Vad göra som landlocked i Linköping över helgen? Tja, substitut som cognac och Saltkråkan får väl funka. Coolast i serien (förutom Ulf Björlins modernistiska musik) är självklart den ständigt omsvärmade Malin, som framstår så Grace Kelly-ordentlig men som – på riktigt – strulat med Steve McQueen. Det är Respect!
Malin med Porsche 917 i McQueens klassiska kultrulle Le Mans (1971).
Skrivit i Corren 6/5:
Det är 30 år sedan Sverige fick sin första satellit i rymden. Den 2 februari 1986 sköts Viking upp med en Ariane 1-raket från Kourou i Franska Guyana. Uppdraget var att utforska processerna i jordens magnetosfär som skapar norrskenet, detta himlavalvets spektakulära skådespel som alltid trollbundit mänskligheten.
Viking var i drift under drygt ett år, projektet blev en stor framgång. Ingenjörsnationen Sverige visade på allvar att vi hade förmågan till den spjutspetsteknologi som rymdens erövring kräver. Var tillverkades Viking? I Linköping, förstås.
Satelliten konstruerades av Saab Space, numera heter företaget Ruag Space. Bolaget är världsledande på att utveckla och sätta samman separationssystem till satellituppskjutningar. Bland annat används tekniken i den senaste versionen av Ariane (nr 5) som idag dominerar den kommersiella marknaden.
Och här snackar vi sannerligen en tillväxtbransch. Inga tecken tyder på avmattning i den ständigt ökande efterfrågan på att få upp rymdbaserade kommunikationsplattformar för TV, mobiltelefoni, navigation och så vidare. Djärvare projekt av annat slag väntar runt hörnet.
Enskilda entreprenörer och riskkapitalister investerar för att öppna rymden inte bara för reguljär turism, utan även för kommersiell gruvdrift på månen och i asteroidbältet. Det låter som science fiction, men kan vara verklighet snabbare än vi tror. En av dessa privata rymdpionjärer är Elon Musk, mannen bakom elbilen Tesla, ni vet.
Utanför Los Angeles tillverkar hans företag Space X raketer som gjort uppskjutningar av satelliter och annan nyttolast mycket billigare. En av leverantörerna till Space X är Ruag. Visst är det häftigt? Linköpings fina traditioner på flygets område har nått en ny topp, måste man säga.
Och varför hymla med det? Ingen som i fortsättningen passerar stan ska kunna undgå vilken spännande verksamhet som sker i dessa trakter. Den 12 maj blir det pampig invigning av en tio meter hög Ariane 5-modell som precis rests vid riksväg 35. Snyggt tänkt marknadsföringsidé, som konkret synliggör att vår kommun tagit konkurrenskraftig plats på rymdkartan och fortsätter att ligga i teknisk framkant.
”Jag, är inte rädd att flyga / Jag, för ovanför molnen står himlen på glänt”, sjunger Ted Gärdestad i låten Satellit. Det är Linköping det!
Childe Hassam, 1904.
När jag kysser havet
Är jag tätt intill det verkliga
När jag kysser havet
Blir jag uppfylld av det märkliga
I att finnas till
Och allt jag vill
Är att leva, låta leva livet ut.
– Ulf Lundell
Skrivit i Corren 4/5:
Skolans nya betygssystem – som knappt har fem år på nacken – håller inte måttet. Eleverna klarar inte tröskeln till högre betygsnivåer, tydligare kunskapskrav behövs, et cetra, därför aviserar Skolverket nya justeringar.
Värdebeständigheten av de olika betygssystem och betygsskalor som svensk skola begåvats med sedan 60-talet lämnar uppenbarligen en del övrigt att önska. En mycket generös bedömning får väl bli ett klassiskt BC (icke fullt godkänt), enligt de gamla läroverkens sjugradiga bokstavsskala.
Betygsdribblandet är bara ett, om ack så typiskt, utslag av det kroniska klåfingeri till politiserad reformiver som utbildningsväsendet genomgått efter att pekpinne, kateder och studentexamen med censorer utmönstrades. Nyss var det MP-språkröret Gustav Fridolin som lovade att fixa skolan på 100 dagar.
