Frihetens blå toner

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/9:

Det är hundra år sedan första världskriget tog slut, demokratin fick sitt genombrott och jazzen kom till Sverige. Den svängiga musiken, sprungen ur den afroamerikanska kulturen i New Orleans, markerade ingången till en ny liberal, emancipatorisk tidsålder.

Jazz var modernitet, livsglädje, improvisation, spontanitet, individualism. Vilken revolution i vårt knarriga, valsmalsgråa konungarike!

Historien om jazzens epokgörande svenska segertåg skildras i en precis utkommen, synnerligen läsvärd bok av journalisten Göran Jonsson med den välfunna titeln Frihetens blå toner (Carlsson). Men som Jonsson skriver i de inledande kapitlen tog det ett tag innan musiken blev rumsren utanför ungdomens diggarkretsar.

Som alltid låg moralpaniken på lur, i detta fall även blandat med utbredda vulgärnationalistiska, rasbiologiska förvillelser. ”Jazz är en hemsk infektionssjukdom, som med stora steg närmar sig våra friska kuster”, slog kapellmästaren och dirigenten Hjalmar Meissner fast i en famös debattartikel 1921.

När världsstjärnan Louis Armstrong spelade i Sverige 1933 möttes han med avsky från åtskilliga recensenter vilka frossade i rasistiska invektiv. Värst var Aftonbladet som liknade honom vid en odefinierbart bölande apa. Inte för inte var Aftonbladet, då konservativ, mycket sympatiskt inställd till Hitler.

Jazzen, denna till Europa importerade stökigt vitala produkt från smältdegelns USA, förknippades inte bara med svarta människor. Åtskilliga jazzmusiker var judar. För nazisterna var giftstämpeln solklar. Kunde det bli mer depraverat?

Som ett belysande exempel på extremhögerns propaganda citerar Göran Jonsson ur Erik Walles beryktade hatskrift Jazzen anfaller (1946): ”Man kan inte förstå jazzen utan att taga hänsyn till trenne betydelsefulla fakta beträffande dess tillkomst. Den har skapats av negrer. Den har skapats av berusade negrer. Den har skapats av berusade negrer i bordellmiljö”.

Skrattretande formuleringar idag kanske, men Erik Walles var sannerligen ingen skrattretande figur.

Under 30- och 40-talen var han aktiv i nazistiska Svensk Socialistisk Samling, en central ideolog i rörelsen och ställföreträdande ”führer” under ledaren Sven-Olof Lindholm, även utsedd som personlig kontaktman till den norske landsförrädaren Vidkun Quisling.

Erik Walles upprättade listor över tusentals svenska judar, ett register (det finns bevarat) färdigt att överlämnas till de tyska SS-bödlarna om Hitler ockuperade Sverige.

Walles dog i början av 90-talet, men ångrade aldrig någonting och avslutade sin politiska bana som medlem och en slags äldre beundrad nestor i Sverigedemokraterna.

I partiorganet Sverige-Kuriren nr 7/8 1989 redogjorde han ingående för sina nazistiska kampår i Lindholmsrörelsen. När Walles avlidit hyllades han av samma SD-tidning 1992 för ”sin klokhet” som givit partiet ”många tankeställare”.

Det var detta parti som Jimmie Åkesson tre år senare anslöt sig till och nu byggt upp till en utmanare som satt den gamla blockpolitiken ur funktion och dränerat både Moderaterna och Socialdemokraterna på väljare.

Hundra år efter demokratins genombrott och jazzens ankomst är jag rädd för att det inte längre är frihetens blåa toner vi hör. Snarare det mörka ekot av intoleransens stöveltramp.

”Det var något tryggt med dom som tyckte om jazz, dom var aldrig nazister”, sa författaren Pär Rådström.

