Dekadensens tidevarv

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/7:

Något håller på att gå sönder i Sverige. Det var Socialdemokraternas mantra när partiet fortfarande satt i opposition. Möjligen låg det en djupare sanning i det, även om S-retoriken främst var menad som ett angrepp på Reinfeldtregeringens verkliga eller påstådda tillkortakommanden.

Inte så att en apokalyptisk systemkollaps står för dörren. Men det finns tecken på sprickbildningar i samhällsstrukturen som följd av kantringstendenser i värderingsklimatet. Och det gäller inte enbart Sverige, utan den kulturgemenskap vi tillhör.

Chris Patten, tidigare EU-kommissionär och Hong Kongs siste brittiske guvernör, menar i DN den 28/7 att västvärlden numera kan ”beskrivas som dekadent”. Han exemplifierar genom att identifiera en moralisk röta i EU när det gäller hållningen till antiliberala regimer och dess nonchalans av mänskliga rättigheter.

En illustration är det ovärdiga kryperiet inför Kina, där vaktslåendet om kommersiella handelsintressen fått EU:s ledare huka i buskarna om Pekingdiktaturens brutala politik mot oliktänkande. En annan är EU:s slapphet gentemot den egna medlemsstaten Ungern, vars premiärminister Viktor Orbán demonstrerar öppet förakt mot snart sagt alla demokratiska normer som unionen står för.

Patten hävdar att EU:s anspråk på att vara ett värderingarnas samfund riskerar att undermineras och varnar för utvecklingen av ett utrikespolitiskt förfall liknande 20- och 30-talen. Om detta är en konsekvens av dekadensens tidsanda är inte svårt att finna andra uttryck.

Ta bara det svenska lånekalaset, underblåst av ohållbart nedtrycka räntor. Vi skuldsätter oss som morgondagen inte fanns. Hushållens totala bolån är nu rekordhöga, över 3000 miljarder kronor. Samtidigt festas det loss på billiga konsumtionskrediter till bilar, resor, etc. Vad händer när konjunkturen vänder, räntorna normaliseras och allt måste betalas?

Och vad är inte skandalen kring säkerhetsläckaget i Transportstyrelsen, där rena lagbrott skett, om inte dekadensfenomen i förvaltningssektorn? Färskt i minne innan detta episka haveri uppdagades är avslöjande oegentligheter på Statens fastighetsverk, Karolinska institutet, Skatteverket och självaste Riksrevisionen. ”Tyvärr har vi upplevt att värdegrunden sviktar betänkligt för statstjänstemän”, sa i början av året Ulla Andrén från antikorruptionsorganisationen Transparency International.

Hur sedan den politiska hanteringen och ansvarstaget i regeringen fungerade angående just genomklappningen i Transportstyrelsen har vi redan på ett deprimerande vis sett. Där bevisade Löfven och hans närmaste ansvariga statsråd onekligen att något gick sönder.

Har Patten rätt om dekadensens frätande utbredning i vårt västliga samhälle? Då finns åtminstone den historiska trösten att allt går i cykler. Men var beredd på att baksmällan före uppryckningen kan bli tuff.

Chris Patten. Västvärlden är dekadent, menar han.

Löfven borde avskedat sig själv

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/7:

Stefan Löfven biter sig kvar vid makten. Ursäkten är att han inte vill skapa ”politiskt kaos i Sverige”. Ställd inför hotet om Alliansens misstroendevotum mot tre av hans ministrar ombildar han istället sin regering – den regering som bär kollektivt ansvar för det nationella säkerhetskaoset i skandalen som kommit att kallas Transportgate.

Tydligen ska vi låta oss nöja med att statsråden Anna Johansson och Anders Ygeman offras, medan försvarsminister Peter Hultqvist får stanna.

Han har tidigare framstått som en duglig kraft, men efter avslöjandet om de uppseendeväckande turerna kring den väldiga säkerhetsläckan på Transportstyrelsen är det svårt att förstå hur förtroendet för honom ska kunna repareras. Vi måste utgå från att Alliansen gör allvar av sin intention att fälla honom, annars vore det märkligt.

