Håll EU borta från vardagen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/5:Corren.

Datumet i almanackan var 9 maj, 1950. Den franske utrikesministern Robert Schuman hade kallat till presskonferens med löftet om en ”kommuniké av största vikt”.

De församlade journalisterna behövde inte bli besvikna. Andra världskriget låg bara fem år bort i tiden. Minnet var färskt av slagfältens fasor och Hitlers terrorvälde i Europa.

Robert Schuman hade varit med förra gången också, under första världskriget 1914-18. Men då som tysk, eftersom han växte upp i provinsen Lothringen som Tyskland tagit från Frankrike efter sitt segerrika fälttåg på 1870-talet.

Vid Versaillesfreden 1919 var rollerna omvända och Lothringen återfick sitt franska namn Lorraine – vilket medförde att Schuman bytte fosterland på kuppen. Freden i Versailles hade dock blivit grogrunden för Hitlers väg till makten och ännu ett europeiskt blodbad.

Nu fick det vara nog, menade Schuman. För journalisterna presenterade han en sensationellt radikal försoningsplan. Frankrikes och Tysklands kol- och stålindustri utgjorde ”krigets livsnerv”, basen för de bägge arvfiendernas militära styrka.

Om man istället satte produktionen under gemensam kontroll kunde nya väpnade konflikter omöjliggöras.

Två år senare var kol- och stålunionen verklighet. Förutom Västtyskland och Frankrike anslöt sig Italien, Holland, Belgien och Luxemburg. Numera har unionens medlemsskara utökats till 27 länder, inklusive vårt eget, och kallas för EU.

Säga vad man vill, men gamle Robert Schuman har lyckats väldigt bra med sitt syfte. Att EU-staterna skulle skicka soldater mot varandra förefaller ju komplett otänkbart.

Ändå lär det knappast bli folkfest på den officiella Europadagen i morgon, till åminnelse av Schumans historiska kommuniké. I Sverige vill inte ens en majoritet av invånarna vara med längre, enligt SOM-institutets senaste undersökning.

Medlemskapet stöds bara av 42 procent, euron gillar endast 9 procent. EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) kommenterade siffrorna i måndags med att hon vill återskapa förtroendet genom intensivare politisk debatt i EU-frågor och ”visa hur de påverkar oss i vår vardag”. Men det är väl just detta som är felet.

EU har säkrat freden och givit oss en inre marknad för fri rörlighet och handel. Kombinerat med värnet av mänskliga rättigheter är det en fantastisk prestation som gjort vår tillvaro tryggare och rikare.

Problemet är att EU utöver detta utvecklats till en byråkratisk koloss, ivrig att med sin ansiktslösa och ständigt svällande makt lägga sig i allt mer av människornas vardag.

Eurokrisen, där varenda regel för valutasamarbetet brutits, har inte hejdat ambitionerna. Utan tvärtom blivit en förevändning för att öka centraliseringen till Bryssels aristokrati av tjänstemän och ytterligare tunna ut demokratin. Är det konstigt att den folkliga skepsisen tilltar?

EU ska inte vara ett överstatligt imperium som styr och ställer i enskilda människors liv. Framtiden ligger i att återvända till Europatankens ursprung: att vara ett ramverk för fredens och frihetens bevarande.

Rökning är inte längre så hippt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/5:Corren.

En förförisk Marlene Dietrich, tuffingen Humphrey Bogart, flärdfulla Audrey Hepburn. Vad vore dessa legendariska stilikoner på bioduken utan en rykande cigarett?

Att röka var snyggt, coolt och världsvant. Det räckte med att handla en ask Camel eller Lucky Strike för att känna sig lite som en filmstjärna själv. 1946, året efter andra världskrigets slut, rökte hälften av Sveriges manliga befolkning. Men enbart 9 procent av kvinnorna.

I mitten av 70-talet hade emellertid det kvinnliga blossandet ökat till 41 procent, medan männen trappat ner på rökningen till 32 procent. Numera har de flesta svenskar fimpat helt eller aldrig börjat. Andelen dagliga vanerökare är nästan jämt fördelade mellan könen: 10 procent män och 12 procent kvinnor.

Fortfarande kan man naturligtvis se denna krympande skara som på tok för många. Men det går ju stadigt åt rätt håll i alla fall. Att röka är helt enkelt inte fashionabelt längre, vilket den populärkulturella utvecklingen ger tydliga indikationer på.

