Rakt på sak om Linköping

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2Corren.7/5:

Linköping växer. Sveriges femte största stad kan i höst stoltsera med att ha nått det magiska målet om en befolkningsmängd på 150 000 invånare. Men redan siktet är inställt på att 200 000 människor ska kunna kalla sig Linköpingsbor inom överskådlig tid. Expansionen är ett solklart tecken på kommunen står stark i konkurrensen med andra attraktiva orter och har en lovande potential.

En person med perspektiv på stadens utveckling är Michael Cocozza, driftig och visionsrik VD för fastighetsbolaget Botrygg och en central aktör i formandet av framtidens Linköping. Han har varit aktiv i branschen sedan början av 80-talet när hans företag startade under namnet Duvkullen.

Jag träffar honom över en kopp kaffe på hans kontor i gamla riksbankshuset på Junkersgatan och får en illustrativ ögonblicksbild av hur Linköping såg ut då.

– Gick man ut på stan en lördag klockan tre för 30 år sedan var det helt dött. Mycket har förändrats. Linköping har blivit internationellare. Det är fler utländska studenter, större inslag av utländsk arbetskraft.

Det finns en kritik mot Linköping som något av en förvuxen småstad, lite gäspigt småborgerlig och däven.

– Jag har svårt att se det så. Här finns mer dynamik än i Norrköping, där mentaliteten är ”det går inte”. Inställningen i Linköping är annorlunda, ambitionerna är högre.

Men finns inte ett behov av större urbanitet?

– Jo, det är klart. Det kommer när man bygger ut staden. Vi har exempelvis projekt i Djurgården, Ekkällan och Vasastaden. Det är staden som stad vi satsar på, inte bara villaförorter.

Jag berättar för Michael Cocozza om min förtjusning i Malmös stadsdelsprojekt Västra hamnen och särskilt dess arkitektoniska slagnummer Turning Torso. Detta höga och djärvt utformade bostadshus markerade att Malmö tagit språnget in i en modernare, urbanare era. En liknande signaturbyggnad vore väl något för Linköping, gärna med en skybar i toppen? Michael Cocozza är skeptisk.

– Jag har andra ideal. Jag hämtar hellre inspiration från de italienska städerna som vuxit fram under flera hundra år. Där handlar det mer om en harmonisk balans mellan byggnader, mötesplatser och torg. Konsten är också närvarande i det offentliga rummet på helt annat sätt. Mycket mer än i Sverige och det borde vi anamma istället.

Att frågan ligger Michael Cocozza varmt om hjärtat är tydligt. Han menar att konsten ofta glöms bort i svenska offentliga miljöer, att den reduceras till en restpost bland övriga prioriteringar i stadsbyggandet.

– I exempelvis Vasastaden lägger vi in konsten som en tung parameter. Jag använder konst medvetet i mitt företag. Vi har mycket bildkonst i våra fastigheters trapphus, skulpturer, tavlor i gruppboenden… Konsten är ett inslag som är med från början i våra projekt. I Sverige underskattar man kulturens ekonomiska betydelse. Den betraktas bara som en kostnad. Jag ser det som en investering och en värdeskapande faktor för människorna i deras boendemiljö. Konsten bär på ett budskap från samhället och byggherren: vi uppskattar dig.

Kommunpolitikerna strävar mot att Linköping ska bli årets idrottsstad 2015. Michael Cocozza säger att han också vill att Linköping bestämmer sig för att bli Sveriges kulturhuvudstad 2020, något som skulle inkludera hela spannet: teater, film, bildkonst, skulptur och musik. Linköping behöver ett bredare kulturutbud och en aktivare kommunal kulturpolitik än i dag, menar han.

–  Arbete, idrott och kultur är kittet i ett samhälle. Norrköping satsar mer på kultur än vad vi gör, vi borde inte vara sämre.

Han lever som han lär och inte enbart genom sitt företag. Michael Cocozza är ledamot i Östgötateaterns styrelse och han har varit med och startat bokförlaget Dibb, som ger ut böcker med lokal anknytning. Förlaget deltar som arrangör av en återkommande bokmässa med östgötalitteratur i slutet av september. Tanken är att bokmässan ska bli större och större.

– Lund och Uppsala har tio bokförlag eller mer. Här fanns bara ett eller två med ganska smal inriktning. Boken har varit på undantag i Linköping. Det finns inte en enda anständig bokhandel. Men med vårt förlag bygger vi upp en litterär kultur.

