Ur förflutenhetens skugga

Publicerad den av
Svara

Peter Luthersson Förlorare

I den sena majnatten ligger jag och läser Peter Lutherssons lärda, fängslande, vemodiga bok Förlorare. Den handlar om författare som Karen Blixen, Thomas Mann, Robert Louis Stevenson, Antoine de Saint-Exupéry, Stefan Zweig.

Samtliga verksamma i traditionen innan de litterära modernisterna och totalitarismens ideologiberusning – alla besjälade av vad Luthersson kallar 1800-talets etos: idealism, hederlighet, äventyrlighet, tron på människans värde och värdighet. Han skriver:

Företrädarna för 1800-talets etos startar gärna vid individen och i sådana egenskaper som en individ bör förvärva, påbjuder inte uppslutning kring någon bestämd ideologi eller oomkullrunkerlig politisk eller religiös uppsättning av dogmer, sätter inte sin lit till kollektivet som kollektiv. En personlighets- och uppförandekodex eller en livshållning framträder som avgörande…

Grundpelarna är ungefär följande: Privilegier förpliktigar. Dygd och goda seder ska eftersträvas. Falskhet och fåfänga är förkastligt. En privilegierad har att iaktta ”en viss ärbar måttfullhet”, bör vara vidsynt och i sitt uppträdande behaglig. Bildning är påbjuden, likaså tapperhet. (sid 252-53)

Synd att 1900-talet vann.

Återaktuell Kipling: We and They

Publicerad den av
Svara

Collier 1891 Rudyard Kipling

Father, Mother, and Me 
Sister and Auntie say
All the people like us are We,
And every one else is They.
And They live over the sea,
While We live over the way, 
But – would you believe it? – They look upon We 
As only a sort of They!

We eat pork and beef 
With cow-horn-handled knives.
They who gobble Their rice off a leaf, 
Are horrified out of Their lives;
And They who live up a tree,
And feast on grubs and clay,
(Isn’t it scandalous?) look upon We
As a simply disgusting They!

We shoot birds with a gun.
They stick lions with spears.
Their full-dress is un-.
We dress up to Our ears.
They like Their friends for tea.
We like Our friends to stay;
And, after all that, They look upon We 
As an utterly ignorant They!

We eat kitcheny food.
We have doors that latch.
They drink milk or blood,
Under an open thatch.
We have Doctors to fee.
They have Wizards to pay. 
And (impudent heathen!) They look upon We 
As a quite impossible They!

All good people agree, 
And all good people say,
All nice people, like Us, are We
And every one else is They:
But if you cross over the sea,
Instead of over the way,
You may end by (think of it!) looking on We
As only a sort of They!

– Rudyard Kipling, 1865-1936.

Brexit the Movie

Publicerad den av
Svara

En även ur liberalt svenskt perspektiv se- och tänkvärd film, som frihetligt pläderar för Brexitlinjen i brittiska folkomröstningen den 23 juni. Nödvändigtvis är det inte en lysande idé att Storbritannien lämnar EU. 

Samtidigt kan man fråga sig vad som behövs för att bryta Brysseladelns förskansning bakom osunda maktstrukturer, överpolitiseringen som korrumperar den europeiska gemenskapstanken och regleringsblockerandet av en tillväxtvänligare marknadsekonomi.

Partistmegalomanin, en diagnos

Publicerad den av
Svara

Johan Hakelius

Som jag alltid påpekar för vänner inom partipolitiken, begår de ett gravt misstag när de förutsätter att vettiga människor har minsta intresse av vad de sysslar med. Partipolitik intresserar bara konstitutionellt grälsjuka med en oemotståndlig lust att lägga sig i det som inte angår dem. 

Mitt påpekande verkar märkligt nog aldrig få fäste hos partipolitikerna själva. Nästan ingen annan yrkesgrupp – inte husvagnsförsäljare, inte sotare, inte florister, inte traversförare – vidhåller på samma envisa sätt att allt de gör har något slags allmänintresse.

– Johan Hakelius, Enkelriktat, 2009.

Made in Linköping

Publicerad den av
Svara

Gripen modell Ä. Foto: Christian Dahlgren

Linköping är, bland annat, vida berömt för att ha tillverkat storheter som den fredsivrande humanisten Tage Danielsson och det militära stridsflygplanet Gripen – nyligen presenterad i vässad E-upplaga. Vad få kanske vet är att Gripen även har funnits i en tidig velocipedversion. Huruvida Försvarsmakten använde denna pedal-Jas till cykeltolkning av värnpliktiga bassar är dock i skrivande stund oklart. 