Ingen kan förvandla sig till Bogart eller Hepburn genom att blott tända en Camel. Snarare hamnar man i samma sociala lågstatuskategori som de odrägliga kedjerökande tvillingsystrarna Patty och Selma i The Simpsons.

Medvetenheten om hälsofarorna är så utbredd att praktiskt taget varenda kotte är väl bekanta med dem: lungcancer, hjärt- och kärlsjukdomar, KOL. Den allmänna toleransen gällande rökning har också blivit påtagligt mindre.

Förbud mot att blossa på krogen och i andra offentliga lokaler har massiv acceptans. Få kan tänka sig en återgång till dagarna då det ännu var okej att ha askkoppar på restaurangborden. Denna epok ter sig mycket avlägsen, men rökförbudet på svenska serveringsställen trädde faktiskt inte i kraft förrän 2005.

Frizonerna som återstår är antingen ute, eller inom det privata hemmets fyra väggar (där rökarna knappt ändå röker eftersom det luktar så illa).

Men för bidragsfinansierade organisationer som A Non Smoking Generation och Folkhälsoinstitutet är allt detta inte nog. De kan ju inte bara lägga av och nöja sig, utan måste motivera den egna existensen och sina anställdas jobb genom att tvärtom mobilisera ännu hårdare mot tobaksbruket.

Passiv rökning utomhus utmålas därför som rena skräcken, trots att hälsoriskerna är tämligen försumbara. Folkhälsoinstitutets byråkrater filar på förslag till nya förbudslagar som skulle innebära att polisen tvingas jaga rökare i parker, gathörn och på badstränder.

A Non Smoking Generation har förstås glatt hakat på och dragit igång en namninsamlingskampanj i syfte att förbjuda rökning på alla svenska lekplatser.

Nog är det olämpligt om vuxna sitter och röker i sandlådan tillsammans med sina barn, men är det verkligen ett sådant stort och hotande samhällsproblem att statsmakten måste ta fram batongen?

Den beskäftigt tramsiga förmyndarmoralism som bägge organisationer ger uttryck för, framstår lika omodern och ur takt med tiden som rökningen i sig.

Läxan från 1940

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/5:Corren.

I SVT har öppnat sitt arkiv med gamla program och i helgen tittade jag på Dilemma från 1997. Det var ett rollspel under ledning av Carl Hamilton där deltagarna tvingades manövrera sig genom olika knepiga scenarion. Ett rörde Sverige 1940.

Norge och Danmark invaderades av Hitlertyskland, som också började ställa hotfulla krav på Sverige om att transitera trupper genom vårt land. Vi vet hur det gick i verkligheten. Per Albin Hanssons samlingsregering fick kröka rygg och ge avkall på neutraliteten.

Bland de medverkande i Dilemmas panel satt nu journalisten Maria-Pia Boëthius i rollen som statsminister, Olof Johansson (C) som utrikesminister och Per Unckel (M) som försvarsminister. Vad kunde göras annorlunda? Föga.

Den ständigt återkommande huvudvärken var ju att Sverige försummat sitt försvar och saknade allierade. Givet dessa förutsättningar hade inte heller Boëthius & Co mycket att sätta emot när Tyskland levererade sina diktat. Man försökte förvisso.

Men programmet slutade med att de modfällda deltagarna pressades till att låta svenska soldater öppna eld mot fransk-brittiska styrkor som jagat tyskar över gränsen från Narvik.

Vem vet? Kanske såg även Fredrik Reinfeldt samma program i SVT:s arkiv som jag innan han åkte till Agendas partiledardebatt i söndagskväll. Möjligen förstod han den bittra läxan: utan ett trovärdigt, avskräckande militärt försvar blir vårt handlingsutrymme ytterst begränsat om en stormakt drar åt tumskruvarna.

Det enda vi kan säga om framtiden är att den är oviss, liknande situationer kan hända igen och då är det inte kul att vara i Per Albin Hanssons sits. Eventuellt tänkte Reinfeldt så när han gav det överraskande beskedet i Agenda. Moderaterna är äntligen, sent om sider, berett att öka försvarets resurser.

Tack. Upp till bevis i höstens budget.