Okej, men du efterlyser också aktiva politiska insatser, vilket bland annat innebär ökade offentliga anslag till kulturen.

– Ja, fast dessa medel bör hanteras av självstyrande stiftelser och föreningar. Kulturen borde även bli bättre på att söka privat sponsring. Idrotten i Linköping tar in 50-60 miljoner kronor per år i sponsorpengar, kulturen kanske bara några hundratusen. Inom idrotten är man duktiga på partnerskap och samarbeten. Ta hockeyn. Där kan man träffa kollegor, göra affärer, det vävas samman sociala nätverk. Kultursfären borde jobba på liknande sätt. Kanske har de varit för bekväma och vant sig vid att det rasslar in pengar från stat och kommun.

Samtidigt finns en rädsla från många kulturarbetare att beroende av privata pengar riskerar styrning av utbudet.

– Jag har inte någonsin hört talas om att kultursponsorer skulle försöka styra utbud och innehåll. Det skulle bara sänka sponsorns status. Nej, kulturen har ett egenintresse av att sprida sig mer.

Under vårt samtal märks att Michael Cocozza har ett samhällsengagemang utöver det vanliga. Vilket har sin förklaring.

– Jag började egentligen som politiker och var ombudsman i Folkpartiets ungdomsförbund 1978-79. Sedan kom jag in i affärer på grund av familjetradition. Men jag förbereder mig för att ställa upp som kommunalrådskandidat i Linköping valet 2022. Då kommer jag! (skratt).

Husbys huliganer

Publicerad den av
2

Skrivit i Corren 24/5:Corren.

Upplopp, bilbränder, krossat glas och vandalism. Flera nätter i rad. Det började i Husby och har spridit sig till andra Stockholmsförorter.

En naturlig reaktion på utanförskap, arbetslöshet och ökande klassklyftor? Skolan är dålig, framtidstron i botten och hopplösheten i folkhemmets slitna miljonprogram är en tickande bomb som nu exploderat. Det var bara en tidsfråga. Samhället bär skulden.

Sorry, jag köper inga sådana ursäkter för gatuvåld och laglöshet. Socioekonomiska strukturer har betydelse, men ungdomsgäng som sprider skräck och förödelse omkring sig har knappast någon revolutionär jämlikhetsagenda.

Jag säger istället som Olof Palme: Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Och det som pågår i Husby och liknande ställen är huliganism. Brottslingarna ska buras in, ordning måste upprätthållas. Sedan kan vi börja tala om utbildning, jobb, integration, sociala missförhållanden. Mycket kan göras bättre, både från politiskt håll och inom civilsamhället.

I grunden tycker jag dock att Hayes Jemide formulerar det bäst. Han är förbundskapten i svenska kickboxlandslaget och själv uppvuxen i Husby. Till förortens ungdomar som av frustration riskerar att dras med i våldsspiralen säger han i tisdagens DN:

”Sluta spela offer, kämpa. Se till att sköta skolan, tro på dig själv. Jag har mött hinder på grund av min bakgrund, men det har bara sporrat mig, man ska inte låta andra trycka ner en. Man har ett eget ansvar.”

Svensk film i politikens klor

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/5:Corren.

I Sverige finns få frizoner där inte politiken tränger sig på, så varför skulle filmen vara fredad från den offentliga maktens omsorger och ingrepp? Att vi ska ha en särskild politik för en av våra mest populära konstformer ifrågasätts knappast alls.

Nuvarande ordning tillkom 1963 då affärsmannen, kulturdebattören och socialdemokraten Harry Schein tillsammans med partikompisen och finansministern Gunnar Sträng i korporativistisk anda sydde ihop den svenska filmbranschen med staten. Som följd fick vi Svenska filminstitutet (SFI), vars förste hövding naturligtvis blev Schein själv.

SFI är en stiftelse som bland annat ska stödja produktion, distribution och visning av ”värdefull film”. Verksamheten finansieras både av statliga skattepengar och genom statens filmavtal med branschorganisationerna. Varje gång du köper en biobiljett ingår en tioprocentig avgift som klirrar i SFI:s kassa. Stiftelsens styrelse utses av regeringen (förstås).

