Time takes a cigarette, puts it in your mouth
You pull on your finger, then another finger, then your cigarette
The wall-to-wall is calling, it lingers, then you forget
Ohh how how how, you’re a rock ‘n’ roll suicide
– David Bowie, 1972.
Skrivit i Corren 16/5:
Tecknarkonstens häftigaste naivist: Jan Lööf. En mytisk figur som man ibland undrar om han verkligen finns. Men det gör han. Promise!
Fotot till denna text plåtade jag själv i november 2011 vid en vernissage på Söder i Stockholm. Jan Lööf gjorde ett av sina sällsynta publika framträdanden och ställde ut bilder som många bidrog till att forma mitt eget barndomsuniversum under 70-talet.
Serierna Felix och Ville, bilderböcker som Sagan om det röda äpplet… Egenartat skruvade berättelser, tecknade i en detaljrik fascinerande stil med ett märkligt oemotståndligt sug som gjorde underverk för fantasin.
Värdet att få ta del av verk som dessa ligger bortom vad som kan mätas, vägas och prissättas. Jag hade nog aldrig blivit den ivrige kulturkonsument som jag senare blev, utan grunden som Jan Lööf skapade i mina unga år. Skolan låg i lä i jämförelse.
Han trollade lekfullt fram en värld som gav en lustfylld aptit på att upptäcka fler, vidga tillvaron och låta själen ta språng. Förstå vad riktigt bra barnkultur kan betyda!
När jag blev lite äldre brukade jag fundera på vem denne Lööf egentligen var. Likt alter egot Bertil Enstöring i Skrotnisse och hans vänner höll han noga distansen till offentligheten, värnade sin integritet, bodde någonstans i mycket avlägsna trakter.
Informationen var frustrerande knapphändig och svår att få fram (detta var långt innan man kunde googla hela tillvaron). Och så fick jag till slut möta honom. Det var en stor dag för mig, alltså. Men vad säger man i ett sånt läge? Tack för allt?
Jag nöjde mig med konstaterandet att Jan Lööf faktiskt existerade i levande livet, bad att få ta ett fotografi som bevis. För säkerhets skull tog jag honom i hand också. Han garvade. Verkade väldigt schysst och avslappad. Jag kollade på utställningen, gick därifrån. Det räckte. Mer än väl. En stund av varm lycka.
Men vad är det nu för bottenlöst korkade stollar som hotar med censur av hans böcker? Nyligen briserade uppgiften att förlaget Bonnier Carlsen önskat sudda och ändra i Jan Lööfs klassiker Morfar är sjörövare och Ta fast Fabian.
De skulle nämligen innehålla förgripliga bilder som förmedlar ”stereotypa” uppfattningar om andra kulturer. Teckna om, teckna nytt, teckna rätt och politiskt korrekt. Så ska förlagets räddhågade uppmaning till Jan Lööf varit. Annars blir det inga fler upplagor av böckerna.
Jag trodde först att inte det kunde vara sant. Vissa vuxna i maktpositioner är tydligen långt dummare än minsta barn. Förlåt dem, ty de veta icke vad de göra.
Tidigare har vi sett hur tidsandans fyrkantiga inkvisitorer fört bland andra Pippi Långstrump, Tintin, Ture Sventon och Barna Hedenhös till samma anklagelsebänk. Vad är det för land där man börjar ansa kulturyttringar, går på pekpinnekorståg genom det skönlitterära arvet och kräver trendkänsliga retuscheringar enligt politiserade smakdomares förnumstiga moralkakenormer?
Det är ett land utan respekt och uppskattning av den fria konsten, där tilltron saknas till barnens och föräldrarnas förmåga att tänka själva. Det är ett land där fantasin sätts i ideologiska bojor och där syret inte längre finns för spännande magiker av Jan Lööfs antikonformistiska kaliber.
Vem kan stå ut och trivas i detta rike mer än Skrotnisses och Bertil Enstörings nemesis, byråkraten Ture Björkman?
Dagens antikfynd från shoppingrundan. Dunlop Court Star. Made in England. 1965. Slå en dödande backhandcross med den om du kan! Ärtrör mot nutidens grejer. Dock. Det är ändå nått lätt berusande coolt, Brideshead Revisited och Dry Martiniaktigt över den vita sportens originalracketar från den klassiska eran. Every home should have one. Or two.
Those holding the power – the prime ministers who lead the government when their party achieves a parliamentary majority – come and go with the vagaries of election, while the Queen endures as head of state. She lacks the power to govern, but she has a sort of negative power. Because she is there, no prime minister can be number one.
