Ensamma är vi svaga

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/6:Corren.

Skymtar vägs ände för den svenska alliansfriheten? Eller snarare allianslösheten, för att använda ett krassare och mindre skönmålande uttryck för samma gamla blågula säkerhetsdoktrin.

Insikten om att ensam inte är stark när det gäller försvaret av Sverige, tycks ju blivit allt mer spridd i takt med att verklighetens kalla realiteter trängt sig på. Främst två händelser har bidragit till en nyktrare syn under året.

Först tog ÖB Sverker Göranson bladet från munnen och talade klarspråk om vår hårt nedbantade militär. Den hade bara förmåga att i ett skarpt läge försvara Sverige i ungefär en vecka.

Och då givet förutsättningen att anfallet endast riktades mot ett begränsat mål, typ Stockholm. Resten av landet skulle alltså i ett sådant scenario tvingas att lämnas åt sitt öde.

Sedan kom avslöjandet att ryska bombplan simulerat angrepp mot svenskt territorium i påskas. Själva saknade vi beredskap att markera mot ryssarnas provokation och hävda vår integritet. Dyra JAS-plan stod fromt parkerade kvar på marken.

Istället var det pinsamt nog Natoplan från Baltikum som lyfte och gjorde jobbet att signalera närvaro i luften medan våra egna piloter firade helg.

Chock är kanske ett överdrivet ord, men dessa händelser blev ändå ett uppvaknande. Svagheten var och är besvärande. Ingen seriöst ansvarstagande politiker kan rimligen i längden acceptera att det spelas hasard med Sveriges säkerhet.

Utan fullgott skydd mot yttre hot naggas oundvikligen vår nationella självständighet i kanten. Makt måste alltid kunna mötas med motmakt, annars riskerar vi anpassning under diktat från främmande och mindre vänligt sinnade huvudstäder.

Implicit kan man också läsa in en sådan oro i försvarsberedningens betänkande som offentliggjordes häromveckan: ”Utvecklingen i Ryssland är på flera sätt bekymmersam. Det politiska klimatet är auktoritärt, landet uppträder ibland mycket aggressivt mot sina grannar och det sker nu en omfattande rysk militär upprustning”.

Därför är det knappast en slump att KD nu öppnar för en utredning om svenskt Natomedlemskap. Måhända ingen valvinnare, men kan innebära en viktig förskjutning av debatten.

Centern tycker redan likadant. FP är uttalat Natopositivt, medan Moderaterna säger ja till Nato i princip men duckar för att driva frågan av någon slags märklig hänsyn till Socialdemokraternas inre våndor.

Sveriges största parti är tyvärr fortfarande mentalt låst av gamla neutralitetsdogmer, trots att man numera villigt bejakar nära samarbete med Natoländerna.

Dock vore det konstigt om den ökande medvetenheten om vårt lands sorgliga försvarssituation, kombinerat KD:s nya ställningstagande, inte skulle få S att åtminstone börja diskutera saken.

Som Folkbladets kloka chefredaktör Widar Andersson (S) nyligen formulerade det: ”Att vara med i samma försvarsklubb som Danmark och Norge; hur farligt kan det vara?”

Däremot kan det vara väldigt farligt att i ett utsatt läge sakna allierade och stå ensam utan garantier om hjälp.

Dans och champagne med Kennedy

Publicerad den av
Svara

Bradlee on Kennedy

Journalistlegendaren Ben Bradlee (Newsweek, Washington Post) skriver om Vita huset under JFK-eran i boken Conversations with Kennedy:

”This was the third of the White House dances, like the rest a dazzling mixture of ‘beautiful’ people from New York, jet-setters from Europe, politicans, reporters (always reporters) who are friends, and Kennedy relatives. The crowd is always young. The women are always gorgeous…

The champagne was flowing like the Potomac in flood, and the president himself was opening bottle after bottle in a manner that sent the foam flying over the furniture. ”

Om Fredrik Reinfeldts regeringshov i jämförelse får man väl säga som en gång Per Ahlmark: Vår fattiga politik!

Ett osunt tvillingpar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/6:Corren.

De rödgröna oppositionspartierna slår Alliansen och skulle kunna bilda en majoritetsregering med 50,7 procents stöd i ryggen. Detta enligt SCB:s senaste väljarundersökning i veckan.

