Dystra blåa kristider

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/6:

Kan Anna Kinberg Batra vara kvar som M-ledare? Eller snarare: bör hon vara kvar? Med drygt ett år kvar till valet måste medlemmarna ta sig en allvarlig funderare.

SCB:s stora opinionsmätning, som presenterades under torsdagen, kan inte annat än tolkas som ett svidande underbetyg för Batras ledarskap. M har förlorat positionen som andra största parti till SD och backar med hela 4,7 procentenheter från novembernivån i SCB till 18,1 procent (SD noterar 18,4 procent).

Det är ett omskakande ras, en tung prestigeförlust och en tydlig bekräftelse det politiska landskapets förändring. Batras utsträckta hand till Jimmie Åkesson i januari utlöste en väljarflykt som sargat inte bara M, utan även skadeskjutit Alliansens redan risiga möjligheter att ta sig upp på banan som ett trovärdigt regeringsalternativ.

Centern seglar i välförtjänt medvind som liberalismens och öppenhetens främsta banérförare just nu. 11,3 procent är en höjdarsiffra i SCB som Centern inte sett maken till på hur länge som helst. Annie Lööfs stjärna är definitivt i stigande, grattis! Men vad hjälper det?

Sammantaget har den borgerliga oppositionen komplett misslyckats med att koppla något grepp på den historiskt svaga Löfvenministären, som i jämförelse nästan framstår som ett kraftpaket. Socialdemokraterna ökar till och med i SCB-barometern med 1,9 procentenheter till 31,1 procent. Den rödgröna regeringskonstellationen, inkluderat Vänsterpartiet, är också större än det sjunkande skepp som Alliansen blivit.

KD är under isen med 3,2 procent. Liberalerna har stagnerat på 5 darriga procent och lagom till M-krisen tajmar partiet det med ett konkurrerande partiledardrama där röster höjs för att byta Jan Björklund mot den färgstarka profilen Birgitta Ohlsson.

Så vad är oddsen på att Anna Kinberg Batra i egenskap av tilltufsad lagkapten kan få de nederlagsmärkta och splittrade blåa styrkorna i matchform? Kan hon reda ut oklarheterna om vilket förhållande M egentligen ska ha till SD? För att inte tala om vilket framtid blockpolitiken har, när SD obevekligen ritat om den gamla kartan för tänkbara majoritetsbildningar?

Kan hon överkomma den interna moraliska röta det innebär med egna kritiker, däribland Östgötamoderaternas distriktsordförande Christian Gustavsson, som tappat förtroendet för henne som partiledare? Har hon kapaciteten att till valrörelsen genomgå en uppryckande personlig metaformors som debattör och kommunikatör av det moderata budskapet?

Det vore nog aningen djärvt att satsa sina pengar på det.

I överhettningens rike

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/6:

Senast förra veckan hötte EU-kommission med pekfingret. Sverige står inför hotet av en ”stökig korrigering” av bostadspriserna, om inte skuldsättningsrallyt bromsas. Det var bara en i raden av liknande expertvarningar från utomstående som regeringen fått. Ändå skyr politikerna att ta i den obehagliga kalken – trots att alla, till vänster som höger, vet att bostadsmarknaden är djupt dysfunktionell.

Hyresregleringen har i åratal saboterat mekanismerna för utbud och efterfrågan, krångeldjungeln för nybyggnation är som lök på laxen. Bristsituationen har nu skapat en tickande bomb i den brinnande högkonjunkturen, febrilt underblåst av riksbankens dumpade räntor.

Priserna på hus och bostadsrätter skenar till fantasinivåer i tillväxtorterna, lånefesten fortsätter som det inte fanns någon morgondag. Hushållens skuldberg växer långt över taknocken, bankerna gör fartblinda vinster.

I vanlig ordning finns det rusiga analytiker mitt i yran som försäkrar att denna gång, just denna gång, är det annorlunda mot förr. Bobubbla? Icke! Värdeökningen är stabil, nya förutsättningar råder. Glöm dysterkvistarna som sitter fast i det förflutna och orerar om gamla jämförelser med Hollands tulpaner (världens första stora spekulationskrasch).

