda förvånande att vår riksdag fått en slags lightversion av den ökända Molotov-Ribbentroppakten. Ett parti med rötter i nazismen (SD) och ett parti som varit filial åt Sovjetkommunismen (V) bildar kampfront mot demokratiernas försvarsorganisation Nato.

På onsdag var tanken att riksdagen ämnade godkänna värdlandsavtalet, vilket innebär att Natostyrkor – efter begäran av regeringen – kan stationeras på svensk mark i ett krisläge. Det närmandet bidrar till att stärka både Sveriges och övriga fria Östersjöländers säkerhet. En rejäl parlamentarisk majoritet står bakom.

V och SD ämnar dock förena sina röster för att uppnå en vilandeförklaring, som skulle tvinga riksdagen att skjuta på avtalet i ett år. Om så sker, är Putin bara att gratulera till den lilla framgången som hans svenska de facto-lakejer serverar hans aggressivt militaristiska regim.

Vi har tydligt sett Kremls målmedvetna strävan att underblåsa varje åtgärd som kan så split i, och resa frågetecken kring, den transatlantiska gardens fasthet mot Rysslands revanschistiska imperieambitioner.

Att SD och V gör drängtjänst åt Moskva är symptomatiskt för en oroande, bredare trend. Europas högerextremister dras till Putins auktoritära styre och hans fördömande av den västliga ”dekadensen”. Samtidigt sprattlar gamla rysklojala reflexer hos illröda vänstergrupper.

Ohelig allians? Egentligen inte. Vad som först och främst pumpar i deras ådror är hatet mot liberalismen och det öppna samhället, nu manifesterat i det unisona skallet mot Nato.

När tennisen blev rock and roll

Publicerad den av
Svara

Björn Borg

Skrivit i Corren 23/5:Corren.

Denna sommar är det 40 år sedan Björn Borg kastar sin racket mot himlen utanför London. Baslinjernas kung, det iskalla koncentrationsfenomenet från Södertälje, har just tvingat Ilie Nastase att bita i gräset och vunnit Wimbledon.

Det är bara början till den osannolika segerraden av fem titlar i följd på ärevördiga All England Lawn Tennis & Croquet Club.

För ett tag ställer Borg alla konkurrenter i skuggan. Tills ett yngre, hetlevrat bollgeni från New York gör entré: John McEnroe. Till spelstil och temperament Borgs motsats. Deras gladiatorliknande tvekamp på tennisarenorna fascinerar en hel värld.

I särklass står förstås den monumentala Wimbledonfinalen 1980, då Borg besegrar serve- och volleyspecialisten McEnroe i en grymt rafflande femsetare. Året därpå är det McEnroes tur att triumfera, både i Wimbledon och i US Open.

Utbränd och detroniserad drar Borg sig tillbaka – omåttligt saknad av McEnroe som förlorar den ende motståndare han genuint respekterar. Men snart får vi se rivalerna mötas igen. På bioduken i dramafilmen Borg/McEnroe, med skådespelarna Sverrir Gudnasson och Shia LeBouf i huvudrollerna.

”Jag har spelat tennis varje dag i två månader och ska spela i tre månader till, stenhårt. Jag ser allt rörligt material jag kommer över. Vi kommer snart att börja jobba på looken. Jag har inte provat pannbandet än. När det kommer på kan det bli magiskt”, säger Sverrir Gudnasson som ligger i träning för att göra Borgs gestalt (SvD 19/5).

En sak är i vilket fall klar: den vita sporten har aldrig varit så trollbindande som under epoken Borg/McEnroe. De var – tillsammans med Nastase och Jimmy Connors – mer än idrottsmän, de var rockstjärnor,  populärkulturella ikoner vars inflytande gick långt bortom tennisbanorna.

Det finns en djup symbolik i att Björn Borgs första Wimbledonseger ägde rum samma år som Socialdemokraterna förlorade regeringsmakten. 70-talets Borgfeber i Sverige bidrog till att lösa upp det gråtrist foträta folkhemsklimatet och dess socialistiska jämlikhetskonformism, ett förebud till det glittrande 80-talets öppnare och mer livsbejakande individualistiska ideal.

Som journalisten Jan Eklund skrivit: ”Med Björn Borg importerades internationell glamour till det svenska bönehuset. Pälsar, skumpa, disco. Åh, vilket party!”

Leve den slöa indifferensen!