Eftersom det är över ett år kvar till valet, en ocean av tid i politikens värld, bör man erfarenhetsmässigt inte dra alltför stora växlar på dessa siffror. Alliansen har utropats som ”rökt” förr och ändå klarat skivan när det blivit skarpt läge.

Men borgerligheten gör nog klokt i att börja skaka av sig bilden av tilltagande trötthet och idéfattigdom som satt sitt märke på Reinfeldts snart sjuåriga ministär.

Den kanske nu intressantaste frågan i sammanhanget är väl hur alternativet skulle se ut. Även om opinionsläget för tillfället ger den rödgröna oppositionen majoritet är S, MP och V sannerligen inget ihopsvetsat block, utan står på flera viktiga sakpolitiska områden i opposition även mot sig själva.

Därtill förskräcker Mona Sahlins försök från valet 2010 att gå fram i gemensam trupp. Bara tanken på Lars Ohly i en S-ledd regering skrämde effektivt bort mittenväljarna i drivor och inget tyder på att Jonas Sjöstedt är sämre rustad ur det perspektivet.

Så hur vill Stefan Löfven forma sitt eventuella valvinnande regeringslag? Hittills är den tidigare Metallbasen svaret skyldigt. Inte får han fundera ut sin egen strategi heller.

Kravet från majoriteten av Löfvens gamla fackförbundskompisar i LO är tydligt: S måste möta väljarna som på den gamla goda statsbärande tiden. I ensamt majestät.

Det kunde SvD meddela efter att tidningen kollat med LO-förbundens företrädare i onsdags. Lova icke bort några ministerposter åt varken MP eller V i förväg, lyder befallningen från bland andra Metall, Byggnads, Målarförbundet och Livsmedelsarbetarförbundet.

Så även om Löfven lutat åt en allians mellan S och MP får han väl finna sig. LO har ju fortfarande ett starkt grepp över Sveriges största parti, LO:s folk besitter tunga uppdrag inom S och LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson är ledamot i det mäktiga VU.

Antag att Svenskt Näringsliv vore lika intimt sammankopplade med Moderaterna, deltog i att diktera dess politik och bestämde med vilka partier M måste regera Sverige. Det vore närmast bisarrt, ja direkt förnedrande.

M-politiker skulle jagas land och rike runt och med all rätt anklagas för att vara i klorna på inflytelserika särintressen. Trovärdigheten hade smält bort som snö i solsken en stekhet julidag. LO och S kan dock ännu uppträda som siamesiska tvillingar och komma undan med det. Är det inte märkligt?

Denna omhuldade fackliga-politiska samverkan är ett arv från 1800-talets arbetarrörelse, men framstår i dag som milt sagt nattstånden och demokratiskt tvivelaktig. Särskilt som knappt hälften av LO:s medlemmar inte ens sympatiserar med S längre.

I Norge och Danmark har LO kapat banden till S och fungerar som självständiga fackliga aktörer. Det gör redan TCO och Saco här hemma, vilket bägge organisationer framgångsrikt tjänat på.

Om LO brydde sig mer om sina vanliga medlemmars intressen borde de överväga att följa exemplet. S skulle sannolikt också må bättre av att slippa stå i beroende av dekret från LO-borgen på Norra Bantorget.

Sorry, 6 juni blir aldrig 17 maj

Publicerad den av
Svara

Skrivet i Corren 5/6:Corren.

I morgon är det nationaldag. Sådana brukar ju alltid vara liktydiga med folkfest, glam och patriotisk yra. I andra länder.

Som Frankrike 14 juli, då trikoloren vajar stolt till åminnelse av revolutionärerna som stormade Bastiljen 1789 och spred parollen om frihet, jämlikhet och broderskap över världen. Eller i USA där fyrverkerierna bränns av 4 juli, dagen då amerikanerna utropade sig självständiga från kolonialmakten Storbritannien 1776.

Vårt grannland Norge har 17 maj som celebrerar Grundloven, antagen 1814 och för sin tid en tämligen radikal demokratisk konstitution. Men främst symboliserar den frigörelsen från Danmark och därefter uppbrottet från den påtvingade unionen med Sverige.

Själva har vi 6 juni för att fira… ja, vad då? Björn Borgs födelsedag?