Friskolor under attack

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/9:

För fem år sedan, när Socialdemokraterna befann sig opposition, lovade Stefan Löfven att lagstifta mot ”överetableringen” av friskolor. Med andra ord att ge ökad makt åt stat och kommun på valfrihetens och mångfaldens bekostad. När Socialdemokraterna bildade regering 2014 togs instrumentet fram – ett vinsttak för enskilda aktörer i välfärden.

Det går partiet dessa dagar till val på. Sverige har för närvarande omkring 4000 friskolor, varav de flesta skulle få mycket svårt att fortsätta om förslaget genomförs. Vinsttaket blir en strypsnara som gör de ekonomiska marginalerna hopplösa. Bland annat skulle Småskolan i Ljungsbro utanför Linköping, med toppresultat i Skolinspektionens utvärderingar, riskera att gå en mörk framtid till mötes.

”För att kunna bygga en ny skola, som är vårt nuvarande mål, och få bankens förtroende till det lån som krävs, behövs mycket pengar sparas. Bara diskussionen om vinstbegränsningar i välfärden har skadat oss”, säger rektorn Fredrik Påhlsson som med sin fru startade Småskolan 2011 (Svenskt Näringsliv 2/5 2018).

Vad är vinsten för Linköping om framgångsrika skolentreprenörer som paret Påhlsson hindras från att expandera och kanske i förlängningen helt tvingas ge upp? Vad är vinsten för Sverige om jaktsäsongen på friskolorna rullar vidare och de offentliga skolorna återtar sin gamla monopolställning? Decennier av partipolitisk klåfingrighet och misslyckade statliga reformpedagogiska experiment har skadat det nationella utbildningsväsendet allvarligt.

Mer än någonsin behöver vi friskolorna som med friska idéer, engagerade ägare och lärare kan lämna värdefulla bidrag till att bryta denna negativa utveckling. Konkurrens stimulerar, konformism bedövar.

Att Socialdemokraterna i armkrok med Vänsterpartiet även ivrar för att direktförbjuda religiösa friskolor är väl inte konstigt med tanke på deras trångsynta ideologiska inställning. Men att både Liberalerna och Moderaterna ger dem eldunderstöd på denna punkt?

Jan Björklund säger i SvD (3/9) att totalförbud mot nya religiösa friskolor ”blir ett av våra allra viktigaste krav i regeringsförhandlingarna om några veckor”. Ulf Kristersson vill införa en etableringspaus och misstänkliggör likt Björklund dessa skolor som grogrund för religiös extremism.

Förra året listade tidskriften Skolvärlden hur många friskolor som hade en uttalad konfessionell inriktning. Det fanns knappt 70 stycken i landet. De kristna dominerade överlägset, någon var judisk, ett tiotal var muslimska. Gissa vilka som triggat förbudsidén?

Nu ska minnas att religiösa inslag i undervisningen inte är tillåten. Bön och andakter måste vara frivilliga och hållas utanför klassrummet. Förekommer brott mot gällande lag och extremistisk indoktrinering ska naturligtvis detta beivras och oseriösa skolor stängas. Skärp gärna kontrollen i fall där det är påkallat.

Men att rikta piken mot just muslimska skolor och sedan dra alla konfessionella skolor över samma svepande förbudskam är såväl diskriminerande, som utslag av illa dolt populistiskt väljarfiske i kulturella och religiösa fördomar.

Genom att spela på Socialdemokraternas och Vänsterpartiets planhalva medverkar även Liberalerna och Moderaterna till att underblåsa det generellt friskolefientliga klimat som det röda politikerlaget försöker skapa och vinna anhängare på. Det är djupt olyckligt.

Batong löser inte bristen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/9:

Nu gäller hårdhandskar mot den svarta hyresmarknaden, lovade Stefan Löfven när han besökte Norrköping förra veckan. Statsministern fördömde de ”skrupelfria individer som utnyttjar andra med ockerhyror” och presenterade det nya batongförslag som regeringen knypplat ihop. Lagstiftningen skärps ordentligt.

