Det förlösande upproret

Sex Pistols Anarchy in the UK

Skrivit i Corren 29/7:Corren.

”Du måste förstå hur in i helvete tråkigt det var på 70-talet. När jag tänker tillbaka ser jag mig själv stå på Medborgarplatsen och frysa. Det är helt jävla tomt på människor. Det fanns ingenting på kvällarna”, har Henrik Franzén sagt.

Under namnet Henrik Hemsk gjorde han revolt mot tristessen som sångare i Grisen Skriker, ett av Stockholms främsta punkband när det begav sig.

Som DN nyligen rapporterat (24/7) är London dessa dagar insvept i punknostalgins tecken med utställningar, filmer, musik och debatter. Det är ju 40 år sedan den stora jordbävningen 1976, då Sex Pistols slog igenom med singeln Anarchy in the UK och punkvågen rullade igång.

Kanske är det passande för detta minnesjubileum att Storbritannien precis skakat om Europa igen genom att i punkig anda ge EU fingret.

1976 var London präglat av djup ekonomisk kris, arbetslöshet, politisk handlingsförlamning och allmän gråhet. Ur detta bottenläge exploderade punken som ett argt, kreativt fyrverkeri.

Musiken är enkel, rå, snabb, rebellisk, spännande. Ungdomar i trasiga kläder, kortklippt taggigt hår och med säkerhetsnålar genom kinderna dyker upp på gatorna och ger etablissemanget rejäl skrämselhicka.

Snart når punken Sverige. Horder av tonåringar faller för det aggressiva uttrycket hos Sex Pistols och andra brittiska band i samma skola. De låter dessutom som varenda kotte kan lira likadant.

I sunkiga källarlokaler riket runt föds oräkneliga svenska punkgrupper, bland dessa Ebba Grön, KSMB, Kriminella Gitarrer, Rude Kids. Det blir ett osannolikt drag som får de trånga folkhemsväggarna att rasa.

Med banden kommer även massor av nya klubbar och samlingsplatser. Hela rörelsen präglas av en upprorisk gör-det-själv kultur.

Egenhändigt inspelade och utgivna vinylsinglar (punkmusikens ultimata format) utmanar de kommersiella skivbolagens dominans.

Punkarna greppar inte bara gitarrerna och mikrofonstativen. De tar också skrivmaskinerna och kopieringsapparaterna i besittning. De etablerade medierna, vilka inledningsvis har svårt att ta punken seriöst, får sig en match genom en uppsjö av fanzines.

Punkarna beskylldes ofta för destruktivitet och nihilism. Attityden var totalt anti mot vad den äldre generationen stod för. Inte bara kapitalismen och småborgerligheten, utan också den förstelnade proggen och 60-talets vissnade hippieideal.

Punken var ett anarkistiskt generalangrepp mot auktoriteter och hierarkier av alla slag. Rörelsen hade heller inga ledare, inga manifest, erbjöd inga alternativ. Revolten som sådan var det avgörande.

Konfrontation och provokation blev medlet att definiera sin individualitet och röja ett eget utrymme i tillvaron. I punken var allt tillåtet, den vägrade acceptera fasta mallar för hur livet skulle vara.

För otaliga ungdomar gav punken möjlighet att våga lita till egna krafter, bygga upp självförtroendet och speglade den stigande vantrivseln med det svenska 70-talets bedövande trygghetskollektivism och förnumstiga pekpinnementalitet.

Det behövdes en ordentlig pulshöjare som satte fart på livsandarna och punken levererade. Den förlöste inte bara unga människor. Man kan utan vidare säga att punken som kulturellt fenomen bidrog till att göra Sverige friare, mindre konformistiskt och mer tolerant.

Tack Sex Pistols!

Rymden som konstverk

Jupiter och Io

Ser inte bilden ut som vore den en detalj ur en renässansmålning? Det är planeten Jupiter up close & personal med månen Io i förgrunden. Fotografiet togs när NASA:s bägge Voyager-sonder flög förbi i trakten 1979. Fascinerande, eller hur? 

