Myndigheternas Titanic

Publicerad den av
Svara

titanic

Skrivit i Corren 16/1:Corren.

Räkna med att borgerligheten gör lag och ordning till en profilerad valfråga 2018. Polisens haveri är övertydligt, generande och mycket oroande. Statistiken talar sitt nattsvarta språk.

Samtidigt som brottsanmälningarna ökar, fortsätter polisens förmåga att lösa brotten minska. 2015 var antalet ärenden som redovisades till åklagare 161 505. Samma siffra 2016? 145 365.

Kräftgången i effektivitet går inte att dribbla bort. Ansvaret faller tungt på S/MP-regeringen och dess olyckligsaligt tillsatte rikspolischef Dan Eliasson.

Denna vecka är han kallad till krismöte hos inrikesminister Anders Ygeman (S) för att förklara sig och redovisa hur han tänkt att den långvarigt negativa utvecklingen ska vändas. Lycka till.

Ju närmare valet vi kommer, ju mer belastande blir Eliasson för regeringen. Missnöjet med honom inom kåren är stort, massor av poliser har slutat. Glasklart är att reformeringen av organisationen kapsejsat.

Konstigt vore det om inte Ygeman och hans statsrådskompisar svettas. En regering som fallerar i att sköta statens kärnuppgift – att skydda medborgarna från inre och yttre hot – förtjänar inget förtroende. Oppositionen gör helt rätt i att grilla de rödgröna makthavarna. Krafttag är nödvändiga.

Moderatledaren Anna Kinberg Batra har krävt att Eliasson sparkas. I fredags annonserade Liberalerna att en miljard skattekronor snabbt måste tillföras polisväsendet och att 2500 nya poliser anställs.

Men vänta lite… Har vi inte hört receptet med ökade resurser till polisen förr?

Inför maktskiftesvalet 2006 lovade Alliansen bättre lag och ordning än vad Göran Perssons S-regering hade mäktat med. Ökade resurser skulle det bli. Vilket det blev. 2006 fick polisen 17,2 miljarder kronor. Åtta år senare var siffran 21,1 miljarder. Men trots resurstillskott och fler anställda pekade effektivitetskurvan ohjälpligt nedåt.

Våren innan valet 2014 erkände Folkpartiets dåvarande rättspolitiske talesman Johan Pehrson: ”Vi har inte lyckats få tillräcklig kraftfull styrning… Vi utser polischefer och länspolischefer och de förväntas göra jobbet. Men vi har utsett fel personer”.

Förhoppningen sattes till den jättelika omorganiseringen av polismyndigheten i centralistisk riktning som Alliansen planerade och som sjösattes vid årsskiftet 2015. Fast vid det laget hette inte statsministern längre Fredrik Reinfeldt utan Stefan Löfven. Rikspolischefen Bengt Svenson ansågs förbrukad, missnöjet med honom kokade.

Istället utsågs Dan Eliasson till att implementera polisens omorganisering. Fel man på fel plats? Jovisst, uppenbart.

Men Alliansen hade tidigare själva inga problem med Eliassons ledaregenskaper. Under de borgerliga åren adlades han till chef för de svårskötta myndighetspastoraten Migrationsverket (2007) och Försäkringskassan (2011).

Ännu mera resurser? 2016 fick polisen 21,6 miljarder kronor av nuvarande regering. Ytterligare dryga 2 miljarder kronor har den utlovat för perioden 2017-2020. Nå, när får vi egentligen valuta för pengarna?

Den bittra sanningen är att poliskrisen beror på fundamentala missgrepp i förvaltningspolitiken samt djupa, inneboende systembrister.

Och partierna tycks ha förlorat kontrollen uppe på kommandobryggan. Åtgärder ropas ut till höger och vänster. Rodret lyder inte. Skeppet läcker. Isberget bara växer vid horisontlinjen. SOS?

Klart spår till Stockholm?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/1:Corren.

Vilket är det säkraste sättet att resa från Linköping till Stockholm, eller tvärtom? Utan tvekan: att ta den egna bilen. Då har man bäst kontroll över situationen, i synnerhet när handlar om viktiga möten, exempelvis i jobbet.

Tåget borde vara ett smidigt alternativ som har attraktiva konkurrensfördelar. Man stiger på vid den ena stationen inne i stadens centrum och kan kliva av på den andra stationen mitt i city. Inget strulande med dyra parkeringsplatser. Restiden kan utnyttjas för arbete, samtal, läsande, avkoppling.