Inget parti visar nåd

Publicerad den av
Svara

Tanka bensin

Skrivit i Corren 27/5:Corren.

Står du och svär vid macken igen? Ja, det är dyrt att fylla tanken till bilen. Men skyll inte hålen i plånboken på marknaden. Hade den fått råda vore din kassa betydligt stadigare.

Boven i drivmedelsdramat sitter på annat håll. Mer än 60 procent av vad du betalar per liter bensin är nämligen politikerpengar, det vill säga skatt.

Och pålagan är fiffigt konstruerad för att mjölka ut mesta möjliga från dig som fordonsägare. Du tvingas inte bara pröjsa koldioxidskatt och energiskatt (vid årsskiftet höjdes den sistnämnda skatten igen, med 48 öre per liter bensin och 53 öre per liter diesel).

Ovanpå dessa skatter har politikerna även lagt skatt på själva konsumtionen, det som kallas moms. Det blir alltså skatt på skatten. Vad brukar sådan orimlig kostnadssättning kallas i andra sammanhang? Pröva ett ord på fem bokstäver: ocker. Men det stannar inte vid detta.

Våra folkvalda har uppfunnit ännu ett statligt inkomstmaximerande trix. Drivmedelsskatterna kommer framöver att räknas upp årligen med två procentenheter över konsumentprisindex. Det sker helt automatiskt, utan att nya riksdagsbeslut behöver tas.

För oss bilåkande människor i civilsamhället betyder det att hålen i våra plånböcker bara grävs djupare och djupare över tid. Inom blott några år kommer Sverige att ha de internationellt värsta drivmedelsskatterna. Redan idag står pålagorna inte i någon som helst vettig proportion till vad bilismen kräver i exempelvis vägslitage och utsläpp.

Statens väg- och transportforskningsinstitut visade i en rapport från 2014 att biltrafiken länge överbeskattats, kostnaden som bilisterna betalar är dubbelt upp än vad som är motiverat strikt miljömässigt och samhällsekonomiskt.

Den individuella rörlighet som bilen möjliggör har en enorm betydelse för hur vi kan bo, arbeta, handla och socialt interagera med varandra. Det är en frihetsmaskin som främjar personligt oberoende, ökad livskvalitet och ekonomisk tillväxt. Det gäller såväl på landsorten som i städerna.

Men detta är, de facto, inte politiskt comme il faut. Drabbade medborgare har inget parti att vända sig till, då partiväsendet gällande drivmedelsskatterna fungerar som en kartell. Rösta rött eller blått, det är likgiltigt.

Minns vad Magdalena Andersson (S) sa i valrörelsen: ”Det är jättedyrt att tanka bensin som det är, vi ser inget behov av att höja bensinskatten” (Expressen 17/8 2014). Sedan blev hon finansminister och väljarna blåstes all världens väg.

Icke-regeringen Löfven

Publicerad den av
Svara

Löfven

Skrivit i Corren 26/5:Corren.

Regeringen har plågats av skandalkaoset i MP, deppiga opinionssiffror, oklarhet kring den politiska kursen och allmän kraftlöshet i de brännande frågor som plågar Sverige.

Varför fungerar polisen så illa?

Varför saknas ett försvar som kan trygga riket i en orolig tid?

Varför blir det aldrig rätsida på skolan?

Hur ska integrationen fixas när flyktingströmmen får de offentliga systemen att knaka?

Hur ska människor med lägre kompetens ges möjlighet till egen försörjning på en arbetsmarknad av utpräglad högtröskelkaraktär?

Hur ska den djupa bostadskrisen mötas?

Svaren har förlorat sig i retoriska luftpastejer. Således är det inte mycket valuta svenska folket får för skattepengarna som avlönar landets politiska ledning. Vilket också är en form av slöseri med offentliga medel.

När Stefan Löfven bildade sin regering 2014 fylldes den mestadels av amatörmässiga statsråd. Kaka söker maka, skulle man kunna säga. Själv var ju även han påfallande grön i sammanhanget. En mer otränad statsminister har Sverige aldrig haft.

Knappast idealiskt i dessa dagar av tuffa utmaningar, och handlaget att hantera dem har blivit därefter.

Halvvägs genom mandatperioden möblerar så Löfven om i ministären. Men djärva grepp som åtminstone kunnat ge regeringen en gnutta större stjärnglans fick han inte till. Upplösning av det olyckliga äktenskapet mellan S och MP blev det inte heller.

Den som seriöst tror att onsdagens pressträff med presentation av Löfvens omsvetsade regeringsupplaga markerar den offensiva nystart Sverige behöver, kan väl räcka upp handen.

