”And sometimes I wonder why we’re here / But I don’t care, I don’t care / Can you hear the music, can you hear the music? / Can you feel the magic dancin’ in the air?” (The Rolling Stones). Så är det att lyssna på Cat Stevens. Man återfinner balansen, man mår bra. Det perfekta musikvalet i bistra november.
Skrivit i Corren 7/11:
”Muren har fallit, staden är euforisk. Aldrig har ett musikverk passat bättre för firande än det vi ska höra nu!” Den brittiska speakern i TV-utsändningen från Berlin var påtagligt gripen av ögonblicket, denna juldag den 25 december 1989.
Månaden innan hade Berlinmuren förpassats till historien, kalla kriget hade upphört, flera decennier av kommunistiskt förtryck och mänsklig förnedring var äntligen över. Det tyska folket stod enat igen och en pampig festkonsert arrangerades i det befriade Östberlin.
Orkestern utgjordes av en symboliskt blandad skara musiker från Förbundsrepubliken och DDR, samt från andra världskrigets segrarmakter USA, Storbritannien, Sovjetunionen och Frankrike. Dirigent var Leonard Bernstein och det aktuella stycket var förstås Ludwig van Beethovens nionde symfoni.
Finalsatsen Ode an die Freude (Hymn till glädje) hade på Bernsteins initiativ tillfälligtvis ändrats till Ode an die Freiheit (Hymn till friheten). På söndag är det prick 25 år sedan Berlinmurens fall, så varför inte ta tillfället i akt att återuppleva denna djupt stämningsmättade konsert? Den finns att avnjuta på Youtube.
Beethovens nia är som bekant också EU:s officiella ”nationalsång”. Den antogs 1985, precis två hundra år efter att Friedrich Schiller skrev dikten Ode an die Freude som Beethoven tonsatte när han komponerade sin sista stora symfoni 1823.
Beethoven var en man med starka liberala böjelser. Schillers visionära rader om ”kyss åt hela världen” och ”alla människor blir bröder” rimmade fint med det budskap om universell humanism som Beethoven ville förmedla. Under intryck av Wienkongressens försök att konstruera ett stabilt internationellt maktbalanssystem efter Napoleonkrigens blodiga kaos, hoppades han att Europa skulle träda in i en ny era av fred och samarbete.
Att EU gjort den nionde symfonin till sin, torde stämma ganska bra överens med Beethovens intentioner. Annars har politiskt missbruk av nian varit vanligare. Få kompositioner har utsattas för en lika skrupulös ideologisk kleptomani.
Den spirande tyska arbetarrörelsen var tidigt framme med att kidnappa Beethoven. Ode an die Freude förklarades liktydigt med den socialistiska revolutionen, som skulle göra alla människor till jämlikar. Kompositören utmålades som en allierad i proletariatets strid mot borgerligheten och aristokratin.
När Wienkongressens i stort sett hundraåriga fredsordning bröts med första världskrigets utbrott 1914, tog det tyska kejsarväldet chansen att tvinga Beethoven till värnplikt på slagfältet. Schillers text blev lite problematisk i sammanhanget, eftersom det knappast handlade om att dela ut kyssar över skyttegravarna.
Men det löstes fiffigt genom att omtolka orden till att endast gälla förbrödring inom den tyska nationen. Därmed fick Beethovens nia på ett absurt sätt legitimera generalernas krig. Som det hette propagandan: ”Låt era tankar uppfyllas av den kraftfulla kampsymfonin, en utmaning antagen av Hindenburg och Ludendorff”.
Trots flitigt Beethovenlyssnande förlorade Tyskland och kejsar Wilhelm flydde till exil i Holland. Beethoven? Som om ingenting hade hänt återvände han till att bli vänsterradikal galjonsfigur i arbetarklassens tjänst.
Weimarrepublikens högernationella grupper ryckte också i honom. Den konservativa tidningen Der Tag utnämnde Beethovens nia till ”den slutgiltiga segersången” över det tyska folkets fiender. 1933 grep Hitler makten och Beethoven ikläddes hakkorsbindel.