På Harry Scheins gamla VD-stol sitter i dag Anna Serner. Hon tycks främst vara besjälad av en fråga, vilken handlar mindre om direkt konstnärliga ting och mer om politik. Nämligen att den svenska filmen ska bli jämställd. Exakt jämställd.

På SFI:s hemsida förkunnas följande:

”Jämställdhetsperspektivet genomsyrar allt som görs på Svenska Filminstitutet: från produktionsstöd till val av filmer att lyfta fram från arkivet, från stöd till visningssektorn till rekrytering av ny personal. Filminstitutet har som mål dels att vara en jämställd arbetsplats, dels att skapa förutsättningar för en jämställd filmproduktion…

I 2013 års filmavtal har jämställdhetsmålet skärpts, vilket innebär att produktionsstöden ska fördelas jämnt mellan kvinnor och män. Vid utgången av 2015 ska summan av de utdelade stöden under avtalsperioden ha delats ut till 50 procent kvinnor och 50 procent män inom var och en av de tre yrkeskategorierna regissör, manusförfattare och producent.”

Eller som Serner själv uttryckte det när hon tillträdde som Filminstitutets chef hösten 2011: ”Det ska vara 50-50, allt annat är larv”.

Siffran 50 gäller också antalet år som SFI funnits. I måndags jubileumsfirade man på den internationella filmfestivalen i Cannes med att slå på trumman för sitt jämställdhetsarbete. Sverige ska vara en föregångare i världen, är tanken. Enligt Anna Serner har många andra länder visat nyfikenhet.

Hon ska ha fått inbjudningar från när och fjärran för att prata om den blågula genusfokuseringen på vita dukens område. Framtiden får väl utvisa om utlandet är lika intresserade av att se det konkret filmiska resultatet också.

Ambitionen att involvera fler kvinnor i det traditionellt mansdominerade filmskapandet är förvisso lovvärd. Kulturen blir alltid rikare av ökad mångfald och större spännvidd. Könet som parameter ska inte underskattas när det gäller exempelvis val av ämnen, perspektiv, sättet att berätta, etc.

Men det är samtidigt en parameter bland åtskilliga andra. Att medvetet sträva mot att sänka trösklarna så att fler kvinnliga begåvningar ska få möjlighet att göra film är en sak. Dock förefaller Filminstitutets nuvarande metod för detta riskabelt fyrkantig. Om könsfaktorn tillåts överskugga allt annat inom filmproduktionen är det inte nödvändigtvis till gagn för filmkonsumtionen.

Personligen anser jag det djupt olyckligt att reducera konst till instrument för ideologiska mål, hur behjärtansvärda de än må vara. SFI:s kvoteringsoffensiv är säkert helt i linje med den politiska riksdagsmajoritetens vilja, något annat vore ju svårt att tänka sig.

På SFI:s nya webbsatsning ”Argumented Society” skriver både kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) och demokratiminister Birgitta Ohlsson (FP) om sina feministiska favoritfilmer. En tydlig signal om vad makten önskar att filmbyråkratin ska verkställa.

Men blir filmerna bättre och publiken lyckligare för det? Tillåt mig tvivla. Snarare kan man tolka könskvoterandet som ett sätt att undfly det grundläggande kvalitetskravet som är det statliga filmstödets raison d’etre.

Jämför gärna med 70-talet, då socialistisk klasskampsideologi kletade ner det svenska kulturlivet. Hur väl mådde kulturen av detta politiserande? Hur mycket av denna produktion står sig i dag? SFI upprepar gamla misstag när man låter sig korrumperas av politiken istället för att stå upp för konsten på konstens egna villkor.

Jag tycker att Anna Serner har skäl att begrunda vad hennes föregångare Harry Schein med luttrad skepsis skrev i sina memoarer efter att han lämnat Filminstitutet 1978:

”Det skadar inte att komma ihåg att konsten liksom vetenskapen har funnits före alla ideologier, före alla partier och folkrörelser, till och med före byråkratin. Antagligen kommer den att överleva dem alla, trots alla statsbidrag”.

Harry Schein

Gatsbys tid är nu – igen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Correns bilaga Just nu 24/5:

”Can’t repeat the past? Why of course you can!” Repliken är Jay Gatsbys egen och naturligtvis har han rätt. F Scott Fitzgeralds mytomspunne hjälte från romanen The Great Gatsby är åter bioaktuell.