Det ska inte bara vara förbjudet att sälja hyreskontrakt. Även köp kriminaliseras. Straffet blir böter eller fängelse upp till två år. Därtill mister köparen bostaden på stubben. I samma veva ska hyresgästernas bytesrätt av kontrakt stramas åt. Minst ett år måste man bott i lägenheten för att kunna åtnjuta den möjligheten.

Visst är det tuffa bud för alla som söker tak över huvudet. Bostadsbrist råder i 243 av Sveriges 290 kommuner, enligt Boverket. Det slås rekord både i antalet människor som köar och hur länge de får vänta på att någon lägenhet ska tilldelas dem.

Bara i landets tre storstadsområden står nära en miljon stackare kö, en fördubbling sedan 2010. I Stockholm är snittiden på ett hyreskontrakt 10,5 år.

Att det då uppstått en omfattande handel med svartkontrakt är djupt beklagligt, men inte dugg konstigt. ”Vi ser att den här handlingen mellan säljare och köpare skapar helt fel spelregler på en hyresmarknad”, säger Löfvens biträdande justitieminister Helene Fritzon. Ursäkta, helt fel spelregler?

Vem är det egentligen som skapa dem och fått hyresmarknaden att urarta till vad som är slående likt eländet i de havererade forna öststatsekonomierna? ”Du skrymtare, tag först ut bjälken ur ditt eget öga; därefter må du se till, att du kan taga ut grandet ur din broders öga”, som Matteus formulerade det.

Socialdemokraternas lagförslag – som föga förvånande hejas på av partiets allierade särintresseorganisation Hyresgästföreningen – är framtvingat av den stora röra man själva kokat ihop åt svenska folket och lär inte hjälpa mycket för att lindra symptomen.

Den är främsta boven i dramat är ju den politiskt motiverade hyreskontrollen, vilken förstört marknadsmekanismerna för jämvikt mellan utbud och efterfrågan precis som prisregleringar alltid brukar göra.

Resultatet är också det gamla vanliga: brist, ransonering, köer och uppkomsten av växande skuggmarknad där människor försöker komma runt problemen som regleringarna ställt till med.

Profithajarna som Löfven förbannar är den direkta konsekvensen av hans egen misslyckade bostadspolitik. Så länge Socialdemokraterna och övriga partier vägrar avskaffa den planekonomiska hyreskontrollen som förbjuder marknaden att fungera marknadsmässigt kommer föga att lösas.

Sakpolitikens triumf

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/8:

Med sitt växande opinionsstöd drömmer Sverigedemokraterna inte bara om att få makt och inflytande i regeringsställning. Dessa främlingsfientliga vulgärpopulister siktar även på ett islossningens genombrott i den lokala politiken.

Efter valet räknar SD med att bli vågmästare i 155 av landets 290 kommuner och hoppas kunna pressa andra partier till att inleda samarbete. Ett krav är, enligt partisekretaren Richard Jomshof, att varje kommun där SD ingår i styret ska upprätta ett ”mångkulturellt bokslut” i syfte blottlägga ”kostnaderna för massinvandringen” (SR 28/8).

Något annat egentligt intresse än att hetsa mot människor från annat etniskt och kulturellt ursprung har ju SD som bekant inte. Därför är det knappast konstigt att alla anständiga politiker från vänster till höger betackar sig för att ha med Jimmie Åkessons järnrörsgäng att göra.

SD:s framgångar har förvisso tvingat fram en ökad samarbetsvilja på åtskilliga håll i Sverige. Men inte på det vis som SD önskar. Utan mellan de etablerade partierna över den traditionella blockgränsen.

Valet 2014 kom att rita om den politiska kartan rejält när SD kammade hem sina succésiffror. Konsekvensen blev att vi fick blocköverskridande styren i varje tredje kommun, fler än någonsin tidigare.

