Hellre bättre vägar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/1:Corren.

Varför accepterar vi fartkameror? Minns hur det var i 90-talets början, när försöken med dessa plåtspioner längs vägarna introducerades. Upprördheten blev omfattande.

Det var inte ovanligt med regelrätta sabotage, kamerastolpar sågades ner av förgrymmade bilister. Men statsmakten gav sig inte och måste numera sägas ha vunnit.

Idag finns cirka 1500 automatiserade fartkameror riket runt och fler ska det bli, uppåt 2200 totalt och det slutar säkert inte där. I vårt eget län finns 67 stycken och tolv nya kommer under året. Vem protesterar?

Ytterst få och de betraktas ungefär som samma slags urspårade rättshaverister som gnäller över FRA-lagar, masslagaring av datainformation och andra tidigare kontroversiella – men snart stilla godtagna – ingrepp från statens svällande övervakningsapparat.

Frågan om det är vi som äger myndigheterna, eller om det i praktiken är myndigheterna som äger oss, är inget som längre anses viktigt att dryfta i den offentliga debatten. Det kan tyckas lite märkligt i en demokrati, men värdet av den personliga integriteten väger tydligen allt lättare.

I fartkamerornas fall har integritetsaspekten helt kommit att underordnas Trafikverkets ivriga tal om sparade liv – 25 om året och samtidigt räddas 70 människor från att bli svårt skadade.

Visst kan man känna olust över det maskinella vägspioneriet, men okej då – klart att vi ska lita på Trafikverket som bara vill allas vårt bästa. Fast hur har Trafikverket kommit fram till sina synbarligen övertygande exakta siffror?

Jo, matematiken bygger på en statistisk formel att om farten reduceras med X antal kilometer i timmen, så kommer olyckorna att minska med Y antal. Men var kör bilisterna i verkligheten som tryggast? På motorvägarna, där hastigheten är som högst. Hmm… Kanske är det något skumt här ändå.

Vid en kritisk granskning skulle man faktiskt kunna hävda att snacket om fartkamerornas välsignelsebringande verkan egentligen är en maskerad ursäkt för att slippa seriösare och mera kostsamma trafiksäkerhetsåtgärder. En riktig fartdåre på vägen, måhända onykter, måste stoppas – inte endast fotograferas av en maskin.

För att stoppa krävs trafikpoliser av kött och blod. Hur bra fungerar polisen och hur står det till med polisens resurser? Aj, ett jobbigt problem som maktens män och kvinnor aldrig har fått ordning på. Enklare och billigare att smälla upp kameror.

Dock spanar dessa maskinella ögon bara en liten del av dygnet – om alls – annars skulle övervakningscentralen i Kiruna dränkas av utredningsmaterial. De flesta inkomna fotografier är dock så dåliga att den förkrossande majoriteten av fartsyndarna aldrig får några böter hem i brevlådan (men i takt med utvecklingen kan det växande kameranätet nog bli effektivare med automatisk dataregistrering av varenda bil inom synhåll).

Mycket smartare och rationellare än kameror vore förstås att bygga om farliga vägsträckor till säkrare dito, och satsa på ökat underhåll av kraftigt trafikerade vägar. Drivmedelsskatten, ursprungligen riktad till just väginvesteringar, gör att pengarna finns. I överflöd.

Staten använder emellertid de mesta av intäkterna till annat. 65 miljarder kronor varje år betalas in från vägtrafikanterna i skatter och avgifter. Statens årliga vägutgifter: 25. Fartkameror är en klen och falsk ersättning, en slags flykt undan ansvar. Varför accepterar vi detta?

Bunkermentalitet i RTÖG

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/2:Corren.

Var tacksam att brandkåren finns. Det kan låta platt och självklart. Betänk då hur folk hade det i Linköping förr om åren. I januari 1700 till exempel. Det räckte med att en dräng placerade en stallykta så fatalt att hästarna sparkade omkull den. Stallet låg vid Stora torget, det blåste rejält, elden fick fart. Snart återstod endast aska av stadens centrala delar. En bättre start på året – ja hela seklet i detta fall – kunde Linköpingsborna haft.

Katastrofer av liknande slag var tyvärr inget ovanligt. Ända fram till 1900-talets början har många svenska städer fått sin historia skriven i ödeläggande eld. Rädslan, skräcken, ångesten för vad plötsligt uppflammande bränder kunde medföra fick alla stadsbor, överallt, bära på. Trots vaksamhet fanns inte mycket att sätta emot när lågorna fått fäste.