Politikerväldet kväver friheten

Publicerad den av
Svara

”Politiska motsättningar är demokratins livsluft.”, läser jag på ledarsidan i dagens DN. Så kan man se det. Men frihetens livsluft är möjligheten att bara få vara i fred, odla sin egen trädgård och ha det trevligt efter smak och förmåga. Bråka kan väl de göra som känner för att ägna sig åt politiska motsättningar.

Dock: ge fan i att störa övriga som inte bett om att bli inblandade och tycker att livet har andra dimensioner att erbjuda. Rätten att vara privat och slippa beskäftig politisk intervention är vår tids största bristvara. Själv betraktar jag förtrampandet av denna rätt som ett avgörande demokratiskt, ja humanistiskt problem.

Läraren är viktigast

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren Corren.3/5:

Stig Järrels rolltolkning av latinlektorn Caligula i Ingmar Bergmans film Hets är klassisk. Här möter vi läraren som absolut sämst. Ond, sadistisk, skräckinjagande. Lektionerna med honom blir rena plågan.

De stackars eleverna lär varken älska latinämnet, eller skolan som sådan, efter den bistra erfarenheten i bagaget. Caligulas raka motsats på vita duken är John Keating, engelskläraren i Robin Williams gestalt från Döda poeters sällskap.

Keating ser undervisningen som ett personligt kall. Han inspirerar eleverna med sin passion för poesi och litteratur, vidgar deras horisonter och får dem att upptäcka nya sidor av livet. Lektionerna med honom är något att längta efter även under sommarlovets soligaste dagar.

Caligula och John Keating är förstås hårddragna karaktärer ur fiktionens värld. Men just därför illustrerar de också extra tydligt vilken central betydelse läraren har. Ja, man skulle utan överdrift kunna säga att läraren är utbildningssystemets grundbult. Det borde kunna kasta visst ljus över den svenska skolkrisen.

Problemen är välkända: eleverna underpresterar både i de nationella proven och i internationella kunskapsmätningar. Trots sex år av borgerlig regering och Jan Björklund som högprofilerad skolreformator i stort som smått, låter ännu resultaten vänta på sig.

Saknas resurser? Nej. År 2000 satsade kommunerna i genomsnitt 55 400 kronor per elev. Dryga decenniet senare var summan 87 500 kronor, en ökning med 31 procent (rensat på inflation). Kommunsektorn spenderar 42 procent av sina budgeterade medel på förskolan, grundskolan och gymnasiet. I reda pengar handlar det om totalt 220 miljarder kronor.

Knappast snålt. Ändå detta förfall som bara fortsätter. Varför?

I går presenterade regeringens särskilda utredare Per Thullberg sin förklaring. Effekter av skolreformer tar tid och dagens åtgärder lär inte slå igenom förrän runt 2020. Systemet är uppenbarligen väldigt trögt.

Skolverket anklagade samtidigt det fria skolvalet för att ha motverkat likvärdigheten med sämre utbildning i undermåliga skolor som följd. Och Socialdemokraterna drog igång en vårkampanj om skolan med huvudbudskapet att mindre klasser är svaret.

En stor undersökning i senaste numret av Dagens Samhälle visar å sin sida att varken ökad personaltäthet, högre anslag eller mer undervisningstid garanterar bättre resultat, något som också tidigare forskning tyder på.

Elevernas socioekonomiska bakgrund spelar däremot roll, men kan kompenseras genom goda lärarinsatser. Vilket för oss tillbaka till utgångspunkten: det hänger på lärarkåren.

En dålig lärare måste inte heta Caligula för att vara olämplig. Det räcker med att han eller hon bara tappat intresset för sitt yrke, alternativt saknar fallenhet för det.

Bra lärare kan däremot göra underverk och lyfta sämre skolor till högpresterande, blomstrande bildningsinstitutioner. Det Sverige behöver är att kunna locka best and the brightest till katedern. Fokusera pengarna och reformivern på det, så kommer nog resultaten.

Lucia i maj

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/5:Corren.

På det glada 20-talet fanns i USA en president som hette Calvin Coolidge. Han sa att den största politiska konsten var att låta bli att handla. Inte så dumt.

Politiker verkar ofta tro att de måste rättfärdiga sig själva genom att ständigt påvisa aktivitet, prata väldigt mycket, gripa in, göra utspel, kräva åtgärder. Men ibland kan det vara klokast att bara hålla sig kall, vila på hanen och välja sina strider.