Johan Wänström, forskare på Centrum för kommunstrategiska studier vid Linköpings universitet, har i en färsk rapport studerat erfarenheterna av denna utveckling. Resultaten är intressanta.

Att bilda nya, ovana koalitioner är besvärligt och tidsödande. Men gamla inbitna politiska meningsmotståndare har kunnat lösa upp knutarna genom öppet sinne, arbete, ambition och tillit.

De måste vara mer pragmatiska och lyhörda i förhandlingarna, vilket inte minst medborgarna tycks vinna på, ty som Wänström konstaterar: ”förr var det bara fokus på vilket parti som ska styra vilken nämnd, nu blir det istället sakpolitiken som är viktigast”.

Således har blocköverskridande samarbeten också fungerat mycket bättre än vad många skeptiker trott. Säga vad man vill om exemplet Linköping med sitt S/MP/L-styre, men någon katastrof har det ju inte varit. Tvärtom har det i den praktiska politiken rullat på ganska hyggligt, även om det gnisslat en del med Liberalerna.

Att Linköpings socialdemokrater till slut tröttnade på L-tjafset om Kungsbergsskolans framtid och valde att göra upp med Moderaterna i frågan är måhända talande. Av alla blocköverskridande kommunala konstellationer är det nämligen dessa bägge ärkerivaler som klarar bäst av att samarbeta – och håller ihop längst. Se på Åtvidaberg där S/M-styret är inne på sin tredje mandatperiod.

Det kan synas förvånande. Men stora partier brukar vara – och måste vara – mer ansvarstagande än små. I den handfasta kommunpolitiska verkligheten har ideologiska skiljelinjer heller inte samma uppskruvade betydelse som på den rikspolitiska arenan.

Moderatledaren Ulf Kristersson har efterlyst ”fler vuxna i rummet”. Han borde inte behöva leta länge. När det gäller, då är det bland kommunernas jordnära, resultatorienterade förtroendevalda som den demokratiska mogenhetsreserven finns.

Usel Allians, desperat S

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/8:

Inför valet har de rödgröna en klar ledning i Svensk väljaropinions sammanvägda sympatiundersökning: 41 procent mot borgerlighetens 37,7. Efter fyra år med en S/MP-regering som varit svagpresterande i allt utom att höja skatterna är det tveklöst ett svidande underbetyg för Alliansen.

Lägg därtill att Stefan Löfven måste vara den sämste debattör som någonsin lett Socialdemokraterna i ett val och att hans koalitionsregering praktiskt taget upphört att fungera. Ändå har Alliansen inte kunnat övertyga och dess främsta kraft Moderaterna noterar mediokra siffror.

Skillnaden är markant från valet 2006 då en samlad, pigg och energisk borgerlighet stod mot en sönderregerad och trött Göran Persson. 2018 är det som Alliansen tröttat ut sig själv på oppositionsbänken och har svårt att jämka ihop sina liberala och konservativa element.

Trots en allmän högerförskjutning i väljarkåren har man inte lyckas fånga upp dessa vindar och osäkerheten kvarstår hur utmaningen från det stöddigt framångande pariapartiet SD ska hanteras. Löfven kommer med största sannolikhet att tvingas bort från statsministerposten. Men vad som händer sedan är höljt i besvärande dimma.

Den minst sagt knepiga situationen i det politiska landskapet tycks gynnat den rödgröna sidan mer än borgerligheten, vilken de facto också genom Decemberöverenskommelsens parlamentariska pseudomajoritet möjliggjort mandatperiodens S/MP-styre med inflytande av ett reformerat kommunistparti. Det har knappast heller gjort underverk för trovärdigheten.

Samtidigt är det dock tydligt att Socialdemokraterna präglas av tilltagande desperation. Partiet har sprutat ur sig vallöften i parti och minut, utan att kunna lyfta sig ur scenariot av en historisk katastrofkrasch i väljarstöd.