Det mest rimliga – och hedervärda – efter denna härdsmälta hade givetvis varit om Löfven själv tagit konsekvenserna av sitt bristande ledarskap som satt skyddet av riket på spel och begärt avsked. Tyvärr blev alltså så ej fallet. Men det är en skadeskjuten och solkad statsminister som nu ska försöka halta sig fram till nästa val och möta väljarnas dom.

Alliansen är nog tacksamt glada för det, då den borgerliga oppositionen varken är beredd att ta över eller riskera nyval. Men att borgerligheten för en gångs skull visat bett och pressat Löfven ger ändå lite hopp om att det kanske finns ett alternativ att räkna med 2018.

Det här har varit en sorglig mandatperiod av politisk svaghet och parlamentarisk impotens. Sverige förtjänar verkligen något bättre. Inte minst när det gäller värnet av nationens trygghet, något som skötts förbluffande illa – synder som även den förra Alliansregeringen medverkat till.

Skarpare fokus och rejälare maktpolitiskt handlag behövs för att få ordning på statens centrala uppgiftsområden: polis, försvar och allmän säkerhetsberedskap. Det är särskilt viktigt i dessa dagar när framtiden ter sig ovissare än på länge och omvärldsläget mörknar med Putin och Trump som lösa kanoner på den internationella scenen.

För övrigt är det beklagligt att folkhälsominister Gabriel Wikström tvingas lämna regeringen av personliga hälsoskäl. Förvisso hade vi sett fram mot hans avgång, men inte av den anledningen. I dessa spalter har han fått hård, men från våra utgångspunkter berättigad kritik, för sin förbudsmoralistiska inställning och iver att lägga sig i medborgarnas privata leverne.

Dock förtjänar han beröm för sin ambition att humanisera narkotikapolitiken genom att underlätta sprutbytesprogram och vi önskar honom ett snart tillfrisknande.

Regeringen måste fällas

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/7:

Varför har vi politiker? Deras främsta uppgift är inte – även om man stundtals kan förledas till det intrycket – att syssla med feminism, hbtq, bananer från Fairtrade, hitta på ständigt nya skolreformer, fördela skattebidrag till olika intressegrupper, försvåra bilåkande bland allmänheten, skriva förintande inlägg mot partikonkurrenter på Twitter och annat i den stilen.

Nej, det viktigaste vi har att begära av rikets styrande är att de utan prut i sin dagliga gärning prioriterar värnandet av folkets säkerhet. Övrigt är jämförelsevis av mindre betydelse. Statsapparatens existensberättigande vilar ytterst på förmågan att garantera samhällets invånare en tillvaro i fred, frihet och trygghet. Oavsett vilka som sitter vid makten måste vi kunna lita på att kontrollen av våldsmonopolet är i goda händer och garden hålls uppe mot såväl inre som yttre hot.

På detta, fullständigt avgörande, område har nuvarande regering uppenbart fallerat och därmed är dess förtroende rimligen förbrukat. Avslöjandet om IT-kollapsen på Transportstyrelsen – den värsta säkerhetsläckan sedan landsförrädarna Wennerströms och Berlings dagar – är mer än ett ”haveri” (som Stefan Löfven formulerat det).

Det är en första rangens praktskandal, och vad som sent om sider kommit fram om regeringens hantering av eländet med försök till mörkläggning, bortförklaringar, flykt undan ansvar, påstådd icke-kommunikation mellan statsråden och deras chef, et cetra, för närmast tanken till en svensk version av Nixonadministrationens ökända jonglerande i Watergate.

Den borgerliga oppositionen har deklarerat avsikten att rika misstroendevotum mot infrastrukturminister Anna Johansson, inrikesminister Anders Ygeman och försvarsminister Peter Hultqvist för deras schabblande i säkerhetsfiaskot. Men eftersom regeringen är kollektivt ansvarig med statsminister Stefan Löfven i spetsen vore det mera logiskt och riktigt om riksdagens icke-socialistiska majoritet gav hela den rödgröna ministären respass.