Tyvärr ligger det i den mänskliga naturen att helst vifta bort Kassandra, särskilt när så mycket står på spel. Men vid en nykter blick är det svårt att inte se tecknen på överhettning, lysande i eldskrift på väggen – en direkt konsekvens av de grava systemfel som regering och riksdag i en föga hedrande blandning av ansvarslöshet och uppgivenhet underlåtit att gå till botten med. Varför?

Den beska kur som bostadsmarknaden behöver för att tillfriskna utmanar tunga särintressen och viktiga väljargrupper. Det innebär en politisk kostnad i tuffaste laget för partierna. Dessutom är klimatet för strukturreformer av detta slag, som kräver bred samsyn och vuxet beteende, allt annat än gynnsamt för närvarande. Möjligen kan det bli några ändringar på marginalen. Finansinspektionens rekommendation om skärpta amorteringsvillkor för bolånetagare, exempelvis.

Dock har utvärderingen av det tidigare införda amorteringskravet endast visat sig haft blygsam effekt. Att slopa ränteavdragen? Återinföra fastighetsskatten? Tillåta en infasning av marknadshyror? Herregud, aldrig i livet när ett valår står för dörren!

Ledsen att säga det. Men det är nog ändå försent och fåfängt att tro på en kontrollerad nedkylning.

Ett fatalt chickenrace

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/5:

Ska Nordea flytta från Sverige? Ryktena har surrat intensivt sista tiden. Aj, om det stämmer! Vi har en regering som driver ett huvudkontor ur landet, snacka om negativ signal.

Inget är dock bestämt ännu, meddelade Nordeas pressavdelning i måndags. Styrelseordföranden Björn Wahlroos och vd:n Casper von Koskull håller som kyliga hasardspelare oss på halster, eller snarare regeringen. Men finansminister Magdalena Andersson är en värdig motståndare i coolhet och vägrar hittills att blinka i den nu flera månader långa duellen mellan staten och kapitalet.

Bakgrunden är Socialdemokraternas iver att införa en särskilt bankskatt. Utformningen av den första modellen, en riktad höjning av arbetsgivaravgifterna för bankpersonal, fick dräpande kritik i remissrundan och lades på hyllan. Skam den som ger sig. Regeringen laddade om med förslaget att istället höja resolutionsavgiften. Inte så tokigt, i princip.

Denna avgift är menad att fungera som en försäkring om bankerna kör i diket, något vi ju har vissa erfarenheter av… Egentligen borde förstås konkursmässiga företag slås ut från marknaden. Men banker – särskilt av Nordeas storlek – är inte betraktade som vanliga företag.

De har tillåtits få sådan betydelse för samhällets finansiella blodomlopp att staten inte kan låta dem falla (som bekant), vilket å andra sidan är att be om trubbel. Ty med en inbyggd statlig krockkudde tenderar bankerna att ta större affärsrisker än de annars skulle ha gjort (”moral hazard” på ekonomspråk). Nordea är inget undantag.

Deras företagsutlåning bedöms av Finansinspektionen stå på oroväckande skakig grund. Resolutionsavgiften ska skydda skattebetalarna som i sista hand tvingas garantera bankernas verksamhet.

Problemet med Magdalena Anderssons variant är att avgiften, i motsats till övriga EU-länder, är tänkt att tas ut i evighet utan gräns för hur stor buffert som är rimligt att fondera. Pengarna fonderas faktiskt inte alls. Pengarna går direkt in statskassan och används till löpande utgifter. Vad är det om inte en illa maskerad bankskatt och en korruption av själva syftet med resolutionsavgiften!

