Drottninggatan, Linköping. Det verkar inte gå någon direkt nöd på ombudsmännen i denna särintresseorganisation heller…
Re-elect Coolidge. For ever!
High taxes reach everywhere and burden everybody. They gear most heavily upon the poor. They diminish industry and commerce. They make agriculture unprofitable. They increase the rates on transportation. They are a charge on every necessary of life.
– Calvin Coolidge, State of the Union Address, 1923.
Vi slank in på Moderna…
Med Jolly Roger i masten
Navigare necesse est, sa den gamla romaren Pompejus. Visst hade han rätt. Att segla är nödvändigt. Själv tar jag nu semester i fyra veckor och beger mig till Västkusten för att lätta ankar. Där är mitt ursprung, var jag än gör och befinner mig finns ständigt en själens längtan till Särö, Marstrand, Vinga.
Antagligen är det obotligt. Ty behovet av saltstänkt bris och rullande vågor lämnar nog aldrig någon som växt upp i nära kontakt med havet och skärgården. Bara denna underbara upplevelse att kasta loss och i egen farkost kryssa fram mot den undflyende horisontlinjen, omsluten av blåa ytor så långt blicken når.
Jag tror att det i grunden är uttryck för något djupt mänskligt: ivern att betvinga elementen, att bryta sig fri. Få andra situationer bjuder heller på en sådan mäktig individuell frihetskänsla som att ge sig ut till sjöss med vindfyllda segel.
Sjölivet är för många svenskar mer än ett ordinärt fritids- och semesternöje. Det är en mental säkerhetsventil i den inkapslade vardagslunken. Ett tillfälle att kapa förtöjningarna till stämpelklockor, amorteringar, näsvisa myndigheter och för en stund låta Jolly Roger vaja stolt i masttoppen.
Egentligen är båtfolket medborgare i en särskild nation, där alla är hemligt besläktade med kapten Cook, Odysseus och Horatio Hornblower – om man så bara är en nioårig skeppare på en optimistjolle. Kanske är vi potentiella femtekolonnare i den svenska staten, kontrollerad av en politisk klass som med lagstiftningsmakt, våldsmonopol och konfiskatoriska skatter anser sig äga rätten att lägga snart sagt allt under sin domvärjo.
Tänk om människor, vana att sköta sitt roder även i styv kuling, börjar resa krav på att vilja vara sin egen kapten även på landbacken? Hoppas kan man ju alltid som liberal. Så hissa fler segel!
Skepp o´hoj, vi syns om en månad.
Åkessons dilemma
SD-ledaren Jimmie Åkesson har en klar strategi. Genom att försöka putsa upp partiets solkiga fasad vill han göra dess främlingsfientliga budskap aptitligare för bredare väljargrupper. Därav Åkessons proklamation att det ska råda ”nolltolerans” mot rasism i SD.
Frågan för dagen blir förstås då hur han ska göra med sin riksdagsledamot Kent Ekeroth, en i det famösa järnrörsgänget som löpte amok på Stockholms gator häromåret.
Nu är Ekeroth bortom allt tvivel avslöjad i Aftonbladet som drivande kraft och finansiär bakom den ökända hatsajten Avpixlat, något han tidigare förnekat. SD har också bestämt nekat till samröre med detta kloakutsläpp av antimuslimsk hets, högerextremism och grov rasism på nätet.
Fast det blir kanske ändå lite svårt att skicka Ekeroth ut i kylan, med tanke på att Åkesson tidigare hyllat Avpixlat med orden: ”Många av våra väljare anser att man uttrycker sanningar där som andra medier inte gör, och det tycker jag är väldigt bra” (Sydsvenskan 22/11 2011).
Ska Åkesson praktisera nolltolerans mot Ekeroths rasism, måste väl det rimligen logiskt innebära att SD-ledaren även tvingas sparka sig själv.
Statligt datorhaveri
Först är det Radiotjänst som börjar kräva TV-licens för svenska folkets hemmadatorer. Sedan är det Lotteriinspektionen som startar jakt på internetkaféer, vilka erbjuder spel av typen World of Warcraft och liknande.