Problemet är att denna restid erfarenhetsmässigt kan utsträckas till att bli betydligt längre än beräknat. Det är besvärande ofta som det inte är raka spåret och tåget går som tåget. Förseningar, lok och vagnar som går sönder, krånglande växlar, turer som plötsligen ställs in, irrande mellan perronger på jakt efter nästa hänvisande tåg, svävande besked, irriterande väntan.

Många är vi som vill älska att åka tåg, men den kärleken ställs på hårda prov i dagens Sverige.

När infrastrukturminister Anna Johansson bevistade Transportforum i Linköping, som ägde rum i veckan, talade hon om vikten av förbättrad kvalitet och ökade satsningar på underhåll i det befintliga järnvägsnätet. Det är bra. Och definitivt på tiden.

Hon slog också fast att Ostlänken måste byggas. Jättebra! Fast behöver det sägas? Projektet har väl redan fått grönt ljus?

Kanske är det jag som är lite dum, men vad händer egentligen med Ostlänken?

Byggstarten skulle ju vara fastställd till 2017. Det är nu det. Men om spaden ska sättas i backen, vet någon vilken banstandard det blir? Är inte det ganska väsentligt att det är klara papper på vid det här laget?

Den tidigare idén om höghastighetståg genom Sverige för hundratals miljarder skattekronor är det väl endast Miljöpartiet som varmt och ivrigt omhuldar numera (pengar existerar ändå inte).

Rimligen vore det alltså ekonomiskt vansinne och helt poänglöst att anlägga höghastighetsspår på Ostlänkens blotta femton mil mellan Järna och Linköping, om fortsättningen löper ut i luft och intet?

Apropå Linköping så vore det också fint att veta vilken lösning man tänker sig för dragningen genom vår stad. Eller blir den utanför, både och? Tunneln ska vi tydligen glömma, ty den har infrastrukturministern avskrivit som för dyr. Så vad är det som gäller?

Själv är jag nöjd och glad bara vi får snabba, trygga, pålitliga tåg till Stockholm. Det vore faktiskt ganska skönt att slippa ta bilen varenda gång.

Varsel

Publicerad den av
Svara

jag är en öken
större än öknarna framför
och bakom er
skrek  han till folkmassan
och ställde upp i valet
hälsades med jubel som en frälsare
vart han än drog fram

– Bruno K Öijer, ur Och natten viskade Annabel Lee, 2014.

Tidiga betyg är rätt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/1:Corren.

”Om betygen inte fanns, då kunde skolan bli en plats där man lär sig samarbeta och tänka själv och ta egna initiativ. Man kunde verkligen lära sig saker som man har glädje av hela livet, inte som nu lära in en massa saker för att få bra betyg… Gillar ni inte betyg i din klass, kan ni prata med läraren eller rektorn om att få bort dem”.

Detta förkunnade Kamratposten till sina unga läsare 1977. Så gick takterna då.

I grundskolans lägre årskurser försvann betygen snart helt – en process som började med läroplanen Lgr 69, signerad av en S-regering, och fortsatte med Lgr 80, signerad av en borgerlig regering. Var det klokt?

Den tanke som Kamratposten uttryckte var måhända vacker och typisk för tidsandan. Men naiv och förfelad.

Den snåla inställningen till betyg som morot för studier och mätare av kunskapsinhämtning var inte ”progressiv” – den bidrog till urholka utbildningskvaliteten, undergrävde skolans ställning som samhällets viktigaste jämlikhetsinstitution och utgjorde ett sabotage mot den meritokratiska idén.

Betyg är inte allena saliggörande förstås, och man kan diskutera hur optimala de egentligen är. Dock, när det kommer till kritan: vilket bättre och rättvisare instrument finns för att ge så många som möjligt – oavsett social bakgrund – ökade livschanser?

Vi bör vara tacksamma för att vindarna vänt igen. 2012 återförde Alliansregeringen betygen i årskurs 6 och nu kommer Skolverkets utvärdering. Föga förvånande har elevernas studiemotivation fått ett klart uppsving. Förvisso har stressen tilltagit. Det är å andra sidan naturligt.

Prestation kräver ansträngning, det finns inga gratisluncher – något som i sig är värdefullt att eleverna får insikt om och lär sig att hantera. Skolverket pekar även på att det blivit lättare att upptäcka elever som missar kunskapsmålen. Tyvärr får många av dessa sjätteklassare inte stödet de behöver.

Det är allvarligt, men det vore snurrigt att lasta betygen för det. Snarare visar det att skolans pedagogikansvariga också måste anstränga sig hårdare, så att svagare elever ges rätt till hjälp för att överkomma sina svårigheter. Allt annat är ett svek.

