Joakim von Anka, magnat och filosof
Bild
Svara
Detta duger inte, kulturministern!
Skrivit i Corren 20/6:
Lena Adelsohn Liljeroth presenterade i går regeringens public service-proposition. Och med denna har kulturministern onekligen lyckats göra en intressant sak: uppfinna en ny synonym till uttrycket ”goddag yxskaft”. Ty vad gäller de två väsentligaste frågorna kan svaren svårligen tolkas annorlunda.
Den första rör betalningsmodellen för det som lite högtidligt kallas ”radio och TV i allmänhetens tjänst”. I höstas konstaterade Public servicekommittén, en utredning tillsatt av regeringen, det uppenbara. TV-licensen är föråldrad och förbisprungen av konsumtionsvanorna i det moderna tekniklandskapet.
Istället föreslogs skattefinansiering. Även om det finns skäl att vara skeptisk till nya skatteformer, var det ändå en vettig idé och mycket bättre än den nitiska avgiftsjakt som Radiotjänst i Kiruna utsätter svenska folket för.
Numera har ju den absurda konsekvensen inträffat att vi blir licensskyldiga även för mobiltelefoner, surfplattor och datorer som kan ta emot TV-sändningar via webben. Ännu en triumf för kontrollsamhället som man åtminstone kunde tycka att en borgerlig regering skulle känna djup olust inför.
Och säger man sig värna fortsatt förtroende för public service, är kanske inte det bästa sättet att börja snoka efter vilken typ av mobiler vi har i våra fickor.
Men efter flera månader av funderande har kulturministern kommit fram till… ingenting. Allt påstås bara vara fint som det redan är. Kanske är hon mån om att i arbetslinjens och regionalpolitikens namn trygga sysselsättningen för Radiotjänsts hundratals anställda kontrollanter i Kiruna. De får ha kvar jobbet till åtminstone år 2020.
Så långt sträcker sig nämligen den nya statliga avtalsperioden (som startar nästa år) med SVT, SR och UR. Den enda nyheten vad gäller betalningsmodellen är ett dimmigt löfte om att regeringen tänker utreda TV-licensen en gång till! I praktiken duckar man endast undan, alltså.
Samma sak gäller den andra heta frågan om public service-bolagens allt aggressivare konkurrens mot privata medier. SR nöjer sig inte längre med att sända radio. SR har också utvecklat sin sajt till något som mera liknar dagstidningarnas webbsidor.
Man vill uttryckligen bli ett alternativ till Aftonbladets digitala version och målet är att uppfattas som den självklara nyhetsförmedlaren på nätet, enligt vad SR deklarerat internt.
Var går egentligen gränserna för public service-uppdraget? Hur mycket ska aktörer i statens skyddade hägn tillåtas störa marknaden? Är det verkligen okej att SR i praktiken naggar intäkter från enskilda tidningsföretag?
En rimlig begäran vore att Alliansregeringens moderata kulturminister satte ned foten och fattade ett beslut som avhåller public service-cheferna från att riskera mångfalden i den svenska mediefloran. Men icke. Bara ännu ett löfte om en utredning. Kanske är det klar till 2020 och hur läget ser ut då står skrivet i stjärnorna.
Det här duger inte. Det är svagt, kraftlöst, rent av fegt. Lena Adelsohn Liljeroth är en besvikelse på sin post.
När pengarna inte längre räcker
Skrivit i Corren 19/6:
Trots att Alliansregeringen sänkt skattetrycket något är det fortfarande ett av de hårdaste i världen. Ändå räcker det inte, larmar Sveriges kommuner och landsting (SKL).
Ska vi upprätthålla samma omfattning på den offentliga sektorns välfärdstjänster om 20-25 år som i dag, tvingas enskilda medborgare slanta upp rejält till systemet. Kommunerna måste höja skatten med cirka 10 kronor fram till 2035. Främsta anledningen är demografisk.
Andelen äldre i samhället ökar, samtidigt som antalet svenskar i arbetsför ålder stagnerar. Stefan Ackerby, biträdande chef på SKL:s avdelning för ekonomi och styrning, efterlyser i Gefle Dagblad den 14/6 en bred diskussion om hur denna brännande framtidsfråga ska lösas.
Fortsatt rationalisering i den offentliga verksamheten krävs, men också tydligare prioriteringar är av nöden. Det blir tuffa beslut som väntar, vilket SKL flera gånger förr försökt påtala.
Men hittills har politikerna generellt föredragit ducka bakom sina talarstolar och undvikit att ta diskussionen. Ur deras perspektiv är det knappast roligt att leverera obekväma besked som innebär nedskärningar, minskade åtaganden och större ansvar åt individen.
