Ideologier och religioner tror jag inte på.
Jag vill vara den nakna tillvarons komplikationer trogen.
Deklaration
Svara
Nära vatten vill vi bo
Skrivit i Corren 22/11:
Strandskyddet är ett elände, i synnerhet för landsortskommunerna. Regleringen hade ursprungligen ett rimligt syfte. Men som så ofta i politiken urartade det när de nyktert pragmatiska inte orkade hålla emot trycket från de enögda fantasterna.
Sedan tidernas begynnelse har människan dragits till att bosätta sig vid vatten. Där blir det friare att andas, trivas, njutas. ”Sardinen vill att burken öppnas mot havet”, som poeten Werner Aspenström skrev.
Med de större städernas expansion under förra seklets inledande decennier uppstod dock bekymmer. Bebyggelsen vid strandnära lägen tilltog.
Frågan restes om det inte vore klokt att värna den oexploaterade naturen på en del platser och säkra allmänhetetens tillgänglighet till vattnet för bad och rekreation. Jo, det kunde väl vara skäligt, tyckte 40-talets makthavare i folkhemmet.
Länsstyrelserna fick därmed möjlighet att på behovsbasis skyddsklassa vissa särskilda områden. Det var en välavvägd, flexibelt menad lösning som vi kunde glömma när Sverige drabbades av gröna vågens vänstervridna 70-tal.
I princip förbjöds då nybyggnation intill varje strandkant riket runt. Ta det som varning. Ty så går det om övertända entusiaster lyckas trumfa igenom sin vilja på moderationens bekostnad.
Det som gör ont värre är att en gång införda nitiska trasselregleringar i systemet är väldigt svåra att få bukt med, trots att de negativa konsekvenserna är uppenbara för alla och envar. Det överdrivna strandskyddet är ett veritabelt skolexempel.
Glesbygdskommuner hindras effektivt från möjligheten att erbjuda sina stora outnyttjade ytor av naturskön och prisvärd tomtmark vid sjöar, kuster och vattendrag till fastighetsbyggare.
Försök till uppluckring gjordes av den tidigare Alliansregeringen. Men statliga myndigheter har fortsatt att vara obönhörligt strikt aktivistiska i tillämpningen. Så kan vi bara inte ha det längre.
”Kommuner behöver kunna skapa attraktiva boendemiljöer för att utvecklas och locka nya invånare”, säger Linköpings förra kommunalråd Lena Micko (S) som idag är Sveriges kommuner och landstings ordförande.
Hon och hennes organisation har nu tagit fram ett komplett, skarpt och balanserat lagförslag med en rad utmärkta lättnader i strandskyddsreglerna för landsortens räkning. Det borde riksdagen i förnuftets namn klubba.
Det demoniserade Israel
Skrivit i Corren 21/11:
I våras vann den israeliska artisten Netta Barzilai Eurovision Song Contest i Lissabon. Vilket betydde att Israel står värd för nästa års upplaga av evenemanget, som kommer att äga rum i Tel Aviv.
Redan dagen efter Netta Barzilais seger började dock ropen om bojkott skalla bland aktivister runt om i Europa. I den pågående kampanjen samlas även prominenta namn från kulturvärlden, som regissören Ken Loach och musikerna Brian Eno och Roger Waters.
Pink Floyd-legendaren Waters har länge haft ett ont öga till den judiska staten (hans konsertrekvisita inkluderar ibland uppblåsbara grisar med Davidsstjärnan påmålade) och är en profilerad anhängare av den palestinska BDS-rörelsen. Den startades 2005 med målet att bilda opinion för en global politisk, ekonomisk och kulturell isolering av Israel som vore detta land en apartheidbrottsling.
BDS-rörelsens ständiga demoniserande jämförelser med det forna vita rasiststyrets Sydafrika har också slagit an. Efter påtryckningar ställde exempelvis Lana del Rey nyligen in sitt uppträdande på en israelisk musikfestival. Snart sagt varje artist av format som vill gästa Israel måste numera räkna med att hamna i blåsväder.
