I väntan på Kojak

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/9:

”Jag anser i alla fall att vi kan säga till väljarna att vi är den regering som har satsat mer än någon annan på brottsbekämpning och polisen”, meddelade justitieminister Morgan Johansson (S) i början av sommaren när han av nyhetsbyrån TT konfronterades med sitt partis vallöfte anno 2014 om att fler vardags- och sexualbrott måste klaras upp.

Verkligheten fyra år senare gav inte direkt anledning till att jubla högt.  ”Det tar ibland tid att få resultat”, menade Johansson från den i brottsbekämpning rekordsatsande regeringen. Visst, men hur länge då?

Det liknar en väntan på Godot i Samuel Becketts absurda skådespel. Fast nu är det väl inte Godot som väljarna önskar ska materialisera sig i detta fall, utan snarare en polis som den legendariske TV-snuten Theo Kojak.

Tuff och respektingivande, envis och omutlig, streetsmart, ständigt närvarande. Gav sig aldrig förrän skurkarna tvingades skaka galler på hans station.

Kojak personifierar idealet för det som är ordningsmaktens uppgift: åk på larm, lös brott, handklova buset.

Meningen med svenska polisens stora omorganisation 2015 var också att våra konstaplar skulle börja leverera effektivare i den stilen. Beslutet togs inte av rekord-Morgan, utan av den föregående Alliansregeringen. Landets 21 polismyndigheter slogs ihop till en enda.

Det var kronan på de borgerligas verk efter att under två mandatperioder gått ut hårt för att rycka upp brottsbekämpningen med fler satsade miljarder, fler anställda och byte av den misslyckade rikspolischefen Stefan Strömberg till Bengt Svenson.

Även då tog det tid att få resultat – så lång tid att den olycksalige Bengt Svenson fick respass vid S/MP-regeringens tillträde och ersattes av Dan Eliasson. Tiden var dock helt uppenbart inte heller på Eliassons sida, så han sparkades i januari. Istället utsågs Anders Thornberg från Säpo att försöka finna Kojak.

Men att omorganisera sig fram till en polis med kapaciteten hos Telly Savalas rollfigur verkar knappast vara vägen. I en färsk utvärdering av reformen konstaterar Statskontoret att polisen varken blivit mer synlig eller närvarande. Ingen förstärkt ingripandeverksamhet kan noteras. Förmågan att utreda brott har inte förbättrats, tvärtom har den negativa trenden fortsatt och samarbetet med åklagarmyndigheten är dysfunktionellt.

Klockan tickar, tiden går. Väljarnas väntan består. Who loves ya, baby?

Trump leker med elden

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/10:

Få har pläderat så väl för frihandelns betydelse som Östergötlands berömde son, den katolske kyrkomannen och humanisten Olaus Magnus. I det fantastiska verket Historia om den nordiska folken (1555) skriver han med sitt karaktäristiska schvung:

”Ty så har den gudomliga försynen ordnat det, att människorna underhåller varandra genom ömsesidigt utbyte av varor, då olika förmåner av naturen är dem beskärda. Somliga har överflöd på fisk, andra på vilda djur, andra åter på åkerfält, för att glatt kunna leva tillsammans med varandra, så att de just i olikheterna av sina produkter finner anledning till en angenäm och glad användning av livets goda och en eftersträvansvärd enhet i sinnena”.

Kan det sägas bättre? Hos Olaus Magnus finns egentligen i koncentrat det som skotten Adam Smith senare vidareutvecklade i Wealth of Nations (1776). Största möjliga rikedom nås genom arbetsfördelning och fri handel, något alla tjänar på.

Det visade Storbritannien i praktisk tillämpning på 1840-talet när parlamentet avvecklade spannmålstullarna efter den förödande irländska svälten. Några år senare, 1852, kunde feministen Fredrika Bremer rapportera hem till svenska läsare i Aftonbladet:

”Handelsfriheten hade burit frukt, och under dess flagga hade slöjder och näringar uppblomstrat till nytt liv. Överallt hörde jag samma talan av alla klasser; välståndet var allmänt där, var i stigande. Den bleka nödens anlete, som förr hade synts mig så förfärande, det såg jag ej mer så som förr”.

Det lyckade resultatet fick britterna att gå i bräschen för att skrota protektionismen och öppna sina gränser. En drivande kraft bakom denna politik var Manchesterliberalen Richard Cobden. Han kom också att lägga grunden till det europeiska frihandelssystem som Sverige anslöt sig till 1865.