Nian påstods uttrycka den nazistiska folkgemenskapen och spelades bland annat som en hyllning till Führern vid dennes födelsedagsfirande 1937. Under andra världskriget skickades Beethoven ut i fält ännu en gång. Men inte till östfronten. Nian bannlystes från att spelas i de ockuperade slaviska länderna. Dess invånare ansågs inte rasmässigt värdiga att ingå i nazisternas ”Volksgemeinschaft”.
Lyckligtvis krossades Hitlertysklands barbari. Beethovens bisarra politiska karriär led inte någon skada för det.
Han hade älskats högt och varmt av Lenin, Sovjettyranniets grundare. Alltså såg ledarna i det kommunistiska DDR inga problem med att raskt överta Beethoven från Hitler och tilldela kompositören ett slags musikaliskt hedersmedborgarskap i den östtyska ”arbetar- och bondestaten”.
Partichefen Walter Ulbricht – stalinisten som ansvarade för byggandet av Berlinmuren 1961 – tolkade Ode an die Freude som ”att alla nu kan bli bröder därför att arbetarna har gjort sig fria från de imperialistiska profitörernas bojor och tagit ödet i egna händer”. Vilket inte hindrade att samma stycke blev officiell hymn för DDR:s och den kapitalistiska Förbundsrepublikens gemensamma idrottslag vid OS i Melbourne 1956.
Tjugo år senare sjanghajades Beethoven till Afrika. 1974 förklarades nians finalsats som nationalsång i Ian Smiths vita rasiststat Rhodesia. Schillers text slopades. Andra rader totades ihop som förhärligade den koloniala stölden av afrikanernas mark.
När Rhodesia blev fritt och bytte namn till Zimbabwe 1980, orkade man inte höra Beethoven längre. Under självständighetsceremonin spelades istället reggaelåten Zimbabwe med Bob Marley & The Wailers.
I övermorgon högtidlighålls 25-årsdagen av murens fall med en ny Beethovenkonsert i Berlin. Om även tyskarna hunnit tröttna på den nionde symfonin vid det här laget (och vem kan väl då klandra dem?), erbjuds ett utmärkt alternativ under minnesceremonin: i skuggan av Brandenburger Tor sjunger Peter Gabriel Bowielåten Heroes.
Skrivit i Corren 18/19:
När det gäller att ta avstånd från den historiska antisemitismen och dess fruktansvärda följder måste Sverige betecknas som exemplariskt.
I vårt land brukar det manifesteras lika bestämt som regelbundet under bred uppslutning vid speciella datum varje år: Kristallnattens minnesdag den 9 november, Förintelsens minnesdag den 26 januari, Raoul Wallenbergs minnesdag den 27 augusti.
Glömskan ska aldrig få segra. På typiskt svenskt vis har vi till och med inrättat en särskild statlig myndighet som försäkring mot detta: Forum för levande historia.
Tanken är rimligen att undvika fällan av historielöshetens faror. Att vi ska ta lärdom från gårdagen för inte antisemitismen ånyo ska tillåtas förgifta människors sinnen.
Uppenbarligen fungerar det inte i Linköping. På insändarsidan i fredagens Corren uttryckte folkpartisterna Erik Svansbo och Mathias Sundin bestörtning över att kommunen den 8 november arrangerar en konsert för ungdomar i utsatta stadsdelar med hip hop-artisten Dani M. Upprördheten är begriplig.
Daniel Monserrat, som är Dani M:s riktiga namn, har gjort sig ökänd som en gedigen antisemit av klassiskt snitt. Både i åsikter han uttryckt offentligt och i sin musik. Den som tvivlar ett uns på detta, kan hämta utförlig information hos Svenska kommittén mot antisemitism och hos den antirastiska stiftelsen Expo.
Men det är inget som Linköpings kommuns ansvariga brytt sig om.
Kultur- och fritidsnämndens ordförande Lars Vikinge (C) tvår sina händer och hänvisar till Arenabolagets evenemangschef Anders Thorén, som i sin tur fåraktigt duckar undan med ursäkten att Dani M ”upprepade gånger dementerat att han är antisemit”.