Fast är de fyra borgerliga partierna då beredda att ta över styret själva i en minoritetsregering som måste tolereras av SD? Eller kommer det att utlysas extra val, när endast ett år återstår till det ordinarie valet? Inget av dessa alternativ lär vara lockande.

Att å andra sidan låta Löfven fortsätta ratta riket vore heller inte acceptabelt i ljuset av de uppdagade oegentligheterna kring skötseln av nationens säkerhet. Så vad göra?

En lösning på dilemmat kunde vara tillsättandet en opolitisk ämbetsmannaregering, som expedierar löpande ärenden fram till valet i september 2018 medan partierna samlar ihop sig.

Mirakeldagarna i Göteborg

Publicerad den av
Svara

Davis Cup 1984

Skrivit i Corren 23/6:

Jag knallar in i klubbentrén på TSK Malmen, ett stenkast från Stockholms stadion på Östermalm, för att slå några motionsbollar. Och upptäcker en inramad gammal affisch som gör reklam för Davis Cup-finalen mellan Sverige och USA i Scandinavium den 16-18 december 1984. Vilken nostalgirush! Minns ni?

USA:s lagkapten Arthur Ashe har mönstrat planetens överlägsnaste tennisgäng. John McEnroe är världsetta, Jimmy Connors världstvåa och tourens vassaste dubbelpar är odiskutabelt John McEnroe och Peter Fleming.

På pappret är det inget snack. Upplaga nummer 73 av den prestigetunga nationstävlingen är så gott som intecknad av amerikanerna. Men till finalen strax före jul i Scandinavium har vår förbundskapten Hasse Olsson listigt fyllt den göteborgska inomhusarenan med rött grus.

Det långsamma underlaget gillar jänkarna av tradition inte. När McEnroe ställs inför fullbordat faktum anklagar han upprört Sverige för feghet. Hans humör blir definitivt inte bättre av förstasingeln mot Henrik Sundström, som otippat vinner med 13-11, 6-4, 6-3!

Därefter fullkomligt krossas Jimmy Connors av Mats Wilander. Det hjälper inte att Connors försöker avvärja nederlaget genom att ropa ”jävla bög” åt domaren. Setsiffrorna i svensk favör blir 6-1, 6-3, 6-3.

Andra dagen är kritisk för Arthur Ashe. Hans formidabla dubbelpar är piskade att vinna denna match, annars är ju USA ute ur leken. Men på andra sidan nät står Stefan Edberg tillsammans med klippan Anders Järryd och den dåliga stämningen i det amerikanska tennislägret har tydligt påverkat Peter Fleming.

Han spelar darrigt och nervöst, förlorar till och med matchbollen på ett dubbelfel! Ytterligare en blågul triumf är i hamn: 7-5, 5-7, 6-2, 7-5.

Sverige leder nu med ointagliga 3-0, resten är bara en formalitet. Sista dagens tredjesingel blir en liten revansch för McEnroe som slår Wilander.

Men till den avslutande, och lika meningslösa, fjärdesingeln får Arthur Ashe kalla in reserven Jimmy Arias (som högst rankad 6:a på touren 1983). Connors har nämligen surmulet redan packat väskan och schappat!

Det faller på Henke Sundström att ta hand om Arias, vilket han gör med den äran. Totalresultatet putsas till 4-1, en rent förnedrande affär för USA. Vem hade vågat hoppats på en sådan utgång?

Finalen i Göteborg är ett av de största ögonblicken i svensk DC-historia. Sverige debuterade i turneringen 1925, dock skulle det dröja ett halvt sekel innan vi lyckades erövra segerpokalen. Då, 1975, var det Lennart Bergelins legendariska kvartett med Björn Borg, Bragd-Birger Andersson, Ove Bengtson och Rolf Norberg som svarade för bedriften.

