Let them eat metal!

Sol, värme och skrikande elgitarrer. Tiden då hårdrock var något elakt, förbjudet och farligt känns oändligt länge sedan. Numera har metallmusiken blivit ett kärt och traditionellt sommarnöje för stora delar av svenska folket.

Denna dag är lilla Blekingekommunen Sölvesborg belägrat av hårdrockfans i alla åldrar och generationer när omåttligt populära Sweden Rock Festival drar igång igen (läs här, här och här).

Och det är bara början. Hårdrocksfestivalerna duggar tätt hela sommaren. Metaltown i Göteborg, Getaway i Gävle, Rock weekend i Söderhamn, Sonisphere och Rock out i Stockholm…

Innan hösten är över oss har vi kunnat njuta av konserter med KISS, AC/DC, Motörhead, Deep Purple, Twister Sister, Iron Maiden, Alice Cooper, Saxon, Joan Jett, Aerosmith, Slayer, Guns N’ Roses and you name it. 

Kanske vore det ofint att påminna om vad KD:s dåvarande partiledare Alf Svensson tyckte om denna musik i mitten av 80-talet:

 ”Jag vill inte döma ut musikformen som sådan, eller de människor som lyssnar på den, men jag har väldigt svårt att tro att hårdrocken kan förmedla ett budskap, eller ge en kulturupplevelse.” (Expressen 17/3 1985)

Det är nog en uppfattning som gamle Alf tvingats revidera vid det här laget. Hårdrocken är väl så integrerad i svensk mainstreamkultur som det överhuvudtaget är möjligt. Tag bara Iron Maiden. Detta band är ungefär lika folkliga som Snoddas eller Vikingarna. 

Och vad passar då inte bättre än att ställa sig köket med nitar i kockmössan och laga passade mat därtill? 

Förhöj musikupplevelsen med läckra recept ur Hellbent for Cooking. The Heavy Metal Cookbook av Annick Giroux. Här får hela hårdrocksfamiljen heta tips hur man fixar ihop oemotståndligt käk till middagsbordet som Mummified Jalapeño Bacon Bombs, Speed Metal Vegan Tofu eller New Orleans Blood Red Beans and Rice.

För den jaktintresserade hårdrockaren rekommenderas även gitarrhjälten Ted Nugents bok Kill It & Grill It

Samtliga rätter serveras lämpligen till tonerna av Pete Townshends I Eat Heavy Metal (från rockmusikalen Iron Man):

Tippers snedtripp

Det otänkbara har hänt. USA är i chock.

Helhylleparet Al och Tipper Gore går skilda vägar efter 40 års äktenskap. Sånt är förstås alltid tråkigt. 

Men personligen kan jag ändå inte låta bli att känna vissa sympatier med stackars Al. 

Jag skulle också ha svårt att i längden vara gift med en kvinna, som bär ansvaret för att de amerikanska skivbolagen måste klistra dessa fjantiga, nymoralistiska varningsetiketter på rockplattor: 

Rhapsody in Tyranny

Ikväll kvalificerade sig Vitryssland till final i Eurovision Song Contest. Detta med hjälp av svenske pianisten Robert Wells, som glatt och bekymmerslöst ställer upp för Europas sista totalitära diktatur.

Så käckt av honom. 

Vitryssland – eller Belarus – rankas som ”worst of the worst” på människorättsorganisationen Freedom House’ skamlista över världens ruskigaste tyrannier, som även inkluderar Nordkorea, Iran och andra trevliga ställen. 

Men musik och politik hör väl lika lite ihop som idrott och politik, kan tänka… 

Uppdatering:
Läs Isabel Sommerfelds utmärkta debattartikel Vägra spela med i diktatorns rapsodi (Expressen 28/5).

Pukor, men knappast trumpeter

Socialdemokraterna i Karlskrona har fått ett nytt batteri lagom till valet. Rocktrummisen Hempo Hildén, som bott i stan under ett antal år, siktar nu på en karriär inom arbetarrörelsen. 

Till SVT:s Blekingenytt säger han förhoppningsfullt: 

”Jag tror att jag kan göra en insats i Karlskrona kommun på kultursektorn. Kulturnämnden vore jättekul att vara med i och kanske vara med och påverka och så”.

Tveksamt dock om det är någon slagkraftig rekrytering. De borgerliga partierna är sannolikt gladare än Socialdemokraterna. Att få den lätt sjövilde Hempo att hålla takten i politiken lär inte bli en dans på rosor. 

Intressant toppmöte

”I chose Vladimir Putin, Robert Mugabe and Britney Spears…

The idea was that I would have an enlightening chat with Mr. Prime Minister of Russia (erstwhile and future president) whilst Britney and Robert could find a distant palm under which to sit and explain themselves to each other.”