Sådant brukar ju anses som rena skräcken i vår politisk kultur, där väljarna vant sig vid ett samhälle med synnerligen långtgående offentliga ingrepp.
Andra sidan av det klirrande myntet är dock denna: Även om svenska folkets skattetolerans alltjämt är remarkabel internationellt sett, finns rimligen en smärtgräns för hur mycket mer som är möjligt att plocka från arbetande människors plånböcker.
Skulle exempelvis Alliansens RUT- och jobbskatteavdrag plötsligt ätas upp av skattechockande kommuner, är det inte osannolikt att det blir liv i luckan när vanligt folk upptäcker hur hushållsekonomins marginaler smälter ihop och krymper i accelererande takt.
Alltså måste vi börja prata allvar om vilken nivå som är godtagbar för den offentlig verksamheten, och vilka rågångar som politiken bör hålla sig inom. Nu finns i princip inga alls, egentligen existerar knappast ett helt från den politiska sfären oberoende svenskt civilsamhälle.
Förvisso finns det massor av ideella föreningar och organisationer. Men idealiteten bygger i icke ringa grad på att stat, kommun och landsting ständigt pumpar in åtskilliga miljarder kronor i skattebidrag till det mesta mellan himmel och jord. Skälen är ofta behjärtansvärda.
Man vill bland annat stödja kollektivt idrottande och kulturutövande, studiecirklar och samhällsengagemang på alla upptänkliga områden (i synnerhet de politiska partierna är väldigt duktiga på att finansiera sig skattevägen). Säg vilket intresse du har, samla ihop en liten grupp och alltid finns det något bidrag att hämta.
Det borde vara hög tid att göra upp med denna modell. Det är inte bara en kostnads- och prioriteringsfråga som rör bevarandet av välfärdsstatens kärna.
Det ligger också ett egenvärde i att återupprätta ett starkt, självständigt civilsamhälle som står fritt från maktens inflytande och där särskilt vuxna människor så långt som möjligt kan axla ansvar för både sig själva och varandra.
Vårt behov av boxning
Skrivit i Corren 18/6:
Regelverket för svensk proffsboxning ska ses över, säger kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth. Visserligen bestämdes detta redan för en dryg månad sedan, men efter Frida Wallbergs otäcka skada i titelmatchen mot Diana Prazak befaras att en ny våg av politisk boxningsfientlighet ska blossa upp.
Under åtskilliga år, från 1970 till 2007, var proffsboxning olagligt i Sverige. Riksdagen tyckte att sporten var alltför riskabel och farofylld. Märkligt nog omfattades aldrig andra idrottsutövare, som också utsatte sig själva för betydande olycksrisker, av samma stränga paternalistiska beskyddaromsorg. Ta bara störtlopp, ishockey eller Formel 1. Knappast barnlekar.
Förbudet mot proffsboxning var snarare moraliskt betingat. Boxning är en brutal sport där två personer medvetet och bokstavligen strävar mot att försätta varandra ur stridbart skick.
Kampen är ogenerat fysiskt våldsam till sin natur, däri ligger även den djupa fascinationen. Och indignationen från kritikernas sida. Dramat i ringen blir för avskalat och påtagligt, en scen där vår moderna civilisations förfining upphävs vilket anses stötande och avhumaniserande.
Boxning kan i sina bästa stunder också betraktas som den mänskligt mest oförfalskade av underhållningsformer, ett existentiellt naket gladiatorspel mellan jämbördiga motståndare som vågar språnget att ställa allt på sin ofrånkomliga spets.
Författaren Joyce Carol Oates har beskrivit boxning som ”en dramatisering av ett liv utan hyckleri och falsk pietism”. Behovet av sådana dramer lär aldrig kunna förbjudas bort.
Frida Wallberg skadades allvarligt, men hon älskade sin sport, visste riskerna och tog dem frivilligt. Förhoppningsvis är hon snart återställd. Någon comeback för förmynderiets boxningsmoralister finns dock föga skäl att önska.
Ritchie Blackmore om Obama, skatterna och Thatcher
Ritchie Blackmore, gitarrhjälten från Deep Purple och Rainbow, talar ut i senaste numret av Sweden Rock Magazine (nr 6/2013). Och det är sannerligen ord och inga visor. Här är några utdrag från intervjun som är gjord av Martin Carlsson:
”I England infördes 1974 en skatt som innebar att man skulle betala 82 procent i skatt och jag hade inte för avsikt att betala 82 procent i skatt av pengarna till regeringen. Jag flyttade till USA, där jag betalar 35 procent. Jag tycker det är tillräckligt för regeringen att slösa bort. Man borde inte låta regeringen komma undan med saker.”