Nu är NASA där igen med rymdsonden Juno, som precis fångat hur Jupiter låter också. Mer exakt dess magnetfält. Lyssna här. Fast ännu häftigare – och då snackar vi häftigt! – är ljudupptagningarna som Voyager 1 och 2 gjorde under deras odyssé genom  solsystemet.

Himlakropparnas elektromagnetiska soundtrack gav NASA ut på skiva, verkets titel är Symphonies of the Planets. Coolare avantgardemusik  finns inte. Sammantaget är det nog ingen överdrift att rymden håller tämligen hög klass även rent konstnärligt.

Att rusta tyranniet

Wiehe

Skrivit i Corren 15/4:Corren.

”Långt bort i fjärran land / drar Dödens ängel fram / sprider hunger, nöd och brand / med svenska vapen i sin hand”, sjunger Mikael Wiehe i sin låt Bofors från 1987. Sången är förstås en kritik mot den svenska vapenexporten och de skumraskaffärer som krigsmaterieltillverkaren Bofors bedrivit.

Minnesgoda läsare kanske erinrar sig 80-talets mutskandal kring Bofors mångmiljardorder av artilleripjäser till Indien, företagets smuggling av luftvärnsrobotar till de krigförande arabländerna Dubai och Bahrain, samt utrikesminister Sten Andersson (S) som lovade att den svenska vapenbyken skulle ”tvättas ordentligt och offentligt”.

Den tvätten blev inte av. Samtliga inblandade aktörer, inklusive svenska staten, hade inget intresse av att kompromettera sig med denna politiska dynamit. Istället blev det de sedvanliga nödtorftiga ursäkterna.

Med bitande ironi gisslar Wiehe i sin text hur arbetarna, direktörerna och aktieägarna på Bofors, liksom Sveriges statsminister, tvår sina händer: ”Men här har ingen gjort nåt fel / Alla spelar samma spel: / Ingen skuld, ingen skam / Alla bara pekar dom nån annanstans / Från minsta kryp till högsta höns: / varenda en, en pellejöns / Vi rår faktiskt inte för det / Om inte vi gör det, så är det nån annan som gör det”.

Säga vad man vill om den gamle proggkungen. Men i denna hans låt finns hyckleriet och cynismen hos den vapenexporterande, fredsälskande moraliska stormakten fångad i ett nötskal. Dock är det långtifrån hela bilden av svensk vapenindustri och dess affärer.

Vi behöver ett starkt försvar för att värna vårt lands frihet och integritet. Allt annat är illusioner. Vi behöver även, och kan med rätta vara stolta över, det högteknologiska och avancerande militära kunnande som inte minst Saab i Linköping besitter.

Export av militära system är en förutsättning för att denna industri ska överleva och fortsätta utvecklas. Och den fullkomligt överlägset största delen av försäljningen går till närstående demokratiska länder som Norge, USA, Finland, Tyskland och så vidare. Bra, fint, inga problem.

Att däremot bidra till att stärka diktaturers militära slagkraft kan aldrig vara godtagbart, särskilt om dessa tyrannier också krigar. Sånt svär mot själva fundamenten i våra egna samhällscivilisatoriska ideal.

Anna Ek, ordförande i Svenska Freds- och skiljedomsföreningen, har därför en viktig och allvarlig poäng när hon i torsdagens Corren kritiserar Saab – som nu håller bolagsstämma i Linköping – för att göra vapenaffärer med den hårdhudade förtryckarnationen Saudiarabien och dess vasallstat Förenade Arabemiraten.

Bägge tyrannier bedriver blodigt krig i den humanitära katastrofens Jemen. Urskillningslösa flygbombningar ska ske med hjälp av Saabs radarsystem Erieye. Pengar kanske inte luktar. Men nog finns en icke angenäm moralisk doft över detta som påminner om det företag som idag delvis övertagits av Saabkoncernen: Bofors.

