Moderatmassaker nästa?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/8:

Moderaterna har tre kommunalråd i Linköping – Paul Lindwall, Christian Gustavsson och snart Erik Östman som tar över posten efter avgående Catharina Rosencratz. Men den upphöjelsen kan bli kortvarig. Partiet genomlider en närmast Håkan Juholt-aktig kris där ingenting tycks gå Anna Kinberg Batras väg. Opinionssiffrorna vill aldrig lyfta, utan är snarare som fästa vid blytyngder.

Enligt DN/Ipsos nya mätning har stödet i traditionellt starka Stockholms län rasat från 31 till 19 procent på ett år. Nationellt ligger siffran på darriga 17 procent och blott diminutiva 6 procent av väljarna önskar Anna Kinberg Batra som statsminister.

Det här pekar mot att valresultatet nästa höst riskerar bli rena massakern, ett blodigt liehugg över hela M-landet som sveper bort uppdrag, arvoden, försörjningskrokar, karriärer. Erik Östman gör troligen klokt i att inte släppa sin anställning som handläggare på Skattemyndigheten, som han nu med kommunalrådsavancemanget tänker begära tjänstledigt från.

Det är alltså knappast märkligt att den interna frustrationen växer med partiledningens oförmåga att vända mörker till ljus. Christian Gustavsson har tidigare, som Östgötamodernas distriktsordförande, deklarerat att Batra bör avgå.

Då, vid sommarens början, räddades hon av att den prestigefyllda SCB-mätningen – de svenska opinionsbarometrarnas Wimbledon – inte blev så katastrofal som befarats. Den jäsande revolten kom av sig, ingen utmanare till Batra fanns heller anmäld för att leda stormningen av Bastiljen (dock ryktas att Ulf Kristersson, ekonomisk-politisk talesperson och Reinfeldts gamle rival från ungdomsförbundstiden på 90-talet, lurar med en högaffel i kulissen).

Men så flammar upprorslågan igen och med ökad styrka efter sympatisörernas fortsatta fanflykt från partiet. Fler än två tredjedelar av kommunalråden i Stockholmsregionen uppges ha fått nog av Batra. Själv meddelar hon sin orubbliga vilja att stanna kvar.

Det kan man ha respekt för, tjurig uthållighet i motgång är ingen dålig egenskap. Carl Bildt lyckades inget vidare i starten heller när han avlöste Ulf Adelsohn. Ett aktuellare exempel är Centerns Annie Lööf, som inledde med magplask och reste sig till att bli borgerlighetens klarast lysande stjärna.

Med vad talar för att Batra ska fixa ett liknande förvandlingsnummer lagom till september 2018? Under denna mandatperiod borde hon som oppositionsledare rimligen kunnat koppla ett stadigt grepp på Stefan Löfvens minoritetskoalition som är backad av gamla kommunister.

Ministrar har fallit kors och tvärs. Klassiska M-frågor som lag, ordning, polis och försvar har stått i fokus. Turerna kring IT-skandalen på Transportstyrelsen har avslöjat uppseendeväckande brister i Socialdemokraternas regeringsduglighet. Och så vidare. Trots det har Löfvens rödgröna lag ett ännu ohotat överläge gentemot Alliansen.

Ett djupare problem är Batras svårigheter att hantera spänningarna i det icke-socialistiska majoritetslandskapet och förhållandet till SD. Lite förenklat tar det sig uttryck i att klyftan håller på att vidgas mellan liberalt och konservativt sinnade, en konflikt som skär rakt igenom hennes eget parti.

Gösta Bohmans framgångsrika legering av de båda ideologierna visar tecken på upplösning och Anna Kinberg Batra verkar mer vilsen än kapabel till att formulera något övertygande svar.

Släpp kommunerna loss

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/8:

Ökat utrymme för gränsöverskridande samarbete och egna lösningar på den lokala nivån, mindre central detaljstyrning och färre riktade statsbidrag. Så kan kommunerna och landstingen få bättre möjligheter att klara sina skenande välfärdsbudgetar framöver, menar SKL:s ordförande Lena Micko (Corren 21/8).