“She makes a dictatorship more difficult, she makes military coups more difficult, rule by decree more difficult,” said Robert Gascoyne-Cecil, the 7th Marquess of Salisbury, a Conservative politician and former leader of the House of Lords. “It is more difficult because she occupies space, and due process must be followed.”
– Sally Bedell Smith, Elisabeth the Queen. The Life of a Modern Monarch, 2012.
Jag är övertygad om att intelligenta, utbildade och belästa engelsmän varken är vänster eller höger, utan är uttråkade av politik och betraktar alla politiker med förakt. Det är min politiska bekännelse, i den mån jag har någon.
– Auberon Waugh, journalist, 1939-2001.
Jag har aldrig röstat i ett parlamentsval. Jag tänker inte rösta i år. Jag kommer aldrig att rösta om inte en moralisk eller religiös fråga står på spel (såsom förbud mot katolska skolor). Storbritannien är inte en demokrati. Alla makt kommer från kronan. Domare, anglikanska biskopar, soldater, matroser, ambassadörer, hovpoeten, brevbäraren och i synnerhet ministrar finns tack vare monarkens vilja.
Under de senaste trehundra åren, särskilt under de senaste hundra, har kronan anammat vad som för mig framstår som en mycket riskabel process för att välja sina rådgivare: allmänna val… Genom att tillskansa sig suveränitet har folken i många civiliserade länder ådragit sig en rastlös och frustrerad känsla av ansvar, som står i vägen för deras rätta arbete att förtjäna sitt uppehälle och utbilda sina barn… Jag har ingen ambition att rådge min monark i hennes val av tjänstefolk.
– Evelyn Waugh, författare, 1903-1966.
Call not the royal Swede unfortunate
Who never did to Fortune bend the knee;
Who slighted fear,—rejected steadfastly
Temptation; and whose kingly name and state
Have “perished by his choice, and not his fate!”
Hence lives He, to his inner self endeared;
And hence, wherever virtue is revered,
He sits a more exalted Potentate,
Throned in the hearts of men. Should Heaven ordain
That this great Servant of a righteous cause
Must still have sad or vexing thoughts to endure,
Yet may a sympathizing spirit pause,
Admonished by these truths, and quench all pain
In thankful joy and gratulation pure.
– William Wordsworth om Gustav IV Adolf (ur Shorter Poems 1807–1820).
Skrivit i Corren 13/5:
Skåda Gustav IV Adolf i konstnären Johann Baptist von Lampis porträtt! Har han inte drag av Oscar Wilde? Kunde han inte varit medlem i ett engelskt popband under 80-talets New Romantics-våg?
Det borde göras en Hollywoodfilm om vår bortkuppade monark, han är ju urtypen för en tragisk romantisk antihjälte. Färgstarkt stoff att dramatisera saknas sannerligen inte. Från enväldig konung av Sverige till en förtida slags Jack Keroauc-figur; rastlöst på drift i Europa, luffare, sökare, mystiker. Vilken grej!
Gustav IV Adolf var kung när Napoleon härjade som värst och försökte lägga kontinenten under sin stövelklack. Till skillnad från många i det svenska etablissemanget, som beundrade Napoleons segertåg på slagfälten, avskydde Gustav IV Adolf den franske kejsaren och värnade istället förbindelserna med Storbritannien, Europas liberala bastion och Napoleons främste fiende.
När sedan Ryssland ville få med Sverige i den antibrittiska kontinentalblockaden och Gustav IV Adolf naturligtvis vägrat, gick ryska trupper in i Finland. Den östra rikshalvan förlorades och vem fick skulden? 1809 avsattes Gustav IV Adolf och skickades i landsflykt. De sista av sina närmare trettio kringirrande år kallade han sig överste Gustafsson, han dog 1837 på ett värdshus i Schweiz.
Knappast konstigt att flera diktare fängslats av detta öde. William Wordsworth hyllade honom som en principfast frihetsgestalt, så även Victor Hugo. Lars Forssell skrev en pjäs om Gustav IV Adolf, Galenpannan, som hade premiär på Dramaten 1964 med Georg Rydeberg i huvudrollen.
Exil, alienation och flyktingproblematik var centrala teman i Pär Rådströms författarskap. Vem passar då bättre att ta sig an än Gustav IV Adolf? Vilket också Rådström gjorde i sin kanske bästa roman Översten (1961).
I veckan var jag på besök i Norrköping. Mitt i stan ligger St Olai kyrka. Den bör ingen missa att titta in i. Ty snacka om historiens vingslag. I denna kyrka, den 3 april år 1800 prick, ägde Gustav IV Adolfs kröningsceremoni rum (det var kungens sätt att pika Stockholms politiska kretsar).