När Bon Jovi gjorde en spelning i Tel Aviv häromåret anklagades de amerikanska hårdrockarna för att vara näst intill kriminella av Roger Waters och så har det hållit på. Nog finns skäl att rikta skarp kritik mot Benjamin Netanyahus hårdföra nationalistregering, den fördärvliga bosättningspolitiken på Västbanken och annat.
Fullt legitimt är även att mana till solidaritet med det palestinska folket, som är dubbelt utsatt – dels genom konflikten med Israel, dels genom att tyranniseras av sina egna korrupta och vanstyrande ledare.
Men att påstå att ett institutionaliserat apartheidsystem råder i Israel – Mellanösterns enda demokrati – är en falsk och illvillig parallell till en av 1900-talets mest avskydda förtryckarregimer.
Bojkottkampanjen är varken konstruktiv eller seriös. Tvärtom ger den obehagliga associationer till arabdiktaturernas försök att krossa Israel efter bildandet 1948. När araberna inte kunde utplåna landet med vapenmakt inleddes en långvarig bojkott med samma syfte: att driva ut judarna i havet och radera Israel från kartan.
BDS-rörelsens agenda är i grunden heller inte mycket annorlunda, den är antisionistisk, syftande till att delegitimera den judiska staten i omvärldens ögon. Trist att en ikonisk musikhjälte som Roger Waters gjort sig till ett sådant sällskaps nyttiga PR-idiot.
Håll demokratin mild
Skrivit i Corren 20/11:
”Det har på alla områden gått så långt att nästan de enda tankar man tänker har att göra med om man är ’för’ eller ’emot’ en åsikt”, skrev den franska filosofen Simone Weil (1909-43) i desillusionerat raseri över demokratins sammanbrott under mellankrigstiden och den stora världsbranden som följde. Hon menade att partierna var roten till det onda.
De odlade i sin ideologiskt passionerade maktsträvan en sekteristisk oförsonlighet som gav upphov till en fördärvlig svartvit verklighetsbild och motverkade människans förmåga till självständigt intellektuellt tänkande. Konsekvensen var att hela samhällslivet förgiftades av kollektiva politiska lidelser, vilka dränkte möjligheterna till individens sökande efter godhet, frihet och rättvisa.
Den rumänske essäisten Emil Cioran (1911-95) tillhörde dem som på 30-talet rycktes med i upphetsningen. Han kom att omfamna den ultranationalistiska väckelsen och tjusades av fascismens lockrop. Men flydde sedan till exilens Paris när allt började gå över styr och insåg där grundligt sitt misstag. Cioran blev benhård motståndare till inkvisitoriska frälsningsidéer i vilka former de än gestaltade sig.
I boken Sammanfattning av sönderfallet (1949) förkunnade han med frätande syrlighet:
”Vad är Syndafallet annat än jakten på en sanning och övertygelsen att ha funnit den, lidelsen för en dogm, att man inrättar sig i en dogm? Så uppstår fanatismen – det kardinalfel som ger människan böjelsen för dådkraft, profetior, terror – en lyrisk spetälska genom vilken den smittar andarna, underkuvar dem, krossar dem eller hänrycker dem…
Ingen undslipper detta förutom skeptikerna (eller dagdrivarna och estetikerna), därför att de inte föreskriver något, därför att de – mänsklighetens verkliga välgörare – förstör fanatikernas förutfattade meningar och analyserar deras feberfantasier”.
I vår egen tid av ökande ideologisk polarisering, eldfängt nonstop-grälande på sociala medier och allt djupare skyttegrävskrigande mellan partierna är Weil och Cioran inte så dumma att återvända till.
De bär på dyrköpta, allmängiltiga erfarenheter från vad känslosamhetens urspårade klimat kan medföra, om vi inte har förstånd att hejda oss och svalka vårt engagemang en aning.
Demokratin bör hållas milt tempererad, med respekt för människans bräcklighet och tillvarons rika palett av nyanser. Segrar doktrinernas patos över måttfullheten är slutstationen avgrunden.