Hon är en erfaren och verklighetssinnad politisk hantverkare, ofta väl värd att lyssna på, ansatsen är klok. Mycket talar för att välfärdsresurserna skulle användas effektivare om staten tillät mer mångfald och flexibilitet i systemet, om kommuner och landsting enligt subsidiaritetsprincipen gavs friare tyglar.

Men till detta hör även en viktig demokratidimension.

1930 fanns 2532 kommuner i Sverige. Det var följden av kommunreformen 1862, som låg i linje med liberala ideal om att lokalt självbestämmande främjade ett ansvarsfullt medborgarskap och stärkte civilsamhället.

Skatteuttaget var modest och gick till konkreta nyttigheter som vägar och skolor, sånt som folk begrep och alla hade påtagligt gemensamt intresse av att förvalta. De valda representanterna vara nära och kända, personer man dagligdags kom i kontakt med på gatan eller hos handlaren runt hörnet.

Efterkrigstidens svällande socialstatsprojekt kastade om rörelseriktningen drastiskt. Ingenjörerna bakom välfärdssystemens utbyggnad krävde rationalisering, likformighet och centralisering. Det kommunala självstyret blev en gummiparagraf som regering och riksdag töjde (och fortsätter att töja) till det yttersta för att driva igenom sina storstilade reformambitioner.

Från 50-talets början till mitten av 70-talet minskade antalet kommuner till blott 277 (idag är de dock något fler, 290). Om konsekvensen av denna utveckling skrev journalisten och författaren Göran Rosenberg i boken Medborgaren som försvann (1993):

”Någonstans på vägen mot det moderna samhället försvann medborgaren. Eller snarare onödiggjordes. Nationens angelägenheter blev en fråga för proffs, experter, organisationer och byråkratier. Demokratin, ansågs det, fungerade bäst ju mindre vanligt folk lade sig i”.

Sviterna brottas vi ännu med.

Det finns således skäl att hörsamma Lena Micko när hon pläderar för att återföra mer makt och inflytande åt kommunerna. Helst i större utsträckning än vad hon själv indikerar och samtidigt kunde vi fundera på om inte kommunernas antal borde bli väsentligt fler igen – både för välfärdens och demokratins skull.

2003 lades en intressant doktorshandling fram vid Uppsala universitet; Kommunindelning och demokrati av Peder Nielsen. Enligt hans forskningsrön var den demokratiskt hälsosammaste kommunen liten till såväl yta som befolkning, organiserad kring en kärna nära medborgarna (precis som var fallet 1930 alltså).

Att detta nödvändigtvis skulle stå i motsättning till god välfärd är sannolikt ett falskt antagande. I små, självstyrande kommuner är kännedomen om behoven bättre, de kan smidigare anpassa resurserna därefter och experimentera med olika lösningar, på egen hand eller i samverkan, för att nå optimalare resultat.

Det torde idag stå tämligen klart att den centraldirigerande staten varit olycklig för vitaliteten i demokratin, olycklig för civilsamhället, olycklig för den offentliga ekonomiska hushållningen.

Slutsats? Small is beautiful!

Håll i nu, Alliansen!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/8:

Stefan Löfven kryssar vidare med sin bräckliga skuta mellan hotande grund och skär. I S/MP-regeringens budgetförhandlingar med Vänsterpartiet under helgen nåddes, enligt Expressens uppgifter, enighet om att delvis tillmötesgå Alliansen. Den borgerliga oppositionen har ju tuffat till sig en del på sistone.

I juni utlovade Allianspartierna misstroendevotum mot några av Löfvens skattehungriga ministrar, såvida inte regeringens tre skadliga förslag om förvärrade bördor på jobb och företagande drogs tillbaka. Det rörde försämring av brytpunkten för statlig inkomstskatt, försämring av skattevillkoren för småföretagare (3:12-reglerna) och försämring av den luftburna transportsektorns möjligheter genom införande av flygskatt.

Regeringen backar nu från de två förstnämnda förslagen.

Notera att Löfven parerar på samma sätt som när Alliansen nyligen krävde misstroendevotum mot de tre inblandade statsråden i IT-skandalen på Transportstyrelsen.