Detta är alltså inte spel om pengar i automater som Jack Vegas. Men enligt myndighetens kreativa tolkning av lagen ska internetkaféerna ändå avkrävas tillstånd och avgift för sina komplett hasardfria speldatorer.
I Lotteriinspektionens ögon ska de absurt nog jämställas med enarmade banditer. Något är onekligen sjukt i byråkratins Sverige.
Monopolistens klagan
Livsmedelskedjan City Gross vill erbjuda sina kunder vin. Den som köper en färdigpackad kasse mat via internet, kan även passa på att beställa en vinflaska till middagen. Smidigt och bra, kan tyckas.
Redan nu får vi tack vare EU importera vin för privat bruk från utlandsbaserade företag utan att Systembolaget har med saken att göra. City Gross’ planerade vinförsäljning sker genom samarbete med en danskt firma och förefaller alltså kunna rimma med EU:s regelverk.
Systembolagets vd Magdalena Gerger grinar ändå illa och lovar att försöka skicka regeringen på straffexpedition mot City Gross.
”Det är inget tvivel om att det är problematiskt, nu har det gått så långt att företagen utnyttjar läget och går långt över gränslandet. Konsekvensen blir att vi tycker att lagen bör förtydligas för folkhälsans bästa”, säger hon till Expressen (26/6).
Folkhälsans bästa? Ja, en gång var det svenska alkoholmonopolet verkligen berättigat utifrån just det skälet. Kring förra sekelskiftet var supandet ett gigantiskt samhällsproblem.
Det är sannerligen ingen slump att liberaler, såväl som arbetar- och frikyrkorörelsen, engagerade sig kraftfullt för ett nyktrare Sverige. Det var en förutsättning för att omvandlingen till en demokratisk, modern industrination skulle lyckas.
Statsmaktens hårda bandage i syfte att öka nykterheten blev också framgångsrik. Men numera är vi ett betydligt mognare folk än för 100 år sedan. Trots successiva liberaliseringar som skett på alkoholområdet de senaste två decennierna, minskar både konsumtionen och det alkoholrelaterade våldet.
På vilket sätt folkhälsan riskeras av vinförsäljning till maten via livsmedelsbutikers webbsidor är svårt att se. Systembolagets ilska mot City Gross är snarare motiverat av omsorgen att skydda klirret i de egna butikskassorna.
Kennedys tal inte Ohlys val
Det är i dag precis femtio år sedan John F Kennedy höll sitt berömda tal i Västberlin, en frihetens oas djupt inne i DDR.
Två år tidigare hade Sovjets östtyska knektregim byggt Berlinmuren för att stoppa massflykten från det kommunistiska förtrycket. Det delade Berlin var länge en av kalla krigets brännpunkter i den globala kraftmätningen mellan demokratins allierade länder och det röda slaveriet.
Sovjet hade på olika sätt försökt pressa USA att ge upp Västberlin och dess avskärmade invånare fruktade att bli övergivna. Den 26 juli 1963 försäkrade Kennedy på plats att så aldrig skulle bli fallet. Inför en jublande folkmassa klargjorde presidenten att han orubbligt stod på deras sida med de förlösande orden: ”Ich bin ein Berliner”.
Femtioårsminnet av Kennedys historiska anförande har uppmärksammats över hela världen. Men gissningsvis lär det talas tystare om saken inom Vänsterpartiet i Sverige.
Från början till det bittra slutet stod ju Vänsterpartiet kommunisterna (som var det fullständiga namnet fram till 1990) fast parkerade på motsatt sida Berlinmuren. Man odlade intima vänskapsförbindelser med Sovjetsblockets totalitära diktaturer som även hotade att kväva Sveriges frihet, slöt icke att förglömma också pavlovskt instinktivt upp bakom Stalin när denne allierade sig med Hitler och anföll Finland 1939.
