Ack, ur led är tiden. Vem ska vrida den rätt igen? Ingen. Den digitala epokens ettor och nollor invaderar tillvaron med full kraft och förpassar färgfilmen till ett sorgligt spindelvävshörn i historiens dammiga arkiv.
Jag läser i tidningen om Kodachrome, som tillverkaren Eastman Kodak tydligen gett upp hoppet om. Den sista rullen, den bokstavligt sista från fabriken, gavs till fotografen Steve McCurry. 36 bilder kunde han ta och han valde självklart motiven med stor omsorg.
Ett av dessa var förstås givet: Paul Simon. Här är låten. Farväl, Kodachrome and those nice bright colors…
Ledarkommentar i Östgöta Correspondenten (11/8) med anledning av att skoförsäljningen ökar i Sverige:
”Varje gång du tar av dig skorna så medge att det känns skönt. Det betyder att apan i dig har än en framgång rönt”, sjöng Povel Ramel i en av sina mest älskade låtar från mitten av 60-talet.
Även om Ramels uppmaning fortfarande låter frestande, så tycks den numera klinga ohörd i folkhemmet. Tvärtom vill svenskarna ha allt mer på fötterna, vilket gett skobutikerna glada dagar. Även försäljningen av kläder visar ljusa siffror.
Att konsumtionen ökar är en viktig indikator på förnyad framtidstro efter finanskrisens bottenkänning. Svensk ekonomi verkar återhämta sig snabbt. Många branscher börjar få snurr på affärerna igen, vilket förhoppningsvis snart ger positiva effekter på det allmänna sysselsättningsläget.
Politiskt är vändpunkten guld för regeringen, som måste sägas ha skött den ekonomiska skutan väl genom krisen. Inför valet kan jag därför inte låta bli att föreslå att finansminister Anders Borg reviderar Ramels klassiska text en smula.
Ungefär så här: ”Varje gång du tar på dig nya skorna så medge att det känns skönt. Det betyder att konjunkturen för oss har än en framgång rönt.”
”Branschen kallar det inslag eller avbrott. Jag föredrar termen inbrott. Det är så det känns. Reklaminbrott. Man blir berövad någonting – sin tid, men också sin värdighet.”
Lars Ryding, journalist på SvD, om den nya lagändringen som gör det möjligt sända längre reklaminslag per timme i svenska kommersiella kanaler (en lag som i praktiken är skräddarsydd för TV4).
Rekommenderad vidareläsning för den kritiske radikalen: Reklamen är livsfarlig av alarmisten Sven Lindqvist, utgiven redan 1957. En underhållande stridsskrift som finns i nytryck – vad sägs exempelvis om följande rader:
”Reklamen är mördande farlig, ett hot mot ett naturligt liv. Den lurar oss att köpa saker vi inte vill ha, lockar våra barn att driva utpressning hemma och tvingar oss att byta ut saker vi trivs med.”
1973 samlade Centern en fjärdedel av väljarkåren bakom sig. Thorbjörn Fälldin var den självklara utmanaren till Olof Palme och lyckades även tre år senare bli statsminister i den första borgerliga regeringen på flera decennier.
Ack, those were the days. Därefter har det gått stadigt utför. Idag hänger Centern på gärdsgården, kraftigt distanserade av Moderaterna. Någon betalning för deltagandet i Fredrik Reinfeldt-alliansen har det näpperligen blivit. Opinionssiffrorna ser så vissna ut riksdagsspärrens bila hänger över partiet.
Oddsen till en stark mobilisering inför valrörelsens finalmånader verkar heller inte vidare goda. Maud Olofsson fick inte bara sin stora dag i Almedalen överskuggad av Sven-Otto Littorins avgång. Expressen meddelar dessutom att hon själv funderar på att avgå. Idag skriver tidningen vidare att hennes statssekreterare Jöran Hägglund övervägt att hoppa av. Riksdagsledamoten Solveig Ternström har redan gjort slag i saken och stödjer istället den rödgröna oppositionen.
Vågar man gissa att en viss demoralisering sprider sig i centerleden?
Men skam den som ger sig. Centerns kampanjledare Michael Arthursson är den borne optimisten. Funkar inte politiken i övrigt, kan man ju alltid hoppas på att vädret och årstiden ska vända lyckan. I tidskriften Fokus säger han att en lång, solig sommar kommer att göra susen för partiet:
”Allvarligt talat så tror jag att vi gynnas av det. När det är grönt och fint ute ökar känslan för de värden som centerpartiet står för.”
Det verkar onekligen som ett sista desperat halmstrå. Men varför inte? Michael Arthursson borde väl då också satsa på en stilenlig kampanjlåt som summerar ideologin hos ett sant sommarparti. Som exempelvis den här:
KLF brände upp en miljon pund. Och så nöjer sig Schyman med att sätta fyr på ynka hundratusen. Till råga på allt i SEK. Billig ripoff, tycker jag. Särskilt som hon inte ens varken spelar eller sjunger. Almedalen har helt klart blivit ett devalverat nöje. Det var roligare när Palme eldade publiken.