Att Nordea hotar att flytta i protest mot höjningen till antingen Finland eller Danmark, som lockar med en lägre avgift och slappare regleringar, är begripligt. Dessa våra grannländers silkesvantar må gynna Nordeas kortsiktiga vinstmarginaler. Men lär knappast göra den sammanflätade nordiska banksektorn stadigare, i synnerhet inte när konjunkturen viker.

Tack samtliga inblandade i den här historien. Ni har alla skött er uselt.

Trump eller Merkel?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/5:

I decennier vägrade S höra talas om ett svenskt EU-medlemskap. Vårt land skulle representera en tredje väg mellan västlig kapitalism och östlig socialism, neutralt och alliansfritt. Den blågula folkhemsmodellen och EU gick därför inte att kombinera, hette det. Tills S under Ingvar Carlssons pragmatiska ledning slängde dogmen över bord och Sverige tog steget in i unionen 1995 efter en folkomröstning.

Omsvängningen rubbade dock den invanda ideologiska världsbilden hos stora skaror S-medlemmar och orsakade smärtsamma interna konvulsioner som man ogärna vill uppleva igen. Det är främsta förklaringen till att S inte orkat göra upp med sitt gamla motstånd till ett fullvärdigt Nato-medlemskap, trots att Sverige numera samarbetar mer intimt än någonsin med västalliansen i det oroliga läge som uppstått efter Putinregimens allt hotfullare agerande.

Problemet att vi som partnerland saknar det avgörande – försvarsgarantier och inflytande över besluten i Natos högkvarter – har Stefan Löfvens regering försökt gå runt genom att etablera en slags bilateral transatlantisk direktlänk till USA.

Den politiken tycktes krönas med framgång när Obamas vicepresident Joe Biden i augusti 2016 besökte Sverige och kompromisslöst deklarerade: ”Ingen ska kunna missförstå, varken herr Putin eller någon annan, att detta är okränkbart territorium. Punkt. Punkt. Punkt”.

Strax därpå blev det maktskifte i Vita huset. Plötsligt var den Putinhyllande Nato- och EU-skeptikern Donald Trump president. Vem var han att hedra Bidens löften? Nyligen besökte försvarsminister Peter Hultqvist Washington och då uttalande hans amerikanske motsvarighet James Mattis en lugnande försäkran: ”Vi kommer att stå vid Sveriges och alla andra demokratiers sida. Sverige är inte en Nato-allierad men det är ändå från vår synpunkt en vän och allierad” (DN 26/5).

Frågan är bara vad dessa ord egentligen är värda. Mattis är en underhuggare. Trump är statschef och överbefälhavare, de facto är det han som idag håller i den säkerhetspolitiska livlina som Löfvenregeringen satsat krutet på. Hur betryggade känns det?

Efter Trumps Europabesök förra veckan, då han bland annat avstod från att bekräfta USA:s försvarsförpliktelser till Natoländerna och istället skällde ut dem för att smita från den militära kostnadsnotan, är Vladimir Putin den ende som har anledning att vara nöjd (någon kritik mot Rysslands aggression vädrade Trump som vanligt inte).

Resultatet av Trumps visit är att klyftan ytterligare vidgats mellan Europa och USA. Allvaret i detta underströks av Tysklands Angela Merkel i söndags: ”Vi européer måste ta ödet i egna händer. Tiden där vi kan lita på andra fullt ut är på sätt och vis förbi, precis som jag har upplevt de senaste dagarna”.

Det är en dramatisk vändpunkt i relationerna som därmed skymtar.

EU har inte råd med fortsatt splittring, Brexit-trasslet bör skyndsamt och konstruktivt lösas så att Storbritannien inte alieneras, tack och lov att den fransk-tyska axeln i alla fall stärkts med valet av Macron som Frankrikes president. Samtidigt måste de europeiska Natoländerna höja garden och svetsa sig hårdare samman mot Kremls ambitioner att söndra kontinenten.

Kan Sverige i den kritiska försvars- och säkerhetspolitiska situationen som uppstått längre avstå från Nato-medlemskap? Vilka sorts intressen är viktigast för S? Bollen ligger hos Löfven.