Löfven lät infrastrukturminister Anna Johansson och inrikesminister Anders Ygeman gå, men behöll försvarsminister Peter Hultqvist. Med det försökte Löfven, som i söndags påstod sig vara ”så less på det politiska spelet”, framstå som resonlig (under galgen, nota bene) i förhoppningen att Alliansen i sin tur skulle framstå som grälsjukt oresonlig om borgerligheten vidhöll att med SD osäkra misstroendevapnet mot Hultqvist i riksdagen och därför vika sig av hänsyn till opinionen. Skickligt taktiserat, onekligen.

Löfvens tanke är uppenbarligen att köra ett identiskt chickenrace i misstroendespelet om skattehöjningarna. Men det handlar förstås även om att hålla MP lugn i båten. S är själva inte överdrivet pigga på att straffbeskatta resor i skyn. Men för den lilla gröna koalitionspartnern är flygskatten en viktig ideologisk symbolfråga. Och mörbultad av allt stryk som MP hittills tagit i regeringsställning, måste ju partiet få något köttben att gnaga på inför valet. Det påminner om samarbetsspelet med Vänsterpartiet.

Deras ideologiska flaggskeppsfråga är att stoppa ”vinstjakten” i välfärden. Priset som Löfven tvingas betala för regeringsstödet från Jonas Sjöstedts gamla kommunistparti har blivit den utskällda Reepaluutredningen, vilken nu tydligen håller på att bearbetas till ett skarpt förslag som ska föreläggas riksdagen i höst. S gläds knappast helhjärtat åt det heller, inte minst för utsikten till att verkligen lyckas försämra de enskilda välfärdsföretagarnas villkor är allt annat än kassaskåpssäker.

Voteringsnederlaget är redan så gott som intecknat, av det enkla skälet att riksdagsmajoriteten är emot. Men å andra sidan lär frågan överleva som blockpolariserande slagträ i valrörelsens spel om regeringsmakten 2018 och en sån grej är ju alltid mycket tacksam i den existentiellt konfliktbaserade partipoliska branschen.

Bör då Alliansen nöja sig med den partiella framgången på skatteområdet?

Nej, lika lite som gällande Transportstyrelseskandalen. Vi kan inte ha en försvarsminister som schabblar bort bollen i skyddet av riket säkerhet (även om det yttersta ansvaret för IT-härvans Watergateartade hantering faller på regeringschefen, rimligen är det Löfven som främst förtjänar riksdagens misstroende). Vi kan heller inte ha en flygskatt som vingklipper en vital del av Sveriges kommunikativa infrastruktur, bara för att det skulle glädja MP:s glesande skaror.

Dessutom skulle en hejdad offensiv av Alliansen se fåraktig ut och ge nytt demoraliserande bränsle till kritiken av den borgerliga opposition som tvekande och skotträdd när allt kommer till kritan.

Nazister på marsch

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/8:

Det var samma mördarmetod som de islamistiska terroristerna satt i system, senast med ohygglig konsekvens i Spanien. En nazisympatisör plöjde med ett fordon in bland antirasistiska demonstranter. En 32-årig kvinna dog, 19 skadades. Platsen var Charlottesville, USA.

Där hade högerextrema hatgrupper förra lördagen samlats till marsch genom gatorna med Hitlerhälsningar och judefientliga slagord. De som slöt upp till protest mot nazisterna fick betala priset i blod.

Som om inte detta var chockerande nog, kastade sedan Donald Trump bensin på elden. Skuldbördan för våldsterrorn i Charlottesville vilade lika på bägge sidor, menade USA:s president. Denna absurda kålsupardoktrin väckte förstås massiv upprördhet – utom hos nazisterna som jublade.

Det är en minst sagt otäck förskjutning av värdeskalorna som Trump givit uttryck för. Att det inom hans läger av medarbetare och supportrar finns åtskilliga mörkerelement är väl bekant. Trump har ogenerat vädjat till den ”alternativa” högerrörelse (alt-right) som med Republikanernas valseger 2016 vädrat triumferande unken morgonluft. Deras program är ett hopkok av ingredienser från den gamla vanliga brunsvarta 30-talssoppan. Bör vi förvånas när Donald Trump följer i tangentens riktning?