Ta det akuta läget på den dysfunktionella bostadsmarknaden, som fallit på förre MP-språkrörets Peter Erikssons lott. Löfven låter meddela att han och Eriksson ska ”kalla till oss representanter för bostadssektorn för att se vilka hinder som finns för byggandet”. Som om dessa i årtal utredda och över trötthetens gräns debatterade hinder vore terra incognita!

Eller ta näringsminister Mikael Damberg som fortsättningsvis ska fokusera på skapandet av enkla jobb i näringslivet. Hur ska dessa trollas fram utan de liberaliserande strukturreformer som S och LO hittills skytt likt pesten?

Om denna vattentrampande regering ändå vore klädsam nog att avstå från att kräva oss på löneersättning för problemlösandet den inte utför.

KISS – föräldrarnas fasa!

Publicerad den av
Svara

KISS

Skrivit i Corren 25/5:Corren.

Subkulturer är skojigt. Som hårdrock. Numera mainstream, rena familjeunderhållningen. Se på succéfestivalen Sweden Rock i Blekinge, dit mängder av besökare i alla åldrar flockas varje sommar för att mysa till skrikande gitarrer och dånande trummor. Picknick och heavy metal, vad kan vara trevligare när solen skiner?

Fast ack, det fanns en epok när hårdrocken var jättehemsk – av vuxenvärlden närmast betraktad som en slags musikalisk nazism med självaste Belsebub som dirigent. Det kanske är svårt att tro, men på 70-talet var moralpaniken över ungdomens entusiasm för skränig populärmusik i nivå med tidigare decenniers hets mot den då senaste orkesterflugan från USA:

”Vad är jazz? …en vidrig korsningsprodukt av depraverad judementalitet och primitiv negerfröjd, en andlig pest, som förgiftar de friska källsprången i våra nordiska själar”, dundrade lektor Erik Walles i stridsskriften Jazzen anfaller (1946).

När den amerikanska hårdrockgruppen KISS kom till Sverige för första gången, det är precis 40 år sedan, var tongångarna inte mindre indignerade. Gissa om det blev liv i luckan! De sminkade medlemmarna och deras eldfängda scenshow drabbade vårt fosterland med besked. En hög pressklipp från turnévändan den 25-30 maj 1976 säger det mesta.

Expressen: ”KISS har inget som helst med musik att göra… KISS, och allt vad gruppen står för i fråga om undertryckta aggressioner och lekar med våld och fascism, stinker”.

Dagens Nyheter: ”KISS spekulerar i den kvävda ilska som finns hos publiken och den eventuella lusten att slåss… KISS framträdande fungerar som våldspornografi”.

Sydsvenskan: ”KISS är en uppreklamerad grupp, en kvartett som via tvivelaktiga PR-människor lockar folk i de lägre tonåren till våld, perversiteter”.

Svenska Dagbladet: ”Föräldrarnas fasa… Deras hämningslösa utnyttjande av våldsromantiken är motbjudande”.

Under rubriken ”En orgie i nazism, blod, våld och skräck” lät Aftonbladet intervjua en bekymrad psykolog som förklarade: ”För osäkra, labila ungdomar är det definitivt inte bra… De flesta växer ifrån monstertidningar och grupper som KISS. Men sådana saker fördröjer mognaden”.

Demoniseringen av KISS (att två medlemmar var judar hindrade inte de frekventa nazianklagelserna) var typiskt för rådande klimat. Från officiellt håll var attityden mot elgitarrer, Marshallstackar och den kommersiella nöjesindustrin tämligen vissen.

”Högtalarmusiken med sitt väldiga sortiment… försätter lyssnarna i en situation som inte från alla synpunkter är önskvärd; den fjärmar och passiviserar honom”, hette det exempelvis varnande i Folkpartiets program En liberal kultursyn (1970).

Hårdrockens förkastlighet blev till och med belagt vetenskapligt. Det var en lömsk uttrycksform som ”direkt eller indirekt ligger i händerna på en profithungrig hydra, en hydra som propagerar för flykt från verkligheten in i våldets och barbariets värld”. Detta enligt Jan Ling, professor i musikvetenskap vid Göteborgs universitet, i boken Musik på löpande band som Statens ungdomsråd gav ut för skattepengar 1979.

Sveriges förmyndarindustriella komplex var inte riktigt klokt på den tiden. Lyckligtvis har vi alla – trots KISS ihållande publikframgångar på våra breddgrader – blivit mycket mognare, lugnare och förståndigare nu. Inte sant?