När man lyssnar på den här låten, alltså. Det är som upplevelsen att vandra omkring i en tillvaro fångad på gamla läckert stilrena, svartvita fotografier. En värld av Lucky Strikes, trenchcoats, Dry Martini och Citroën DS19, där franska nya vågen fortfarande är ny, Knut Ståhlberg rapporterar från Paris, och man måste åka en vecka över oceanen i sin smoking på Svenska Amerika Liniens fartyg för att komma till ett hägrande New York. Woody Herman. Early Autumn. Magiskt.
Secretly, I wanted to look like Jimi Hendrix, but I could never quite pull it off.
– Bryan Ferry
For me, music and life are all about style.
– Miles Davis
Vi har tröttnat på politiken
Vi har tröttnat på alla krigen
Vi ska bomba högkvarteret
Vi ska bomba högkvarteret
Med en god bok.
– Mats Ronander
Medeltiden har fått en hel del oförtjänt dålig press under seklernas lopp. Bara beteckningen ”medeltiden” antyder oblygt att den är en slags skämmig blindtarmsepok mellan antiken och renässansen, som mänskligheten helst kunde sluppit.
Att folk sedan länge slänger sig med uttrycket ”mörka medeltiden” gör knappast heller några underverk för epokens aktier på historiebörsen.
Det är egentligen mer än lovligt orättvist. Synar man medeltiden närmare i sömmarna är det tämligen uppenbart att den varken var medelmåttig eller mörk. Tvärtom. Snarare väldigt dynamisk och innovativ.
Det var exempelvis då som universiteten etablerades, arkitekturen firade kioskvältartriumfer med grandiosa katedralsbyggen, målerikonsten gjorde remarkabla landvinningar – och karnevalerna hittades på. Medeltidsmänniskorna gillade att dansa, festa och ha kul.
Det var dessa muntra grabbar och donnor som praktiskt taget uppfann den moderna, västerländska musiken genom notsystemet och en helt ny, utvecklad harmonilära. Hade så inte skett skulle vi aldrig hört talas om Mozart, Beethoven, Miles Davis, Povel Ramel, The Beatles, Led Zeppelin, KISS, Duran Duran, Village People, you name it.
Tänk på det nästa gång det spelas gamla sköna livsbejakande hits som YMCA på radion. Det var under medeltiden som grunden lades till popåldern.
Skrivit i Corren 9/7:
Vad hade världen varit utan The Beatles? Den hade naturligtvis fortsatt att snurra. Men knappast på samma sätt.
Den brittiska gruppen är integrerad i vårt gemensamma DNA och revolutionerade verkligen tillvaron på 60-talet. Musikaliskt, kulturellt, socialt, ekonomiskt, politiskt. Och de fyra Liverpoolkillarnas påverkan har aldrig klingat av.
The Beatles fick, som inga andra artister varken före eller efter dem, globalt inflytande över oräkneliga människors liv. Bandets intensiva karriär var en kreativ explosion som sprängde inte bara konstnärliga gränser.
Ungdomsgenerationen som samlades kring dem smittades av energin, inspirerades av sina förebilder att söka egna vägar, ifrågasatte rådande ordning och den äldre samhällselitens ställning var inte längre lika självklar.
Plötsligt blev de yngre en reell maktfaktor som etablissemanget måste ta väsentligt större hänsyn till. Signifikativt är att också den högdragne franske presidenten Charles de Gaulle såg sig tvungen att markera popkulturellt intresse. ”Även om jag inte känner The Beatles personligen, hyser jag en stor beundran för dem”, lät de Gaulle meddela från sitt Palais de l’Élysée.
På andra sidan järnridån misstänkte Kreml att The Beatles var västmakternas hemliga vapen mot Sovjetunionen i kalla kriget. Gruppen älskades av de unga ryssarna som följaktligen tappade intresset för marxismens trista testuggande, och myndigheternas indoktrinering att det kapitalistiska väst representerade dödsfienden upphörde att fungera.
På så vis bidrog faktiskt The Beatles till att öststatskommunismen eroderade, och senare föll.
Tveklöst är det en händelse av format när Sverige denna torsdag får besök av Paul McCartney. Det var han, inte John Lennon, som var den djärvaste musikaliske pionjären bland beatlarna. Före Lennon intresserade han sig för avantgardister som Stockhausen, var drivande bakom banbrytande formexperiment som Sgt Pepper och den utsökta medleykompositionen på Abbey Road.
Dessutom svarade McCartney för The Beatles råaste insats; Helter Skelter (så nära punk eller hårdrock man kunde komma 1968). Vidare var det Paul som först officiellt lämnade bandet, ett utmärkt beslut.
The Beatles hade nått artistisk zenit och bevarande sin konstnärliga integritet genom att föredömligt lägga av i exakt rätt tid. Även hans solokarriär bjuder på åtskilliga höjdpunkter, särskilt tidiga album som Ram, Band on the Run och McCartney II.
Den nu 73-årige Paul McCartney som ikväll spelar på Tele2 Arena i Stockholm är mer än en legendarisk musiker. Han är en kulturell statsman vars betydelse för samhällsutvecklingen under 1900-talets senare hälft inte bör underskattas.
Skrivit i Corren 26/5:
Richard Nixon kommer alltid att förknippas med Watergate, skandalen som tragiskt tvingade honom att lämna presidentämbetet 1974. Betydligt ljuvligare tongångar var det i Vita huset fem år tidigare, kvällen den 29 april 1969.
Republikanen Nixon hade då bara varit president i några få månader och uppgiften han stod inför var inte avundsvärd. Det var turbulenta tider i Amerika.
Demokraterna hade förlorat Vita huset efter att en demoraliserad Lyndon B Johnson avstått från att söka återval 1968. Vietnamkriget splittrade nationen, liksom den svarta medborgarrättskampen. Samma år som Nixon valdes mördades Martin Luther King och Robert Kennedy.