Idag är situationen radikalt annorlunda. Mängder av riskfaktorer är eliminerade. Vi är inte beroende av öppen eld för ljus och värme. Husen är säkrare konstruerade, det finns larm, brandvarnare, sprinklersystem, etc.

Och: vi har en stående brandkår, beredd att rycka ut dygnet runt snabbt som attan, med proffsig personal och utrustning som våra stackars förfäder ansett vara rena underverket. Inga städer behöver längre hotas att mer eller mindre raderas ut från kartan som kriget kommit om olyckan är framme.

Men brand kan orsaka väldiga tragedier ändå, hur vi än försöker förebygga och skydda oss. Inga fullständiga garantier existerar mot någonting. Minsta barn lär i det sammanhanget begripa vikten av en fungerande räddningstjänst. Dess insatser för att i nöd bekämpa eld och begränsa skador, trygga liv och egendom, är av oskattbar betydelse.

Varenda medborgare i dessa trakter borde därför känna oro och upprördhet över vanskötseln av Räddtjänsten Östra Götaland (RTÖG). Personalen vittnar om en psykosocial arbetsmiljö under all kritik, misstron mot ledningen som spelat bort sitt förtroende är massiv. Facket kräver att förbundsdirektören Håkan Dahm kickas, den borgerliga oppositionen i Linköping vill sparka de politiska styrelseledamöterna.

Uppenbart är att en nystart behövs för att denna trista följetong ska få ett slut. Hur svarar RTÖG-styrelsen? Genom ansvarsfullt erkänna att samhällsintresset måste sättas först och i enlighet med detta lämna plats för andra förmågor som kan röja upp i den försurade organisationen? Icke.

Svaret är att bjuda in en genusforskare till RTÖG-styrelsen som kan berätta att brandpersonalens vaktslående om sin manliga yrkesstatus tenderar att göra dem förändringsobenägna och trilskande (Corren 28/12). Ingen skugga över RTÖG-styrelsen inte, allt är den dumma personalens fel. Tondövheten är häpnadsväckande.

Förutom att gräva skyttegravarna ännu djupare torde RTÖG-styrelsen nu ha bekräftat bortom rimligt tvivel att deras ledningskompetens lämnar en hel del övrigt att önska. Bunkermentaliteten i styrelsen och dess förhållande till sina missnöjda underlydande på fältet för osökt tanken till Bertolt Brecht.

I dikten Die Lösung om arbetarupproret i DDR 1953 skrev han satiriskt: ”Vore det inte enklare, om regeringen upplöste folket och valde ett annat?”. Att upplösa den dysfunktionella RTÖG-ledningen är ju tydligen uteslutet, så vilket alternativ kvarstår?

Fråga sedan medborgarna i Linköping och övriga Östergötland om de sover lugnare om nätterna för att vissa politiker hellre värnar sina uppdrag, än en brandkår som mår bra och är motiverad på jobbet.

Et in Arcadia ego

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/1:Corren.

I början av Evelyn Waughs bitterljuva klassiker Brideshead Revisited strålar solen. Vi följer huvudpersonerna Charles Ryder och Sebastian Flyte på en utflykt, de stannar sin lånade bil vid en almskuggad kulle på den engelska landsbygden. I den behagliga stillheten under lövvalvet njuter de bägge vännerna av vin, jordgubbar och tjocka turkiska cigaretter.

Så utbrister Sebastian: ”Här skulle man gräva ner en kruka med guld. Jag skulle vilja gräva ner någonting dyrbart och vackert på varje ställe, där jag varit lycklig, och sen, när jag blev gammal och ful och olycklig, så kunde jag komma tillbaka och gräva upp det och minnas”.

Jag älskar den repliken. I somras, under julimånadens lojt frihetliga dagar, borde man själv grävt ner några krukor med guld. De vore utmärkta att ha nu i det kylslagna januarimörkret, som en slags trygghetsförsäkring inför det ovissa år som nyss startat sitt räkneverk.

Att bunkra lyckliga minnen är en fin hjälp att stå fastare när det blåser, för att bättre hålla ihop, för att inte tappa orienteringen om påfrestningar drabbar. Men det gäller ju samtidigt att inte förlora sig i gårdagen.

