Skrivit i Corren 30/7:

Det sägs ofta att svenskarna är ett naturälskande folk. Särskilt under denna ljuva sommartid är det lätt att förstå varför. Man tar bilen ut från stadens asfaltsdjungel, lämnar de trafiktunga allfartsvägarna och möts av bedårande vyer.

Frodigt grönskande landskap, böljande ängar, solglittrande sjövikar, här och där klassiskt faluröda stugor med vita knutar. Att ströva längs stigar bland fågelsång och susande trädkronor är en härligt avkopplande upplevelse. Harmoni och lugn, en vederkvickelse för själen.

Ändå är det allt färre som har lust att husera i landsbygdens pittoreska stugor, annat än som rekreation på fritiden. Naturen är trevlig att besöka, men bo och verka i den? Trenden talar sitt tydliga språk och har så gjort i Sverige sedan 1900-talets början. Natursvärmeriet till trots, det är stadsmiljön vi i praktiken föredrar.

Urbaniseringen accelererade kraftigt efter andra världskriget och någon avmattning finns inte i sikte. Tvärtom. Enligt SCB sker 70 procent av befolkningstillväxten i de tre storstadslänen (Stockholm, Göteborg och Malmö), medan glesbygdskommunerna stadigt töms på unga vuxna, i synnerhet kvinnor.

Inte sällan är det populärt bland politiker och andra tyckare att beklaga denna process. Under parollen ”Hela Sverige ska leva” har det i decennier satsats hundratals miljarder skattekronor på olika regionalpolitiska stödprogram i avsikt att försöka vända, eller åtminstone bromsa, urbaniseringstrycket.

För den som är intresserad finns en katalog av utvärderingar (från ESO, Nutek, med flera) över vilka framgångar som nåtts: inga. Vi kunde lika gärna eldat upp pengarna, insatserna saknar bestående effekter. Inflyttningen till de större städerna, som Linköping, pågår i oförminskad takt.

Det är inte ett unikt svenskt särdrag. Samma fenomen kan beskådas i hela den globaliserade världen. Numera bor fler av jordklotets befolkning i städer än på landsbygden. Enligt en FN-prognos kommer 70 procent av världens människor ha lämnat landet bakom sig år 2050. Något att sörja?

Inte alls. Som den amerikanska Harvardekonomen Edward Glaeser konstaterat är korrelationen närmast perfekt mellan urbanisering och ökat välstånd bland alla världens länder.

Städerna ger generellt sett bättre livskvalitet i form av utbildning, arbete, inkomster, kontakter, social samvaro och kulturutbud. Urbaniseringen gör oss rikare, friare och mera välmående. Fler människor som bor tätare gör att resurserna används effektivare och slitaget på miljön dämpas.

Detta i kombination med ett högproduktivt, modernt jordbruk och en globaliserad livsmedelshandel gör att bristen på mat (detta historiska gissel för mänskligheten) i princip tillhör den gamla onda tiden. Där svält ännu förekommer är i lågproduktiva landsbygdsekonomier med svagt utvecklade marknader och odemokratiska politiska system.

Visst är det skönt att visats ute i naturen. Men det är tack vare urbaniseringen som människans miljöskadande verksamhet kan reduceras, så att även framtida generationer får möjligheten att njuta av det vackra sommarlandskapets rogivande scenerier.