Liksom Moderaterna blöder Socialdemokraterna traditionella sympatisörer till SD. Vad kan vända trenden? Satsningarna på pensionärskollektivet har hittills inte gett någon vidare utdelning. Uppenbarligen står hoppet nu till en variant på Göran Perssons klassiska ”game changer” från 1998 att ogenerat köpa barnfamiljernas röster. Då var det maxtaxan på dagis som rosade föräldrarna på väljarmarknaden.

Under tisdagseftermiddagen slog Löfven till med att rundhänt saluföra en extra veckas betald föräldraledighet. Notan – saftiga 5,6 miljarder kronor – överlåts lika generöst på skattebetalarna. Återstår att se om dessa tycker att en sådan lyxreform i syfte att rädda skinnet på S är väl spenderade pengar.

Att inte låtsas om EU

Publicerad den av
Svara

Skrivet i Corren 28/8:

Det går inte att påstå att EU är någon kioskvältarfråga i valrörelsen. Debatten, i den mån den förekommer, går på lågvarv. Liberalerna och Sverigedemokraterna har visserligen försökt höja temperaturen genom att positionera sig på var sin sida av ytterkanterna.

Jan Björklund springer kamikazeaktigt i spetsen för federationståget med ännu mer fördjupat EU-samarbete, inkluderat omfamnande av unionens sociala pelare och euromedlemskap redan 2020. Jimmie Åkesson hojar om Swexit i enlighet med Storbritanniens (nedslående) exempel och kräver en ny EU-folkomröstning kommande mandatperiod.

Bägge möter i stort sett bara förströdda gäspningar. Ämnet är iskallt. Ett demokratiskt problem, tycker Svenska institutet för europapolitiska studier (Sieps) som i en ny forskningsrapport skärskådar det stora och tilltagande inflytande EU har över riksdagens lagstiftningsarbete.

Miljö- och jordbruksfrågor är dominerade av EU-rättens regler, vilka även styr åtskilligt inom områden som internationell handel, energi, transport, bank och finans. I takt med att Bryssels makt sväller urholkas riksdagens suveränitet och partiernas politiska manöverutrymmen beskärs. Men detta tenderar partierna att inte låtsas om.

Istället för redovisa och förklara hur det faktiskt förhåller sig, och skapa en folklig förankring för EU-politiken, lägrar sig tystnaden. Valrörelsen borde vara ett givet tillfälle att initiera ett seriöst samtal med väljarkåren om EU-projektets olika sidor, vilka möjligheter och begränsningar som står till buds, samt hur utvecklingen bör gestalta sig framöver.

Sieps konstaterar emellertid kritiskt: ”Det kanske mest slående resultatet är att partierna inte alls diskuterar en rad områden som i hög grad är påverkade av EU. Inte minst rör det områden där det inte är helt givet vad EU-gemensamma beslut skulle kunna innebära för svensk del (till exempel migrationsfrågor) liksom sådana frågor som partier gärna vill framställa som en ‘exklusiv nationell kompetens’ (till exempel arbetsmarknads- eller socialförsäkringsfrågor). Trots att EU:s beslutskompetens ökat på en rad områden så undviker alltså partierna den politiska diskussionen i sina valmanifest”.

Det är inget annat än ett svek mot medborgarna som därmed får en skev och missvisande bild av politiken. SD:s och Liberalernas aparta ståndpunkter om Swexit och euron åsido, är det väl knappast för mycket begärt med en genomlysande debatt kring den väldiga betydelse EU har för de gängse samhällsvillkoren i Sverige.

Nazisterna trappar upp

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/8:

På Kungsholmstorg, i Stockholms innerstad, mitt under brinnande valrörelse. Där ekade i lördags budskapet att riksdagspartierna bestod av en samling ”folkförrädare” och att revolution krävdes. Det var Nordiska motståndsrörelsen (NMR) som manifesterade. ”Vi är inga politiker – vi är folket!”, lyder deras skräniga slogan.