Nu är det Leonardo DiCaprio som i Gatsbys gestalt låter champagnen flöda på Long Island. Boken har filmats flera gånger förr, men ingen når samma överdådiga höjder som regissören Baz Luhrmanns nya version. 1920-talet är hett igen, stekhett.

Epoken som kallas ”The Jazz Age” eller ”The Roaring Twenties” var flärdfull, sorglös och dekadent. I USA rådde febrig högkonjunktur och lusten att spendera var oemotståndlig. Det moderna konsumtionssamhället slog igenom på bred front.

För vissa syntes plånboken outtömlig och de skyggade inte för att visa det. Nyrika spekulationsmiljonärer som Jay Gatsby dök upp från ingenstans och ställde till med spektakulära societetsfester på sina palatsliknande lantställen längs New Yorks östkust.

Man åkte dit i gräddgult lyxiga bilar som Buick eller Duesenberg, försåg sig frikostigt av den obligatoriska champagnefontänen och dansande till levande jazzmusik ända framåt gryningstimmarna. Art déco-stilen satte prägel på formgivning, konst och arkitektur.

Flappers var kvinnoidealet på modefronten: långa handskar, korta kjolar, kort hår och gärna ett fjäderförsett diadem. För männen gällde naturligtvis smoking på kvällarna. Men om dagarna skulle man ge ett ledigare fast ändå elegant intryck.

Satsa på ljusa färger, linnekostym, inklusive en mörkare väst som kontrast under kavajen, samt en lite bredare slips med Winsorknut. Och glöm inte bröstnäsduken. Utan den detaljen som pricken över i:et tas ingen på allvar.

Åter till det glada 20-talet! Klä dig som Gatsby och du kan inte bli mer inne.

Christian Gatbsby

När dragningskraften upphört

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/Corren.5:

KD har startat en skolkampanj. Någon som vet vad den handlar om? Någon som ens märkt av dessa skolkampanjande kristdemokrater?

Skolan är förvisso het, men konkurrensen i just den frågan är också mördande på det politiska marknadstorget. Kanske är efterfrågan på ännu ett skolfrälsande riksdagsparti mättad.

KD har länge levt farligt i riksdagsspärrens dödsskugga och senaste Sifomätningen på 2,7 procent bekräftar situationens allvar. Hotet om att partiet ska ramla ur riksdagen är inte nytt och kristdemokraterna måste vara luttrade vid det här laget. När det drar ihop sig till skarpt läge på valdagen har räddningen ofta varit moderata stödröster.

Men kan KD även räkna med denna hjälp 2014? Fortsätter kräftgången på samma låga nivåer är risken att KD uppfattas som förlorat, och lojaliteten bland borgerliga väljare upplöses inför utsikten att deras röster ska bli värdelösa. Fredrik Reinfeldt lär då få svårt att sitta kvar som statsminister.

Å andra sidan: om inte KD anses relevant för väljarkåren, vad är meningen med föreningen? Göran Hägglund är en sympatisk person och han har träget försökt muta in ett eget utrymme åt sitt kultur- och socialkonservativa parti.

För några år sedan lanserade han begreppet ”verklighetens folk” och utsåg KD till ”politikens gränspolis” gentemot civilsamhället. En intressant ansats, som fick stor medial uppmärksamhet. Men folket i stugorna gäspade.

Inte heller KD:s traditionella sakfrågor inom familje- och äldrepolitiken väcker entusiasm. Det omhuldade vårdnadsbidraget är exempelvis ingen kioskvältare. Att KD nu istället trevar efter att göra sig gällande på skolpolitikens område tycks mest bära desperationens drag. Allt annat har ju fallit på hälleberget.

Möjligen vore det för mycket begärt av KD:s aktivister, men för utomstående betraktare förefaller det vettigaste alternativet vara att lägga ner partiet innan 2014 års valrörelse.

Det hade dels kunnat förbättra borgerlighetens chanser att vinna en tredje regeringsperiod, dels blivit en välgörande strukturrationalisering av mängden riksdagspartier. I dag är de åtta stycken, vilket inverkar menligt på de parlamentariska arbetsformerna och den offentliga beslutsmaktens effektivitet (särskilt som konstitutionen från 1975 är anpassad för det antal som då fanns representerade: fem).

Det KD:s kris främst aktualiserar är dock själva existensberättigandet hos en politisk rörelse vars dragningskraft slocknat. Även Centern har samma problem och dess försök till makeover har knappast gjort succé. Vad hindrar då nedläggning eller sammanslagning med något annat parti?