Strängs kärva arv
Skrivit i Corren 19/11:
Plötsligt säckar bilen ihop och måste repareras. Räkningen från verkstaden går loss på svettiga 15 000 kronor. Hade du klarat en sådan oförutsedd utgift? Om inte, är du i sällskap med en stor del av svenska folket.
Vart fjärde hushåll skulle få svårt att hosta upp pengarna, enligt en färsk opinionsundersökning som Demoskop gjort på uppdrag av inkassoföretaget Lowell. Dubblas den oförutsedda utgiften till 30 000 kronor ligger över 30 procent av hushållen illa till. Det säger åtskilligt om vilka små och otrygga ekonomiska marginaler många svenskar de facto lever under.
Trots det materiella välståndet i landet är vår befolkning inte särskilt förmögen. Det är konsekvensen av en långvarig, medveten politik som den gamle socialdemokratiske finansministern Gunnar Sträng byggde in i systemet. I otroliga 21 år, mellan 1955-1976, satt han på sin mäktiga position som ansvarig för rikets affärer.
Hans idé om socialism var inte att förstatliga mark, banker och företag. Sträng var mer raffinerad än så. Stenrika, lojala industrikapitalister som Wallenbergfamiljen gynnades tvärtom genom diverse trixiga konstruktioner mot att de höll sysselsättningen hög och exporten igång.
Istället fokuserade Sträng på att socialisera vanliga svenskars inkomster och gjorde folket beroende av den partistyrda, offentliga välfärdsbyråkratins kollektivistiska omsorger.
Arvet efter honom är att du som normalinkomsttagare totalt sett tvingas skatta bort närmare 70 procent av vad du arbetar ihop varje månad (mycket av uttaget är fiffigt ”dolt” och redovisas sällan eller aldrig tydligt, sannolikt av politikernas rädsla för protester…).
Under sådana förhållanden är det förstås inte helt lätt att spara till någon rejälare privat hushållsbuffert. Icke minst därför var KD:s vallöfte om sänkt skatt med en krona i Linköping så viktig.
Det hade inneburit, beräknade partiet, att en genomsnittlig barnfamilj fått 6000 kronor mer kvar i kassan varje år. Fler människor i vår kommun skulle ges möjlighet till ett säkrare ekonomiskt fotfäste och stärkt egenmakt.
Övriga Alliansen tycktes inte helt med på noterna, dock finns ändå en ”ambition” om minskat skattetryck i Linköping deklarerat i deras gemensamma samverkansprogram för mandatperioden.
Frågan är dock vad som händer nu när blåslampan Sara Skyttedal i KD vill lämna kommunalrådsposten för att bli Europaparlamentariker i Bryssel nästa år. Falnar ambitionen att pressa tillbaka Gunnar Strängs inkomstsocialisering vore det olyckligt.
Hårda bud för Annie Lööf
Skrivit i Corren 16/11:
”Det finns en kinesisk förbannelse som säger: ‘Må han leva i intressanta tider’. Gilla det eller inte, vi lever i intressanta tider”. Robert Kennedy fällde orden under ett tal i Kapstaden 1966, men de kunde lika gärna handla om det dagsaktuella tillståndet i svensk politik.
Intressanta tider är det onekligen, denna märkliga höst 2018. En socialdemokratisk statsminister har blivit bortröstad av riksdagen. En moderat statsministerkandidat har blivit avvisad av samma riksdag, trots att icke-socialistisk majoritet råder. Men den majoriteten är förgiftad av SD, ett förhållande som nu inför öppen ridå sliter sönder Alliansen i sina beståndsdelar.
M och KD tycker inte det är så farligt att luta sig mot ett reformerat nazistparti. C och L ryser ända i själen av en sådan tanke. Möjligen är borgerligheten på väg att sprängas i ett konservativt och ett liberalt block, vilket skulle markera en slags återgång till situationen kring förra sekelskiftet.