Istället har han som utbildningsminister ordnat sånt kaos på sitt eget departement att det närmast upphört att fungera, avslöjade Dagens Industri 29/4. Denna handlingsförlamning borde kanske både välkomnas och permanentas.
Skolan har sönderåtgärdats tillräckligt av ideologirusiga politruker. Deras samlade ansträngningar kan inte ges annat än ett solklart tidlöst C i läroverksbetyg när man ser resultatet. Det lavinartade kunskapsraset för svenska elever i internationella mätningar kan ju inte vara obekant för någon.
Men det behövs inget trolleri för att rädda situationen.
Roten till förfallet, vilket bland andra den flitiga skoldebattören och Lundaprofessorn Inger Enkvist påpekat, är det tunga arvet av 60-talets radikala pedagogiska modeidéer. Lärarens auktoritet, liksom fokuset på traditionella ämneskunskaper, läsning och beprövade bildningsideal, ansågs förlegat och reaktionärt.
Barnens personliga kreativitet riskerade att hämmas allvarligt av sånt otyg. Alternativet lät förföriskt vackert.
Friare, gladare, mer solidariska och kritiska unga medborgare skulle formas genom att sätta eleverna i självklart centrum och låta dem bli medskapare av sin egen utbildning. En skola som i huvudsak erfarenhetsmässigt klaffade, ersattes av något som bäst kan beskrivas likt en förvirrad vandring in på okänt territorium.
Det räcker nu. Inga fler progressiva experiment och löften om politiska mirakelkurer. Låt bara skolan återvända till ruta A som i berömlig och håll tassarna borta.
James Wilson Morrice, 1901.
Alexei & Sergei Tkachev, 1957-1960.
Albert N Benois, 1915.
Skrivit i Corren 3/5:
Vill ni se en klyfta som börjar likna Grand Canyon? Spana in svensk arbetsmarknad. Sysselsättningsgraden är god för människor med hög kunskapsnivå. Kontrasten är slående till människor med lägre, eller knappt någon, utbildningsnivå.
Och problemet växer med senare tids stora flyktinginvandring. Kunskapslyftningar på traditionellt politiskt vis ter sig som en allt trubbigare, för att inte säga hopplös, patentlösning.
Drastiskt uttryckt: hur realistiskt är det att skola in en medelålders analfabet från Afghanistan till framgångsrik konkurrensmässighet på en starkt kompetens- och produktivitetsdriven arbetsmarknad med dryga ingångslöner?
Vi kommer att få en tickande utanförskapsbomb utan motstycke om inga andra idéer finns i den politiska verktygslådan. Stefan Löfven lanserade faktiskt en sådan idé under sitt förstamajtal i Göteborg.
Han vill att de statliga myndigheterna ska ta fram 5000 beredskapsjobb av enklare karaktär till år 2020. Lönen ska vara avtalsmässig och jobben ska tidsbegränsas till max två år. Statsministern erkände frankt otillräckligheten i sitt förslag.
”Men det här visar att staten går före. Sen kan privata företag, kommuner, landsting och civilsamhälle göra samma sak. Där finns också många enkla arbetsuppgifter som måste utföras”, talade Löfven.
Visst, i princip finns hur många enkla jobb som helst, som nästan vem som helst kan utföra. Om man låter strikt marknadsmässighet råda. Fast sådan är inte verkligheten i Sverige, som ligger i EU-botten när det gäller andelen enklare jobb. Löfvens förhoppning om att övriga arbetsgivare ska haka på hans statliga beredskapssatsning lär garanterat krascha mot hälleberget, såvida inte han är beredd till radikala strukturella reformer.
Förutom att skatten på arbetade människors inkomster är extrem, är arbetsmarknaden hårt reglerad genom en stelbent arbetsrättslagstiftning och fackliga kollektivavtal som prissätter bort jobben som Löfven efterlyser. Sämre kvalificerade personer straffas ut då arbetskostnaden inte står i paritet med deras lägre produktivitet.