En gång gick USA i krig för att krossa Hitlerväldet i Europa och trygga civilisationens överlevnad. Nu leds världens viktigaste demokrati av en figur som jämställer Hitlers arvtagare med deras motståndare. Det är en förfärlig signal som ger nazisterna ett erkännande av legitimitet och sanktionerar vidgad tolerans mot intoleransen.

Ser vi en glidning även i Sverige? Här är den politiska enigheten om nazismens förkastlighet naturligtvis kompakt. Ingen försöker som Trump relativisera eller ursäkta denna perversa träldomsideologis ondska. Däremot kan man som historikern Heléne Lööw i DN 18/8 fråga varför nazigängen idag så tjänstvilligt ges tillstånd att offensivt mobilisera i det offentliga rummet.

Nyligen höll Nordiska motståndsrörelsen (NMR) en manifestation med flygbladsutdelning i centrala Linköping. På första maj demonstrerade NMR i Falun. De fick grönt ljus att vara i Almedalen under politikerveckan. De kommer av allt att döma tillåtas att marschera genom Göteborg vid Bokmässan.

Enligt Lööw är det resultatet av nazisternas framgångsrikt medvetna taktik att försöka kidnappa yttrandefrihetsdebatten till enbart handla om dem själva, och framställa sig som de enda ”sanna” försvararna av den grundlagsfästa rättighet som nazisterna vill omintetgöra för alla andra.

Att det öppna samhället spelar avgrundshögern i händerna är verkligen inte oproblematiskt.

Gustaviansk tillflykt

Publicerad den av
Svara

Distanserar mig ogenerat från samtiden med ädelsvensk pastoralpoesi och skvaller från det sena 1700-talets Paris. Det gäller ju, som alltid, att trotsigt hålla romantiken levande – även i exilens Linköping.

Ej mer av tomhet sinnet mattas
Ty ingen skymt av konst jag ser,
Ej något skådospel mig fattas
Ty runt omkring Naturen ler;
Se dessa träden fåglar hysa,
Som av en blandad målning lysa,
Av deras kvitter luften fylls,
Min röst fördubblad återvänder,
Som jag förtjust till berget sänder,
Vars spets av Solens guld förgylls.

– Gustav Philip Creutz, ur Sommarkväde, 1756.

Partiväsende på dekis

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/8:

Förra gången vi hade partivälde i Sverige slutade det med en statskupp. Den 19 augusti 1772, på lördag 245 år sedan, grep Gustaf III makten och införde sin upplysta despoti. Den epok som från Karl XII:s död 1718 gått till historien som frihetstiden var över. Lättnaden i landet torde varit betydande.

Två partibildningar – hattar och mössor – hade i riksdagen konkurrerat om styret. På flera sätt ett mycket lovande experiment i parlamentarism och konstitutionell monarki. Tyvärr urartade alltsammans i oförsonlighet, söndring, ansvarslöshet och korruption. Stockholm kom att likna en politisk spelhåla.

Därefter betraktades länge partiväsen med oblida ögon. Under 1800-talet ansågs partier som något onaturligt och omoraliskt, grälsjuka särintressen utan hänsyn till det allmänna bästa.

Demokratin växte fram genom pressen och sedan när liberala och socialistiska krafter organiserade sig i utmaning mot den konservativa överhetsstaten. Vid förra sekelskiftet var det tydligt att en ny frihetstid randades, men framburen av ett folkrörelseförankrat, disciplinerat partiväsende utan jämförelse med 1700-talets dysfunktionella hatt- och mössvariant.

Högern ville dock inte följa liberaler och socialdemokrater i spåren, den principiella oviljan mot partier kvarstod. Och bara tanken att underkasta sig partipiskans konformism? Nej tack!

Men i tvånget att effektivare möta vänstern beslöt man 1904 att forma en lösare organisation, inget egentligt parti, mer en sammanslutning för likasinnade personer att mobilisera vid valen. Entré: Allmänna valmansförbundet, föregångaren till våra dagars Moderaterna.