En legendar inom rockbranschen har tagit ner skylten. Bill Aucoin har avlidit, 66 år gammal. Han upptäckte KISS på en klubb i New York under 70-talets början och var bandets manager åren 1973-82.
Tillsammans med skivbolagsbossen Neil Bogart blev Aucoin en drivande kraft bakom KISS’ väg till stjärnorna. Utan Aucoins målmedvetenhet och kreativa känsla hade knappast KISS blivit ett sådant unikt populärkulturellt fenomen. Originaltrummisen Peter Criss kallar Bill Aucoin för gruppens femte medlem och det ligger nog mycket i det.
Bill Aucoin kan tveklöst räknas till samma talangfulla division som Peter Grant, Stikkan Andersson och Brian Epstein. De gjorde måhända inte världen bättre. Men bra mycket mer underhållande.
(Classic Rock har en informativ artikel om Aucoin här.)
En gång råkade jag befinna mig i ett krogsällskap som debatterade den omöjliga, men intressanta frågan: Vem är den bästa hårdrockssångaren?
Mängder av namn stöttes och blöttes ingående kring bordet. David Coverdale, Robert Plant, Ian Gillan, Ozzy, Dio… ja, ni kan trallen. Det blev ganska intensivt, nästan hetsigt ett tag.
Sen sa nån plötsligt, som den naturligaste saken i världen: Monica.
Och diskussionen dog. Direkt. Henne går ju bara inte att argumentera emot. Förvisso knappast heavy metal.
Mona Sahlin, partiledare (S), kommer ut som hårdrockare i Expressen (12/6).
Sahlin är även känd som en hängiven diggare av Bruce Springsteen. Därmed distanserar hon lätt Fredrik Reinfeldt, som föredrar Da Buzz och Magnus Uggla. Den enda borgerliga partiledaren som kan ge Sahlin en match om creddigast musiksmak är Göran Hägglund. Han gillar Pink Floyd och The Clash!
Härlige gentlemannen och fantomskribenten Björn Hellberg brukar – med all rätt – ofta kallas för ”tennisorakel”.
Men något musikorakel verkar han inte vara.
Jag bläddrar i Hellbergs ännu mycket läsvärda biografi Björn Borg från 1977. Och finner följande rader om den unge tennisgudens favoritartister:
”Visste ni t ex… att Björn i skrivande stund ännu inte sett sina ‘popidoler’ Elvis Presley, Rod Stewart och John Elton i ‘levande livet’ men att han hoppas kunna arrangera att få träffa dem under det år som kommer?”
John Elton… Undrar om Borg någonsin lyckades leta upp denne stjärna? Han kanske söker efter honom fortfarande, vad vet jag?
I vilket fall, här är låten Midnight Creeper som med stor värme tillägnas käre Hellberg. Den bör väl vara ganska passande i sammanhanget. Lyssna på de första inledningsraderna i sångtexten så förstår ni nog varför…
Nyligen förlorade Ronnie James Dio kampen mot magcancern. Den legendariska sångarens tragiska bortgång var naturligtvis en enorm förlust för musikvärlden.
Men hans insatser på skivor som Rainbows Rising, Black Sabbaths Heaven and Hell och egna bandets Holy Diver kommer alltid att leva vidare och finna ny publik. Dessa tre album är odiskutabelt några av rockmusikens främsta verk i sin genre.
Min personliga favoritlåt med Dio är dock versionen av Catch the Rainbow på liveskivan Rainbow on Stage (1977). En lyrisk tour the force med Ronnie James Dio och Ritchie Blackmore i absolut toppform.
Synd bara att deras samarbete blev så relativt kortvarigt. Jag är övertygad om att denna upplaga av Rainbow hade potential att nå samma framgångar som både Deep Purple och Led Zeppelin – om Blackmore varit mer fokuserad och uthållig. Samt haft en manager av Peter Grants kaliber.
Å andra sidan skulle vi då inte fått uppleva Ronnie James Dio vitalisera Black Sabbath och ta detta klassiska band till nya höjder. Under senare år återvann Dio vänskapen med Tony Iommi och Geezer Butler. Tillsammans med trummisen Vinnie Appice gjorde dessa herrar en mycket framgångsrik comeback under namnet Heaven and Hell.
Sajten Black-Sabbath.com offentliggjorde häromdagen ett klipp från Heaven and Hells konsert i Atlantic City den 29/8 förra året. Det blev sista gången någonsin Ronnie James Dio stod på scenen. Som en hyllning till honom publicerar jag klippet nedan.
Christian Dahlgrens Blogg 