Nej, NMR är inga politiker i någon gängse mening av ordet, trots att de ställer upp i årets val. Det ”folk” NMR säger sig vara och företräda är heller inte vanliga svenskars – utan den mordiska illusionen om det överlägsna, ariska herrefolket som historiens värsta förbrytarband ansåg sig förkroppsliga.

NMR är direkta arvtagare till hitlerismens blodindränkta rörelse vars infernaliska ideologi av hämningslös rasism och våldsdyrkan nära nog resulterade i den europeiska civilisationens undergång.

Att de svenska efterföljarna till samma slags nazister som i Tredje riket ansvarade för Förintelsen, det enskilt grymmaste brottet mot mänskligheten någonsin, blivit allt synligare och allt mer självsäkert utmanande på senare tid råder ingen tvekan om.

Exemplen kan mångfaldigas. Stockholm i helgen, upprepade gånger i Almedalen, förra året utanför bokmässan i Göteborg, även i centrala Linköping har NMR hållit torgmöte. I Ludvika och Kungälv åtnjuter nazisterna dagligt manifestationstillstånd inför valet.

NMR må vara en liten sekt, men besitter ett icke föraktligt vålds- och skrämselkapital. De sprider oro och fasa, de hetsar och uppviglar, de utgör ett rent fysiskt hot mot sin omgivning.

Det tyder på en förbluffande naivitet från ordningsmaktens sida att dessa avgrundsextremister så beredvilligt givits grönt ljus att mobilisera i det offentliga rummet och flytta fram positionerna.

Tolkningen av den grundlagsfästa yttrande- och demonstrationsfriheten ska vara generös, men kan inte vara så ovillkorlig att ondskans hantlangare får öppet spelrum att utnyttja dessa friheter som ett skarpslipat vapen mot demokratin, de mänskliga rättigheterna och den allmänna säkerheten i samhället.

NMR:s härjningar har gjort tillräcklig skada och måste bemötas verkningsfullt, vilket lika självklart ska gälla gänget av IS-krigare och terrorbenägna vänsterextremister.

Moderaternas förslag att kriminalisera aktivt deltagande i våldsbejakande organisationer synes därför rimligt att sluta upp bakom. Ty Sverige får aldrig bli något fristadens uppmarschområde för demokratins och humanismens dödsfiender.

Fega inte om sexbrotten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/8:

I Platons dialog ”Faidon” menar Sokrates att vi bör leva i enlighet med den odödliga själens ordning – ”nämligen måtta, rättfärdighet, mod, friboret uppträdande och sanning”. Det kunde man önska också gällde agerandet i svensk dagspolitik. Ett brännhett aktuellt exempel rör frågan om invandrare och brottslighet, i synnerhet sexualbrott.

I onsdags sände SVT:s Uppdrag granskning ett program, där alla domar rubricerade våldtäkt eller försök till våldtäkt mellan åren 2012-2017 sattes under lupp. Av totalt 843 fällda gärningsmän var 58 procent födda utomlands. Gällande överfallsvåldtäkter var siffran dryga 80 procent. Hela gruppen utrikes födda utgör 18,5 procent av befolkningen i Sverige, eller 1 877 050 personer, enligt SCB:s statistik för 2017.

Även om det är en försvinnande liten andel av dessa människor som gör sig skyldiga till kriminalitet – och i detta fall grov sådan som våldtäkt – tycks alltså en klar överrepresentation råda.

Mitt i valrörelsen kommer Uppdrag gransknings reportage som högexplosiv politisk dynamit. Den i programmet medverkande kriminologen Jerzy Sarnecki, närstående Brottsförebyggande rådet (Brå), dömer efter sändningen ut journalistiken som värdelös och snårar in sig i anklagelser om högerextrema konspirationsteorier.