Ner med Hamngatan!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/5:

Om en råbarkad syndare på domedagen ställs till svars inför en högre makt, vilket sorts straff skulle då vara lämpligt att mäta ut?

Jag har ett tips: att i en lagom lång evighet tvingas köra bil i Linköpings centrum. Framkomligheten är ett gissel som jag i dystra bilande stunder föreställer mig som ett robust alternativ till den traditionella skärselden.

Inte minst Hamngatan, denna till hinderbana saboterade pulsåder genom stan, är ingen sinekur att trafikera precis. Är tanken att utarma citykärnan ekonomisk och socialt? Om inte, borde politikerna börja tänka om. Ty utan goda förutsättningar för bilismen blir det svårt att behålla en levande och vital innerstad.

Samtidigt är det ju faktiskt himla trist att Hamngatan ligger bokstavligen i vägen för ett bättre utnyttjande av den attraktiva marken kring Stångåns vatten.

Men vilken idé till lösning av dilemmat som Moderaternas Christian Gustavsson kläckt! Att gräva ner Hamngatan i en tunnel! Ovan jord kan det byggas mysigt, under flyter trafiken smidigt. Briljant. Kan förslaget räknas hem till ett rimligt belopp, så tuta och kör!

Vissnande maskrosor

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/5:

”Jag tror inte det går att åstadkomma någonting alls med politik egentligen”, sa Svenska Akademiens Horace Engdahl på Bokmässan förra året. Vore det alldeles förvånande om liknande funderingar börjat gnaga inom MP:s hårt prövade medlemskader?

Det är ett slokande maskrosparti som denna fredag samlas till kongress i Linköping. Av glädjen från hösten 2014 över att äntligen få ta steget in i regeringskretsen och göra politisk verkstad av de gröna drömmarna, kan inte mycket återstå med tanke på resultatet.

Som juniorpartner till det dominerande S fanns nog insikten att ett litet parti måste tvingas till en del jobbiga kompromisser. Men att konfrontationen med verkligheten skulle bli så smärtsam?

Vattenfalls brunkol, Bromma flygplats, Förbifart Stockholm, vapenexporten, Nato, försvarsbudgeten, migrationspolitiken… Det har varit en enda lång Golgatavandring av bittra reträtter och svikna löften i hjärtefrågor.

Växlingen från den invanda oppositionsrollen gjorde snabbt svagheterna uppenbara. Språkröret Gustav Fridolin, det en gång så lovande unga stjärnskottet, snackade i kaxigt övermod om att fixa skolan på hundra dagar och har ännu inte levererat. Den forne gunstlingen håller numera en låg profil efter den omskakande krisen med Mehmet Kaplans och Åsa Romsons sortier.

I motsats till den av besvikelsens missnöje ansatte Fridolin, har det nya språkröret Isabella Lövin klarat sig bättre både utåt och internt. Dock har hennes konkreta framgångar varit lätträknade, klimatlagen har exempelvis mest en symbolisk karaktär och lär näppeligen få massorna att jubla.

Turbulent har det också varit i riksdagsgruppen där fyra ledamöter bildat en oppositionsfront mot de ständiga eftergifternas svårsmälta kurs. Upprorsstämningen märks även i den till kongressen lanserade alternativa partistyrelselistan, med krav på mer renlärigt folk vid rodret än de av etablissemangsmakten komprometterade topparna som statsråden Alice Bah Kuhnke och Per Bolund.

Den kuppen lär dock ha begränsade möjligheter att lyckas, eftersom kongressombuden hålls i stramare tyglar än förr om åren då det ofta blev vilda vä(n)stern och allt kunde hända.

Men rebellerna har ett tungt argument för sin frustration över sakernas tillstånd som inte kan dribblas bort – den blödande väljarflykten. Opinionssiffrorna har dalat till så låga nivåer att riksdagsspärrens lieman flåsar i nacken. De aktuella oddsen inför valet 2018 från Unibet visar symptomatiskt att sannolikheten är större att partiet åker ur parlamentet än klarar sig kvar. ”En passande liknelse är väl att det ser kolsvart ut för MP just nu”, säger spelbolagets Henrik Holm.