Nio år efter finaltriumfen mot Tjeckoslovakien i Stockholms Kungliga tennishall gjorde Hasse Olssons grabbar det igen och på västkustmark, trots att oddsen mot USA var betydligt tuffare. Sverige har sedan dess vunnit Davis Cup vid ytterligare fem tillfällen, senast 1998 mot Italien på grus i Milano.

Något som liknar miraklet i Göteborg 1984 lär vi blott kunna drömma om att återuppleva. I synnerhet som situationen för svensk tennis idag är tragiskt under isen. Eller ska man säga under gruset?

Tyvärr mår inte Davis Cup särskilt bra heller. När Björn Borg började slå bollar mot garageporten i Södertälje var ett av hans främsta mål som liten parvel att vinna turneringen åt Sverige. Inte konstigt att han närde den drömmen, eftersom SVT:s sändningar av DC-matcherna med Janne Lundqvist och Uffe Schmidt på 1960-talet starkt bidrog till att göra tennisen folklig och populär här hemma.

Numera har det blivit allt kärvare att få de främsta spelarna att ställa upp för sitt land. Det gör det förstås svårare att locka en bredare publik, vilket i sin tur får TV-bolagens och sponsorernas intresse att falna.

I ett försök att bryta den negativa spiralen väntas Internationella tennisförbundet (ITF) på sin kongress i augusti rösta igenom en förändring av DC-formatet. ITF vill korta singelmatcherna från bäst av fem set till tre i avsikt att nå snabbare avgöranden. Tanken är att kortare matcher smidigare skulle passa TV än utdragna holmgångar och ge otåliga tittare mer dramatik på banan.

Det känns dessvärre som ett drag av dumdristig desperation från ITF:s sida, vars konsekvens vore en vådlig devalvering av spelets tjusning och attraktionskraft. Som Jonas Arnesen, Sveriges bästa tennisjournalist, i en aktuell krönika kritiskt skriver om ITF:s planerade tilltag: ”Det är inte mycket som går upp mot en lång och dramatisk femsetare i DC” (Idrottens Affärer 21/6). Det lär nog alla sanna tennisälskare utan vidare hålla med om.

Men vad skulle kunna rädda Davis Cup ur dess krisande tillstånd?

Den internationella lagturneringen, grundad av amerikanen Dwight Davis (trefaldig vänsterhänt US Open-vinnare i dubbel och sedermera president Calvin Coolidges försvarsminister), har spelats varje år sedan 1900 – undantaget 1901, 1910 och de bägge världskrigen. Att denna stolta, ärevördiga del av tenniskulturen håller på att blekna bort är lika sorgligt som om något av de fyra Grand Slam-mästerskapen hade drabbats av samma oblida öde.

Måhända skulle statusen och intresset öka om turneringen ransonerades till att bli ungefär som den vita sportens OS? Tennisen har ändå aldrig riktigt passat det riktiga OS, skippa den grenen från IOK:s program och arrangera Davis Cups löpande tävlingsomgångar under vart fjärde eller vart tredje år istället.

Annars kanske vi helt enkelt får acceptera att Dwight Davis gamla segerbuckla är lika överspelad av tiden som Sveriges fornstora dagar på tennistronen.

Davis Cup 1984

Tennishjältarna 1984. Hasse Olsson, Henrik Sundström, Mats Wilander, Anders Järryd och Stefan Edberg.

Att straffa är nödvändigt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/7:

Narkotikahandel bland Linköpings skolungdomar? Ur led är tiden, frestas man likt Hamlet utropa. Nyligen uppmärksammade Corren att flera högstadie- och gymnasieskolor i kommunen har problem med knarkanvändning och lagning. Katedralskolan har till exempel stängt av fyra elever för misstänkt narkotikaförsäljning.

Statistiken visar att de yngre tenderar att dricka mindre alkohol numera. Det kan synbarligen tyckas lovande. Men summan av lasterna är uppenbarligen konstant. Istället är det dubiösare berusningsmedel som lockar och vinner mark. Med den hanteringen öppnar sig en tidig inkörsport till fortsatt kriminalitet och missbruk.