Publicerad den av
Svara

Sven Aurén

Förr fanns det verkligen hopp om den svenska ungdomen. Det är lätt att konstatera när man läser Sven Auréns  intressanta, elegant skrivna memoarer Också ett liv. En journalists minnen 1932-1942 (1973): 

I trettiotalets gryning var vi inte engagerade som det heter nu för tiden. Kanske bör jag begagna ordet ”vi” med försiktighet: visst fanns det ungdomar, som kände behov av att ta ställning till världsutvecklingen och gav uttryck åt sina politiska uppfattningar. Men de var få. En sedermera mycket framstående socialdemokrat vid namn Gunnar Lage, som vid denna tid verkade i Clarté, sa mig en dag: ”Du och dina vänner – intresserar ni er bara för det, som är smått?”. Det var nog vad vi gjorde. (sid 17)

Inom ungdomen var det politiska intresset rudimentärt. På Stockholms Högskola hade de politiska föreningarna svårt att hålla sig vid liv och deras ledare klagade bittert över studenternas ”slöa indifferens”. Samma indifferens återfanns på Aftonbladets redaktion. (sid 45)

Tråkigt att denna lovande civilisatoriska utveckling kullkastades av de totalitära våldsideologiernas härjningar kring våra gränser och inte fick möjlighet att bli bestående. Då hade politiken varit förpassad till samhällsmarginalens skuggsida idag och vi alla hade levt friare och trevligare. 

Ostlänken plan B?

Publicerad den av
Svara

TGV-Duplex Paris

Skrivit i Corren 20/5:Corren.

Landskapet flög förbi, det var sommar och vi åkte i över 300 knyck från Paris ner till Medelhavets solglittriga vågor. Resan tog bara runt tre timmar, punktligt, bekvämt och man kunde naturligtvis dricka champagne i baren.

För en tonårig tågluffande kille som mig från Sverige, detta järnvägarnas u-land i jämförelse, blev kärleken omedelbar. Oh lá lá! Train à Grand Vitesse, TGV! Varför fanns inte någon motsvarighet till detta coola franska höghastighetståg hemma?

Många år senare tycktes min ungdomsdröm bli verklighet.

Efter icke minst hårt motstånd från dåvarande finansminister Anders Borg, som länge kallat planerna på ett svenskt höghastighetsnät á la TGV för ”robust olönsamt”, vände han plötsligt på klacken och Alliansregeringen gav grönt ljus. Det ambitiösa infrastrukturprojektet presenterades som ”Sverigebygget”.

Men baserades omsvängningen på noga överväganden och rationell ekonomisk analys? Eller var det för att Alliansen, reformtrött och idéfattig på andra frågor, behövde något spektakulärt att slänga fram i valrörelsen 2014?

Mycket tyder på det senare. Rader av tunga remissinstanser, som Konjunkturinstitutet och Finanspolitiska rådet, har nu dömt ut höghastighetsprojektet. Kostnaden – hundratals miljarder kronor – går inte att motivera utifrån nyktert kalkylerande på investeringen (se Johan Sievers artikel ”Ökad motvind för de snabbare tågen” i Corren 19/5).

Alltså, om ett äkta bultande hjärta saknades hos Moderaterna och Alliansen för höghastighetstågen, betyder det att den politiska grunden för projektet – som idag hamnat i den skakiga rödgröna regeringens svaga knän – inte är direkt gjuten i armerad betong.

Kommer partierna då att kunna/orka/vilja stå pall i den växande kritikerblåsten? Jag skulle inte satsa min sista krona på det. Faktiskt synes det mindre troligt att vi får ett blågult TGV-nät. Sverige är tyvärr inte Frankrike och ligger inte på den befolkningstäta kontinenten.

I det perspektivet, om inte resten blir av, vad är realismen med en kort solohöghastighetsbana mellan Linköping och Järna? Vi bör nog förbereda oss på att svälja förtreten och sikta på Ostlänken plan B.

Att järnvägsförbindelsen till Stockholm måste rustas upp, bli bättre och effektivare är ju helt klart. Snabbare hjul på spåren är nödvändigt.

Men att vi får kliva på ett östgötskt TGV? Tvivelaktigt.

Det krossade fönstret

Publicerad den av
Svara

Krossat fönster

Skrivit i Corren 19/5:Corren.

Hälften av jordens befolkning bor numera i städer. Enligt en FN-prognos kommer den siffran att öka till 70 procent år 2050. Det är lovande.

Ekonomiska studier visar ett otvetydigt samband mellan urbanisering och stigande välstånd. Tätortens lockelse är inte svår att förstå, dess främsta löfte handlar om mänsklig frigörelse.

Generellt erbjuder stadskulturen en mångfaldens miljö av större tolerans, vidgade horisonter, myllrande möjligheter till social interaktion, jobb, karriär, entreprenörskap, utbildning och annan förkovran.

Dock. Förutsättningen är att lag, ordning och trygghet råder på gator och torg, överallt. I Sverige är det inte längre så.

