Skrivit i Corren 15/4:

”Långt bort i fjärran land / drar Dödens ängel fram / sprider hunger, nöd och brand / med svenska vapen i sin hand”, sjunger Mikael Wiehe i sin låt Bofors från 1987. Sången är förstås en kritik mot den svenska vapenexporten och de skumraskaffärer som krigsmaterieltillverkaren Bofors bedrivit.

Minnesgoda läsare kanske erinrar sig 80-talets mutskandal kring Bofors mångmiljardorder av artilleripjäser till Indien, företagets smuggling av luftvärnsrobotar till de krigförande arabländerna Dubai och Bahrain, samt utrikesminister Sten Andersson (S) som lovade att den svenska vapenbyken skulle ”tvättas ordentligt och offentligt”.

Den tvätten blev inte av. Samtliga inblandade aktörer, inklusive svenska staten, hade inget intresse av att kompromettera sig med denna politiska dynamit. Istället blev det de sedvanliga nödtorftiga ursäkterna.

Med bitande ironi gisslar Wiehe i sin text hur arbetarna, direktörerna och aktieägarna på Bofors, liksom Sveriges statsminister, tvår sina händer: ”Men här har ingen gjort nåt fel / Alla spelar samma spel: / Ingen skuld, ingen skam / Alla bara pekar dom nån annanstans / Från minsta kryp till högsta höns: / varenda en, en pellejöns / Vi rår faktiskt inte för det / Om inte vi gör det, så är det nån annan som gör det”.

Säga vad man vill om den gamle proggkungen. Men i denna hans låt finns hyckleriet och cynismen hos den vapenexporterande, fredsälskande moraliska stormakten fångad i ett nötskal. Dock är det långtifrån hela bilden av svensk vapenindustri och dess affärer.

Vi behöver ett starkt försvar för att värna vårt lands frihet och integritet. Allt annat är illusioner. Vi behöver även, och kan med rätta vara stolta över, det högteknologiska och avancerande militära kunnande som inte minst Saab i Linköping besitter.

Export av militära system är en förutsättning för att denna industri ska överleva och fortsätta utvecklas. Och den fullkomligt överlägset största delen av försäljningen går till närstående demokratiska länder som Norge, USA, Finland, Tyskland och så vidare. Bra, fint, inga problem.

Att däremot bidra till att stärka diktaturers militära slagkraft kan aldrig vara godtagbart, särskilt om dessa tyrannier också krigar. Sånt svär mot själva fundamenten i våra egna samhällscivilisatoriska ideal.

Anna Ek, ordförande i Svenska Freds- och skiljedomsföreningen, har därför en viktig och allvarlig poäng när hon i torsdagens Corren kritiserar Saab – som nu håller bolagsstämma i Linköping – för att göra vapenaffärer med den hårdhudade förtryckarnationen Saudiarabien och dess vasallstat Förenade Arabemiraten.

Bägge tyrannier bedriver blodigt krig i den humanitära katastrofens Jemen. Urskillningslösa flygbombningar ska ske med hjälp av Saabs radarsystem Erieye. Pengar kanske inte luktar. Men nog finns en icke angenäm moralisk doft över detta som påminner om det företag som idag delvis övertagits av Saabkoncernen: Bofors.

Enligt lag ska vapenexport inte förekomma till krigförande länder som Saudiarabien. Ändå har Sveriges feministiska S/MP-regering välsignat försäljningen av Erieye med undantag. Lagen är nämligen i praktiken mycket töjbar.

Så vem ska vi egentligen peka finger mot i den här historien? Spelar det nån roll, orkar vi bry oss med indignation? Långt bort i fjärran land drar Dödens ängel fram. Fast, äsch, det är ju bara Jemen… Ingen skuld, ingen skam…