Det förgångnas fångar

Skrivit i Corren 13/11:

Man kan säga, som vissa av hans kritiker, att Patrick Modiano ständigt skriver samma bok. Hans återkommande tema kretsar kring det av tyskarna härtagna Frankrike under andra världskriget, ångesten och problemen som denna traumatiska erfarenhet efterlämnat.

Hösten 2014 fick Modiano Nobelpriset i litteratur för ”den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld”.

Händelsevis var det samtidigt valår i Sverige, ett epokgörande sådant då resultatet sprängde spelplanen för den traditionella blockpolitiken. Detta förhållande kom ytterligare att accentueras med utgången av det val vi hade för två månader sedan.

Ändå har partierna fortsatt att tradera på den gamla berättelsen. Decemberöverenskommelsen förra mandatperioden var en variant på temat. Den aktuella följetongen om regeringsbildningen är uttryck för en annan.

Grundhistorien i manuset består och avtäcker, om än inte i Nobelprisklass som hos Modiano, en fascinerande livsvärld i riksdagen som värker av det oförlösta trauma SD representerar. Jimmie Åkessons parti har otvivelaktigt etablerat sig som det tredje blocket och utmanar med sin främlingsfientliga, auktoritära högerpopulism den liberala demokratins kärnvärden som de andra två blocken sluter upp bakom.

Varken det röda eller blåa laget har hittills förmått att hantera situationen. Krampaktigt håller de fast vid ett politiskt landskap som tillhör det förflutna och repeterar sömngångaraktigt sina invanda roller.

Det är ett drömlikt skådespel som inte saknar dramatiska kvaliteter i uppvisningen av låsningar, blockeringar, önsketänkande och förnekelser. Men medan Patrick Modiano är en briljant författare som skapar stor och lysande dikt, handlar det dock här om partier vars existensberättigande och skyldighet är att ta ansvar för nuets prosaiska verklighet.

Visst vore en stark moderatledd Alliansregering att föredra. Ingen sådan kan emellertid bildas. Mandaten saknas. Ska det beklagas att C och L vägrar ställa upp på Ulf Kristerssons försök att bilda en borgerlig regering trots allt? Tveksamt.

Den hade blivit svag och bräcklig, antingen snabbt nermald i riksdagen eller riskerat att hamna i beroende av ett opålitligt och makthungrigt SD (den som tror att SD snällt skulle bjuda på ovillkorat parlamentariskt stöd vistas i de såpbubbletunna illusionernas tillvaro).

Men med Alliansen kluven itu är Kristerssons chanser i onsdagens statministervotering sannolikt redan på förhand grusade. Låt oss åtminstone hoppas att det blir ett hälsosamt fall, ett slags uppvaknande påminnande om avslutningen i Patrick Modianos roman Ungdomsår:

”Någonting – senare skulle han fråga sig om det inte helt enkelt var hans ungdom – någonting som dittills hade tyngt honom, lösgjorde sig från honom, som när klippan långsamt faller mot havet och försvinner i en virvel av sprutande skum”.

Av det skarpa lägets ökande tryck kan måhända det blåa och röda laget tvingas till ömsesidigt vuxenblivande, frigöra sig från tyngden av de gamla prestigebojorna, vända blicken framåt och ge Sverige vad medborgarna har skäl att begära: ett fungerande, handlingskraftigt styre.

En förlorad värld

Skrivit i Corren 9/11:

På söndag, den 11/11 klockan 11, är det hundra år sedan vapnen tystnade på första världskrigets slagfält. Dess beryktade namn – Verdun, Marne, Somme, Gallipoli, Ypres – klingar numera lika avlägset som vore de Borodino eller Gettysburg, ödesdigra platser från ett svunnet tidevarv dit banden obevekligen tunnats ut med generationernas gång.