Dock tycks Norrköping inte vilja låtsas om nått. Minnestavla, eller liknande, över händelsen såg jag inte röken av. En vänlig kyrkoguide verkade mest bli besvärad när jag förde saken på tal. Han gav mig en infospäckad broschyr kring kyrkans historik, där nämndes kröningen blott hastigt i förbigående.
Lite senare pratade jag med en trevlig, bildad kvinna som till och med döpt båda sina barn i St Olai kyrka. Visste hon om kopplingen till kungen? Icke. Trist.
Tydligen vilar det gamla officiella arvet ännu tungt från statskuppens efterspel, då Gustav IV Adolf brännmärktes som en genant stolle och allt som påminde om honom skulle suddas ut. Det där borde dagens norrköpingsbor ge högaktningsfullt katten i.
Vore det inte fräckare att gå på tvärs mot 1809-traditionen och helt sonika adoptera honom? Den östgötska anknytningen blir inte sämre av att det var denne monark som gav klartecken till bygget av Göta kanal.
Så slå på trumman istället, var stolt över Gustav IV Adolf. Använd honom i marknadsföringen av Norrköping och länet. Ingen kung är mer fascinerande. Hans levnadsbana är en fantastisk berättelse som saknar motstycke i regentlängden. Det ska det självklart göras affär av. Kom igen!
St Olai kyrka i Norrköping där Gustav IV Adolf kröntes.
Skrivit i Corren 12/5:
Tidigare statsminister Göran Persson (S) sa en gång att han kunde lukta sig till opinionsläget. För detta uttalande fick han utstå visst hån av fåkunniga begabbare. Men Persson, som den kloke man han är, hade naturligtvis tagit lärdom av filosofen Friedrich Nietzsche:
”Vi kan inte ens föreställa oss i vilken utsträckning våra kroppsliga sinnen är viktiga och vilken kraft de besitter. Liksom vi inte har en aning om vilka oerhörda observationsinstrument de utgör. Till exempel näsan om vilken ingen filosof hittills talat med tillräcklig respekt och tacksamhet. Näsan utgör det mest känsliga instrument vi har tillgång till”.
Huvudkravet på en partiledare, tillika statsminister, torde vara givet. Denne måste ha näsa för politik. Har Stefan Löfven det? Frågan bör allvarligt ställas.
Halvvägs genom mandatperioden har han knappt ens fått styrfart på sin regering, som driver runt i en rödgrön dimbank utan varken begriplig uttalad kurs för färden, eller med någon klar förlöst befälsordning. Självfallet är det ingen avundsvärd sits för vem det vara månne att bedriva ett minoritetsstyre med svagt stöd i en riksdag som den nuvarande.
Det skulle behövts någon med Perssons näsa för att nosa upp lösningar, utgångar och möjligheter. Att Alliansen skyr alla försök att själva överta regeringsansvaret är talande.
Men riket måste likt förbannat rattas och tuffa utmaningar mötas. Politiken som de flesta av oss följer via medierna kan påminna om ett slags schackspel. Men insatserna som partierna spelar med är villkoren för människor av kött och blod ute i den högst reella verklighet som är samhällets.
Därför ligger det i allas intresse att vi åtminstone har en ministär i Rosenbad som hyggligt fungerar och inger någon slags respekt. Vad har vi nu?
Betrakta den osannolikt bisarra cirkus som Miljöpartiet har ställt till med. Förutom att S och MP är ett väsensskilt koalitionspar rent ideologiskt, har det blivit generande för Sverige som nation att ett sånt omoget och gränslöst gröngölingsparti släppts in i regeringskretsen. Inte undra på att Persson höll dörren låst.
Med olyckorna Mehmet Kaplans och Åsa Romsons sortier från statsrådstaburetterna är en regeringsombildning aviserad. Hur den utfaller blir rimligen kritisk för Socialdemokraternas chanser att rädda upp vad som räddas kan av landets styre innan nästa val. Att kicka iväg det politiskt, intellektuellt och moraliskt komprometterade blysänket MP förefaller då lika logiskt som nödvändigt. Fast räcker det?
Det är ändå Löfven som bär huvudansvaret för det kaosartade MP-samarbetet, en i partipolitiken vilset navigerande man, utan luktsinne att skriva hem om, snarare utklädd än iklädd en statsministerkostym han uppenbart inte fyller. Intrycket han ger är mer ömkansvärt än förtroendegivande. Så om det ska regeringsombildas, gör det ordentligt och byt ut honom.
Varför inte mot Peter Hultqvist? En stabil och rejäl gråsosse i bästa mening, med allt vad Löfven saknar i pondus, tydlighet och auktoritet. På sitt klingande trygga dalmål har han vunnit bred respekt som försvarsminister. Han har även, precis som Persson, mångårig verklighetsnära politisk erfarenhet som kommunalråd. Han förefaller, kort sagt, ha näsa.