För aktivisterna brukar den egna partiidentiteten sitta så djup att man hellre går under med det sjunkande skeppet än frivilligt ger upp. Dessutom står mycket pengar och åtskilliga människors försörjning på spel. Det totala partistödet på runt fem miljarder kronor fungerar i praktiken konserverande.

Hade däremot partierna tvingats finansiera sig själva på väljarnas nåder, skulle vi nog fått se ett moderniserande förtryckningstryck i det politiska landskapet som kunnat vitalisera den representativa demokratin.

Privatisera kungen

Publicerad den av
4

Skrivit i Corren 20/5:Corren.

I går var det lysningsgudstjänst för prinsessan Madeleine och Christopher O´Neill i huvudstadens Slottskyrka. Som en liten uppvärmning inför bröllopet den 8 juni. Kärlek är härligt och jag önskar de unga tu all lycka.

Men varför ska denna privatsak vara en statsangelägenhet? Nog förefaller det tämligen apart i ett modernt, demokratiskt samhälle. Bara en sådan sak att Madeleine och hennes fästmän tvingades begära tillstånd av regeringen för att gifta sig. Men en sådan bestämmelse är tydligen nödvändig så länge statschefsämbetet tillsätts genom arv inom en särskild familj.

Själv är jag republikan, men jag förstår samtidigt lockelsen med kungliga bröllop, glam och yra. Synd att mista om monarkin avskaffades. Jag har ett kompromissförslag.

Skilj istället kungahuset från staten genom att privatisera det. Ofta sägs hur viktiga kungligheterna är för exporten, att de förgyller Sverigebilden utomlands, ger glans åt vardagen i folkhemmet, etc.

Rimligen borde alltså kungahusets varumärke vara värt en hel del på den öppna marknaden. Näringslivet och många andra skulle säkert betala bra för familjebolaget Bernadotte AB:s tjänster.

Och vad hindrar sedan ättlingarna till Gustav Vasas släkt, som satt på tronen tidigare, att starta upp ett eget privat kungahus? Konkurrens inom den rojalistiska eventbranschen vore väl enbart toppen. Som det kungliga valspråket lyder: För Sverige i tiden!

Alla får sjunga men inte Israel?

Publicerad den av
2

Skrivit i Corren 17/5:Corren.

I Malmö arena ljuder schlagern, på Malmös gator ekar demonstranternas slagord och fördömanden. Nej, det är inte 1975 längre när vänstern arrangerade en alternativ proggfestival i protest mot att Sverige stod värd för Eurovisioncirkusen.

Nu är det 2013 och alla, inklusive Ulf Dageby som då i Sillstryparns gestalt hånade ABBA, påstår sig digga den glittriga musikfesten. Hånet och avskyn riktas istället mot ett av deltagarländerna. Gissa vilket?

Naturligtvis samma som heller inte skulle få spela Davis Cup-tennis i Malmö 2009. Fyra år senare vill vänsteraktivisterna även stoppa landets representanter från att sjunga.

I spetsen för ondagens gatudemonstration under parollen ”bojkotta Israel” gick en av stadens egna företrädare: Daniel Sestrajcic, ordförande i Malmös kulturnämnd och ledande namn i det lokala Vänsterpartiet. Han kräver total isolering av Israel. Kulturellt, politiskt, ekonomiskt, idrottsligt. Allt i namn av solidaritet med palestinierna. Jag tvivlar inte på hans övertygelse.

Men bojkott? Den skulle sannolikt inte bli effektiv och inte leda till något konstruktivt. Dessutom är det principiellt tveksamt att bojkotta länder som tillhör samma demokratiska värdegemenskap som oss själva.

Vidare får man obehagliga associationer till arabvärldens försök att krossa Israel efter statens bildande 1948. När arabdiktaturerna inte kunde utplåna landet genom vapenmakt inleddes en långvarig bojkott med samma syfte: att driva ut judarna i havet och radera Israel från kartan.

Ändå vet jag inget land som det hojats lika ofta om bojkott mot i Sverige. Man kan undra varför. Inget annat land väcker lika hätska känslor bland den svenska vänstern som världens enda judiska stat och Mellanösterns enda demokrati. Man kan undra varför.