Länge hade vi ingen officiellt sanktionerad nationaldag alls, den tillkom först 1983 när Svenska flaggans dag uppgraderades i almanackan. Trots detta infann sig aldrig någon partystämning, vilket tydligen bekymrade vissa riksdagsledamöter.

Efter år av diskussion och byråkratiskt malande beslöt man därför att ytterligare höja statusen på 6 juni till helgdag. I utbyte reducerades annandag pingst till vanlig veckodag. Det blev inte roligare för det.

Snarare tråkigare, då pingstens sköna karaktär av långhelg som försmak till den stundande sommarledigheten gick förlorad (annandag pingst inföll som bekant ständigt och tryggt på en måndag, 6 juni är veckodagarnas Mädchen für alle).

Det påbjudna svenska flaggviftandet har från början haft något stelt, krystat och sömnigt över sig. Helgdagsreformen liknade mest ett desperat försök att ge konstgjord andning åt något livlöst som redan är bortom räddning.

I motsats till Frankrikes, USA:s och Norges nationaldagar är vårt 6 juni en rent artificiell konstruktion av det politiska etablissemanget. Förankringen i det folkliga medvetandet är praktiskt taget obefintligt.

De sammanfallande datumen av Gustav Vasas kungakupp 1523 och fastställandet av 1809 års grundlag som skrotades 1975, har klistrats ihop och anbefallit oss som nationaldag i brist på egna grandiosa erfarenheter av stormade bastiljer.

Frågan är förstås varför vi ska framhärda med denna patetiska kopia av utländska förebilder när vi faktiskt redan har en äkta, om än inofficiell, nationaldag lite senare denna månad.

Sedan sekler tillbaka har midsommar fungerat förträffligt som en verkligt genuin manifestation av den svenska nationalkänslan. En totalt opolitisk helg som inbjuder alla till gemenskap, värme och fest i en spontan lovsång till livet, ljuset och den nordiska naturen.

Vilka andra länder kan väl konkurrera med det?

Vår femfaldiga Wimbledonmästare Björn Borg är naturligtvis väl värd att hurra för i morgon. Men i övrigt tycker jag att 6 juni bör få avsomna i frid och att annandag pingst ska återupprättas som den trevliga röda försommardag som den tidigare var.

Befria filmen!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/6:Corren.

EU och USA ska inleda förhandlingar om ett frihandelsavtal. Blir det verklighet har vi alla anledning att fira. Handelsflödet över Atlanten är världens enskilt största. Rivna tullmurar skulle betyda en enorm stimulans för den sackande ekonomin.

Tyvärr har det redan kommit smolk i glädjebägaren. Europaparlamentets kråkvinkelprotektionister har röstat igenom ett krav på att EU-kommissionen måste undanta kulturområdet från förhandlingarna.

Anledningen är rädsla för att den europeiska musik- och filmbranschen inte klarar fri konkurrens med den amerikanska om publikens gunst. Som Europas gamla kulturnationer plötsligt skulle disneyfieras och ohjälpligt förflackas under trycket av Onkel Sam.

Dumheter. En sådan inställning tyder mest på omotiverat risigt självförtroende, blandat med vänsterfärgad antiamerikanism, och även på ett paternalistiskt förakt mot de europeiska kulturkonsumenterna som inte anses förstå sitt eget bästa.

Carl Schylter, MP:s man i Europaparlamentet, motiverar kulturprotektionismen med att inflytandet från USA skulle ”hindra vår kultur att utvecklas fritt”.

Kly, de professionella svenska kulturskaparnas intresseorganisation, är inne på samma spår och menar att frihandel försvårar Sveriges möjligheter att bedriva en filmpolitik som skyddar mångfalden.

Verkligen? Hotet mot den fria kulturen ligger snarare i rådande politisering. Symptomatiskt är Svenska filminstitutets ideologiska styrning av filmstödet i feministisk riktning, därtill påhejat av regeringen.

Att missnöjet över dessa diktat jäser bland filmskaparna ger SFI:s vd Anna Serner själv ett träffande uttryck för på sin blogg: ”Jag vet att ni är ett antal därute i filmbranschen som tycker vi (jag) bara tjatar om denna jämställdhet. Att jag borde prata mer filminnehåll.”