Vänsterpartiets förflutna av diktaturhångel är så omfattande och komprometterande att ingen genuint övertygad demokrat kan betrakta dess gamla synder med annat än avsky och förakt.
På goda grunder ansågs de svenska kommunisterna stå i främmande makts sold som potentiella landsförrädare och ideologiska samhällsomstörtare. Det vore direkt tjänstefel av säkerhetspolisen om de inte höll ett parti som detta under uppsikt. I riksdagen var kommunisterna tryggt isolerade från alla känsliga frågor som försvaret, och de var givetvis bannlysta från utrikesnämnden.
Om dagens Vänsterparti kan man säga mycket kritiskt. Men att partiet numera skulle vara ett hot mot rikets säkerhet måste anses absurt. Gårdagens avslöjande i Aftonbladet att Säpo övervakat ledande vänsterpartister så sent som på 2000-talet är därför lika häpnadsväckande som anmärkningsvärt.
Om uppgifterna stämmer ska bland andra dåvarande partisekreteraren Lars Ohly utsatts för spioneri från vad som förefaller vara en frilansande informatör med udda framtoning åt Säpos räkning.
Säkerhetspolisens roll är att skydda vårt demokratiska system mot faror. Ska dylika faror kunna avvärjas måste verksamheten vara hemlig, vilket i sin tur bygger på att vi kan känna förtroende för att Säpo sköter sin viktiga uppgift med omdöme och professionalitet.
Det vore olyckligt om Säpo äventyrar sin legitimitet genom snedsteg ut i åsiktsregistreringens skymningsmarker. Lars Ohly må ha sina avvikande sidor. Han har dock knappast en sådan diabolisk agenda att han aktivt konspirerar i syfte att krossa författningen.
Däremot kan det på femtioårsdagen av Kennedys frihetstal gärna få påminnas om vad Ohly gjorde när Berlinmuren föll. Han sörjde. Den skammen räcker.
Uppdatering: Lars Ohly har i ett mejl till mig reagerat på texten ovan och hävdat att uppgiften att han skulle varit ledsen över Berlinmurens fall är en myt. Snarare sörjde han vid tillfället att ”socialismen i Östeuropa
hade utvecklats från att bygga på människors drömmar om frihet till raka motsatsen, ett förtryck av folks frihetslängtan”. Men genom vinklad klippning av Janne Josefsson i Uppdrag granskning, där Lars Ohly intervjudes i ämnet för ett antal år sedan, skulle hans svar komma att framställas felaktigt. Tro´t om ni vill.
Vi lever väl inte i DDR?
Söndag kväll, telefonen ringer. Numret är dolt. Jag anar dock. Jo, mycket riktigt: en kontrollant från Radiotjänst.
Sådana samtal har jag fått ett antal tillfällen bara senaste året. Alltid framåt söndagskvällen, alltid från ett anonymt nummer, alltid med samma fråga: Har jag TV? Numera kompletterats denna undran med om jag har en internetuppkopplad dator.
Mitt svar är ständigt detsamma: jag har ingen lagstadgad skyldighet att besvara era frågor.
Förvisso äger jag ingen TV, vilket jag i forntiden faktiskt upplyst Radiotjänst om. Men då de aldrig nöjt sig med detta ursprungliga besked, har jag tröttnat.
Inte minst därför att jag upplever det som djupt olustigt att ett av statsmakten närstående bolag ska snoka efter vilken slags teknisk apparatur som finns bakom dörrarna i min privatbostad. Sverige är väl ändå inte DDR?
”Vi ringer dig igen”, löd kontrollantens avslutningsreplik denna helg. Tack vare kulturministerns beslut att licensavgiften ska behållas även under nästa avtalsperiod mellan public service-företagen och staten, lär Radiotjänst och jag få fortsätta med vår söndagsritual till åtminstone år 2020.
Jag har inget emot public service och är en ivrig SR-lyssnare (radion är inte licenspliktig). Det är den uppenbart föråldrade betalningsmodellens förnedrande licensjakt som skaver.