Liksom vid all annan brottslighet är det viktigt att samhället reagerar snabbt och tydligt. Särskilt angeläget är det när handlar om unga lagöverträdare. Direkta påföljder är nödvändiga för att kunna bryta destruktiva mönster som hotar att förstöra både deras egna liv och andras.

Vad är den mest avhållande faktorn från att begå brott? Det är risken att åka dit. Men då måste också gripandet vara kopplat till ett kännbart straff, en signal som inte lämnar någon tvekan om att rättsstaten menar allvar.

Inte minst gäller det i socialt utsatta områden, där vi sett en oroande brottsutveckling som bland annat innefattar bilbränder, stenkastning mot blåljuspersonal och bristande respekt för polisen. Tyvärr fungerar inte vårt rättsväsende helt optimalt.

Det är inte ovanligt att ärenden blir liggande, domar dröjer, egentliga straff uteblir och unga kriminella släpps innan bläcket torkat i polisens rapporter. Vem är den som föddes att vrida tiden rätt igen? Förhoppningsvis inte någon tvekande, ångestriden Hamletfigur. Utan kanske Morgan Johansson?

”Det finns ett stort behov av effektiva åtgärder mot unga som börjat begå brott”, konstaterade justitieministern mycket riktigt under tisdagens presskonferens, där regeringens utredare presenterade två nya påföljder för kriminella mellan 15 och 17 år.

Den mildare formen är tillsyn av en stödperson och tvång att delta i särskilt verksamhet. Den hårdare är övervakning med begränsad rörelsefrihet som hemarrest under helger och kvällar. Johansson inte bara välkomnade förslagen, han sade sig vilja ha dem kvickare införda än utredaren förordat (juli 2019).

Utmärkt! Det rör på sig! Ytterligare komplement att överväga är jourdomstolar, specialinriktade på att rappt utmäta straff mot nyss arresterade ungdomsbrottslingar. Går sådana skyndsamma processer att förena med grundläggande rättssäkerhetskrav (utredning pågår) har justitieministern alla skäl i världen till ett välkomnade även på den punkten.

Proposition 1967:141

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/6:

En god nyhet: det är bra fart på byggandet i Östergötland. En dålig nyhet: det hjälper inte mot bristen på bostäder. Det är länsstyrelsen som konstaterar detta i en aktuell analys av den regionala bostadsmarknaden.

Trots alla byggkranar som reser sig mot himlen, trots alla ekande hammarslag som ljuder över den östgötska slätten, är det ingen av våra kommuner som räknar med att kunna häva bostadsunderskottet inom de närmsta tre åren.

Förklaringen? Bostäderna blir för dyra. De som är i störst behov av tak över huvudet – företrädesvis ungdomar och nyanlända – har inte tillräcklig tjock plånbok för att kunna ta sig över tröskeln. I en kommentar på länsstyrelsens hemsida efterlyser därför landshövding Elisabeth Nilsson ”ökade ansträngningar för att hitta rimliga bostadslösningar för särskilda grupper”.

Det är ett högst angeläget krav. Vad bör i så fall göras? Misslyckas marknaden med bostadsförsörjningen kunde exempelvis politikerna besluta om en rejäl injektion av subventioner i syfte att sänka kostnaderna. Tidigare erfarenheter tyder dock på att resultaten av dylika åtgärder lämnar åtskilligt övrigt att önska.

Vad är det egentligen för fel på bostadsmarknaden som i synnerhet drabbar mindre bemedlade människor så hårt?

”En väl fungerande marknadsekonomi förutsätter en väl fungerande prisbildning. En sådan är i praktiken svår att åstadkomma om staten reglerar priserna”, skriver nationalekonomen Assar Lindbeck i sin memoarbok Ekonomi är att välja (2012).

Han har länge studerat den svenska bostadsbristen, ett återkommande problem ända sedan andra världskriget då hyresregleringen infördes (från 1975 i eufemistisk skepnad av bruksvärdesprincipen).