I Malmö deltar flera länder med minst sagt läskiga meriter gällande mänskliga rättigheter. Exempelvis Vitryssland, en hänsynslös diktatur. Men bara ett land vill Daniel Sestrajcics vänsterfolk stänga ute. Man kan undra varför.

Släpp in de utestängda

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/5:Corren.

Människor med funktionshinder upplever sig alltmer marginaliserade, enligt en färsk rapport från Handisam (myndigheten för handikappolitisk samordning). Funktionshindrade deltar i långt färre sociala aktiviteter än övriga befolkningen. Många säger sig sakna nära vänner.

Isolering, ångest, brist på motion och ekonomisk utsatthet är en farlig kombination för vilken människa som helst. Än värre naturligtvis för personer som på grund av fysiska eller psykiska handikapp har svårare än andra att bryta den onda cirkeln.

Nyckeln till komma ur det samhälleliga utanförskapet är arbete. Men tröskeln är ingalunda enkel att forcera. Finanskrisen och den efterföljande lågkonjunkturen har inte gjort situationen lättare.

Endast 44 procent av personer med nedsatt arbetsförmåga har jobb, konstaterar Handisam. Sätt den siffran i kontrast till övriga svenskar: 75 procent. ”Arbetsgivare måste våga anställa personer med funktionsnedsättning i större utsträckning än vad som görs i dag”, skriver myndigheten. Javisst.

Men problemet är inte olikt det som drabbar ungdomar och invandrare på vår arbetsmarknad. Även dessa grupper sorteras ofta bort. Ser man det från arbetsgivarnas perspektiv är riskpremien för anställning helt enkelt för omfattande.

Ingångslönerna är höga, arbetsrätten stel och oflexibel. Då vågar man inte gärna chansa på ett osäkrare kort i högen av ansökningar. I princip finns hur mycket arbete som helst att utföra i samhället. Vad det handlar om är att prissätta arbetsuppgifterna rätt.

I Sverige har vi emellertid låtit den politiska sfären och inblandade intresseorganisationer rubba marknadsmekanismerna så att utbud och efterfrågan fått besvärligare att mötas.

Och detta förhållande slår hårdast mot människorna som har sämre förutsättningar att konkurrera om de jobb som erbjuds. Massor av andra jobb som skulle kunnat uppstå existerar inte alls, eftersom skevheterna i marknaden gjort dessa jobb ekonomiskt omöjliga.

Med detta sagt, kan man förstås inte bortse från att även diskriminerade attityder mot funktionshindrade är en del av problemet. Åtskilligt vore vunnet om vi började fokusera på de enskilda människorna och deras individuella kompetenser, istället för att främst identifiera dem utifrån deras handikapp och därför döma dem till passivt bidragsberoende.

Här har vi ändå en stor outnyttjad arbetskraftsresurs som kan göra vårt land rikare och bättre. Rådande stigmatisering är olycklig, dock inte hopplös.

Erfarenhetsmässigt tenderar anställningen av en funktionshindrad person på en arbetsplats att bana vägen för fler. Företag som hamburgerkedjan Max och ICA-koncernen har medvetet satsat på att öppna sina dörrar för funktionshindrade med goda resultat.

Startsträckan innan de kommit in i jobbet må vara längre, men få utför sedan sitt arbete lika plikttroget och entusiastiskt. Det blir en bra affär för samtliga parter. Humanism, marknad och mångfald är vägen framåt. Återstår att ta bort hindren.

Coolidge fick USA att blomstra

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/5:Corren.

Korka upp champagnen, 1920-talet är tillbaka! En ny filmversion av F Scott Fitzgeralds kioskvältarroman The Great Gatsby har snart premiär. Nu axlar Leonardo DiCaprio rollen som den mystiske miljonären Jay Gatsby med sina överdådiga fester på Long Island.

Frågan för dagen är: kan han matcha Robert Redfords ikoniska tolkning från 1974? Inte helt lätt, milt sagt. Men efter att ha sett några smakprov känner jag mig hoppfull. DiCaprio verkar fylla den stiliga Gatsbykostymen med den äran.

20-talets gyllene era av lyx, flärd, snitsiga kläder och intagande art déco-miljöer har väl egentligen aldrig upphört att fascinera. Dock är det kanske inte konstigt att en renässans tycks på gång just i dessa tider när ekonomisk oro och politisk desillusion satt sitt märke på världen.