Och hur ska människor i Sverige kunna leva drägligt, betala hyra och mat, om vi ändå släpper loss en låglönemarknad till sysselsättningens fromma? Antingen får politikerna kompensera med bidrag eller sänka det generella skattetrycket.
Onekligen en utmaning att bita i.
Skrivit i Corren 2/5:
Under den amerikanska presidentvalskampanjen 1964 sammanfattade det republikanska partiets kandidat Barry Goldwater sitt budskap i fyra trossatser:
1) Att varje människa är ansvarig för sina egna handlingar.
2) Att varje människa är bäst på att bedöma och välja sin egen välfärd.
3) Att varje människa har ett individuellt samvete och en moralkodex att upprätthålla.
4) Att varje människa är bror (eller syster) till varje annan människa.
Svårare än så borde det inte vara. Ungefär som lagen lyder i Kamomilla stad, tolkad i överkonstapel Bastians visa: ”Man ska inte plåga andra, man skall alltid bjuda till, men för övrigt kan man göra vad man vill.”
Men på 60-talet tillhörde tidsandan ännu demokraten Lyndon B Johnson och hans brett svepande statsinterventionistiska politik. Goldwater förlorade stort, dock lade han grunden till vad som senare blev Reaganårens liberalkonservativa revolution. Som någon sade: rösträkningen startade 1964 och slutade inte förrän 1980.
Är det en helt omöjlig tanke att något svenskt parti kan föda fram en ledare med en samhällsfilosofi likt Goldwaters? För tillfället, ja. Vi är fortfarande fast i vår blågula motsvarighet till Johnsons ”Great Society”. Men det rör på sig.
I en nyutkommen SCB-rapport, Flytande väljare, skriver statsvetarprofessorn Henrik Oscarsson:
”Klassröstningen – väljarnas benägenhet att låta klass och yrkesposition väga tungt i sina röstningsbeslut – har minskat dramatiskt sedan 1950-talet. I samband med 2014 års val bekände endast 27 procent av väljarna sig till ett specifikt politiskt parti. Motsvarande andel vid 1968 års val var 65 procent. De svagt partiidentifierade, ombytliga, självständiga och individualiserade väljarna sätter en tydlig prägel på svenskt politiskt liv.”
Detta kommer rimligen att få konsekvenser. Nu har vi den svagaste regeringen i mannaminne, som för en vilsen och daterad vänsterpolitik. Samtidigt bleknar den borgerliga oppositionen in i tapen. Den gamla överpolitiserade ordningens styre börjar erodera.
Förtroendet för partierna faller. Systemet kan inte leverera som förr, trots skyhöga skatter. De grandiosa löftena att lösa problem på snart sagt samtliga samhällslivets områden ter sig allt ihåligare.
Det kan framöver ge ytterligare vind i seglen åt populistiska missnöjeskrafter i stil med SD. Eller skapa en gynnsammare jordmån – om någon tar chansen – för ett program som begränsar sig till den upplysta, humanistiska frihetstraditionen av Goldwaters märke: där folket ses som vuxna och myndiga människor, kapabla att som jagets kapten ta eget ansvar, söka efter lycka på egna villkor och forma det egna ödet.
I grund och botten är ju det vad Goldwaters fyra trossatser handlar om.
Precis som vi en dag flyttar från våra föräldrahem och går ut i livet som självständiga varelser, borde vi vara mogna att lämna folkhemmet och våra beskyddande partipolitiska målsmän bakom oss. Inga konstigheter, egentligen. Som Barry Goldwaters slogan löd 1964: ”In your heart you know he’s right”.
Om vi vågar förlita oss på den känslan, är kompassriktningen för den nya svenska modellen en gemenskap liknande Kamomilla stad. Om inte, finns risken att fältet lämnas öppet åt rövarna Kasper, Jesper och Jonatan att ta över ruljansen.
Christian Dahlgrens Blogg 