Moderaterna ordar om att mörkläggning förekommit i det känsliga ämnet. S-regeringen har inte vågat låta Brå kartlägga sexualbrottens koppling till etnicitet. S-regeringen å sida har hävdat att det är upp till Brå att avgöra behovet av en sådan kartläggning, och Brå själva har tydligen varit ängsliga för att komma till skott. SD och deras svans på nätet jublar naturligtvis åt att få vatten på sin främlingsfientliga kvarn.

Men minns! Måtta, rättfärdighet, mod, friboret uppträdande och sanning. Det borde vara varje humanists credo och det är särskilt angeläget i kontroversiella frågor om inte debatten ska gå över styr. Antirasister vinner noll på att ducka och ilsket vända taggarna utåt.

Kvinnor som drabbats av övergrepp – och hänsynen till offren måste ovillkorligen gå först – hjälps inte om allvarliga invandrarrelaterade brott bagatelliseras utifrån motivet att SD annars skulle gynnas. Den förkrossande majoriteten av laglydiga, skötsamma invandrare görs heller inga tjänster om det fegas. Sånt underblåser bara illasinnade rykten och kollektiva stämplingar.

Vi måste tala om allt, även det svåra och skåda besvärande problem i vitögat. Nu är dock så att forskningen är bristfällig. Om Uppdrag gransknings reportage indikerar att utlandsfödda är överrepresenterade som våldtäktsmän, saknas vetenskapliga svar på orsaken. Socioekonomiska faktorer, kulturella skillnader, drogmissbruk, en blandning? Det går fortfarande inte att säga.

Sokrates hyllades som den visaste av alla greker, då han insåg – och villigt medgav – hur lite han visste och vägrade inbilla sina medmänniskor något annat. Det var utgångspunkten för hans ständiga kritiskt resonerande sökande efter hur saker och ting verkligen förhöll sig. Vad lär vi oss av detta?

Vi taggar ner, vi drar inga förhastade slutsatser. Vi tar reda på fakta, vi skaffar oss kunskap, vi försöker modigt och frisinnat nå sanningen så långt det är möjligt. Det är den enda rimliga vägen att finna civiliserade lösningar som kan leda till förändring och hindra populisterna från att monopolisera agendan.

Kan reformträdan brytas?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/8:

S/MP-regeringen, inkluderat dess parlamentariska stödhjul Vänsterpartiet, är dyra i drift. Under mandatperioden har den icke-socialistiska majoriteten i riksdagen släppt igenom rödgröna skattehöjningar för 66 miljarder kronor. Idag motsvarar skattetrycket 44 procent av BNP. Det är 10 procentenheter mer än genomsnittet bland våra konkurrentländer i OECD.

Samtidigt har inga strukturreformer att skriva hem om skett på åtta år. Alliansregeringens första period var sista rycket för den liberaliserande reformagenda som Moderaterna och Socialdemokraterna omväxlande var främsta bärare av från mitten av 1980-talet till 2006. Sedan dess har Sverige dels levt på effekten av gamla meriter, dels surfat på vågen av en högkonjunktur som underblåsts av ett aldrig tidigare skådat utbud av billiga krediter.

Denna slappenhetens väg kan inte fortsätta, annars riskerar konsekvenserna framöver börja göra ont värre. Ännu en bräcklig regering som idélöst hankar sig fram har vi knappast råd med. Definitivt inte en regering i stil med Löfvens, vilken till råga på allt i armkrok med Jonas Sjöstedts vänsterpopulister är inställd att jaga bort privata företagare ur välfärdssektorn.

Den demografiska utvecklingen ökar pressen, och det svettigt mycket, på leverans av tjänster inom vård, skola och omsorg. Att då backa tillbaka in i den 70-talströga, planekonomiska offentliga monopoltiden vore förödande. Tvärtom behöver vi fler privata alternativ som i sund konkurrens kan attrahera duktig personal, hålla innovationsförmågan uppe, dämpa kostnaderna och säkra kvaliteten.