Våra blickar tenderar ju då, i vanlig ordning, att riktas bakåt mot svunna decennier när människans tillvaro syntes enklare, sorglösare, lyckligare. Ett visst mått av eskapism finns naturligtvis i detta, men också ett slags sökande.

Har vi måhända förlorat något i det förflutna som kan hjälpa oss att återfå fotfästet och optimismen? I Sverige är Olof Palme het igen, paradoxalt nog förefaller lågkonjunkturens 70-tal blivit svenskarnas Arkadien.

I USA talar man allt mer om Calvin Coolidge.

Han var president under Gatsbyåren 1923-29, republikan från Vermont och son till en lokal skatteindrivare. Den unge Calvin brukade göra sin far sällskap när denne samlade in skattepengarna från traktens invånare och glömde aldrig den grundläggande läxan: ”Jag lärde mig att någon alltid måste arbeta ihop till skatten för att kunna betala den”.

För Coolidge blev respekten för arbete och företagande närmast helig. Politiker skapar inga resurser. Det är de enskilda människornas möda och strävsamhet som bygger landet. Följaktligen ogillade han när den politiska klassen tog sig större maktanspråk under 1900-talets början.

Så kallade progressiva presidenter som Theodore Roosevelt och Woodrow Wilson började intervenera allt mer i det amerikanska samhällslivet, något Coolidge såg som en oroväckande trend mot att kväva medborgarnas initiativförmåga och marknadsekonomins välståndsbildande krafter.

Som Coolidge uttryckte det: ”Jag vill att Amerikas folk ska arbeta mindre åt staten och mer åt sig själva. Jag vill att de ska få skörda frukterna av sina egna ansträngningar. Det är frihetens främsta innebörd.”

Möjligheten att omsätta orden i praktiken kom 1920. Warren G Harding vann valet till Vita huset, Coolidge följde med som vicepresident och tog över rodret när Harding dog i en hjärtattack tre år senare.

Thatcher och Reagan? Coolidge är originalet. Den viktigaste ledaregenskapen för honom var att veta när en politiker bör avstå från handling. Kan problemen lösas ändå, är det ens problem som politiker ska blanda sig i, riskerar situationen att förvärras genom offentligt ingripande?

Staten ska sköta sitt, vara skarpt avgränsad och inte bli en integrerad del i människornas vardagsliv, menade han. Denna konst att hålla sig cool behärskar inte många makthavare, få lika mästerligt som Coolidge.

Kritiken om passivitet kunde han elegant avfärda genom att peka på resultaten av vad han faktiskt gjorde. Som att principfast avreglera, ta bort hinder och lyfta de bördor vilka hotade USA:s förutsättningar att utvecklas och blomstra.

Följande siffror fann jag i den nyligen publicerade boken Calvin Coolidge: A Documentary Biography av historikern David Pietrusza. Knappast underligt att dagens amerikaner ser 20-talet i ett romantiskt skimmer.

Mellan 1921-29 krympte den federala budgeten från 5,1 miljarder till 3,3 miljarder dollar. Statskulden minskade från 22,3 miljarder till 16,9 miljarder dollar åren 1923-29.

Coolidge sänkte skatten fyra gånger under sina sex presidentår. Den högsta marginalskatten reducerades från 50 till 25 procent. Bara stimulansen av denna sänkning ökade intäkterna från 77 miljoner till 230 miljoner dollar. 1928 betalade 98 procent av amerikanerna ingen inkomstskatt alls.

Effekten? Nationens BNP växte med 7 procent årligen mellan 1924-29. Industriproduktionen ökade med 70 procent, inkomsten per capita ökade med 30 procent mellan 1922-1928, reallönerna för vanliga arbetare ökade med 22 procent, samtidigt som arbetslösheten under hela perioden var 3,3 procent i snitt.

Vem har sagt att sänkta skatter och minskad statsmakt inte fungerar?

Coolidge hade tyvärr lämnat scenen vid börsraset i oktober 1929. Hans efterträdare Herbert Hoover och Franklin D Roosevelt svarade med att återreglera ekonomin, kraftigare än någonsin.

Detta batteri av illa genomtänkta offentliga åtgärder förvärrade krisen och drog ner USA i en långvarig depression. Det skulle sannolikt gått bättre om man hållit fast vid 20-talets politiska paroll: Keep cool.

coolidge