Återkommande rapporteras det om bilbränder, vandalism, kriminella gäng, ideologisk/religiös extremism och stenkastning mot blåljuspersonal i utsatta bostadsområden riket runt. Oroligheterna i Norrköpings stadsdelar Hageby och Klockaretorpet är ett aktuellt exempel. Vi har även sett liknande tendenser av laglöshet i Linköpings Ryd och Skäggetorp.

Det är ett allvarligt hot mot enskilda människors liv, lem och egendom. I förlängningen urholkas även emancipationens och välståndets grunder, chanserna till en bättre tillvaro för mängder av invånare, om inte utvecklingen av ”no go”-zoner i städerna kan stävjas.

I början av 80-talet lanserade två amerikanska forskare, George Kelling och James Wilson, den så kallade ”Broken windows”-teorin. I korthet menade man att ett krossat fönster leder till ökad skadegörelse om inte skyndsam reparation sker. Lämnas nedbusningen i ett område utan omedelbara och kännbara insatser, sänds signalen att ingen bryr sig och den negativa spiralen av accelererande och allt grövre kriminalitet är ett faktum.

När republikanen Rudy Giuliani var borgmästare i New York 1994-2001 omsatte han denna teori i praktik. Utfallet är vida berömt. Från att vara en av världens hårdast brottsdrabbade metropoler, blev det en av världens tryggaste.

Metoden var att slå ner på varenda brott och ordningsstörning; klotter, väskryckning, tjuvåkning i kollektivtrafiken, you name it. Inga fler krossade fönster utan att det lagades kvick som attan och gärningsmannen spårades upp, alltså.

Ett lämmeltåg av svenska politiker åkte till New York för att se och lära. Ändå misslyckades de med att upprepa bedriften på hemmaplan. Varför?

En viktig förklaring är vår politikerkårs oförmåga att få rätsida på polismaktens notoriskt dysfunktionella organisation. Polisarbetet i New York är baserat på stark lokal närvaro, synlighet och medborgerlig förankring med regelbunden, noga genomgång av brottssituationen i specifika områden.

Ansvaret för att sätta in effektiva åtgärder vilar på lokala polischefer, som byts ut utan pardon om de inte kan leverera. Incitamenten från politiker och allmänhet att göra ett fullgott jobb är som på en annan planet jämfört med Sverige.

Ett belysande exempel: riktad fotpatrullering av uniformerad polis i brottsbelastade områden ger bevisligen goda resultat. Polisforskaren Stefan Holgersson undersökte 2012 hur mycket av den svenska polisens arbetstid som ägnas åt fotpatrullering: en (1) procent!

Mesta tiden spenderas antingen med att sitta i bil eller sitta på stationen. Vardagsbrott beivras knappt längre. Konstigt att det har blivit som det blivit i vårt arma fosterland?

Ingmar Maiden

Publicerad den av
Svara

Dance of Death

Vad sägs om lite otippad Bergmanspotting i hårdrocksvärlden? I husorganet Classic Rock Magazine finner jag en ball kommentar av Maidengitarristen Janick Gers om gruppens skiva Dance of Death från 2003:

I loved the feel of this album. Everything about it felt big. And the song Dance Of Death is one that I’m really proud of. It was based on the Ingmar Bergman movie, The Seventh Seal.

I saw it when I was a kid and just loved it. It’s about someone looking for hope in a world that’s devastated. And at the end of the movie there is this dance of death. The funny thing is, I was on the tube not long after we’d written it, and I saw this huge poster of The Seventh Seal. Such a weird coincidence.

Up the Ingmars!

Up the Ingmars!

Thatcher för Brexit?

Publicerad den av
Svara

Margaret H. Thatcher

Skrivit i Corren 18/5:Corren.

Margaret Thatcher är tillbaka i den politiska hetluften. Inför folkomröstningen den 23 juni huruvida Storbritannien ska lämna EU eller ej, har spekulationer kring hennes förmodade åsikt blivit ett slagträ i debatten.

Nyligen offentliggjordes ett brev från 1993, där hon redovisade sin syn på det då färska Maastrichtavtalet. Thatcher hade redan avgått som premiärminister och det föll på efterträdaren John Majors lott att få med ett motvilligt Toryparti på Maastrichttåget.

Det lyckades, dock inte utan en hård och bitter intern strid. Själv höll Thatcher distansen, men skrev till en av sina lojala anhängare att hon absolut inte skulle godtagit Maastricht: ”Det går emot brittiska intressen och är skadligt för vår parlamentariska demokrati”.

Det var med Maastrichtavtalet som Europeiska Gemenskapen (EG) bytte skepnad till EU. De centralistiska ambitionerna taggades upp rejält med sikte på skapandet av en allt tätare politisk och ekonomisk union.

Självklart skulle därför Thatcher idag förespråkat utträde – Brexit – och hennes negativa uppfattning om Maastricht är beviset, menar en del Toryprofiler tvärsäkert.