Men MP-ledningen visar inga tecken på att vilja släppa greppet om taburetterna, envist besluten som den är att bevisa sin regeringsduglighet come hell or high water – vilket i detta fall betyder att inte bråka utan sitta hyggligt stilla i S-båten till nästan vilket pris som helst.

För ett parti djupt präglat av idealistisk aktivism, systemkritik och grönromantisk utopism måste det bland åtskilliga gräsrötter kännas som att auktionera ut sin själ. Stämmer de under helgens kongress upp i samma låt som Monica Zetterlund sjöng i HasseåTages revy Svea Hund är det förståeligt: ”Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord, ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?”

En naken ondska

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/5:

Musiken förhöjer livet, inspirerar, ger världen extra lyster. Särskilt påtagligt är det i uppväxtåren då vi är som mest mottagliga och formbara. Våra favoritartisters musik får en speciell sorts emancipatorisk, stärkande kraft. Sällan blir glädjeberusningen lika fullkomlig som när man i ung ålder får uppleva sin idol på en livespelning.

Vilken pirrande förväntan måste det inte funnits bland alla dessa barn och ungdomar som samlades för att se den amerikanska popstjärnan Ariana Grande uppträda i Manchester. Vilken bottenlöst djävulsk överraskning som något sjukt, förvridet sinne hade planerat för dem. Döden som finalnummer.

Strax efter att sista låten klingat ut i den sena måndagskvällen och publiken började lämna konsertarenan, förbyttes feststämningen ögonblickligen till ett blodigt, fasansfullt inferno. Bomber utlösta för att sprida maximal förödelse, slita sönder så många unga liv som möjligt.

Inga andra ord än naken ondska finns för detta sällsynt vämjeliga illdåd, som mördarsekten IS uppgett sig stå bakom. Minst 22 döda och omkring 60-talet skadade blev terrorns mörka skörd denna gång.

Det förblindade ideologiskt religiösa hatet som motiverat senaste årens samvetslösa terrorattacker mot oskyldiga människor i Europa har vi i Sverige nyligen själva drabbats av. Och kan drabbas av igen. Alla är vi potentiella måltavlor och Manchester är ytterligare en brutal påminnelse om det.

Den utstuderade hänsynslösheten i terrordåden tycks vara en direkt följd av att IS är på reträtt i Mellanöstern. I takt med att området för deras ”kalifat” krymper i Syrien och Irak uppmanar de sina anhängare i väst att gå till intensifierad straffoffensiv mot oss, ”de otrogna”, på vår egen hemmaplan.

Det är en ragnarröksartad kamp från de perverst dödsdyrkande fundamentalisternas sida som inte känner några kompromisser på vägen mot avgrunden. Myndigheter och politiker måste effektivisera det polisiära arbetet för att hindra nya terrordåd och oskadliggöra det öppna samhällets fiender.

Men i sorgen över offren i Manchester och i medkänslan till deras anhöriga, får vi samtidigt inte låta IS förlama oss och fördunkla morgondagen för våra barn. Höj säkerhetskraven och öka kontrollerna kring konserterna, ja.

Men musiken får aldrig tystna, artisterna måste fortsätta att turnera och möta sin publik, ung som gammal. Att bevara hoppet, glädjen och livslusten är nödvändig motståndshandling mot allt vad IS representerar.

En kardinal betyder så mycket

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/5:

Tre Kronors VM-triumf i hockey i all ära. Men söndagens besked om att påven för första gången någonsin utsett en svensk till kardinal i den världsomspännande katolska kyrkan kniper ändå guldmedaljen.

Att Anders Arborelius, biskop i Stockholms katolska stift, får ikläda sig den röda högtidsdräkten som påven Franciskus närmaste rådgivare i Vatikanen är tveklöst en historisk nyhet av rang. Katolicismen må i vårt land vara en minoritetsinriktning, länge misstänkliggjord och fördomsfullt bespottad i efterdyningarna av reformationen för 500 år sedan.