Jag skulle lätt kunna sälja min obetydliga själ till vem det vara månne, om jag i utbyte fick förmågan att dikta lika lyriskt briljant som baronessan Karen Blixen. Kolla här bara inledningsraderna till novellen Samtal om natten i Köpenhamn (ur samlingen Sista berättelser – tack Antikvariatet i Norrköping!), är det inte så magiskt?
”Det regnade i Köpenhamn en novembernatt år 1767. Månen var uppe och långt in i andra kvarteret – då och då, när regnet gjorde ett uppehåll liksom mellan två verser i en oändlig lång visa, blev dess bleka, smärtsamt bakåtlutade mask synlig högt uppe på himlen bakom lager efter lager av välvande ärggröna dimmor. Så började regnet på nytt, månmasken drog sig tillbaka in i rymden och endast gatlyktorna och ett annat fönster skymtade i mörkret mellan husen som självlysande maneter på havets botten.”
Perfektion.
Skrivit i Corren 10/5:
Nytt på bokhandelsdiskarna är ett verkligt mastodontverk på över 1000 sidor, betitlat Svensk poesi (Albert Bonniers förlag). Här samlas i ett generöst urval utvecklingen av den svenska lyriska traditionen, från runstenarnas fantasieggande kärvhet till den bubblande diversiteten som ekar i samtida uttryck.
Det är en sann folkbildningsinsats som de ansvariga redaktörerna Daniel Möller och Niklas Schiöler gjort. Vågar man hoppas på att skolorna griper chansen att använda boken i sin undervisning?
I vår nyttofixerade epok kan man förstås undra varför någon behöver läsa Lasse Lucidor, Atterbom, Edith Södergran eller Biskop Thomas. Vad är poängen med att tugga i sig Rökstenens text från tidigt 800-tal? ”Rådde Tjodrik / den djärve, / sjökrigares hövding / över Reidhavets strand. / Nu sitter han rustad / på sin gotiska häst, / med skölden i rem / den främste av Märingar.”
Frågan behöver egentligen intet svar. Värdet ligger i sig självt. Nödvändigtvis blir ingen en bättre, godare människa av poesiläsning. Men antagligen en rikare och mindre tråkig sådan.
Att bredda den egna horisonten, skärpa möjlighetssinnet och bottna i vårt samhälles kulturhistoriska kontext ger tillvaron fler, färgstarkare dimensioner och sätter den individuella personligheten på tillväxt.
”Där varje offentligt beslut måste rättfärdigas efter måttstocken kollektiv vinning rubbar poesin dessa till synes självklara grundsatser, inte med hjälp av ideologi, utan genom sin blotta närvaro och sätt att vara, sitt förkroppsligande av tillstånd av längtan och lust”, skrev den amerikanska författaren och poeten Adrienne Rich.
Duger inte det argumentet, hör då hennes diktarkollega Birgitta Trotzig: ”Det finns ju folk som tycker att detta mjuka gräs, poesin, verkligen är hö, utklädsel och löjlighet – något som i varje fall inte kan tänkas ha någon betydelse för samhällens utveckling. Men den första verkliga sprickan i den stalinistiska muren var inte någon motideolog, utan Pasternaks trevande skimrande fragmentariska och på många sätt lyriska livsskildring i Doktor Zjivago.”
Ett fint komplement till antologin Svensk poesi är Lars Anders Johanssons skiva Renässans som vältjamat släppts ungefär samtidigt. Han är inte bara musiker och poet, utan även kulturansvarig på tankesmedjan Timbro och skrev nyligen en läsvärd Correnkrönika om det klassiska bildningsidealets betydelse.
På nämnda album har Lars Anders Johansson den goda smaken att lyfta fram Gustaf Fröding, Erik Axel Karlfeldt och Verner von Heidenstam i nytt ljus genom sång och ton. Jodå, deras poesi fungerar utmärkt även i musikalisk form.
Resultatet är mycket njutningsfullt, en välkommen återintroduktion av den litterära nittiotalistgenerationens främsta diktare som orättvist hamnade i skuggan när modernisterna tog över det kulturella fältet efter världskrigen. I synnerhet nedvärderingen av den en gång så uppburne Heidenstam har ju varit rent vettlös.
Varför inte i denna grönskande vårmånad pröva lite naturlyrisk morgongymnastik med Heidenstams Morgonen exempelvis: ”Redan hörde jag hanen gala. / Båten väntar oss vid dimmigt sund. / Räck mig kransar! Följ mig i den svala / sommargryningens första stund! / Solens snäcka flyter / gul i klippors midt. / Morgon, allt som bryter / lifvets ros är ditt.”