Aldrig tidigare i den mänskliga historien nådde välståndet sådan omfattning och började spridas så brett. Storbritannien erövrade positionen som världskapitalismens centrum och i Sverige inleddes befrielsen från fattigdomens bojor.

Den som tror att tullmurar och isolationism skapar något gott har alltså överväldigande empiriska skäl att tänka om. Tyvärr styrs USA nu av en notoriskt frihandelsfientlig president, vars faktaresistenta inbillningar inte ens Olaus Magnus lär kunna rubba.

Trumps internationella handelskrigande under stridsropet ”America First” riskerar att få katastrofala globala konsekvenser, menar den amerikanske stjärnekonomen och nobelpristagaren Robert Shiller. Han varnar för fallande tillväxt, minskade investeringar, uppblossande nationell självtillräcklighet jorden runt och att världsfreden äventyras (SvD 8/10).

Det är som Frédéric Bastiat, en annan av de klassiska frihandelskämparna, kärnfullt uttryckte det: ”Om inte varor korsar gränserna gör soldater det”. 1930-talet gav Bastiat deprimerande rätt.

USA reagerade på Wall Streets börskrasch genom att chockhöja tullarna i syfte att skydda sin industri. Europa svarade med samma idiotiska mynt. Exporten avstannade, världshandeln krympte drastiskt. Det blev depression och massarbetslöshet. Ideologiska vettvillingar fick vind i seglen och 1939 bröt helvetet lös.

Bevare oss för att Trumps dumheter utlöser en upprepning!

För facket i tiden

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/10:

Socialdemokraterna är inte vad de har varit. Det gamla maktpartiet är en skugga av sitt fornstora jag, har nyss gjort det sämsta valet på 107 år och tvingats utstå nesan att den egna statsministern aktivt röstats bort av riksdagen. Föga förvånande knorras det av baksmällans besvikelse i rörelsen.

En missnöjd man heter Tobias Baudin. Han är ordförande för LO-facket Kommunal och har precis satsat 10 miljoner kronor av sina medlemmars pengar i Socialdemokraternas valkampanj.

Detta alltså utöver de vanliga miljonerna han rutinmässigt plockar ur förbundskassan varje år och lämnar vidare till partihögkvarteret på Sveavägen 68 i Stockholm.

Nu står dock Tobias Baudin där som vore han en förbannad näringslivsdirektör och undrar likt Leif Östling vad fan han egentligen får för pengarna. Att investera kapital i Socialdemokraterna lönar sig nämligen allt sämre.

Efter valet 2006 fick Kommunal 17 riksdagsplatser av partiet i utbyte. 2014 hade platserna i parlamentet krympt till 14. Och denna gång var det bara sju kommunalare som gavs sittutrymme på S-bänken. Baudins frustration över årets magra affärsskörd har gjort att han börjat tänka i andra banor.

”Personligen tycker jag det är ganska omodernt att skicka pengar till ett politiskt parti på det sätt vi gör, och därför kommer jag att lyfta upp den här diskussionen tillsammans med förbundsstyrelsen och övriga i Kommunal. Det är viktigt att hänga med den tid vi lever i och utvecklas”, säger han till Expressen (6/10).

En mycket välkommen, fast senfärdig, insikt. Mångmiljonbelopp som byter händer i köpslagan om politiskt inflytande och parlamentariska förtroendeuppdrag är en hantering vi snarast förknippar med bananrepubliker.

Men när affären på svenska etiketteras ”facklig-politisk samverkan” har den tydligen ansetts okej. Det är ett arv från arbetarrörelsens 1800-tal, som dock klockan klämtar för som nattståndet i allmänhet och demokratiskt tvivelaktigt i synnerhet.

Enligt SVT:s vallokalsundersökning Valu sympatiserar en stor majoritet av LO-kollektivets medlemmar med andra partier. Blott 38 procent röstade socialdemokratiskt i höstens val, mot 51 procent 2014.

Vill LO vara fas med sin medlemsbas är det nog dags att överväga en självständighetsförklaring från partipolitiken och satsa kulorna på kärnverksamheten istället.

Ny start för Sverige!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/10:

Minns ni när Ingvar Carlsson var statsminister och Kjell-Olof Feldt finansminister? Valutaregleringen avskaffades, det dysfunktionella skattesystemet reformerades, de offentliga verksamheterna började effektiviseras, TV-monopolet bröts och Sverige ansökte om medlemskap i EU.