I det kollektiva medvetandet har första världskriget reducerats till en bleknad episod som överskuggas av det ännu väldigare krig som utbröt 1939. ”En glömd hävstång”, enligt historikern William Manchester. Ty ur katastrofen 1914-18, mänsklighetens dittills blodigaste och värsta tragedi, trädde den epok fram som är vår egen – ohjälpligt präglad av masslakten i skyttegravarnas helvete.

”Olevda liv. Ofödda barn. Så totalt vi alla har glömt den skada det kriget gjorde Europa, trots att vi fortfarande lever med det. Om ‘Europas blomma’ (som de kallades) inte hade dött och deras barn och barnbarn hade fötts kanske vi inte skulle leva med sådan medelmåttighet, sådan förvirring och inkompetens idag?”, skriver författaren och nobelpristagaren Doris Lessing i sina memoarer Under huden och suckar: ”Vi är alla formade av kriget, förvridna och skadade av kriget, men vi tycks inte minnas det”.

Fast är det så märkligt om vi har svårt att relatera till detta krig och på djupet förstå vad det egentligen gjorde med oss? Människorna kring förra sekelskiftet synes mer fjärran än vad den rent kronologiska tiden markerar. De bebodde ju i mångt och mycket ett annat universum.

Där fanns stora orättvisor, klassbarriärer, fattigdom och bigott hyckleri. Men också – understryker historikern Barbara W Tuchman i sin klassiska studie Det stolta tornet om Europa före 1914 – en ”större självtillit, större säkerhet, större optimism, större glans, slöseri och elegans, mera obekymrat välstånd, mera munterhet, mera nöje i att vara tillsammans och konversera… mera värdighet i arbetet, större uppskattning av naturen, större livsglädje”.

Det var en hel mentalitet som begravdes med kriget. Ideal slets sönder, illusioner krossades. Det exempellösa dödandet, de ofattbara plågorna och lidandet, rubbade själva tron på den civilisation som varit.

Den gamla tillvaron framstod som falsk och förljugen. Spärrar lossades och krafter sattes i rörelse som – på gott och ont – radikalt skulle omskapa världen i försöken att på något vis kompensera för alla offer som gjorts.

Demokrati och rösträtt, nationellt självbestämmande för tidigare underkuvade folk och kvinnlig emancipation tillhör pluskontot. Men utan första världskriget är det omöjligt att tänka sig kommunismens seger i Ryssland, fascismens triumf i Italien, nazisternas maktövertagande i Tyskland, andra världskriget, Förintelsen av Europas judar, kalla kriget och Berlinmuren.

Även i demokratierna blev uppslutningen kring den starka staten normerande. De ideologiska anspråken växte dramatiskt när aristokratins murkna välde sopades undan och ersattes av det moderna partistyret. Samhällslivet, ekonomin och kulturen politiserades som aldrig förr i sökandet efter bättre, rättfärdigare villkor.

I en mening lever vi oändligt friare och tryggare idag, icke minst materiellt. Men det är i baksmällan av en förlorad oskuld och ett kvaddat känslokosmos.

Svettigare för Trump

Skrivit i Corren i 8/11:

Mellanårsvalet till den amerikanska kongressen förklarade Donald Trump som en folkomröstning om sig själv. Och vad kunde då utgången bli i hans egocentriska värld annat än en ”enastående succé”, som Trump svulstigt trumpetade ut på sitt  twitterkonto när rösterna räknats.

I nyktrare ögon får dock resultatet betraktas som av mer blandad karaktär. Republikanerna fick en något utökad majoritet i senaten, men förlorade greppet om representanthuset.

Det senare var väntat, fast Demokraternas förhoppningar om den riktigt stora förkrossande segern blev inte infriade. Men deras erövring av halva kongressen istället för hela är ändå en välkommen prestation.

Republikanernas starka uppslutning kring Trump är en total skam för det parti som varit Lincolns, Coolidges och Reagans. Det är som Moderaterna i Sverige reservationslöst skulle kasta sig i SD:s armar och förskingra det frihetligt liberalkonservativa arvet efter Gösta Bohman.