Jo, efter 1945 brukar sällan judehatare öppet tillstå att de är antisemiter. Begreppet är, av förklarliga skäl, alltför komprometterat. Men Dani M:s konspirationsteorier om lömska judar som styr och manipulerar världen är som hämtade ur medeltidens mörka brunnar.
Hur kommunen kan förnedra sig till att bjuda Linköpings ungdomar på konsert med en sådan figur är häpnadsväckande. Som Svansbo och Sundin skriver: Stoppa denna skandal.
Midsommar 1970 skulle Sverige få sin egen motsvarighet till Woodstockfestivalen året innan. Den arrangerades i Mantorp utanför Linköping. Det gick så där.
Ace Frehley
Space Invader
(Steamhammer/SPV)
Betyg: 4/5
Den tidigare KISS-gitarristen Ace Frehley, enligt myten hemmahörande på planeten Jendell, har landat igen. Med besked. Detta måste vara hans bästa prestation på egen hand sedan det legendariska KISS-soloalbumet 1978, som distanserade bandkollegornas respektive alster både försäljnings- och kvalitetsmässigt.
Låtmaterialet är kanske inte är lika starkt som den gången, men är synnerligen njutbart för alla som gillar rak, riffbaserad 70-talsrock. Det svänger, det kränger, gitarrspelet är blixtrande, distinkt och rått personligt.
Vad ska man säga? Det finns bara en Ace och KISS utan honom kommer alltid att kännas som en tämligen urvattnad historia. Lyssna på den här plattan och ni förstår varför. Rock on, Spaceman!
(Recenserat i Corren 20/8)
Skrivit i Corren 15/8:
Denna helg är det 45 år sedan den legendariska Woodstockfestivalen ägde rum, den 15-17 augusti 1969. Alternativkulturens mest mytomspunna manifestation var dock i verkligheten inte så rosenrött skimrande.
Woodstockfestivalen, som uppskattningsvis drog en halv miljon besökare, hajpades först som genombrottet för en ny era där 60-talets alternativkultur och hippieideal snart skulle revolutionera hela USA (och på köpet resten av världen).
Bara några månader senare, i december 1969, krossades den naiva drömmen blodigt och brutalt på Altamont Speedway Free Festival, Californien. Det som ämnades bli en repris på Woodstock blev snarare dess negativkopia.
Huvudattraktionen Rolling Stones hade bisarrt nog anställt Hells Angels som säkerhetsvakter. Mitt under låten Sympathy for the Devil knivhöggs en åskådare i publiken till döds av de våldsfixerade MC-knuttarna (dådet, liksom den otäcka stämningen på festivalen, förevigades i dokumentärfilmen Gimme Shelter).
Istället för att bli en triumferande segerstöt mot framtiden, gick således Woodstock till historien som den korta flower power-epokens symboliska kulmen.
Bevarad på film och skiva lever den emellertid vidare, höljd i ett gyllene skimmer av nostalgi och romantik som inte upphör att fascinera även senare ungdomsgenerationer. Woodstock har i det kollektiva populärkulturella medvetandet blivit ett oöverträffat benchmark för den ideala musikfestivalen.
Men Woodstock skulle lika gärna kunna sägas vara ett avskräckande exempel om man ser det nyktert. Även om det finns briljanta stunder av stämning och musik fångade till eftervärlden, rådde det sannerligen inte brist på plumpar i protokollet.
I stort sett samtliga artister uppträdde höga som hus och skulle garanterat låtit bättre om de undvikit drogerna som fritt flödade överallt. Det är exempelvis synd att säga att gitarrgeniet Jimi Hendrix hade sin bästa stund på scenen. The Band lirade så omtöcknade att gruppen efteråt skämdes när de fick höra resultatet på inspelningarna.
Vilket förklarar varför The Band heller inte medverkade i originaldokumentären, eller på de bägge ursprungliga soundtrackalbumen. Samma baksmälla drabbade Greatful Dead och Creedence Clearwater Revival, som också krävde att få klippas bort.