Den borgerliga Bildtregeringen, som tillträdde 1991, gasade fartfyllt vidare på den inslagna vägen. Olof Palmes socialistiska löntagarfonder skrotades och privata alternativ uppmuntrades. Det blev friskolor, reklamradio och bemanningsföretag. Och icke minst: telemarknaden avreglerades, vilket drog igång IT-sektorns starka framväxt.

I det korta perspektivet överskuggades dock betydelsen av Carlsson/Bildt-årens strukturreformer av 90-talets statsfinansiella haveri. Det var priset vi tvingades betala för gamla synder. Göran Persson genomförde sedan en ekonomisk sanering som fick Moder Svea på rätt köl igen.

Budgetprocessen stramades upp, punkt sattes äntligen för tidigare decenniers förödande inflations- och devalveringspolitik. Riksbanken blev oberoende av regering och riksdag, välfärdsapparatens ymniga läckor tätades någorlunda hyggligt, ett hållbarare pensionssystem infördes, arvsskatten fimpades.

Maktskiftet 2006 till Fredrik Reinfeldts Alliansregering innebar ytterligare riviga reformtag. Jobbskatteavdragen gjorde det mer lönsamt att arbeta och mindre attraktivt att leva på bidrag, bättre ordning skapades i social- och sjukförsäkringarna, förmöghetens- och fastighetsskatten försvann, bolagsskatten sänktes.

Mellan 1999 och 2014 pressade Persson- och Reinfeldtministärerna ner det totala skattetrycket från 49,1 procent av BNP till 42,5 procent (vilket ökade skatteintäkterna med drygt 260 miljarder kronor).

Redan under Alliansens andra mandatperiod märktes emellertid att luften gick ur reformagendan. Istället kom SD in i riksdagen. Regeringen tappade både majoriteten och orken. Därefter blev det som bekant deprimerande värre… Och hur rävspelet i sandlådan kring höstens regeringsbildning kommer att sluta står skrivet i stjärnorna.

Personligen önskar jag vid här laget att Calvin Coolidge, alternativt Ronald Reagan, gjorde comeback från himlen och tog över Sverige. Fast det är väl ungefär lika realistiskt som att Ulf Kristersson ska lyckas få ett stabilt och handlingskraftigt reformsinnat styre på plats igen. Men vänta lite, måste det verkligen vara så?

Epoken 1986-2010 har ju bevisligen hänt. De facto var då S och M i växelverkan drivande för en liberaliseringsvåg som nog varken Coolidge eller Reagan själva skulle skämts särskilt mycket över. Resultatet var en omdaning av Sverige som, åtminstone delvis, tål att jämföras med 1800-talets uppryckningsperiod under Louis de Geer och Johan August Gripenstedt.

Höj blicken, bortse från partiretorikens dimbank av trista slagordspredikningar och betrakta nyktert vår egen historia. I svensk politik saknas inte förmågan att prestera förstklassigt. De senaste åtta årens vilsna vattentrampande är inget som nödvändigtvis måste fortsätta.

En drömd förmyndarregering med Reagan vid kontrollerna borde kunna glömmas (nåja), om S och Alliansen inser vilket lysande reformverk de har att falla tillbaka på som gemensam grund för att skapa en duglig majoritet.

Det viktigaste nu är att hålla ytterkantspartierna isolerade, fokusera på sakfrågorna och återstarta den framgångsrika liberaliseringen av Sverige.

Medelmåttan Linköping

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/10:

Small is beautiful! Det bevisar Ydre, som i Svenskt Näringslivs årliga prestigeranking över företagsklimatet i rikets 290 kommuner parkerar sig på rykande färska plats 24. Det är bäst i Östergötland och en förbättring med 11 placeringar sedan i fjol.

”Det är extremt fördelaktigt att driva företag i en liten kommun som Ydre. Samverkan mellan politiker och näringsliv fungerar utmärkt. Mycket kan lösas över en kopp kaffe”, säger Kenneth Dietz, vd på Ydre Skåp.

”Att skapa ett gott företagsklimat är egentligen inte alls något konstigt. Det handlar om att prata med varandra och att hålla kontakten”, menar kommunstyrelsens centerpartistiske ordförande Sven-Inge Karlsson (Svenskt Näringslivs hemsida 2/10).