Donald Trump har kampanjat hårdare under mellanvalsåret än få andra presidenter före honom (Barack Obama tog det exempelvis piano och föredrog att hålla sig ovan bataljen både 2010 och 2014).

Ingen har heller bedrivit en sådan skrämmande obehaglig, uppviglande och intolerant valrörelse på det nationella planet sedan den öppet rasistiske Alabamaguvernören och presidentkandidaten George Wallace var i farten för 50 år sedan.

Trump har varit mindre intresserad av att sola sig i glansen av den goda ekonomin, än att lägga krutet på sitt numera patenterade budskap av råbarkad främlingsfientlighet, brutaliserande svartmålning av politiska motståndare och illasinnad hets mot den fria press han famöst kallat för ”folkets fiender”.

Att vädja till sina supportrars lägsta instinkter har ju lönat sig förr och gjorde det delvis igen. Det är beklagligt att Demokraterna, trots partiets alla brister eller snarare just därför, inte förmådde mobilisera den väldiga ”blåa våg” som skulle skölja bort Trumprepublikanerna från banan.

Men bara det att efter åtta år vinna tillbaka kontrollen över representanthuset är värt mycket nog. Det bryter Republikanernas hittillsvarande osunda dominans i Washington och gör att den ovärdigaste presidenten som USA någonsin haft måste frukta en kongressopposition som kan sätta verklig kraft bakom orden.

Livsglädjens diktare

Skrivit i Corren 7/11:

Till och med den reaktionäre tsaren Nikolaj II vägrade godta de fanatiska nykterhetsivrarnas krav. Men när Finland blev självständigt från Ryssland i första världskrigets slutfas kunde puritanerna driva igenom sin vilja i parlamentet. 1919 infördes totalförbud mot att sälja och nyttja alkoholhaltiga drycker i vårt östra grannland. Lagen var i kraft till 1932.

Ett monumentalare fiasko för det politiska förmynderiet och sipphetens moralväktare har väl sällan skådats. Ett entusiasmerande uttryck för det är Henry Parland, vars samlade poetiska produktion Svenska litteratursällskapet i Finland precis utgivit i en omfattande volym. Den bör ni läsa!

Parland dog ung, blott 22 år gammal 1930 i scharlakansfeber, men skrev in sig i evigheten som en av den finlandssvenska modernismens främsta namn vid sidan av Gunnar Björling, Edith Södergran och Elmer Diktonius. Han är också en representant för den fascinerande mångkulturellt transnationella sfären som utmärkte Europa innan krigen.

Släkten Parland hade engelska anor, i hemmet talades tyska, ryska och finska. Henry Parlands skolspråk var dock svenska vilket han också valde att författa på.

I hans säregna, korta nysakliga dikter möter vi ett Helsingfors på 1920-talet vars jazziga uteliv vibrerar minst lika uppsluppet dekadent som i de kontinentala metropolerna Berlin och Paris. ”Högre, högre må det trummas, / högre må det visslas, tutas. / Vi vill glömma och berusas, / Livet måste njutas, njutas.”

Trots finska statens armé av kontrollanter var alkoholförbudet hopplöst att upprätthålla. Lönnbränning skedde i väldig skala, spritsmugglarna ansågs som folkhjältar och på de officiellt torrlagda dansrestaurangerna var det brukligt att beställa ”starkt te” (gissa vad det innehöll…).

Parland skulle egentligen studera juridik. Tydligt är att annat lockade. ”Fastän / vi supit hela natten / skall vi klara / lögnerna / växlarna / skandalerna för i dag. / Vi behöver blott / en flaska vichyvatten / för att gå / vidare.”

Hos Parland finns en stark dragning till allt som är modernt: bilar, motorcyklar, film, telefoner, reklam. ”Ute i Tölö / en affisch om bilringar, / årets bästa. / Varje morgon / då jag väntar på spårvagnen / står jag andäktigt tyst / inför dess / stolta, befallande: / köp!”