Äldre guld är bra att ha lagrat i personlighetsbanken, men fylla på med färskt guld är naturligtvis ännu bättre. Lättare sagt än gjort, kanske. Det beror mycket på förhållningssättet. I Per Wästbergs roman Jordmånen råkar jag finna ett glimrande Marxcitat som i mitt tycke ger ett ypperligt råd om hur 2017 bör mötas:

”– Vet du att det finns en skatt gömd i huset här intill?
– Men det finns ju inte något hus här intill!
– Då måste vi bygga ett.”

Marx, det är alltså inte den grälsjuke samhällsomstörtaren Karl. Utan den mer gladlynte anarkisten Groucho. Nå, vad sägs om att skaffa hammare, spik och brädor?

Behövs mer inspiration? Tanka själen! Lyssna på Lohengrin av Richard Wagner, begrunda Ground Swell av Edward Hopper, läs The Great Gatsby av F Scott Fitzgerald, se Blow Up av Michelangelo Antonioni, meditera någon timme i en medeltida katedral (Linköpings till exempel), drick champagne, ät ostron, hoppa på en buss mot obekant destination, klä dig enligt amerikanskt 1920-talsmode, spela tennis på gräs, promenera en stormig förmiddag vid havet när vågorna skummar som mest och njut av elementens makt, älska en vacker människa.

Som Henry James uttryckt det: ”Lev allt vad du kan, det vore ett misstag att inte göra det”. God fortsättning, kära läsare! Vi kör vidare, vi ger oss inte. De angenämaste dagarna väntar alltid framför oss.

nicolas_poussin-et-in-arcadia-ego

Nicolas Poussin, Et in Arcadia ego, 1637-38.

Politikerna spelar högt med förvaltningen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/12:Corren.

Den svenska politikerkåren har i decennier satsat hundratals skattemiljarder i olika former av regionalstöd. Tanken är hjälpa hela landet att leva genom jobb- och tillväxtbefrämjade åtgärder. Utvärderingar finns i mängder för den som är nyfiken på resultaten.

Men när det handlar om partipolitik trumfas verkligheten tyvärr ofta av ideologiska föreställningar och särintressedriva visioner som grumlar klarsynen. Annars borde det inte vara någon större diskussion om saken vid här laget. Studier av regionalstödspolitiken (från ESO, Nutek, Riksrevisionen, Statskontoret, etc) pekar nämligen blytungt åt ett och samma håll.

Insatserna har inga bestående effekter, urbaniseringen fortsätter i tilltagande styrka och skattepengarna kunde lika gärna spridits fritt för vinden (eller ännu hellre: stannat kvar i plånböckerna hos de ursprungliga ägarna, det arbetande och företagande folket).

Skam den som ger sig, tycks regering och riksdag resonera. Civilminister Ardalan Shekarabi har lovat utflyttning av fler statliga myndighetsjobb från Stockholm, vilket i den parlamentariska Landsbygdskommitténs kommande förslag väntas röra sig om tiotusen tjänster (DN 23/12). Detta är gammal beprövad 70-talspolitik.

Just omkring tiotusen jobb på ämbetsverken utlokaliserades då från huvudstaden i den första stora byråkratiflyttvågen. Idén var att omfördela sysselsättnings- och tillväxtkraften i Stockholmsregionen till andra landsdelar som gick knackigare.

Man räknade med att myndighetsjobben skulle rycka upp den lokala arbetsmarknaden på diverse krisorter, att det privata näringslivet skulle följa efter och att urbaniseringstrenden därmed skulle vända, eller åtminstone bromsas ordentligt.

Gott syfte? Ja. Fungerade det? Nej.

Trots 70-talets dåliga erfarenheter står vi nu inför en repris på hela rasket. ”Vet du inte, min son, med hur litet förstånd världen styrs”, som Axel Oxenstierna lär ha uttrycket det. Han var själv ett byråkratiskt snille som på 1600-talet grundande den moderna svenska statsapparaten och skulle knappast gillat hur arvet efter honom hanteras idag.

Facit av utlokaliseringspolitiken är inte endast grusade förhoppningar om blomstring i de regionala stödorterna. Utvärderingar – alltså sådant som många politiska makthavare sorglöst verkar nonchalera – pekar nämligen även på att utflyttande myndigheters verksamhet drabbas negativt och personalen mår dåligt.

Förvaltningen tappar i kompetens, får svårare att sköta sina åligganden och de samlade kostnaderna som flytten är förenade med är inte sällan avskräckande höga (rättare sagt: borde vara avskräckande).

Förutom myndigheter som mera liknar statliga åsiktsproducerade lobbyorganisationer (Folkhälsomyndigheten, Forum för levande historia, med flera) och i en sund demokrati förtjänar att omedelbart läggas ner, ligger det i allas vårt intresse att den värna traditionella förvaltningen.