Arrangörerna var unga och gröna grabbar, som ingalunda drevs av altruistiska motiv om fred och kärlek genom rockmusikens helande kraft. Det handlade om något betydligt mer prosaiskt: chansen att tjäna stora pengar snabbt och effektivt. Festivalen skulle därför organiseras med militär precision, bland annat hyrdes helikoptrar in för allt skulle flyta så smidigt som möjligt. Raka motsatsen inträffade.
Organisationen bröt samman nästan genast. Man var helt oförberedd på den enorma publiktillströmningen som korkade igen vägarna miltals från festivalområdet. Horder av ungdomar stormade inhägnaden runt fältet där scenbygget stod. Säkerhetsapparaten var skrattretande otillräcklig, biljettkassorna blev kaffeved, det fanns inte en suck att ta betalt.
Fåraktigt fick arrangörerna kapitulera och deklarerade att festivalen var gratis – vilket självfallet inte minskade publiktrycket. Om tillgången på droger var stor, så var det sämre med mat och dryck till alla dessa hundratusentals människor. Desperat fick volontärarbetande hippies flygas in, vilka slevade ut gröt för att stävja eventuella hungerkravaller.
Kaoset ledde även till ständiga förseningar på och bakom scenen. Artisterna fick vänta i många långa timmar, till och med dagar, på klartecken att få spela. Den tråkiga dötiden fördrevs med… tja, gissa!
Som om inte allt detta vore illa nog, satte sig också vädrets makter på tvären. Stormbyar och häftiga skyfall förvandlade det tidigare soliga festivalområdet till en enorm, slagfältsliknande leråker.
”Alltså, det var verkligen rått där ute. Jag skulle vilja beskriva det som tre dagar av droger och helvetiskt elände”, sa inspelningsteknikern och sedermera berömda musikproducenten Eddie Kramer efteråt.
Att festivalen ändå avlöpte förhållandevis fredligt, givet de katastrofala omständigheterna, måste betecknas som rena bonnturen. Summa summarum var det ”bara” två personer i publiken som omkom (den ene tog en överdos heroin, den andre blev överkörd av en traktor).
Ekonomiskt blev alltihop en gigantisk flopp. Joel Rosenman, en av de ansvariga arrangörerna, konstaterade fyra decennier senare: ”Att kalla Woodstock för en finansiell katastrof vore att uttrycka det milt. Tar man de röda siffrorna i bokslutet och multiplicerar med inflationen, gick vi back med omkring 10 miljoner dollar i dagens penningvärde”.
Räddningen blev bolaget Warner Brothers, som tack vare att biograffilmen och dess soundtrack gjorde jättesuccé 1970 kunde befria det havererade affärsprojektets stukade huvudmän från livslång skuldsättning.
För övrigt kan tilläggas att Woodstockfestivalen inte ens ägde rum i Woodstock. Invånarna som bebodde den lilla stillsamma glesbygdsorten i delstaten New York protesterade mot att få friden störd. Hastigt och lustigt tvingades man flytta festivalen. Sju mil bort, nära staden Bethel, hittades en vänlig bonde som generöst ställde sina ägor till förfogande.
Fast då var det redan försent att ändra namnet på affischerna.
Skrivit i Corren 9/8:
Låt oss tala om musikens makt. Och ordens. I början av 90-talet fick Ultima Thule ett brett genomslag inom den yngre generationen i Sverige.
För många var det lite av kittlande förbjuden frukt att lyssna på bandet, som med sitt ultranationalistiska budskap var ideologiskt hemmahörande inom den högerextrema vitmaktsfären. För andra blev Ultima Thule blodigt allvar och vägen in till ett organiserat främlingsfientligt engagemang.
Jimmie Åkesson, som då ännu gick i skolan hemma i Sölvesborg, har senare berättat: ”Det var musiken som var den starkaste kraften bland oss nationella, alla lyssnade ju på Ultima Thule” (Aftonbladet 29/2 2009).
Linus Bylund, idag stabschef för SD i riksdagen, minns vilken avgörande roll Ultima Thule hade för honom som ung: ”Allt föll på plats” (Novell, reportagetidning om musik, 25/7 2012).