Ja, varför krångliga till det? Med Ydres lyhörda, chosefria inställning kan man uppenbarligen komma långt.

Grattis även till Boxholm, den vassaste östgötaklättraren på rankinglistan som gjort ett imponerande ryck med hela 64 pinnar till plats 102. Lovande, men fortfarande en bit kvar till Mjölby som avancerat starkt med 48 placeringar och når plats 51.

Tyvärr är det sämre ställt med stora Linköping där företagarna inte särskilt nöjda, om ska tro deras enkätsvar som undersökningen huvudsakligen bygger på. Bland annat kan utläsas ett rejält missnöje med både kommunpolitikernas och tjänstemännens attityder till företagandet. Även medias hållning lämnar en del övrigt att önska (hmm… det får vi och andra medieaktörer ta till oss).

Konkret ges servicen till företagen, liksom kommunens tillämpning av lagar och regler, frapperande dåligt betyg. Annat var det förr, när den borgerliga Alliansen hade makten senast i stadshuset.

Valåret 2014 rankades Linköping på 34:e plats. Det var resultatet av en nästintill kontinuerlig upphämtning sedan 2008, då Linköping återfanns på mediokra plats 86.

2015, när Koalition för Linköpings S/MP/L- styre tagit över, backade kommunen ett marginellt hack till 35:e plats. Sedan bar det raskt utför. 2016: plats 97. 2017: plats 106.

Och 2018: plats 129!

Det är i kalla siffror ett facit som gör att förra mandatperiodens Koalition för Linköping framstår som Koalition mot näringslivet, om man vill vara demagogisk. Nu ska dock inte fan målas på väggen och tas onyanserat billiga poänger.

Linköping är väsentligen ett robust prima ställe att leva, bo och verka i. Att många människor dras hit är ingalunda ett slumpartat naturfenomen. Nyligen passerade invånarantalet 160 000 personer, en glädjande utveckling som klart indikerar att Linköping håller färgen som en attraktiv tillväxtkommun med hög framtidspotential.

Men med expansion följer ofta växtvärk. Trycket ökar exempelvis på bostadsförsörjningen, att skolan och omsorgen levererar, etc. Det gäller också den allmänna handläggningen av företagsrelaterade ärenden.

Den negativa trenden för Linköping i Svenskt Näringslivs ranking tyder på att en smidigare och flexiblare byråkrati behöver prioriteras, att stadshusets makthavare måste bli mer förstående och kommunikativa gentemot den lokala närande sektorn.

Ska fler idéer bli verklighet, företagsamheten och entreprenörskapet frodas, duger inte en medelmåttig 129-plats. Linköping kan naturligtvis bättre. Åk på studiebesök till Ydre. Hämta inspiration över en kopp kaffe med Sven-Inge Karlsson och Kenneth Dietz.

Gör Akademien nobel igen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/10:

Nu är tiden när världens blickar riktas mot Norden. Nobelprisen presenteras. Få andra utmärkelser har högre internationellt anseende. Även om du så vunnit en Oscarstatyett, erövrat Wimbledonbucklan eller seglat hem America’s Cup-pokalen står du dig slätt mot den som har en Nobelmedalj i byrålådan.

Under måndagen tillkännagavs att James P Allison och Tasuku Honjo får medicinpriset för sin forskning om immunsystemet. Tisdagen är vikt åt fysikpriset, nästa dag är det kemins tur. På fredag får vi från Oslo veta vem som äras med fredspriset.

Ekonomipriset, den ”oäkta” Nobelkategori som Riksbanken instiftade 1968, meddelas sist i ordningen den 8 oktober. Men kungörandet av det Nobelpris som bland allmänheten brukar röna mest uppmärksamhet uteblir. Almanackan gapar talande tom denna torsdag.

Ingen ständig sekreterare öppnar dörren i Börshuset inför ett nyfiket pressuppbåd på slaget tretton. Den rumphuggna Svenska Akademien får istället för att kora någon litteraturpristagare begrunda den fällande våldtäktsdomen mot ”kulturprofilen”.

Skandalen som utlösts av denne slemmige figur och hans härjningar i Akademiens närhet har sänkt legitimiteten för Gustaf III:s gamla fina institution från 1786 till nollpunkten.