S är bara att gratulera till denna infekterade splittring i motståndarlägret. Visserligen har S gjort sitt sämsta val på över hundra år och förlorat regeringsmakten, men sitter ändå kvar i Rosenbad – lugna som filbunkar – och administrerar rikets affärer så länge ingen ny regering kan tillträda. Och det lär nog dröja.
Löfvens expeditionsministär har redan blivit historiskt unik genom att lägga en så kallad övergångsbudget. M avser dock att presentera ett konkurrerande budgetförslag, som både KD och SD ställt sig välkomnande till. Det gör att voteringsmatematiken pressar in C och L i en avgörande position. Kommer de likt Pontius Pilatus att två sina händer?
Saken blir inte mindre komplicerad av att Annie Lööf fått talman Andreas Norléns uppdrag att sondera terrängen för en regering som riksdagen kan tolerera.
Vill hon nå gehör över blockgränsen är kanske då inte det smartaste att medverka till en SD-stödd moderatbudgets seger. Men bidrar hon till att sänka samma M-budget i kammaren innebär det rimligen dödsstöten för Alliansen.
Precis som talmannen konstaterar är läget fortsatt låst och besvärligt. Och mer besvärligt tycks det alltså bara bli i den dysfunktionella riksdagen. Nog lever vi i intressanta tider. Så intressanta att partierna riskerar att spela bort allmänhetens förtroende för det parlamentariska systemet på kuppen.
Filosofera mera!
Filosofins själ lugnar lidelsernas stormar, låter sig vägledas av det resonerande förnuftet och vistas ständigt i det, den betraktar det sanna, det gudomliga och det som aldrig är föremål för blotta åsikter och den livnär sig av det; den anser att den måste leva på det sättet så länge den lever och att den efter döden måste komma till det som är besläktat och likt och därmed kommer att lösgöras från de mänskliga olyckorna.
– Sokrates, i Platons dialog Faidon.
Skeptikerna som mänsklighetens välgörare
Vad är Syndafallet annat än jakten på en sanning och övertygelsen att ha funnit den, lidelsen för en dogm, att man inrättar sig i en dogm? Så uppstår fanatismen – det kardinalfel som ger människan böjelsen för dådkraft, profetior, terror – en lyrisk spetälska genom vilken den smittar andarna, underkuvar dem, krossar dem eller hänrycker dem…
Ingen undslipper detta förutom skeptikerna (eller dagdrivarna och estetikerna), därför att de inte föreskriver något, därför att de – mänsklighetens verkliga välgörare – förstör fanatikernas förutfattade meningar och analyserar deras feberfantasier.
– Emil Cioran, Sammanfattning av sönderfallet, 1949.
Kan det bli seriöst nu?
Skrivit i Corren 15/11:
Den minst överraskande historiska händelsen i riksdagen var så ett faktum. Helt väntat röstades Ulf Kristersson ner som ny statsminister av kammarens majoritet. Alla – inklusive Kristersson själv – visste redan att hans M/KD-regering var ett dödfött projekt. Men nu när det är formellt bekräftat vore det nog dags om partierna blev lite mer seriösa.
Att resultatet av svenska folkets val den 9 september 2018 skulle bli knepigt att hantera kan ju inte heller kommit särskilt överraskande. Varenda opinionsmätning i flera år pekade på en fortsatt – därtill förstärkt – existens för SD som ett tredje block. Eller trodde någon att SD likt genom ett barmhärtigt trollslag plötsligt skulle gå upp rök på valdagen och försvinna utan ett spår?
Tydligen måste partiledarna mot allt rimligt förnuft hoppats på något i den stilen, ty talande är deras uppvisade beredskap för den rådande parlamentariska situationen: ingen.
En sak är att Alliansen och de rödgröna håller masken i valrörelsen och försöker vinna största möjliga stöd för sina respektive regeringsalternativ. Det hör till spelet. Men av åtminstone stora statsbärande partier som M och S borde man kunna begära att de har en hyggligt realistisk plan B i bakfickan.
Bristen på förutseende framstår som häpnadsväckande, gränsande till det nonchalant ansvarslösa. Konsekvensen är en verklighetsfrånvänd, förgrämd handfallenhet som verkar väldigt svår att bryta.