Ultima Thules popularitet både sammanföll med, och bidrog till, ett hårdnande politiskt klimat i Sverige. Det var en tid präglad av Ny Demokrati, attentat mot moskéer och Lasermannens härjningar.
I ett naivt försök att gjuta olja på vågorna och inleda någon slags dialog med vitmaktkulturens anhängare, välkomnades Ultima Thule att spela på Fryshuset i Stockholm 1993. Kritiken mot konserten blev massiv. Inte minst mot bakgrund av att kommunala skattepengar låg i potten för ungdomsverksamheten på Fryshuset.
Men efter att Ultima Thule bedyrat att de varken var nazister eller rasister utan bara ”svenska patrioter” lät Stockholmspolitikerna sig nöja. Fritidsnämndens Tjia Torpe (S) förklarade till och med att Ultima Thule var ”hyvens pojkar”. Undfallenheten från det etablerade demokratiska samhällets sida förskräcker.
Vi lever ånyo i ett klimat av ökad polarisering, som i likhet med Ultima Thule på sin tid underblåses av den populära hiphopgruppen Kartellen. Fast från motsatt ideologiskt håll. Kartellen har blivit ökänt för nära samröre med vänsterextremistiska organisationer, glorifierat våld som politisk metod och har en bedrövlig historik av tung kriminalitet i bagaget.
Frontfiguren Sebbe Staxx bedyrar numera att han är en helhyllekille med sunda ideal. Men i SVT-programmet Uppdrag granskning den 6 maj försvarade han antidemokratiska handlingar med att ”hela jävla Sverige är antidemokratiskt”. t
Linköpings kommun skulle finansierat Kartellens spelning på festivalen ”Keep it loud” nästa helg. Det har kommunalrådet Paul Lindvall satt stopp för. Heder åt honom! Det officiella samhället får aldrig bidra till att legitimera krafter som försöker underminera demokratins värdebas.
Skrivit i Corren 23/7:
Kulten kring Evert Taube tar sig orimliga uttryck. De som jämför honom med Bellman saknar litterär förståelse.
Det hävdade Lars Gyllensten, tidigare sekreterare i Svenska Akademin. I sina memoarer Minnen, bara minnen (2000) karaktäriserar han Taubes visdiktning som glättad och eskapistisk, en ytlig värld fylld av schablonartade tablåer och klichéer i ljusa pastellfärger.
Inte helt fel. Även om det finns briljanta undantag, som den magnifika skräckballaden om briggen Blue Bird av Hull, så tycker jag att mycket av Taubes sångskatt egentligen är glimmande kattguld. Det är charmigt och glatt, men knappast tungviktarklass.
Själv var Evert Taube inte heller alltid så förtjust. ”Skärgårdsskiten” kunde han kalla de egna visorna och törstade istället efter erkännande som seriös prosaförfattare. Böckerna som bar Taubes namn vann dock aldrig publikens gunst. Han fick nöja sig med att bli en efterfrågad lutsångare och började vinna viss popularitet under 20- och 30-talen, främst via radions och grammofonskivans förmedling.
Men kulturvärldens dörrar var länge stängda. Kritikerna hade svårt att övertygas om värdet i Taubes produktion. 1948 orsakade Lars Forssell rabalder när han i en essä försvarade Evert Taube och ställde dennes viskonst mot den litterära parnassens högbrynta, svårmodiga modernism.
Forssell hävdade att Taubes diktning genom sin form verkligen nådde någonstans – i motsats till ”40-talets under evighetens synvinkel rikare men i ögonblicket, utanför en liten skara proselyter, totalt verkningslösa utstrålning”.
Poeten Erik Lindegren blev så förbannad att han kastade en grogg i ansiktet på den vanvördige spolingen Forssell.
Det markerar starten till Taubes stora genombrott i folkhemmet. Strax var det 50-tal då det unga gardet med Forssell, Pär Rådström, Beppe Wolgers och Olle Adolphson i spetsen erövrar den kulturella scenens skansar – fast beslutna att vädra ut föregående decenniums allvarliga, symboltyngda dysterhet. Femtiotalisterna hyllar Taube som vore han en av dem.