Lindbecks slutsats är att bostadsbristen är omöjlig att bygga bort om prisregleringen kvarstår. Subventioner kan på kort sikt nå balans, men enbart gällande nya bostäder. Därefter faller incitamenten att bygga nytt, samtidigt som bristen bara blir värre inom det äldre bostadsbeståndet.

”Man kan nämligen inte bygga i kapp efterfrågan på gamla bostäder, som trots bättre geografiska lägen har lägre hyror än de som gäller i nybyggda bostäder just på grund av hyreskontrollen”, förklarar Lindbeck.

Den enskilt viktigaste åtgärden vore således att släppa prisbildningen fri att möta behoven. Annars kommer bostadsunderskottet varken fyllas på tre eller trettio år i någon kommun, förutsatt att inte de börjar avfolkas.

Politikerna borde alltså göra ökade ansträngningar för att hitta proposition 1967:141 i regeringskansliets gömmor. Den författades under statsminister Tage Erlanders tid, baserad på forskningsrönen som bland andra Assar Lindbeck offentliggjort i skrifter som Bostadsbristen, en studie av prisbildningen på bostadsmarknaden (1963).

Propositionen innehöll ett för alla regeringar sedan dess helt unikt förslag: införande av marknadshyror. Tyvärr lades den aldrig fram på riksdagens bord (oppositionen – borgerlig! – larmade och gjorde sig till).

Om inte vi ska tvingas diskutera bostadsproblemen i evighet, vore det verkligen dags att pröva igen. Eller vad säger du, Stefan Löfven?

Den sega solidariteten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/6:

London prövades hårt igen i onsdags, när höghuset Grenfell Tower i norra Kensington slukades av lågorna. Katastrofbrandens pris i förlorade och skadade människoliv blev förfärande. De som klarade sig fick se sina hem bli aska, hundratals evakuerade stod på bar backe.

Men mitt i tragedin klappade hjärtat. Vid sidan av myndigheternas insatser, kom Londons invånare spontant och omedelbart till offrens hjälp. Volontärer anmälde sig i massor. Via sociala medier strömmade erbjudanden om te, mat, sängplatser. Parallellen till den berömda blitzen-andan under andra världskrigets tyska bombningar var given.

Det finns en hoppets lärdom i detta. Tillvaron kan, i synnerhet genom medieflödets dramaturgi, ofta förefalla vara en enda katalogaria av nedslående händelser, hemska olyckor och de mest fruktansvärda gräsligheter.

Det bör inte få tillåtas överskugga faktum att det inom oss finns okuvlig drift av humanitet, omtanke och förbättringsiver som är segare. Historiskt visar inte minst Sverige det. Hur var det här före folkhemmet och välfärdsstaten?

Entreprenörsboomen kring förra sekelskiftet födde storföretag som Ericsson, Atlas Copco, Nobel, SKF. Industrikapitalismen skapade fabulösa rikedomar som stod i väldig kontrast till fattigdomen bland lägre samhällsskikt. Inte konstigt att radikala politiska röster stormade mot orättvisorna.

Men det fanns även en omfattande filantropisk rörelse som mer handfast tog itu med problemen. Många som tjänat storkovan i affärer, eller ärvt pengar, donerade medel till sämre lottades förmån. Vid 1900-talets ingång uppgick antalet svenska välgörenhetsstiftelser till drygt tiotusen. Åttahundra föreningar och fonder till stöd för nödlidande människor fanns bara i Stockholm.

Det säger åtskilligt om vidden av dåtidens sociala utsatthet. Det är också talande för civilsamhällets kraft, det starka medmänskliga engagemanget.

I floran av ideella organisationer kan exempelvis nämnas Centralförbundet för socialt arbete (bildat 1903), som fungerade likt ett frivilligt socialdepartement innan regeringen beslöt att inrätta ett officiellt sådant 1920. Det hela belyser vilken mäktig reservoar av enskild, praktisk verkande solidaritet som mobiliserades inom Sverige när inga av dagens moderna skyddsnät existerade.

Trots allt, i grunden vill de flesta av oss göra gott, taga vara på vår broder och handla därefter när det gäller. Vad kan bära på ett bättre löfte om framtiden?