På försök ska betyg även återinföras i årskurs 4. Utmärkt. Ju tidigare, desto bättre.

När vi ännu hade en i huvudsak fungerande kunskapsskola, var det självklart med betyg redan från årskurs 1. Var det så himla knäppt?

”I wish he was over here”

Publicerad den av
Svara

Jag råkade en gång se Bengt Hallberg, jazzpianisten, vänta på grön gubbe vid ett övergångställe i Malmö. Det var precis utanför Triangeln. En distingerad äldre herre, i ljus skjorta och byxor, i ena handen höll han en brun portfölj – kanske med noter i, vad vet jag? Själv befann jag mig på andra sidan gatan, på väg åt ett annat håll och tänkte: ”Jaha, där är Bengt Hallberg”. Och promenerade vidare.

Nu, många år senare, fann jag en ljudfil av ett gammalt radioprogram på nätet. Det var Miles Davis som intervjuades i New York, runt 1955. Han börjar snacka om Bengt Hallberg, prisar honom som en fullkomligt suverän musiker. Få kan spela lika virtuost piano som Bengt Hallberg i det högre registret, det är mycket ovanligt. Säger Miles Davis – och väser med sin låga, raspiga whiskeyröst: ”I wish he was over here”.

1900-talets främste jazzinnovatör, den coolaste människan som vandrat på jorden, ultrahippa och extremt kräsne Miles Davis, säger alltså detta. Om Bengt Hallberg. Shit. Och jag har ju faktiskt sett Bengt Hallberg. Plötsligt känns det lite som att ha sett Miles Davis vid övergångstället. Synd bara att jag inte fattade det då.

bengt-hallberg

Tangenternas mästare. Bengt Hallberg, 1932-2013.

Vuxenansvar nu, tack!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/1:Corren.

Aristoteles, den grekiske filosofen, menade att naturen avskyr vakuum. Tomrum kunde inte finnas i världen, det måste fyllas. Krasst sett skulle man kunna säga att säkerhetspolitiken, i tillvaron där ännu inte den eviga fredens himmelrike materialiserat sig, fungerar ungefär på samma vis.

Om en stat lämnar walkover i försvaret av sitt territorium och sin nationella integritet, lämnas fältet öppet för en rivaliserande stat att dominera och diktera utvecklingen.

Verklighetens kalla realiteter föreskriver därför att makt måste mötas med motmakt, vilken alltid i sista hand sitter i gevärspipan (hur trist och hårt det än låter). Därav Mao Zedongs famöst cyniska, men historiskt korrekta iakttagelse: ”Varje land har en armé, sin egen eller någon annans”.

Vår situation är inte becksvart, men kan knappast heller kallas ljus. Ty i viss mån har den svenska nedrustningslinjen – inledd av S och fullföljd av Alliansregeringen – varit en inbjudan till ett upprustande, revanschistiskt och gränsföraktande Ryssland att fylla det blågula säkerhetspolitiska tomrummet i Östersjöregionen som blivit konsekvensen av vår ovilja till egna militära muskler.

Det äventyrar Sveriges frihet och oberoende, liksom det äventyrar våra grannländers som hamnat i ett mer utsatt läge relativt Ryssland när vi släppt garden och inte är att räkna med som bidragande ”motmaktsnation”.

Okej, det var en blunder i kubik som aldrig borde skett. Sverige intecknade sorglöst en framtid med lejon sovandes vid lammen. Idag står det kristallklart att den framtiden var blott en hägring, byggd på nonchalans och önsketänkande. De av partierna som är utan synd kan ju kasta första stenen.

Fast vad hjälper att älta det?

Nu gäller snarare att det demokratiska systemets representanter kan ta vuxenansvar för det uppkomna problemet och åtgärda de värsta bristerna i vårt lands militära förmåga. Precis som den borgerliga oppositionen kräver är ökade resurser nödvändiga.

Totalt hämtar den politiska sfären in runt 1790 miljarder årligen kronor i skatt. Det borde inte vara svårt för politiker av rätta virket att börja prioritera mellan de offentliga utgiftsområdena och förklara att värnet av statens kärna bör gå före exempelvis höjda barnbidrag. Underskatta inte väljarkårens intelligens därvidlag!