Frihandel eller vara i händerna på Anna Serner? Det borde Kly fundera på.

Ännu spökar neutralitetsmyten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/6:Corren.

1987 besökte svenska officerare USA:s militärbas på isländska Keflavik. De fick ett hjärtligt välkommande av en tvåstjärnig amerikansk amiral. Han hyllade svenskarna som vore de Nato-allierade. Diskret påpekade någon att gästerna kom från Sverige. Amiralen ryckte på axlarna: ”Ja, jag vet. Men jag känner mig bekväm med att ni är neutrala på vår sida”.

Episoden återberättas i boken Den dolda alliansen. Sveriges hemliga Nato-förbindelser (2011), skriven SvD:s briljante säkerhetspolitiska reporter Mikael Holmström.

All offentlig diskussion om svensk försvars- och säkerhetspolitik borde vara omöjlig utan att ta hänsyn till detta verk, en gedigen researchad och uppgiftsspäckad tegelsten som en gång för alla pulveriserar myten om Sveriges neutralitet under kalla krigets decennier.

Genom dessa år avlöste statsministrarna Erlander, Palme, Fälldin, Ullsten och Carlsson varandra i riksdagens talarstol. Samtliga sjöng den alliansfria neutralitetens höga visa för svenska folket.

Att statsministerkören skorrade falskt som vatten visste man mycket väl både i Washington och i Moskva. Från slutet av 40-talet till Sovjetunionens upplösning i början på 90-talet samverkade svensk militär intimt med Västalliansen. I realiteten utgjorde Sverige en integrerad del av Natos försvarslinje mot Sovjetimperiet i norra Europa.

Erlander, Palme & Co gjorde helt rätt som höll vår militär på Natos sida. Något annat vore grovt tjänstefel när Sveriges överlevnad som självständig nation stod på spel. Problemet är deras svårbegripliga hyckleri och lögner inför den svenska väljarkåren.

I åratal intalades vi att tro på en neutralitetspolitik som praktiskt taget var trick med rök och speglar. Detta sätt att föra Sveriges befolkning bakom ljuset var och är förstås en fullfjädrad demokratisk skandal, särskilt som alla kalla krigets centrala aktörer visste hur landet egentligen låg – utom medborgarna som bodde i det.

Läs därför Mikael Holmströms avslöjande bok och den har mer än bara ett historiskt intresse. Neutralitetsmytens konsekvenser är fortfarande högst kännbara.

I fredags lyckades riksdagens försvarsberedning enas kring en analys som ska ligga till grund för nästa försvarsbeslut. Man har äntligen tagit intryck av Rysslands upprustning och auktoritära utveckling, vilket kanske leder till att vår egen nedbantade och försummade militär får starkare muskler.

Samtidigt betonas hur viktigt det är med tätare samverkan med Baltikum och Nato. Bra.

Ändå ignoreras det basala faktum att dagens Nato tröttnat på den svenska regeringens ensidiga solidaritetsdeklarationer, vars värde i synnerhet för de baltiska staterna är ringa utan formaliserade ömsesidiga militära förpliktelser.

Vill vi med Nato bygga gemensam säkerhet i 2000-talets Europa krävs medlemskap. Men denna logiska slutsats ryggar försvarsberedningen för och flyr istället in i ordkaskader.

Gårdagens falska neutralitetsretorik kastar ännu sin långa skugga över försvarsdebatten och gör det tydligen förtvivlat svårt för politikerna att tala klarspråk. Det är genant. Det är ett intellektuellt haveri.

Fria tider, tack!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/5:Corren.

Socialnämnden i Linköping har nådefullt bestämt att våra uteserveringar får sälja alkoholhaltiga drycker till klockan tre på natten.

Det positiva beskedet motiveras bland annat med att fler vuxna blir kvar på stan senare, vilket bidrar till en lugnare miljö. Visst är det trevligt att vi får möjlighet att umgås längre ute tillsammans över några glas vin, om vi så önskar. Linköping känns genast lite mer storstadsmässigt, lite mer urbant.

Men är det inte märkligt att politiker tagit sig makten att diktera privata krogars serveringstider? Varför är detta överhuvudtaget en fråga för offentliga beslut?