Ian Gillan, sångare i Deep Purple, om vilka tre historiska figurer han skulle välja att tillbringa tiden med på en öde ö (Caramba!). 

Vatikanen ”förlåter” Lennon – för tredje gången

John Lennons uttalande om Beatles’ förhållande till Jesus är en ständigt levande klassiker. Det kan vi inte minst tacka katolska kyrkan för, som fortfarande glatt håller grytan kokande. Av skilda skäl. 

Alltihop började med en längre intervju av Lennon i den brittiska tidningen London Evening Standard den 4/3 1966. Beatlesikonen, som nyss hade läst en del om religion hemmavid, gjorde då följande reflektion om kristendomen i det moderna samhället: 

”Christianity will go. It will vanish and shrink. I needn’t argue with that; I’m right and I will be proved right. We’re more popular than Jesus now; I don’t know which will go first – rock ‘n’ roll or Christianity. Jesus was all right but his disciplins were thich and ordinary. It’s them twisting it that ruins it for me.”

I Storbritannien brydde sig ingen. Men när ömfotade jänkare fick höra talas om att Lennon påstått att ”Beatles är större än Jesus”, då rann sinnena över. Ordentligt. I USA:s konservativa sydstater brände uppretade kristna anhängare säckvis med Beatlesplattor på bål.

Många av dessa fanatiker skulle säkerligen gärna bränt beatlarna själva också. Gruppen tog det dock ganska kallt. Hetskampanjens deltagare var ju trots allt tvungna att först köpa Beatles’ skivor innan de eldade upp dem.

Men stormen bedarrade inte. Till och med katolska kyrkan i Rom förklarade att man tagit mycket illa vid sig. Under Beatles’ följande USA-turné fann John Lennon det bäst att helt enkelt be om ursäkt. Vid en presskonferens i Chicago den 11/8 1966 sa han: 

”I suppose if I had said television was more popular than Jesus, I would have gotten away with it. I’m sorry I opened my mouth. I’m not anti-God, anti-Christ, or anti-religion. I wasn’t knocking it or putting it down.

I was just saying it as a fact and it’s true more for England than here. I’m not saying that we’re better or greater, or comparing us with Jesus Christ as a person or God as a thing or whatever it is. I just said what I said and it was wrong. Or it was taken wrong. And now it’s all this.”

Dessa ord var helt okej för Vatikanen, som kvickt godtog ursäkten.

Case closed? Icke.

I november 2008 spreds braskande rubriker över världen, som hävdade att Vatikanen ”äntligen” hade förlåtit John Lennon. Anledningen var att Vatikanens officiella tidning L’Osservatore Romano hyllat den då 40-årsjubilerande Beatlesplattan The White Album med en specialbilaga. 

I anslutning publicerade tidningen en ledarartikel som deklarerade:

”The remark by John Lennon, which triggered deep indignation mainly in the United States, after many years sounds only like a ‘boast’ by a young working-class Englishman faced with unexpected success, after growing up in the legend of Elvis and rock and roll.”

Visst kan det verka något märkligt att påvens språkrör i pressen plötsligt gav så stort utrymme åt just Beatles. Men bakgrunden är tämligen krass.

En ny chefredaktör hade precis tillträtt, som ville göra den tidigare strikta och knarriga tidningen lite mer fräsch och intressant. Även organet för Guds ställföreträdare på jorden måste ju att tänka på upplagan…

Bland annat började man publicera artiklar om populärkulturella fenomen som Oscarsgalan och Elvis. Även representanter för konkurrerande religioner som islam och judendom välkomnades i spalterna. 

Nu, 2010, har det gått 40 år sedan Beatles upplöstes. Det har tydligen L’Osservatore Romano funnit som ett utmärkt tillfälle att köra sitt kioskvältarknäck i repris. Det funkar lika bra igen. Ty åter sprids ”nyheten” som en löpeld runt klotet – Vatikanen har förlåtit John Lennon!

 ”Påven i fred med Beatles”, utropar exempelvis DN i Sverige. Och citerar därefter L’Osservatore Romanos senaste absolution av gruppen: 

”Det är sant att de tog droger, levde ett vilt liv på grund av deras framgångar, sa att de var större än Jesus och spred budskap som kan ha varit satanistiska… Men de var inte värst. Deras vackra melodier förändrade musiken och fortsätter att ge njutning”.

Snart lär väl Vatikanen utnämna Beatles till sitt officiella husband också.

Och det kanske skulle behövas för att bättra på katolska kyrkans allt taskigare image.

Pedofilhärvor, reaktionärt abortmotstånd och svårbegriplig kondomskräck har knappast gjort underverk för Vatikanens ställning bland vanligt folk. Beatles är måhända inte populärare än Jesus, men påven kan nog inom kort känna sig distanserad. 