Ledamöternas jävsintriger, perfida inbördeskrigande och offentliga träckskyffling har både dragit Akademien i smutsen och fläckat Nobelstiftelsen. Ja, även själva adjektivet ”nobel” – ädel, distingerad, värdig – är väl det sista som de adertons decimerade krets längre borde kunna förknippas med. Associationerna går snarare till motsatt betydelse av ordet: tarvlig, lumpen, vulgär.

Haveriet skadar inte bara Sveriges rykte utåt. Det är till allvarligt men för vårt inhemska kulturliv. Nobelpriset i litteratur kan exempelvis Kungliga Vitterhetsakademien ta över. Men var finns någon god ersättare för Svenska Akademien när det gäller dess ursprungliga centrala syften; att arbeta med det svenska språket och gynna den svenska litteraturen?

Som stark, självförsörjande, från marknaden och politiken oberoende kulturinstitution är Akademien unikt värdefull. Ska den överleva med återupprättat förtroende kan svårligen resterande ledamöter bita sig kvar. En helt ny besättning behövs.

Kung Carl XVI Gustaf, den ende som Akademien svarar inför, har alla skäl att till Horace Engdahl & Co säga vad Leopold Amery sa till Neville Chamberlain i brittiska underhuset 1940: ”You have sat too long here for any good you have been doing. In the name of God, go!”

Medier under attack

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/10:

Demokrati utan fri media? Det är en oxymoron, något lika tankevidrigt som en fyrkantig cirkel eller ett trähjul av järn. Oberoende nyhetsförmedling, granskande journalistik och självständig opinionsbildning, oavhängig från statsapparat, partier och organiserade särintressen, är fundamentalt för det öppna samhällets existens.

Människor som berövas tillgången av allsidig information och pluralistisk debatt är inte längre medborgare. De blir istället maktens undersåtar. Att den auktoritära högerpopulismen avskyr fri media är logiskt. Den är omöjlig att förena med deras projekt som bygger på antiliberalism, känsloberusning, kulturell konformitet, vulgärnationalism, rasistiska och konspiratoriska förvillelser.

Lögner, halvsanningar och myter satta i system för att övertyga, uppvigla eller passivisera har alltid varit de ideologiska råttfångarnas främsta vapen. Därför måste professionella, kritiskt rapporterande journalister misstänkliggöras, smutskastas, delegitimeras och – i slutänden – kvävas.

”Folkets fiender” har USA:s president Donald Trump symptomatiskt nog kallat dem i sitt ständiga korståg mot amerikansk media, som enligt honom bara producerar ”fake news”.

Riktigt illa är det i EU-länderna Ungern och Polen, styrda av högernationalistiska regeringar som stiftar mediefientliga lagar och kapar public service-kanalerna till att bli regimvänliga propagandaorgan.

I ett annat EU-land, Österrike, har inrikesministern Herbert Kickl krävt av polisen att inte lämna någon information till ”obekväma” medieföretag.

”Kommunikationen med dessa medier föreslår jag ska inskränkas i största möjliga mån. Ge dem inte godbitar som exklusiv tillgång, såvida ni inte ser något tydligt mervärde, exempelvis möjlighet till en neutral eller till och med positiv rapportering”, har han skrivit i ett mejl som kommit till pressens kännedom.

Kickl representerar FPÖ, ett parti med nazistiska rötter precis som SD i Sverige och som sedan förra året regerar i koalition med konservativa ÖVP.

I Danmark har den borgerliga minoritetsregeringen skurit ner kraftigt på public service, i princip ett sunt beslut – om det inte samtidigt innefattade politiska order om att de bantade statskanalerna måste sända mer dansk musik och betona det kristet nationella kulturarvet. Detta som en eftergift till regeringens främlingsfientliga stödhjul Dansk Folkeparti.

Medlemmar inom KD och M som tycker SD-samarbete är en bra idé bör fundera en gång till. Krafter som strävar efter att lägga media under sin stövelklack gör det av en anledning. De vill strypa demokratins syretillförsel.

Oktober

Publicerad den av
Svara

För mig har aldrig hösten varit någon dyster årstid. De vissna löven och de allt kortare dagarna har aldrig fått mig att känna att någonting tar slut utan snarare att gripas av förväntningar inför framtiden. Det finns något elektriskt i luften i Paris på kvällen i oktober, när natten faller. Även när det regnar. Jag känner mig inte deppig vid den tiden. Jag har heller inte känslan av tidens flykt. Jag känner att allt är möjligt. Året börjar i oktober.

– Patrick Modiano, På den förlorade ungdomens café, 2007.