De älskar hans oblyga blandning av förfining och folklighet, hans romantiska anslag och färgstarka motiv. På något sätt verkar det logiskt att Taube kommer i ropet samtidigt som motboken avskaffas och svenskarna lär sig dricka rödvin, äta pommes frites och använda vitlök. Klimatet andas lekfullhet, öppnade gränser och nyvunnen frihet.
Evert Taube levererar det perfekta soundtracket med den glade bagaren i San Remo, baren i Samborombom där Fritiof träffar Carmencita, sommarängar med Rönnerdahl, Calle Schewen och dans på Sunnanö. Ett blivande nationalmonument tar form.
Som Hjalmar Gullberg skaldar om epoken i Terziner i okonstens tid (1958): ”Nu fick man skratta fritt och gå i kyrkan / kyrksamt, från fyrtiotalets ångest frälst. / Aptiten växte med den nya styrkan, / och i en ny, mer inhemsk aladåb / upptäcktes och blev föremål för dyrkan / Almquist, Stagnelius och Taube.”
Nå, kattguld eller inte. Behovet av romantikern Evert Taube lär nog bestå. Även om färgen i hans idyller flagnat, naivismen känns daterad och förljugen, så finns där ändå en envis ton som klingar i harmoni med något i vår nordiska folksjäl. Trots allt, vad vore sommaren utan allsång, sill och Taube?
Skrivit i Corren 16/7:
Den sista skiva Cornelis Vreeswijk gjorde innan sin bortgång 1987 kallade han Till Fatumeh. Definitivt ingen slump. Titeln var en blinkning åt favoritpoeten Gunnar Ekelöf och dennes diktsamling Sagan om Fatumeh (1966).
Vreeswijk och Ekelöf – nog finns ett tydligt släktskap mellan dem. Bägge särlingar, eleganter och outsiders med smak för rumlande, som aldrig kunde få riktigt fotfäste i vårt genomorganiserade svenska samhälle.
Ekelöf kunde rent av uttrycka avsky mot det blågula folkhemmet, där han istället för trygghet och solidaritet såg fyrkantiga moln, öde frisksportarskogar och könlösa vitaminarbetare (Till de folkhemske).
Men vägen till svenskarnas hjärtan fann de, trots allt har vi ju en viss svaghet för rebelliska konstnärssjälar (sådana vi möjligen själva skulle vilja våga vara…). I egenskap av trubadur och visdiktare må Cornelis vara mera lättillgänglig. Ändå går det knappast att ifrågasätta Gunnar Ekelöfs ställning som den moderna svenska lyrikens portalfigur.
Skänka gärna en semesterdag åt att besöka hans poetiska universum. Här finns något för oss alla att ösa inspiration, tröst och njutning ur. Surrealism och mystik – men även folklighet, lätthet och svärta. Samt, icke att förglömma, humor.
Tag bara följande absurditet, från samlingen Strountes: ”Ett stort kålhuvud tänker / men inte på kålsoppa: / Det tänker på Afrikas milda frikadeller / hoppande lätt över savannen”.
Det vore förstås orättvist och fel att försöka klistra en politisk etikett på Ekelöf. Med det sagt, tycker jag att han tolkat innebörden av liberalismens ideal om frihet och jämlikhet bättre än någon annan. Som den berömda raden ur samlingen Färjesång: ”Det som är botten i dig är botten också i andra.” I grunden är vi alla lika, i vår skröpliga, ömtåliga mänsklighet.
Och känn de stolta vingslagen i dikten Fåglars liv, en frihetens trosbekännelse: ”Inte en skymt av uppgivelse / finns det i fåglarnas liv, / hos dem är liv och rättmätighet / ett och detsamma. / Man kan inte besegra en fågel, / den ger sig aldrig. / Det är kanske därför vi skjuter dem / eller beundrar dem.”
To live outside the law you must be honest.
– Bob Dylan
Christian Dahlgrens Blogg 