Så vad göra? If you can’t beat them, join them!

Sannolikt skrattar John Lennon ganska gott åt det hela från sin himmelska utsiktspunkt.

Apropå den famösa kommentaren om Jesus, förklarade Lennon två år innan sin död 1980 att den faktiskt hade befriat honom. Tillvaron som beatlesmedlem var rena fängelset, skandalen blev en välkommen ursäkt att sluta turnera efter 1966 och söka andra vägar i livet:

”I always remember to thank Jesus for the end of my touring days; if I hadn’t said that the Beatles were ‘bigger than Jesus’ and upset the very Christian Ku Klux Klan, well, Lord, I might still be up there with all the other performing fleas!

God bless America. Thank you, Jesus.”

Attityder då och nu

Förakta aldrig gamla debattböcker. De kan stundtals ha riktigt högt underhållningsvärde. Liksom även bjuda på en hel del intressanta upplysningar. Ibland händer det dessutom att man tvingas fråga sig hur mycket som egentligen är nytt under solen. 

Själv sitter jag nu och bläddrar i en sliten Panpocket med gulnade sidor. Titeln är Kulturattityder, författad av duon Björn Häggqvist och Harry Schein. Boken redovisar och diskuterar en kulturpolitisk attitydundersökning, gjord av opinionsinstitutet Sifo på uppdrag av Svenska Filminstitutet 1967. 

Slutsatsen vad gäller kultursynen hos den kategori personer vilka röstar på Kristdemokraterna (eller Kristen Demokratisk Samling som partiet hette då) är tämligen dräpande: 

”Vår KDS-grupp är en kulturpolitisk extremistgrupp. Den har genomgående negativa kulturattityder om man bortser från den relativa välvilligheten till statliga kulturanslag… I flertalet fall är KDS-sympatisörernas negativa attityder mer negativa än någon annan grupp.

Det är därför väl motiverat att beteckna denna negativism som explicit kulturfientlig.” 

Se där. Den inställningen har tydligen inte ändrats mycket sedan 60-talet. Kristdemokraternas nyligen proklamerade korståg mot den svenska kultureliten visar väl snarare hur ömt partiet vårdar sina traditioner.

Men hur pass ingrodd är Göran Hägglunds egen konservatism på området? Den som följer honom på twitter kunde under påskhelgen läsa: 

”Har joggat 8 km och färdats 31 år tillbaka i tiden. I lurarna fantastiska London Calling.”

Med en partiledare som diggar den radikala punkrockgruppen The Clash måste det finnas gott hopp om friskare attityder framöver.

Jazzrockens bästa någonsin

”The best ever album of it’s genre… Tommy Bolin’s underrated guitar work is sensational.”

Dave Davies, gitarrist i The Kinks, pratar ut i senaste numret av amerikanska musikmagasinet Goldmine om skivorna som förändrade hans liv. En av dessa är fusionstrummisen Billy Cobhams Spectrum (1973) med makalösa strängbändarfantomen Tommy Bolin, one of a kind indeed.

Lyssna nu! Har ni inte hört den här plattan, har ni helt enkelt inte levt. Det är som en tillvaro utan, tja, Miles Davies Kind of Blue eller David Bowies Ziggy Stardust. Och så kan man ju inte ha det. Lämna allt, spring iväg och köp. Inget blir längre som förut. Promise!

It was big

Igår gjorde jag en liten resa. Till lilla Ronneby, gråa hus och helgödsliga gator.

Det hölls jazzkonsert på en liten, liten teater. En handfull personer i publiken. 

Men musiken. It was big. 

Cæcilie Norbys förtrollande röst, lyrisk, subtil, kraftfull. Ulf Wakenius med sin magiska elgitarr. Lars Danielsson, finurligt lekande baskonstnär. 

Plötsligt satt vi på en klubb i New York. Tonernas mirakel.

MP3 är ju såååå 2010-tal…

”Man får ju höra från alla håll och kanter att CD:n är döende och då tror jag att lyssnare blir intresserade av att leta efter nya medier. Då är det väldigt tacksamt att lansera en fossil som kassettbandet.”

Joakim Nordwall, ägare till skivbolaget Ideal Recordings i Göteborg, som tycker sig upptäckt en spännande marknadsnisch genom att börja släppa musik på retrovis. (GP 4/4).

Tja, varför inte? När LP-skivan smugit sig tillbaka, kan det väl funka för gamla C90-kassetter också. Den riktigt framsynte trendspanaren ser möjligen en ny vår även för rullband och 8-track. Eller vad som rimligen borde vara den ultimata ljudbäraren för de allra hippaste non-konformisterna: fonografcylindrar i vax. Kom ihåg var ni läste det först!