Världen är i uppbrott, ny teknologi vinner mark på bred front, kommersialismens sekel är inne, samhället ömsar skinn. Konservativa krafter förfäras som vanligt över att gamla ideal och normer utmanas. I retsam opposition mot bakåtsträvarna förkunnar Parland: ”Ideal-realisationen / – ni säger, den har redan börjat / men jag säger: / vi måste ytterligare sänka prisen.”

Han bejakar nuet, omfamnar tidens skeende, vänder humoristiskt på kritiken om materialismens själlösa ytlighet till att istället ideologisera och besjäla tingen. Hyllningen av klädmodet är typiskt spefull: ”De vida byxornas program / vi skall vara / mera kläder, / mindre människor, / och själen insydd i uppslagen.”

Det är skojigt att visats i Henry Parlands sällskap. Hans friska livslust och allmänliberala hållning är elektrifierande.

Alla i hjärtat unga, oavsett ålder, kan nog känna igen sig i Parlands budskap till pekpinneriets glädjedödare: ”Nej / ungdomen vill fördärvas / ungdomen vill se blott barnförbjudna filmer / läsa ocensurerade skrifter / och då den blivit fördärvad / (men inte tillräckligt gammal) / skriker den / mera! / mera! / mera!”

Saken på sin spets

Skrivit i Corren 6/11:

Det går inte annat än att känna varm beundran för riksdagens talman Andreas Norlén. Metodiskt har han lirkat med partierna. Gett dem chans efter chans att i resonerande pragmatisk anda komma över sina våndor. Skänkt dem generöst med tid till samtal och reflektion. Visat psykologisk förståelse. Bjudit på kaffe och kakor i avspända former. Haft gruppterapi ända in i kaklet.

Norlén har sannerligen tålmodigt försökt och få kan avundas hans tröstlösa uppgift. Vem kan dyrka upp låsningarna i regeringsfrågan när kompromissviljan bland de inblandade förblir obefintlig? ”De verktyg jag har i min verktygslåda är på väg att ta slut”, konstaterade Norlén under måndagens pressträff.

Som vanligt var han lika gentlemannamässigt korrekt, lugn, stabil och pedagogisk (är det inte i själva verket Andreas Norlén som vore den bäst lämpade att vara statsminister?).

Vad som nu återstår för honom är att övergå till skarpt läge och ställa saken på sin spets. Att låta riksdagen nästa vecka votera om Ulf Kristersson som regeringschef är därför helt rätt.

Antagligen lider moderatledaren nederlag. Något stöd från C och L är inte att räkna med om SD ska tillhöra röstunderlaget. Och Stefan Löfven skulle hellre äta upp en burk daggmask än sträcka ut en hjälpande hand till ärkerivalen i det blåa laget.

Men möjligen, möjligen kan sedan allvaret i situationen äntligen börja sjunka in och tvinga partierna att axla det ansvar för Sverige som de hittills vägrat. Alternativet extra val är ju ingen lösning, utan hade bara på ett förödande sätt urholkat riksdagspartiernas redan hårt prövande förtroende.

Vad är egentligen problemet? Undantaget V och SD råder knappast några avgrundsdjupa, sakpolitiska motsättningar som på Palmes och Bohmans tid.

Nyligen skrev liberalen Johan Norberg i Aftonbladet om sina amerikanska vänners förundrade syn på vårt blågula parlamentariska kaos: ”Svenskar med sina konsensustraditioner borde väl kunna sätta ihop hur många olika regeringskonstellationer som helst. Någon tyckte att svenska partier ändå verkade intill förväxling lika, som Ikea-plankor. Det är väl bara att skruva ihop nåt och hoppas att det håller?”.

Yrkespolitikerna är inte endast valda för att styra. De är betalda för det också, högavlönade på det arbetande folkets bekostnad. Deras partier är helt beroende av skattebidrag för att alls kunna existera.

Gör då skäl för medborgarnas pengar och ge landet en funktionsduglig regering!