Serveringstiderna är till och med reglerade av riksdagen, som man kan tycka borde ha viktigare saker att göra. Enligt alkohollagen får inte servering av öl, vin och dylikt påbörjas tidigare än klockan 11 och pågå längre än till klockan 01, såvida inte kommunala makthavare bestämmer något annat.

Lagen innehåller massor av andra fyrkantiga detaljregleringar. Som att lagad mat också måste finnas. Eller att krögaren inte får kompensera en gäst för någon olägenhet genom att exempelvis bjuda på avec till kaffet. Det är uttryckligen förbjudet. Vem har kommit på det? Varför?

Vi är vuxna människor som både bör och ska kunna ta ansvar för oss själva. Vi är inga barn. Om en näringsidkare vill servera alkohol dygnet runt till myndiga personer, vad är problemet?

Så länge folk sköter sig, håll tassarna borta!

Löfven och LO under falsk flagg

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/5:Corren.

”Go home!”, skrek fackets torpeder mot lettiska byggjobbare i Vaxholm 2004. Händelsen är en tragiskt ökänd symbol för den svenska fackföreningsrörelsens protektionistiska syn på utländsk arbetskraft.

Traditionellt har Sverige bejakat frihandel. Varken LO eller Socialdemokraterna har önskat resa höga tullmurar mot omvärlden för att värna sina medlemmars jobb i svensk industri. Man har förstått frihandelns centrala betydelse för vårt välstånd.

Men denna insikt har enbart gällt utbyte av varor över gränserna. Inte tjänster, inte att människor från andra länder ska jobba här. I Vaxholmsfallet, där Byggnads satte sina kollegor från Lettland under blockad, försökte facket göra gällande att det handlade om solidaritet. LO försvarade letterna från att utnyttjas, helt enkelt. Trots att de redan hade relativt sett god lön.

”Den fackliga aktionen i Vaxholm gick ut på att skydda de egna intressena. Den var inte en aktion för att visa solidaritet med de lettiska kollegorna”, skriver forskaren Zeki Yalcin i sin doktorsavhandling Facklig gränspolitik. Landsorganisationens invandrings- och invandrarpolitik 1946-2009.

Yalcins slutsatser är att LO länge använde sin maktposition och de intima banden med Socialdemokraterna för att hålla invandringspolitiken restriktiv. Motivet var rädslan om svenskarnas jobb. LO såg invandrade arbetare som en problematisk oupplyst massa, vilka hotade ordningen på den svenska arbetsmarknaden.

När LO officiellt krävde lika villkor för utländsk arbetskraft med jämlikhetsargument, var det samtidigt en strategi för att hindra konkurrens och utvecklingen mot en friare lönesättning.

Att LO år 2004 ogillade att EU:s nya och fattigare medlemsländer i öst (som Lettland) skulle omfattas av unionens gemensamma arbetsmarknad var väl därför ganska givet.

Föga förvånade var tyvärr också att LO stormade mot alliansregeringens arbetstillståndsreform från 2008. Då liberaliserades de tidigare hårda reglerna för arbetskraftsinvandring från länder utanför EU. Metalls tidigare fackbas Stefan Löfven, som nu aspirerar på att bli socialdemokratisk statsminister, har naturligtvis lovat att riva upp reformen.

Intervjuad i Expressen den 28/5 hävdar han att arbetskraftsinvandrare ofta tvingas ”leva under vidriga förhållanden, knappt får lön, inte skatten betald”.

Den generella bilden utifrån OECD:s utvärdering är dock att ”lönerna inom de rekryterande företagen är högre än i företag som inte rekryterar arbetskraftsinvandrare” (Recruiting Immigrant Workers: Sweden 2011). Konfronterad med dessa uppgifter svarar Löfven förbluffande barnsligt och anti-intellektuellt: ”OECD påstår, men de kan ju inte påstå”.

Som av en händelse mobiliserade hela LO i går med förnyade krav på att den utomeuropeiska jobbinvandringen måste hejdas och återregleras. Gissa varför?

Liberaliseringen har medfört att invandrarna inte kunnat garanteras schyssta löner och arbetsvillkor, enligt LO:s ständigt lika ömmande företrädare. Och de kan ju tydligen i motsats till OECD ”påstå”.

Det gamla solidaritetskortet spelas ut alltså igen som en maskering av den krassa hållningen ”svenska jobb åt svenskarna”. Intresset ljuger aldrig, som Marx sa.