Men det är hos ”papisterna” (detta slitna gamla skällsord) som den svenska kristna kultursfären har sina odiskutabla rötter. Arvet är påtagligt, inte minst i Östergötland.

Ta bara Linköpings majestätiska domkyrka som tronar över stadens centrum, den byggdes som en katolsk katedral. Alvastra klosterruin vid Omberg i Ödeshög var en gång platsen där franska munkar från den inflytelserika Cisterciensorden etablerade sig, det var också i Alvastra som en av våra främsta världskändisar – Heliga Birgitta – fick sina första uppenbarelser.

Hon kom senare att grunda klostret i Vadstena, vars förr så centrala betydelse inte går att överskatta. ”Vadstena representerade liturgiskt, andligt, estetiskt och intellektuellt den svenska medeltidskulturens kulmen”, skriver Sven Stolpe i sin klassiska biografi över drottning Kristina.

De katolska klostren var mer än religiösa inrättningar. De var lika mycket institutioner för bildning, vetenskap, kultur, läkekonst och socialvård – och utgjorde våra kontaktnav till kontinenten. Katolska kyrkan kristnade inte endast Sverige, vi blev även civilisatoriskt inlemmade i Europa genom den (vilket, det ska man heller inte glömma, underlättade handeln och det ekonomiska utbytet).

Rom kan man säga var den tidens Bryssel och kyrkans nätverk fungerande som en slags protoversion av EU. Politiskt innebar det en maktdelning mellan påven och de världsliga furstarna; en situation som knappast var till samhällelig nackdel för vanligt folk då herremännen inte kunde härja hur som helst.

På många sätt blev reformationen en Swexit av svåröverskådligt katastrofala proportioner när Gustaf Vasa högg av våra europeiska band och gjorde riket till en starkt centraliserad, protestantistisk militärstat. Det går inte att nog betona vilken omfattande prägel detta fått på vår nation ända in i dessa dagar.

Men 1990-talets EU-medlemskap blev en form av svensk comeback från periferins självtillräcklighet (det hjälpte lyckligtvis inte att Vasas vålnad symptomatiskt nog rasslade med kedjorna i folkomröstningen; ett av argumenten som hördes från nejsidan var nämligen att Bryssel stod i beroende av Vatikanens diktat!).

Upphöjelsen av Anders Arborelius till kardinal har i ekumeniska termer tolkats som att påven Franciskus vill närma sig ett protestantiskt dominerat land, ett led i hans ambition att främja en brobyggande dialog mellan kristenhetens olika falanger och de övriga stora världsreligionerna. Det är naturligtvis mycket vällovligt.

Men det faktum att en svensk utnämns till kardinal i Rom den 28 juni har en vidare dimension än blott och bart religiöst. Det kan ses som en symbolmättad illustration av ett återknytande till den gamla europeiska kulturgemenskapen med dess rika mångfald och traditioner, där Sverige självklart hör hemma.

Vår civilisations bålverk

Publicerad den av
Svara

De som försvarat och inkarnerat Europas civilisation är inte hemma i Bryssel utan det är författare från Centraleuropa – Vaclav Havel, Czeslaw Milosz, Milan Kundera, György Konrad.

De tog med sina liv ställning mot kommunismen och försvarade inte bara demokratin utan också en civilisation som var deras identitet – ett Europa som inte kan förminskas till sina brott utan är sin upplysning och sin romantik, sina landskap och monument, sina städer och kaféer. En livsform med många ansikten, men med en gemensam bakgrund i antiken, Bibeln, Rom, renässansen…

Hitler är den ohyggligaste parentesen i nutidens historia, men Bach och Beethoven, Goethe, Kant och Caspar David Friedrich består utan parenteser.

– Per Wästberg, Svenska Dagbladet 22/5.