Enligt lag ska vapenexport inte förekomma till krigförande länder som Saudiarabien. Ändå har Sveriges feministiska S/MP-regering välsignat försäljningen av Erieye med undantag. Lagen är nämligen i praktiken mycket töjbar.

Så vem ska vi egentligen peka finger mot i den här historien? Spelar det nån roll, orkar vi bry oss med indignation? Långt bort i fjärran land drar Dödens ängel fram. Fast, äsch, det är ju bara Jemen… Ingen skuld, ingen skam…

Går det att leva utan Lohengrin?

I tioårsåldern råkade jag höra ett radioprogram om Richard Wagner. Jag förstod kanske inte så mycket. Mer än att musiken som strömmade ut i mitt pojkrum hemma i Kungsbacka var storslagen och underbar. Wagner bör man väl helst inte tala om i Sverige, i alla fall inte högt, lyriskt och entusiastiskt utan de sedvanliga reservationerna (det är nog bara Horace Engdahl som kommer undan med det).

Ja, politiskt må Wagner, denne tyske ärkeantisemit, förtjäna en plats i giftskåpet. Fast vad har det med den väsentliga saken att göra? Det är som Per Wästberg nyligen skrev i Svenska Dagbladet: ”García Marquez, L-F Céline, Bertold Brecht, José Saramago – vilka konstnärer, men vilka idiotiska åsikter! Om hur världen var inrättad lärde de mig inte genom vad de tyckte om den, utan genom överrumplande fantasikraft.”

Lyssna på Lohengrin en gång. Försök sedan leva utan detta magnifika verk. Det är praktiskt taget omöjligt. Om man är en öppen, levande, kännande människa.

Bowie, where are we now?

David Bowie har betytt så mycket, så mycket för mig. Han – om någon – bevisade konsten som något livsavgörande, hur den på ett sånt underbart sätt kan förändra vår syn, attityd, förhållningssätt och få den krassa verkligheten att böja sig efter musikens, fantasins och romantikens magi. Shit, och från idag är det alltså en värld utan David Bowie?! Where are we now…

Tommy Bolin 1951-1976

2016 markerar att det är fyrtio år sedan – herregud, vart tar tiden vägen? – som min absoluta favoritgitarrist gick bort. The one and only Tommy Bolin. Bara hans innovativa jazzfunkrockiga bidrag på Billy Cobhams Spectrum och Deep Purples Come Taste the Band är i klass med det bästa som John McLaughlin och Jeff Beck presterat.

Dessutom var Bolin en mycket begåvad låtskrivare och sångare (Wild Dogs – från det lysande soloalbumet Teaser – tycker jag är outstanding). Han blev endast 25 år, men fortsätter att inspirera musiker och diggare över hela världen. The legacy lives on. Cheers & Rest in Peace, brother. 

Baggage handcuffed to my wrist,
I drag it everywhere I go.
Sometimes I fight it with my fists,
If I knew which way was home,
It’s where I’d go.
If I knew which way was home…

Tommy Bolin

Paul McCartney excellerar

Wings – the band that the Beatles could have been! Den som inte faller i trans över hur Paul McCartney spelar bas på den här låten, kan sannolikt inte ens stava till Rickenbacker om så det egna livet hängde på det. Han är ju fullkomligt grym och lirar ungefär som basen vore leadgitarr. Jag skulle vilja ha baskanalen isolerad och bara lyssna på den. Amazing!

Play it again, Woody!

När man lyssnar på den här låten, alltså. Det är som upplevelsen att vandra omkring i en tillvaro fångad på gamla läckert stilrena, svartvita fotografier. En värld av Lucky Strikes, trenchcoats, Dry Martini och Citroën DS19, där franska nya vågen fortfarande är ny, Knut Ståhlberg rapporterar från Paris, och man måste åka en vecka över oceanen i sin smoking på Svenska Amerika Liniens fartyg för att komma till ett hägrande New York. Woody Herman. Early Autumn. Magiskt.