Inte alls, hävdar andra partimedlemmar och tidigare Thatchermedarbetare lika trosvisst. Hon må personligen ogillat mycket av EU. Men som kylig politisk realist skulle hon accepterat de omförhandlade villkoren för Storbritanniens medlemskap och gett David Cameron sitt stöd.

De skilda meningarna är symptomatiska för det konservativa regeringspartiets djupa och långvariga splittring i den infekterade EU-frågan. Vilken sida Thatcher verkligen skulle valt i folkomröstningskampanjen kan förstås ingen veta, hon gjorde ju exit från jordelivet 2013.

Man kan emellertid utan vidare karaktärisera hennes misstro mot den svällande EU-apparaten som profetisk. Frihandel och mellanstatligt samarbete var en sak. Men Brysselelitens imperieliknande maktsträvanden och tendenserna till överbyråkratisering var Thatcher en svuren fiende till.

”Europa har redan överlevt helt andra försök att uniformera kontinenten. Alla hade de högmodet gemensamt, och inget av dem förunnades någon varaktig framgång. Inte heller icke-våldsversionen av ett sådant projekt kan sägas ha någon gynnsam prognos. Alla imperier i historien har haft en begränsad halveringstid, tills de misslyckats genom sin omåttliga expansion och sina inre motsägelser”.

Orden är inte Thatchers, utan den tyske intellektuelle vänsterliberalen och Europavännen Hans Magnus Enzensbergers i den uppmärksammade debattboken Det mjuka monstret Bryssel (2012). Han varnar där för det europeiska mandarinvälde av ansiktslösa byråkrater som håller på att omyndigförklara EU:s medborgare och göra demokratin till en chimär.

Ett Storbritannien som sliter sig loss från Bryssel skulle medföra åtskilligt tumult och osäkerhet. Är det önskvärt? Tveksamt. De faktiska konsekvenserna av ett sånt radikalt steg är svåra att sia om.

Men i längden behöver det inte nödvändigtvis betyda en katastrof ur liberalt perspektiv. Kanske är Brexit snarare vad som behövs för att punktera EU:s elefantiasis och tvinga igång en genomgripande reformering av det europeiska samarbetet i sundare, frihetligare riktning.

Lag och ordning, nu!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/5:Corren.

Natten till måndagen hände det, igen. Patrullerande polis utsattes för stenkastning av ungdomar i Klockaretorpet, Norrköping. Sju bilar stacks även i brand.

Det är bara färskaste exemplet på oroligheter som förekommit där och i stadsdelen Hageby på senare tid. Härjande gäng anlägger bränder, vandaliserar, tvingar väktare att dra sig tillbaka, stormar anländande räddningstjänst och polis.

Fenomenet är ingalunda exklusivt för vår grannkommun. Tvärtom är det en farsot av krigsliknande kriminalitet mot samhället som drabbat så kallade utanförskapsområden i stad efter stad över hela landet.

Tidigare i år listade polisen 53 svenska bostadsdistrikt med påtaglig hög brottsfrekvens. 15 av dessa räknades som särskilt utsatta, däribland Skäggetorp i Linköping.

Här finns tendenser av parallella samhällsstrukturer med egna normer och regler, social utslagning, unga människor på drift, öppen och ogenerad narkotikahandel, kriminella nätverk och våldsbejakande religiös extremism.

Man har inofficiellt börjat tala om dessa områden i termer av ”no go”-zoner. Normal säkerhet och trygghet kan längre inte garanteras. Brandkårs- och ambulanspersonal attackeras som vore det fientliga trupper, liksom polismakten vilken har fått svårare och svårare att fullgöra sitt uppdrag.

Sista månaderna har också Linköpings Ryd hamnat i ett icke-smickrade fokus. Återkommande bilbränder, rån och överfall har inte minst fått det stora antalet studenter som bor i stadsdelen att regera med rädsla och ilska.

Politiskt må det störa den rosiga ”feel good”-bilden av Linköping, där allt i grunden är så fint och bra. Men sånt får aldrig bli en ursäkt till att fly undan och sticka huvudet i sanden. Utan ordning finns ingen frihet.

Gangsterproblematiken i såväl Linköping som Norrköping och i andra svenska städer måste tydligt adresseras och åtgärdas. Politiker och myndigheter har en ovillkorlig skyldighet att skydda hederliga medborgares liv och egendom.

Inte en fläck av svenskt territorium får hamna i laglöshetens utmarker. Utmaningar mot våldsmonopolet ska mötas hårt, effektivt och snabbt som blixten.

Vad detta handlar om rör samhällskontraktets självaste kärna och fundament, varpå allt annat vilar. Prioritera, sätt fart, återställ lagen! Varför ska det ens behöva sägas?