Efter Kristerssons voteringskrasch ska talman Andreas Norlén kalla till nya samtal i regeringsbildningens utdragna haveriprocess. I onsdagens DN säger Centerns Annie Lööf att hon inte ser möjligheterna till en blocköverskridande lösning som uttömda: ”Anledningen till det är att vi inte ens påbörjat de sakpolitiska diskussionerna eller förhandlingarna. Vi har bara rört oss på ytan under de här två månaderna”.
Det är avslöjande ord. Trots att talmannen givit partierna generöst med tid och gjort heroiska försök att lirka upp knutarna, har de alltså hittills knappt ansträngt sig.
Däremot har riksdagsledamöterna passat på att ta bättre betalt. Från 1 november höjdes deras grundarvode med 1500 kronor till 66 900 kronor i månaden (med diverse tillägg för fina uppdrag blir beloppet ännu högre).
Hur vore det att göra skäl för pengarna? Exempelvis kan väl vi, som via skattsedeln står för fiolerna, få en regering som kan ta itu med samhällsproblemen i Sverige. Bara en tanke.
Vårt behov av Ahlmark
Skrivit i Corren 14/11:
I 90-talets början gav tankesmedjan Timbro ut två böcker som tillhör decenniets viktigaste i försvaret av demokratins och humanismens ideal. Den ena var Tyranniet begär förtroende, en samling texter av DN:s legendariske chefredaktör Herbert Tingsten.
Få andra publicister har med sådan klarhet analyserat 1900-talets eländigaste tankegods: nazismen, fascismen, kommunismen, rasismen, det koloniala förtrycket. För urvalet svarade Per Ahlmark, som strax därpå utkom med en egen bok i Tingstens liberala fotspår: Vänstern och tyranniet – det galna kvartsseklet.
Skriften var en glödande uppgörelse med svenska politiker och intellektuella som förtrollades av den marxistiska 68-vågens löften och föll på knä inför blodbesudlade potentater som Mao, Pol Pot och Castro, hängav sig åt antiamerikanism och antisionism, trampade det västerländska civilisatoriska arvet efter upplysningen och Aten, Rom och Jerusalem i smutsen.
Böckerna startade en intensiv, katharsisk idédebatt kring diktatur, massmord och medlöperi. Mycket glädjande är att Timbro nu åter tillgängliggjort Vänstern och tyranniet i tryck. Det är ett enastående historiskt dokument i frihetens tjänst som bär på avgörande, fortfarande brännande relevanta lärdomar.
Per Ahlmark gick bort i somras, men i boken lever hans uppfordrande röst kvar. Låt dig aldrig svepas med av tidsandans falska profeter, lita på din egen synskärpa och inre kompass, stå det onda emot!
Det är läxan han kräver av oss genom att varnande åskådliggöra hur tongivande delar av den gamla etablissemangsvänstern okritiskt och villigt lät sig lockas till den kollektiva förnedringens ideologiberusade träskvandring.
Ahlmark höll alltid ryggen rak och lansen skarp. Precis som Tingsten, hans mentor, var Ahlmark ett inspirerande exempel på att det också fanns ett annat Sverige.
Ett Sverige som vägrade anpassa sig till populära modeåsikter och tillfälliga politiskt korrekta dogmer, som icke hukade när det blåste snålt för humanistiska värden, som bestod av människor oförmögna se sig själva i spegeln om de tvingades kompromissa med sin anständighet och moraliska resning.
Detta oumbärliga Sverige behöver vi än. Som den tidigare FP-profilen Birgitta Ohlsson skriver i förordet till den nya pocketupplagan av Vänstern och tyranniet:
”Det görs knappt politiker som Per Ahlmark längre. De ideologiska årorna som outtröttligt, orädda och omistligt paddlar på, ofta före sin egen tid och även när det stormar som mest. Konsekventa ‘ur-och-skur-demokrater’ – den tid vi lever i nu är mer beroende av dem på mycket länge”.
Christian Dahlgrens Blogg 