Sluta stödja Fairtrade

Skrivit i Corren 5/11:

Tillhör det kommunens uppgift att med skattebetalarnas pengar propagera åt LO och Svenska kyrkan? Det tycker inte Lunds nya styre, bestående av de fyra Allianspartierna och det lokala partiet Förnyalund. Därför har kvintetten beslutat att lämna certifieringen Fairtrade City.

Enligt Fairtrades hemsida var 72 svenska kommuner anslutna till denna diplomering i september 2018.

Det innebär att dessa kommunernas makthavare förbundit sig att verka för ett ökat utbud av rättvist producerade varor och uppfostra medborgarna till en etisk riktig konsumtion. Som LO:s och Svenska kyrkans gemensamma bolag Fairtrade Sverige AB definierat det, nota bene.

Fackets och kyrkans progressiva idéer om handel kan aldrig vara fel att stödja, tyckte de borgerliga i Linköping förra gången Alliansen rattade vår kommun. Sålunda blev Linköping Fairtrade City-märkt i maj 2009. I fjol stod Linköping värd för Fair Trade Forum, där nätverkande rättviseaktivister och representanter från landets övriga fackligt-kyrkliga certifierade kommuner strålande samman för att konferera på temat ”Hållbar livsstil”.

Deltagarna hade säkert en trevlig och givande upplevelse. Men det är inte gratis. I juni släppte Skattebetalarnas förening en rapport som försiktigt kalkylerade den sammantagna notan för kommunernas Fairtrade-engagemang till minst 156,2 miljoner kronor under 2017.

Summan inkluderar certifieringsavgiften, hur mycket kommunerna spenderar på inköp av Fairtrade-varor som kaffe och bananer, samt vad opinionsbildningen kostar som bedrivs för Fairtrades räkning.

Nu finns dock inget mer att hämta från kommunkassan i Lund, meddelar politikerna i den skånska universitetsstaden: ”det är slöseri med skattepengar att betala för just denna certifiering samtidigt som många studier visar att det inte alls gynnar arbetare i utvecklingsländer”.

Det är precis vad den nytillträdda Alliansen i Linköping också borde meddela. Ty det var och är fel att stödja Fairtrades alternativa handelssystem med sina reglerade minimipriser. Det saboterar marknadsekonomins grundläggande mekanismer för utbud och efterfrågan. Det gör produktionen dyr och ineffektiv. Det konserverar redan utsatta ekonomiska och sociala förhållanden.

Vetenskapliga belägg för detta har – som Correns ledarsida flera gånger påpekat – kommit från University of London 2014, från Berkeleyuniversitetet 2012, från Lunds Universitet, SLU och AgriFood Economics Centre 2009.

Rättvis handel i verkligheten är fri handel utan tullar och subventioner. LO och Svenska kyrkan må ha en annan uppfattning. Men varför ska Linköpings skattebetalare tvingas bidra till att sprida och legitimera Fairtrade Sverige AB:s förvillelser?

Konsten är historiens viskning

Konsten tillhör alla och ingen. Konsten tillhör varje tid och ingen. Konsten tillhör dem som skapar den och dem som njuter av den. Konsten tillhör lika lite Folket och Partiet som den en gång tillhörde aristokratin och mecenaten. Konsten är historiens viskning, som hörs genom tidens larm. Konsten är inte till för konstens skull: den är till för människornas skull. Men vilka människor, och vem avgör det?

Han betraktade sin egen konst som antiaristokratisk. Komponerade han, som hans belackare hävdade, för en borgerlig, kosmopolitisk elit? Nej. Komponerade han, som hans belackare ville att han skulle, för gruvarbetaren i Donetsbäckenet vilken uttröttad efter sitt skift behövde något som lindrade och piggade upp? Nej.

Han skrev musik för alla och ingen. Han skrev musik för dem som verkligen förstod att uppskatta den musik han skrev, oavsett deras sociala bakgrund. Han skrev musik för de öron som kunde höra. Och han visste att varje riktig definition av begreppet konst är cirkulär, och att varje oriktig definition av konst tillskriver den en speciell funktion.