Bildts blockader

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/5:Corren.

När Carl Bildt låter som Maj Britt Theorin har vi skäl att bli nervösa, skrev Per Ahlmark i 90-talets början. Bildt var statsminister och inbördeskriget i f d Jugoslavien rasade.

Serbien gick till offensiv mot Bosniens muslimer och belägrade Sarajevo. FN svarade med en vapenblockad som i praktiken gynnade serberna, vilka redan hade stora militära lager att ösa ur. Muslimerna fick förtvivlat försöka kämpa så gott de själva kunde.

Storbritanniens tidigare premiärminister Margaret Thatcher fördömde embargot som ett oförlåtligt svek och krävde att muslimerna åtminstone skulle tillåtas att få beväpna sig. Bildt avfärdade allt sånt tal och höll stenhårt fast vid blockaden. Hans förnumstigt nonchalanta motivering löd: ”Bomber löser inga problem”.

Visdomen i detta uttalande kan ställas mot Srebrenica något år senare, då värnlösa bosnienmuslimer slaktades i den värsta massakern Europa upplevt sedan 1945.

Nu är Bildt utrikesminister och ett långt, blodigt inbördeskrig rasar ånyo, denna gång i Syrien. FN är handlingsförlamat inför upproret mot den samvetslösa Assadregimen, som Ryssland och Iran backar upp, samtidigt som USA:s Obama tvår sina händer.

Situationen är komplicerad sägs det. Och det är sant. Man sa samma sak om Jugoslavienkonflikten. Men säg det också till alla syrier som jagas av Assads tungt beväpnade militär, som nu även fått utökat stöd från Ryssland.

Ett oenigt EU har dock till sist lyft sitt vapenembargo mot Syrien för att oppositionens moderata krafter ska få bättre chanser, vilket kanske, förhoppningsvis kan leda till att Assad tvingas förhandla.

Men Bildt är missnöjd och försvarar åter embargot likt en Maj Britt Theorin: ”Jag är mera för vapenvila än för vapenleveranser.” Javisst.

Bara ett problem som borde göra oss andra mycket nervösa. Fortsatt blockad hade ökat risken för att denna vapenvila dikterats av en triumferande Assad.

Lär av Golding

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/5:Corren.

Det började med eldfängda upplopp i Husby, spred sig till andra Stockholmsförorter och därefter vidare över landet. I Linköping har bostadsområden som Skäggetorp, Lambohov, Ryd och Berga utsatts för våldsverkarnas förstörelselust. Varför denna plötsligt uppflammande huliganism?

Från den klasskampsfixerande marxistvänsterns sida vill man gärna se det som en oartikulerad, instinktivt betingad revolt mot marknaden, Reinfeldt och folkhemmets förtvinade jämlikhetsideal.

I andra ringhörnan ropar SD triumferande att allt är invandringens och det mångkulturella samhällets fel. De enkla lösningarnas ideologiska läger mobiliserar i den illa dolda förhoppningen att oroligheterna ska gynna deras politiska syften.

Kriminologen Jerzy Sarnecki har dock en nyktrare syn och säger till Aftonbladet (27/5):

”Det är oerhört attraktivt för vissa grupper av unga människor att slåss med polisen och ställa till bråk. De söker spänning, vill kanske visa sig tuffa inför sina kompisar och möjligen uttrycka sitt missnöje. De inspirerar varandra, och det är inte så märkvärdigt egentligen, med tanke på den uppmärksamhet det fått.”

Vi bör inte glömma att det finns en primitiv berusning och lockelse i våldet som inte ska underskattas.

Författaren William Golding beskrev det i grunden tidlösa fenomenet med skrämmande briljans i sin klassiska civilisationskritiska roman Flugornas herre (1954). Barn och ungdomar som lämnas utan vuxenvärldens fasta, normbildande och tryggskapande hand kan i vissa situationer göra förskräckliga ting. Golding baserade boken bland annat på sina tio år som lärare i den engelska pojkskolan.

Ska vi kunna förebygga att unga män, ofta från socialt utsatta miljöer, löper amok i framtiden rekommenderar jag nog hellre läsning av honom än att någon lånar örat till ytterkantspolitikens charlataner.