1900-talet var partiväsendets gyllene era, de fria staternas liv, det obestridda systemet för offentligt demokratiskt maktutövande. Numera finns dock klara tecken på ålderskris. Partiernas medlemskår dunstar bort. Interndemokratin ger vika för hårdare toppstyrning. Verksamheten finansieras främst med skattemedel, vilket gör att partierna och staten i praktiken smält ihop.

Reella skillnader i åsikter och ideologiska uppfattningar klingar av, vilket maskeras med uppskruvad hätskhet i tonläge. Taktikspelet mellan partierna om maktens köttgrytor tycks viktigare än vad de faktiskt vill använda makten till. Bland väljarna märks en känsla av alienation, allt färre identifierar sig med något parti överhuvudtaget. Och så vidare.

Förnimmer vi måhända vindar från hattarnas och mössornas nedgångstid? Ett nytt 1772 lär knappast ske, däremot kan vi närma oss brytningen till en annan och frihetligare form av folkstyre. Minns att demokratin är både större och äldre än partierna.

Möjligen blir framtiden att politikens arena begränsas till förmån för en mer decentraliserad stat och ett starkt civilsamhälle där frivilliga överenskommelser är normerande. I övrigt är väl Allmänna valmansförbundet ingen dålig idé att damma av?

Är detta upprustning?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/8:

Fredens hav har Östersjön kallats. Visst låter det vackert? Men någon övertygande täckning i verkligheten finns knappast längre. Ett rättvisare epitet vore snarare det stora vapenskramlets hav. Ryssland uppträder aggressivt och provocerande som om Putinregimen sökte en kalla krigets returmatch.

Förra månadens Joint Sea 2017 illustrerar det upptrappade spänningsläget. För första gången i Östersjön slog Ryssland och Kina ihop sina påsar i en demonstrativ samövning med militärfartyg, soldater, stridsflyg och helikoptrar. När stormakter som dessa visar musklerna tillsammans finns skäl till oro. En axel Moskva-Peking på omvärldsscenen bådar allt annat än gott.

I september laddar Ryssland om igen, denna gång med Europas sista fullfjädrade diktatur Vitryssland, i en väldig manöver som går under namnet Zapad 2017. Budskapet går inte att missförstå. ”Zapad” är ryska för ”väst”.

Händelsevis sammanfaller Zapad 2017 med vår egen Aurora 17. Hela Försvarsmakten opererar då gemensamt för att möta ett tänkt överraskningsanfall mot Sverige. Förra gången något liknande skedde var 1993. Att övningsscenariot återaktualiserats säger åtskilligt om utvecklingen.

Dessvärre är slagkraften i det svenska försvaret som bekant risig. Precis som var fallet under 1930-talets mörknande period står vi med brallorna nere, eftersom partierna trott att krigshot tillhörde historien och att försvaret kunde glömmas. Sakta har dock insikten kommit att det nog var i naivaste laget.

Att S/MP-regeringen gjort upp med M och C om 2,7 miljarder extra kronor per år mellan 2018-2020 för att stärka försvaret kan därför synas välkommet. Men vid närmare blick är det inte obegripligt varför KD följt L och i ilsket missnöje lämnat förhandlingarna. Ännu tenderar snålheten att bedra visheten på ansvarigt håll.

NATO:s rekommendation är att minst 2 procent av BNP ska satsas på försvaret. Senast Sverige nådde den nivån var 1997. Därefter krymptes anslagen stadigt ner till dagens knapra 1 procent av BNP, vilket gör Sverige sämst i klassen bland länderna i Östersjöregionen.

Försummelsen har över tid urholkat vår försvarsförmåga drastiskt. Visst är det bra att extra pengar skjuts till. Men onsdagens uppgörelse betyder inte mycket mer än att försvarsanslagen fortsätter att ligga runt 1 procent av BNP framöver och att gapande hål kvarstår. Det är svårt att kalla det upprustning.