Mina tankar gick till Coolidge när jag läste en aktuell motion till Boxholms kommunfullmäktige, författad av Helena Stålhandske (S).

Trots vårens ankomst anser hon det vara hög tid att ta itu med den brännande frågan om hur Lucia utses. I jämställdhetens namn vill hon avskaffa traditionen att allmänheten utifrån tidningsbilder på ett antal tonårsflickor ska få rösta fram årets Lucia.

Det objektifierar flickorna och fostrar till passivitet. Istället ska lottning ske bland kandidaterna. Intentionen är säkert god. Men det är väl inte kommunfullmäktige som äger frågan?

Ska Boxholms politiker ta sig rätten att förbjuda alla Luciaomröstningar i kommunen och skicka polisen på arrangörer som trilskas med att fortsätta på sedvanligt vis? Ska flickor som ändå vill kandidera enligt traditionen hindras från detta? Vilka lagrum ska i så fall användas?

Calvin Coolidge hade en valslogan: Keep cool with Coolidge. Den tycker jag att många politiker har skäl att inspireras av. Särskilt Helena Stålhandske.

Reformeringen måste fortsätta

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/4:Corren.

”Det är kurser, konferenser, resor och prat, prat, prat! Det är ju denna pratbluff som behöver avslöjas”, sa biståndsminister Gunilla Carlsson (M) i Ekots lördagsintervju för drygt ett år sedan.

Det statliga svenska biståndsetablissemanget fyllde då jämt. Födelsen kan dateras till 1962, när Tage Erlanders S-regering bildade Nämnden för internationellt bistånd, senare dagens Sida.

Anledningen var avkoloniseringen i tredje världen, fattigdomsproblematiken blev plötsligt het. Borde vi inte göra en solidarisk insats för att få med jordens utsatta på moderniseringståget?

Bistånd hade förkommit tidigare, men främst bedrivet av enskilda organisationer och missionärer. Nu skulle staten ta ledningen och visa vägen. Grundidén var att massiv resursöverföring från rika till fattiga stater kunde påskynda utvecklingen, likt ett snabbspår till nya blomstrande ekonomier.

I enlighet med detta beslutade riksdagen 1968 att Sverige skulle avsätta en procent av bruttonationalinkomsten till bistånd (enprocentsmålet).

2012 kunde alltså 50 år av statligt biståndsengagemang summeras och Gunilla Carlssons dom i radion var knappast nådig: prat och prat! När hon tog över som biståndsminister 2006 sattes välbehövligt fokus på konkreta resultat, transparens, effektivitet och mätbara mål.

Det väckte föga förvånande ont blod hos Sida och övriga svenska u-landsintressenter, som länge huserat i en sluten tillvaro där det ofta räckte med att tala svävande om vilken nytta biståndet gjorde i största allmänhet.

Men att bara hänvisningar till god vilja och ömmande hjärtan kan inte vara okej. Under ett halvt sekel har hundratals miljarder skattekronor betalats ut i bistånd, enbart 2013 uppgår regeringens biståndsanslag till svindlande 38 miljarder.

Då är det högst relevant att kräva noggrann utvärdering. Vad har fungerat och vad har inte fungerat? Att exempelvis pumpa in pengar direkt till korrupta regimers statsbudgetar är bevisligen rent kontraproduktivt. Massiv resursöverföring i sig är ingen lyckad metod för att trolla fram välstånd.

Viktigare är handel, hälsovård, etablerandet av goda institutioner, utbildning, etc. Sida har gjort betydelsefulla insatser därvidlag, men att verksamheten lämnar åtskilligt övrigt att önska är också klart.

Nyligen har förödande kritik riktats mot Gunilla Carlssons ledarskapsförmåga. Tydligt är att något slagit allvarligt slint i relationen mellan politiker och tjänstemän på UD:s biståndsenhet. Carlsson har uppenbarligen haft hårda nypor, det är ingen djärv gissning att även byråkratiskt motstånd mot förändringar spelat in.

I vilket fall vore det djupt olyckligt om den nödvändiga reformeringen av biståndspolitiken äventyrades på grund av internt käbbel. Ytterst ligger fattiga människors möjligheter till rimligare levnadsvillkor i vågskålen.

Dessa människor är värda ett bättre öde än att bli gisslan i en demoraliserande prestigekamp mellan ett statsråd och dennes underlydande förvaltning.