Frågan är vi inte borde gå över till obligatoriska försäkringslösningar i ett renodlat valfrihetssystem, där politikens roll är att vara beställare och kontrollant men inte ansvara för själva utförandet (resultaten har ju inte varit direkt bländande med skolkris, vårdkris, etc).

Det är en farlig illusion att en ännu tyngre skattebörda och ett batteri av riktade statsbidrag ska kunna kompensera för bristen på nytänkande. De välståndsbildande krafterna hämmas och intäkterna till de offentliga kassorna faller. Snarare behöver skatterna sänkas för att bortom den dödsdömda minusräntedopade glädjekonjunkturen bädda för en långsiktigt hållbar tillväxt genom arbete och företagande.

Att låta fler svenskar få behålla en större del av sina egna ihoparbetade pengar är inte bara moraliskt rätt. Det stärker den enskildes trygghet och frihet, vilket gör att människor vågar mer och samhället som helhet blir mer dynamiskt.

Men kanske måste det bli sämre innan partiväsendet kan samla sig till bättring och väcka reformagendan till liv igen.

Vår absurda ekonomi

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/8:

Ekonomin är inget som bekymrar väljarna i årets valrörelse. Frågor som sjukvård, skola, invandring, brottslighet och – efter rekordtorkan – miljön, har långt högre prioritet när opinionsinstituten pejlar stämningarna i folkdjupet. Det är inte märkligt. Högkonjunktur råder alltjämt i Sverige, tillväxten är fin, så varför oroa sig?

Finansminister Magdalena Andersson intygar med ett bländvitt reklamleende för sin regerings räkning att ekonomin är väldigt stark och redovisar ljusa, om än något avtrappande BNP-prognoser fram till nästa val. Allmänt råder uppfattningen att 2018 är kulmen på konjunkturen. Men att inbromsningen kommer ske bekvämt inbäddad i bomull är troligen en fåfänglig förhoppning.

Febriga fester brukar vanligen sluta i baksmälla, så kalkylera med en tvärnit – även om politikerna ogärna vill att du ska tänka på sådana otäcka saker i valtider. Ingen vill ju spela den impopulära rollen av Kassandra, som förgäves försökte varna Trojas invånare om deras bistert hotande öde.

Situationen vi befinner oss i är emellertid historiskt absurd. Regeringen har inte bara i strid mot etablerad visdom (som anbefaller åtstramning) ytterligare gasat upp varvtalen i ekonomin genom en maxat expansiv budgetpolitik. Riksbanken ägnar sig åt massiv konjunkturdoping.

Stefan Yngves sänkte till 0-ränta i oktober 2014, sedan till minus 0,1 procent i februari 2015, fortsatte neråt och räntan ligger nu på minus 0,5 procent sedan februari 2016. Svenskarna har badat i extremt billiga pengar under flera år och vant sig vid det som något normalt.

Följden är ett jättelikt osunt skuldberg i kombination med tillgångsbubblor, som en fortfarande överhettad bostadsmarknad och felallokering av resurser. Undantagstillståndet i kreditmiljön får annars lågproduktiva investeringar att verka okej och gynnar samtidigt en spekulationsrusning till riskfyllda projekt när adrenalinstinna placerare söker avkastning på sitt kapital.

Till detta kommer att kronan senaste åren rasat kraftigt i värde. En svag valuta sägs ofta vara mumma för exportindustrin, men är också en form av doping. Vi rear ut våra tillgångar på den internationella marknaden, vilket bland annat gör att företagen slipper hålla sig lika vassa i konkurrenstrycket och invaggas i ett beteende av bristande anpassning.

Den på ytan goda ekonomin vilar alltså på vådligt artificiella underliggande fundament som omöjligen kan förbli bärande i långa loppet. Det är således inte en orimlig gissning att nästa finanskris, kanske utlöst av ett bankruttmässigt Italien, hamnar på nästa regerings bord. Och beredskapen är god?