DN-journalisten Ewa Stenbergs analys (16/8) visar med pedagogisk klarhet otillräckligheten: ”Vill man jämföra på annat sätt kan man säga att Sverige under åren 2000–2015 minskade sina försvarsutgifter med 14 procent. Ryssland ökade sina under samma period med 216 procent och genomsnittet i världen var en ökning med 55 procent, enligt statistik från FOI. Den skillnaden har Sverige inte på långt när utjämnat”.

2016 tog politikerna totalt 1920 miljarder kronor i skatt från svenska folket. En svindlande summa. Ändå klaras det inte av att prioritera erforderliga resurser till hemförsäkringen av riket, trots att det börjat pyra farligt kring Sveriges knutar. Beklämmande.

Östgötavägar

Publicerad den av
Svara

”Ingenting går upp mot det enkla nöjet av en cykeltur”, sa John F Kennedy. ”Cykling är det bästa sättet att ta in ett landskap”, sa Ernest Hemingway. Så vad väntar du på? Aldrig är Östergötland så meditativt vackert som från cykelsadeln om sommaren. Grip tillfället medan det ännu är. Snart är vår ljuva blomstertid förbi.

Oddsen på inträdesjobb, någon?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/8:

Den svenska jobbtillväxten är fortsatt stark. Det meddelade Arbetsförmedlingen i måndags, då man offentliggjorde sin julistatistik. Men det finns mycket smolk i den minusräntedopade högkonjunkturens glädjebägare. Arbetsmarknaden är iögonfallande kluven.

356 000 personer är inskrivna vid landets arbetsförmedlingar, 6000 fler än förra sommaren. Andelen arbetslösa bland inrikes födda är hanterbara 3,9 procent. Motsvarande siffra bland utrikes födda är dramatiska 21,8 procent. Det är flyktingvågen som sätter sina spår.

Sverige har varit föredömligt generös när det gäller att ge fristad åt förföljda människor. Men är betydligt mindre välvillig om möjligheterna till egen försörjning. Nio år! Så länge tar det för hälften av alla nyanlända att få jobb, enligt SCB. Vad kan det kallas annat än tragiskt? Vi sitter på en tickande utanförskapsbomb.

Många nyanländas kunskaps- och kompetensnivå ligger långt under vad vår generellt högspecialiserade arbetsmarknad kräver. För att underlätta vägen från bidrag till jobb har politikerna främst fokuserat på två traditionella åtgärder: utbildning och olika former av anställningsstöd. Problemet med denna patentlösning är att resultaten brukar svika förväntningarna. Fråga Stefan Löfven.

I valrörelsen 2014 for han landet runt med det storslagna löftet att fixa 85 000 jobb- och utbildningsplatser åt unga och långtidsarbetslösa. Han lyckades bara leverera en bråkdel. Av Löfvens 32 000 traineejobb blev det exempelvis endast några hundra. Men vi kan lika gärna fråga företrädarna Fredrik Reinfeldt och Göran Persson, som prövat varianter på samma melodi. Även för dem gick visan mer i moll än dur.

Fast sådana dystra erfarenheter reser sällan hinder för att pröva igen. Nu är det Alliansens tur, som från oppositionsbänken lanserar ännu ett förslag. Det kallas ”inträdesjobb”, riktat till nyanlända och ungdomar upp till 23 år utan gymnasieexamen. Det fina i kråksången denna gång är att arbetsgivaravgiften slopas under tre år, den anställde får 70 procent av ingångslönen och 30 procent av tiden ska avsättas till utbildning. Effekten utlovas bli mellan 25 000 – 40 000 nya jobb.

Vem vet, Alliansen har kanske funnit nyckeln till den gyllene kombinationen av jobbsubvention och skolning som faktiskt fungerar. Annars kunde man förstås satsa på strukturreformer som verkligen skulle kunna ge alla utestängda en riktig chans på arbetsmarknaden.

Men då handlar det om skarpa grejer, som att varaktigt pressa ner de väldiga skattekostnaderna på arbete, skrota lagen om anställningsskydd, införa lagstadgad fri kontraktsrätt som trumfar kollektivavtalen och annat i den stilen som ingen partipolitiker vill tala öppet om.