I går fastslog förvaltningsrätten att Radiotjänst har full rätt att eftersöka och avgiftsbelägga nätdatorer i varje svenskt hushåll. Spelar ingen roll om du aldrig efterfrågat SVT:s tjänster på webben, spelar ingen roll om du aldrig besöker deras hemsida. Enbart möjligheten att titta räcker.
”Jag gläder mig”, utropar Radiotjänsts vd Carl-Gustav Johansson om förvaltningsrättens dom. Okej, ring igen. Fråga på om teknikutrustningen i mitt hem. Men jag har fortfarande ingen skyldighet att svara. Sverige är väl inte DDR?
Ett huvudlöst radioäventyr
Hela världen i en låda! En knapptryckning på den magiska apparaten, en liten grön lampa tändes och ut strömmade ett kalejdoskop av ljud och röster som mystiskt bars över osynliga etervågor.
När radion bröt igenom som massmedium på 1920-talet var det en kommunikationsteknisk revolution av ett slag som är svår att greppa i dag. Bäst kanske radion kan liknas vid den tidens internet, som till synes plötsligen materialiserade sig och utmanade det tryckta papperet om publikens gunst.
Numera är radion lika självklart närvarande i våra hem som varmvatten och elektrisk ström. Enligt en uppskattning från 2008 äger varje svenskt hushåll i snitt sex stycken radiomottagare. Det totala antalet beräknades till mellan 20-30 miljoner apparater.
Samtliga kan vi dock snart glömma, varenda en måste köras till soptippen om nio år. Regeringen vill nämligen släcka de traditionella FM-sändningarna 2022. Tills dess uppmanas vi att skaffa en annan sorts magisk låda, en digitalradio.
Den digitala DAB-tekniken har Sveriges Radio (SR) hållit på att utveckla sedan 1995. Gamla FM-bandet är begränsat och sändningarna anses kosta för mycket. DAB-radion skulle göra allt billigare och bättre. Hundratals miljoner plöjdes ner i prestigeprojektet som krävde att ett helt nytt, digitalt radionät byggdes upp.
Bara ett problem: det fanns ingen efterfrågan i stugorna, ytterst få radiolyssnare var villiga byta till dyra DAB-mottagare. 2005 konstaterade kulturminister Leif Pagrotsky (S) att SR:s tioåriga digitala äventyr blivit en flopp och satte stopp.
Men skam den som ger sig. SR-byråkratin vädrade morgonluft när de istället fick en borgerlig regering att tjusa med digitala locktoner. Pagrotskys efterträdare Lena Adelsohn Liljeroth (M) föll till föga förra veckan. Minst 355 miljoner färska kronor ska satsas på att täcka Sverige med DAB-nät och FM ska slutligen fimpas.
Bara ett annat problem: vanligt folks radiolyssnande håller nu i accelererande utsträckning på att övergå till webben. Våra moderna magiska lådor finns i datorn eller mobiltelefonen, där vi dessutom vant oss vid att själva botanisera fritt i den erbjudna programfloran.
Konsumtionsmönstret är likadant på TV-sidan. Ändå tror Alliansregeringen och SR att ålderdomlig tablåradio, uppiffad i DAB-version, är framtidens melodi. De hävdar att bredbandsnätet inte har tillräcklig kapacitet för att härbärgera fullskalig webbradio, därför är internet dömt att bara vara ett komplement.
Verkligen? Hört talas det aktuella skiftet från 3G till 4G? Runt hörnet väntar dessutom 5G-tekniken. Utvecklingen på internet står inte precis still. Såvida inte apokalypsen inträffar och avbryter all mänsklig verksamhet, kommer webben år 2022 garanterat vara väldigt annorlunda än 2013.
Övergången från FM till webb lär nog rimligen kunna att sköta sig själv vad det lider, den håller ju redan på. Men att politiskt tvångsskrota FM för den fixa idén att alla måste köpa särskilda DAB-mottagare förefaller tämligen huvudlöst.