Byråkrati används ofta som ett skällsord. Men utan en effektiv, smidig, oväldig och professionell byråkrati får vi problem. Den tyske sociologen Max Weber hävdade att den bästa samhällsformen skapades av fria marknadsaktörer och skickliga ämbetsmän, en kombination som garanterade en utveckling mot ökad rationalitet och växande välstånd.

Därför är det viktigt att myndigheterna förmås att prestera så optimalt som möjligt i sin egentliga funktion och inte ansvarslöst experimenteras med som bevisligen misslyckade regionalpolitiska stödinstrument.

Axel Oxenstierna

Axel Oxenstierna, 1583-1654, den svenska statsappartens grand old man.

En unken partikultur

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/12:Corren.

När Gösta Bohman, den frihetlige rorsmannen som gjorde Moderaterna till borgerlighetens ledande kraft, talade på partiets stämma 1990 deklarerade han följande:

”Det slutna toppstyrda samhället utgör en grogrund för misslyckanden. Beslut och förändringar sker inte på alla människors villkor, de må vara aldrig så välmenande. Det öppna samhället däremot utgör en garanti för att människorna själva kan styra eller påverka förändringstakten och förändringarnas innehåll”.

BohmanKloka ord, som fångar ett väsentligt inslag i den liberalkonservativa högerns idéuppfattning. Synd bara att Moderaterna aldrig riktigt förmått tillämpa samma recept på sig själva som de skrivit ut för samhället.

Om det är något som deras egen partiorganisation präglas av, så är det just ett slutet toppstyre där ledaren och dennes lilla kommandokrets närmast enväldigt dikterar alla viktigare beslut och förändringar. Lappkastet i migrationspolitiken från Fredrik Reinfeldts ”öppna era hjärtan” till Anna Kinberg Batras ”stäng era hjärtan” bär sorglig syn för sägen.

Den omvittnat hierarkiska partikulturen, slående identisk med Socialdemokraternas, innebär vådliga risker som statsvetaren Katarina Barrling nyligen påpekat. Detta eftersom ”den skänker en sådan samlad kollektiv kraft åt en enskild ledares eventuella missbedömningar. Den behöver därför en ledare som inte tror sig veta allt. Samt besitter förmågan att se fler vägar än Den Enda” (SvD 12/12).

Men en sådan insikt om vikten av pluralism och åsiktsmångfald finns ännu inte vid horisonten. Medlemmar och förtroendevalda ska lojalt foga sig i ledet och avhålla sig från att ställa till besvär för den allvisa ledningen, i synnerhet gäller det tydligen när budskapet och kursen för väljarbataljen 2018 ska dras upp.

Faktiskt i pikant motsats till Socialdemokraterna tillåter inte ens Moderaterna att medlemmarna får motionsrätt till partistämman innan ett val – bara efteråt när deras åsikter om den förda politiken i praktiken inte spelar någon större roll.

”Det här är ett korkat förbud som kommer att spä på den spänning som finns inom partiet”, säger östgötamoderaten och riksdagsledamoten Finn Bengtsson (Corren 27/12).

Han vill reformera bristen på interndemokrati och kräver fri motionsrätt till alla stämmor. Anna Kinberg Batra och hennes vapendragare borde hörsamma honom – såväl för deras egen skull som för partiets och även för nationens.

Vi befinner oss i en demokratisk brytningstid med en växande misstroendeklyfta mellan folket och det traditionella maktbärande partietablissemanget.

Den svenska parlamentariska situationen är en oklar dimbank. Det allmänna intrycket är att försvagning, förvirring och kortsiktigt insulärt taktiserande råder. Nödvändiga, framåtsyftande strukturreformer blir inte gjorda. Frustationen bland seriösa, samhällsengagerade människor som vill Sverige väl tilltar – och det inte minst bland många i Moderaternas medlemskår.

Att i fortsatt skriande otidsenlig hierarkisk självhärskarmentalitet slå dövörat till för dem vore mycket olyckligt och hotar bara skapa, precis som Bohman sa om det toppstyrda samhället, en grogrund för misslyckanden.

Får man önska? Låt då Moderaterna bli ett föredömligt exempel på hur förtroendet för partiväsendet kan återställas genom öppenhet, delaktighet, vital förnyelse och inspirerande liberalisering. Kan det hända? Möjligen efter syndafloden.