Ute i världen pågick kalla krigets stora kraftmätning mot Sovjettyranniet. Situationen var alltså minst sagt besvärlig. Men en av Nixon närmaste rådgivare, Leonard Garment, fick en idé. Varför inte lätta upp stämningen genom att bjuda in Duke Ellington till Vita huset?
Den legendariske jazzmusikern, orkesterledaren och kompositören skulle fylla 70 år. Garment, som varit professionell jazzmusiker i Woody Hermans band, föreslog att man borde hedra Ellington med en galamiddag. Richard Nixon var inte sen att nappa. Och mer än så. Under tillställningen förärades Ellington – som förste färgade amerikan någonsin – med USA:s finaste civila utmärkelse; The Presidential Medal of Freedom.
Det var både ett erkännande till Ellington personligen och till jazzen som musikform. Några år innan, 1965, hade Ellington nominerats till Pultizerpriset, men den snobbiga kommittén tyckte inte att en simpel jazzlirare var värdigt nog att lyftas upp på den kulturella piedestalen.
Beslutet blev en skandal. Duke Ellington hade ju praktiskt taget varit med och skapat jazzen, flera av hans omkring 2000 (!) kompositioner tillhörde den odödliga amerikanska musikskatten – som Sophisticated Lady, Satin Doll och Solitude.
Jazzen var en genuin produkt av den amerikanska smältdegeln och spelade en icke obetydlig roll i 1900-talets ideologiska kamp mot kommunismen och fascismen. Regimer av bägge dessa kulörer avskydde förstås USA intensivt och peststämplade jazzen.
För många politiskt oliktänkande i de USA-fientliga diktaturländerna var jazz intimt sammankopplat med frihet och demokrati. Att lyssna på Duke Ellington, Benny Goodman, Count Baise och Louis Armstrong blev ett andningshål i den totalitära vardagen.
”In the royalty of American music, no man swings more or stands higher than the Duke”, sa Richard Nixon när han gav Ellington frihetsmedaljen inför hundratalet inbjudna gäster i Vita huset den där aprilaftonen i brytningskiftet mellan 60- och 70-talet.
Presidenten satte sig vid pianot och spelade Happy Birthday för den åldrade jazzveteranen. Sedan bjöds på en riktig smash till hyllningskonsert med gräddan av den amerikanska jazzeliten som botaniserade i Ellingtons musikaliska landskap.
Orkestern inkluderade namn som Dave Brubeck, Jim Hall, Paul Desmond och Gerry Mulligan. The Duke tackade genom att improvisera fram en magisk pianomelodi, kallad Pat efter USA:s första dam Patricia Nixon.
Konserten, 1969 All Star Tribute to Duke Ellington, finns på CD och Spotify. Det är superb, elegant jazz av finaste märke. Lyssna gärna och skänk Nixon en tanke som gjorde alltihop möjligt. För tro’t eller ej. Det fanns mycket annat än Watergate på hans repertoar.
Skrivit i Corren 14/3:
För nästan exakt 40 år sedan, den 17-22 mars 1975, slog den progressiva musikrörelsen till med en alternativ melodifestival i Stockholm.
Proggarna protesterade mot statstelevisionens arrangemang av EM-finalen som samtidigt gick av stapeln i huvudstaden, mot bakgrund av att ABBA året innan vunnit hela rasket i Brighton. Nu var det dags för Eurovision Song Contest att möta sitt Waterloo.
På den alternativa musikfesten framträdde bland andra Ulf Dageby från Nationalteatern i skepnad av Sillstrypar’n som sjöng ”Doing the omoralisk schlagerfestival”.
Låten var en bitande satir med rader som att ABBA var ”lika döda som sillkonserver” och deras manager Stikkan Andersson kallades ett ”cyniskt svin”. Faktiskt tog SVT intryck.
1976 blev det ingen Mello i public service, Sverige avstod från deltagande. Men det var en kortlivad triumf, som inte ens Sillstrypar´n själv verkar beklaga.
En gång frågade jag nämligen Ulf Dageby vad han tyckte om Mello idag. Istället för den skur av indignerad kritik jag förväntade mig från den gamle proggikonen, blev svaret: ”Alltså. Jag har alltid sett på Melodifestivalen”. Ridå.
Skrivit i Corren 23/2:
Ibland funderar jag på om det inte borde vara 1976 jämt. Förvisso betyder det att jag ständigt måste gå i Alléskolans första klass hemma i Kungsbacka. Om, om och om igen. Ungefär som en variant på filmen Måndag hela veckan. Men det priset är jag, efter moget övervägande, villig att betala.
Ty när det kommer till det verkligt viktiga i livet – musik! – var 1976 ett fullkomligt år. Klimatet för supercoola, fräcka tongångar var underbart. De flesta av mina favoritalbum släpptes då. Ramones, Boston och Runaways debuterade exempelvis.
KISS var i toppform och gav oss Destroyer och Rock and roll over (samma år!), Thin Lizzy levererade Jailbreak, David Bowie Station to station, The Eagles Hotel California, Status Quo Blue for you, Rainbow Rising…
Fast bäst av allt: SVT befriade oss från plågan av Melodifestivalen. Arrangemanget ställdes in med motivet att Mellomusiken var ”minsta gemensamma nämnare för pseudoeuropeiskt musikliv där den nationella och artistiska egenarten är utslätad”.
Äntligen tog statstelevisionen kvalitetsansvar. En evig repris på 1976 med ett Sverige utan Mello vore som en saga.
Anybody can play. The note is only 20 percent. The attitude of the motherfucker who plays it is 80 percent.
– Miles Davis
Christian Dahlgrens Blogg 