Samtidigt har faktiskt Stefan Löfven en poäng i sin kritik av oppositionspartiernas ”anslagsbingo” (även om lämpligheten i statsministerns uttryck kan diskuteras). Det räcker inte att tävla om vem som kan vara mest generös med skattemedel, hur resurserna smartast ska användas är också viktigt att redovisa.

Ska pengarna få bästa möjliga effekt måste försvarets ihåliga grundorganisation repareras och krisen i personalförsörjningen lösas (kanske genom återinförd värnplikt).

Inget är gjort i en handvändning, men kan utgången av årets Folk- och Försvarskonferens i Sälen bli starten på en konstruktiv, beslutsam partipolitisk tillnyktring skulle mycket vara vunnet. Bara signalen till omvärlden att Sverige inte längre vill vara ett vakuum vore värt åtskilligt.

There is a Happy Land

Publicerad den av
Svara

bowie

There is a happy land where only children live
They don’t have the time to learn the ways Of you sir, Mr. Grownup
There’s a special place in the rhubarb fields underneath the leaves
It’s a secret place and adults aren’t allowed there Mr. Grownup,
Go away sir…
Charlie Brown got’s half a crown, he’s gonna buy a kite

– David Bowie, 1967.

På randen av vulkanen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/1:Corren.

Hösten 2008 konkursade Lehman Brothers, Wall Streets fjärde största investeringsbank. Amerikanska staten vägrade täcka de enorma kreditförlusterna. Beskedet punkterade den globala finansbubblan. Många banker visade sig i likhet med Lehman Brothers ha spelat oerhört högt. Hur reagerade branschens insiders?

Dom hamstrade mat, tömde sina privata konton, köpte guld och förberedde sina familjer på evakuering till landsbygden. Systemkollapsen var millimeter bort.

Om detta skriver Joris Luyendijk i boken Simma med hajar (2015) som baseras på runt 200 intervjuer med bankfolk i London City, Europas ledande finansdistrikt. Apokalypsen undveks dock. Statliga livbojar till astronomiska belopp kastades ut för att rädda banksektorn.

Lärdomar? Enligt Joris Luyendijk inte många. Den kortsiktiga finansiella spekulationskulturen kvarstår, inga egentliga strukturreformer har skett.

Att vi var ytterst nära härdsmältan 2008 var såväl politikens som finanssektorns fel. Under Bill Clinton i Vita huset blev mantrat att alla amerikaner skulle äga sina hem, även de som normalt inte hade råd.

Statliga stimulanser perverterade bolånemarknaden med osunda krediter. Dessa packades om i komplicerade värdepappersinstrument, som slappt gavs toppbetyg av kreditvärderingsinstituten och finansvärldens handel rusade feberartat. Tills korthuset rasade. Värsta chocken då har glömts, nu är det fartblinda tider igen.

Centralbankerna trollar fram floder av fiat-pengar (statsvaluta utan koppling till reella värden) ur tomma intet. Det drivs minus- eller nollräntepolitik som dränker marknaden med snorbilliga krediter, vilka till stor del sugs upp av aktiebörserna och blåser på bostadspriserna.

Traditionellt sparande är en förlustaffär. Slösandet är satt i system. Dagens konjunktur bygger på en gigantisk form av ekonomisk doping.

OECD varnar för att många länder, däribland Sverige, har en orimligt överhettad fastighetsmarknad där ett prisfall kan slå väldigt hårt. ”Man kan inte bortse från att det finns en risk för en ny finanskris. Särskilt som den vi hade för snart tio år sedan föregicks av expansiv penningpolitik som användes till dåliga investeringar och konsumtion”, säger nationalekonomen Andreas Bergh (DN 3/1).

Det otäckt att tänka på vad en förstående krasch lär innebära. Konsekvenserna kan bli värre än förra gången. Hur hanterar vi det i så fall? Köper guld och bunkrar konserver som finanshöjdarna 2008?

Mer än några andra visste de ju vilken vulkan världen dansade på randen av – och gör så sorglöst åter.

Vardagsrevolution

Publicerad den av
Svara

Iphone 1

Lanseringen hade föregåtts av en lång tids ihärdiga rykten och spekulationer. Men den 9 januari 2007, på Macworld Conference & Expo i San Francisco, kunde äntligen Apples vd Steve Jobs presentera den färdiga skapelsen: en Iphone.

”Den nya mobiltelefonen är både en avancerad telefon, en bärbar dator med internetkommunikation och inbyggd webbläsare och en Ipod musik- och mediaspelare”, rapporterade Aftonbladet.

Ännu ett språng i teknikutvecklingen som förändrade allas vår tillvaro. Det är precis tio år sedan idag.