– Julian Barnes, Tidens larm, 2016.

Den ödesdigre amiralen

Skrivit i Corren 1/11:

Mer än femtio dagar efter valet och fortfarande dödläge. Talmannen har tvingats inleda terapisamtal i grupp med den kaosaktigt splittrade riksdagens åtta partier. Processen har fått ett löjets skimmer över sig och vilken sorts minoritetsregering som till slut kommer att värkas fram ur röran kan vi bara gissa oss till.

Det är amiral Arvid Lindmans fel, naturligtvis. Han var högerledare under början av förra seklet när kravet på allmän och lika rösträtt var den dominerande stridsfrågan i Sverige. Liberalerna och Socialdemokraterna var allierade i kampen för fullvärdigt folkstyre. Högern, Moderaternas föregångare, var skeptisk och höll emot.

1906 försökte den liberale statsministern Karl Staaff genomdriva en rösträttsreform som innebar majoritetsval i enmansvalkretsar. Denna modell från parlamentarismens hemland Storbritannien förskräckte Lindman, som misstänkte att hans eget parti riskerade att missgynnas högst kännbart. Högern vägrade därför bifalla förslaget, vilket då föll och Staaff avgick.

Arvid Lindman tog över statsministerposten och lanserade en rösträttskompromiss, vars bestående princip blev det system med proportionella val i flermansvalkretsar vi har idag. Det lyckosamma i detta kan diskuteras.

Fördelen är att upplevelsen av representativ rättvisa vanligen anses större. Parlamentet får en rikare sammansättning av partier och åsikter, även udda sådana. Mångfalden stärker legitimiteten.

Paradoxalt riskerar prioriteringen av rättvisan också att undergräva legitimiteten. Majoritetsregeringar är mycket svårare att bilda. Det är till nackdel för den demokratiska effektiviteten. Det gör även att små partier kan utöva politisk utpressning och erövra en oproportionell maktställning som inte återspeglar deras faktiska stöd i väljarkåren. Hur demokratiskt är det?

I den nuvarande fragmentiserade riksdagen vet inte ens väljarna vilken utdelning deras röster ger. Kommer statsministern heta Ulf Kristersson, Stefan Löfven eller Annie Lööf framöver? Omöjligt att säga.

Hade Karl Staaffs brittiska modell vunnit gehör 1906 skulle vi fått färre partier och mindre åsiktsrepresentativitet. Men tydligare alternativ, handlingskraftigare regeringar och bättre möjligheter att utkräva ansvar.

Inget valsätt är perfekt. Frågan är dock om inte amiral Lindmans system vid det här laget börjat visa sig moget för en genomgripande översyn.

Kansler på slutvarvet

Skrivit i Corren 31/10:

Det är aldrig sunt med en ledare eller ett parti som regerar för länge. Makten bör alltid växlas regelbundet i en välfungerande demokrati. Angela Merkel har varit partiordförande för CDU i 18 år, hon har varit förbundskansler i 13 år.

Det borde således vara dags att snart tacka för sig. Vilket hon också nu gör – delvis.

Lokalvalen i Bayern och i Hessen blev ytterligare två smärtsamma bakslag för Tysklands kristdemokrater som redan är sargade av vikande opinionsstöd och inre splittring. Den stora koalitionen med socialdemokratiska SPD, som tog en evighet att mangla fram efter det misslyckade förbundsdagsvalet förra året, är ett knackigt resonemangsäktenskap på bristningsgränsen.

Merkels ställning har tydligt eroderat. Medveten om detta har hon annonserat sin avgång som partiledare i december, vilket ter sig likt ett taktiskt bondeoffer för att kunna stanna i kanslerämbetet tills mandatperioden löper ut 2021.

Satsa dock inga pengar på det. Merkel är förvisso en skicklig maktspelare, men hennes auktoritet är inte vad den har varit. Det skulle förvåna om hon som en allt lamare anka lyckas bita sig kvar ens över nästa år. Det faktum att Angela Merkel är nere för räkning kommer samtidigt ytterst olägligt.

Kalibern av hennes statsmannaskap är en rar företeelse i dessa skymningsartade dagar av tilltagande politisk osäkerhet och förbittrad polarisering. Det Merkel representerat vid rodret för Europas mäktigaste nation och ekonomiska motor, är en kombination av pragmatisk mittenorientering och försvar av liberala kärnvärden som vi behöver mer än någonsin.

När USA under Donald Trump kapitulerat som den fria världens banérförare och den internationella rättsordningens garant, vändes inte utan skäl blickarna mot Angela Merkel. Tomrummet efter USA kan ingen fylla, men Merkel var åtminstone det bästa av otillräckliga substitut som fanns till hands. Hur ska det gå utan henne på den europeiska scenen? Orosmolnen är inte få.

EU-projektet skakas av Brexit, Ungerns och Polens auktoritära träskvandring, det vanstyrda Italiens budgetkris som kan få eurozonen att brista. Lägg till detta starka vindar av främlingsfientlig högerpopulism, ett aggressivt tyranniskt Ryssland och Turkiet i Erdogans våld. Som lök på laxen väntar även en sannolikt bister lågkonjunktur.

Tyskland har i detta stormiga läge en nyckelroll som stabiliserande ankare. Men med Merkel borta? Håll i hatten.

Ingenting har hänt

Skrivit i Corren 30/10:

I Olle Adolphsons briljant absurda visa Resan hem skildras i många strofer och med exakta tidsangivelser en kantstött mans tågfärd genom Sverige en luguber söndag. Han befinner sig på perrongen i Skövde ”med sex Albyl på fickan och sista fimpen tänd” och ska återvända till huvudstaden.

Men först åker han till Göteborg, därefter till Malmö, skymtar suktande i mörkret Köpenhamn på andra sidan Öresund och då restaurang Kramers är stängd kastar han sig på nattåget till Stockholm. Klockan kvart i nio på måndagsmorgonen lunkar han in på sitt gråa kontor igen.

Vad har hänt? Absolut ingenting. Det är tragiskt, barockt och komiskt på samma gång. Adolphson sjunger avskalat berättande, skelettartat komprimerat likt folkhemmets svar på Beckett och låter undertexten säga allt. Vi förstår att den stackars tågresenären i djärv desperation försökte trotsa oddsen och finna en bit blå himmel i tillvaron, men målet om lyckan förblir undflyende.

Resultatet av hans sökande är endast en cirkulär rörelse av tristess, grusade förhoppningar och lågintensiv förtvivlan över meningslösheten i sitt företag.

Är inte detta en träffande symbolisk bild av den svenska regeringsbildningsprocessen? En av valet stukad men tillkämpat optimistisk Ulf Kristersson ger sig inledningsvis ut på fåfäng jakt efter stöd till en Alliansregering som mandatfördelningen redan dömt till en hägring.

Hans sonderingsbesök hos övriga partier slutar i förutsägbar kyla. Någon nåd står icke att få. Det är bara att lomma åter till talman Andreas Norléns kansli och konstatera faktum. Expeditionen gav noll, utöver att tiden gick.

Sedan är det en luggsliten Stefan Löfvens tur att avlösa på perrongen för att göra samma fruktlösa resa, förutsättningarna är identiskt ledsamma och utgången likadan.

Ingen på andra sidan blockgränsens glittrande sund vill släppa in honom i värmen och Kramers i form av Centerpartiet håller dörren låst. Tomhänt tvingas han meddela talmannen på måndagsmorgonen att läget är oförändrat dystert.

Vad sker nu? Andreas Norlén byter spår till att själv inleda gruppsamtal med partiledarna om regeringsalternativen, men noterar med ett understatement att ”kompromissviljan har varit begränsad så här långt”.

Resan lär alltså fortsätta i händelselöshetens monotona rundgång, kanske till jul eller vad vet jag?