”Vill man ha en bra ekonomi borde man ha låga skatter, för då spenderar folk pengar och då skapar de rika fler jobb åt folk. Men den nuvarande presidenten tycks inte fatta det. Han tror bara på att straffa alla människor som kan tänkas ha lite pengar och han vill ha fler skatter.”
”Det finns många ställen som jag gillar, men det finns många ställen där jag tycker skatterna är orättvisa. Som Sverige.”
”Hela världen verkar ha blivit galen efter pengar. En massa regeringar är skurkaktiga och slösar bort pengarna och nu vill de ha mer pengar från dessa fattiga människor som måste betala dessa skatter.”
”Jag är ett fan av Margaret Thatcher… Hon räddade England, som var på väg åt helvete med fackföreningarna och deras järngrepp. Hon kämpade emot det och jag tyckte hon var briljant. Jag önskar vi hade en Margaret Thatcher här i USA. Det skulle stoppa fackföreningarnas järngrepp. Att vara med i facket är en sak och det var en god sak i början. Men nu har de blivit lobbyister och betalar pengar till presidenten så han måste belöna dem när han blir vald.”
Det kanske är dags för gamle Ritchie att släppa gitarren och satsa på politiken? Rock on!
Kontinentala Malmö
Ärligt talat tycker jag att Västra hamnen är det bästa som någonsin hänt Malmö. En förebild för övriga Sverige när det gäller stadsutveckling. Här skulle man kunna bo och leva det goda livet.
Förälskad i Öresund.
Yoko Ono på Louisiana
Besökte den mycket sevärda Yoko Ono-utställningen på Louisiana i fredags.
Mitt bidrag till Yoko Onos interaktiva konstverk Cricket Memories.
Hänger upp min egen önskan i Onos Wish Tree for Louisiana.
Eller hur?
Alliansen i Winbergs spår
Skrivit i Corren 14/6:
Regeringen skramlar med kvoteringsvapet mot näringslivet igen. Orsak: kvinnornas representation i börsbolagens styrelser minskar. Dramatiskt?
Knappast, tillbakagången är 0,4 procentenheter jämfört med förra året. Blotta faktum att utvecklingen visar minustecken kan förstås upplevas skämmigt, även med hänsyn till lågkonjunkturen och att företagen kanske har mer akuta bekymmer än jämställdheten i styrelsen att fokusera på. Men lite perspektiv och proportioner, tack!
1999 förargades jämställdhetsminister Margareta Winberg över att kvinnoandelen i bolagsstyrelserna var fem ynka procent. På eget bevåg osäkrade hon statsmaktens lagstiftningstvång framför ögonen på företagarna och hotade med kvotering.
I efterhand har Winberg medgett hon aldrig diskuterat utspelet med statsminister Göran Persson, eller någon i övriga S-regeringen. Winberg har också erkänt att Persson aldrig ville genomföra förslaget (Veckans Affärer Hållbarhet nr 5/2013). Fjorton år senare har dock betydligt fler höga klackar vandrat in i styrelserummen.
Om kvinnorna var 5 procent 1999 är de nu (trots årets marginella minskning) 22,3 procent, enligt Andra AP-fondens Kvinnoindex. Det är en substantiell positiv ökning och faktiskt nästan dubbelt så högt som EU:s genomsnitt. Dåligt?
Betänk att det handlar om en förändring av gamla ingrodda strukturer. Är det rimligt eller ens önskvärt att begära total revolution över en natt? Näringslivet förtjänar snarare beröm.
Sett till den generella trenden har våra bolag uppenbarligen tagit saken på allvar, vilket är utmärkt. Mångfaldens betydelse för goda affärer ska inte underskattas. Att utesluta begåvningskraften hos den halva av befolkningen som inte är manlig är enbart dumt och unket.
Den otålige kan naturligtvis likväl tycka att det gått för långsamt och fortsätta hoppas på lagstiftad kvotering, precis som radikalen Margareta Winberg. Pikant nog möter hon större gensvar hos Fredrik Reinfeldts regering än i Göran Perssons.
Mot bakgrund av det 0,4-procentiga kvinnobortfallet i bolagsstyrelserna förklarade jämställdhetsminister Maria Arnholm (FP) i onsdagens DN att ”kvoteringsbeslutet rycker närmare”. Finansmarknadsminister Peter Norman (M) är inne på samma linje.
Tidigare har Alliansens mäktige finansminister Anders Borg i skarpa ordalag låtit förstå att en kvoteringslag kan bli aktuell. Norge har en sådan sedan ett antal år tillbaka, införd av en borgerlig regering. Är det den som lockar? I Norge måste bolagen ha minst 40 procent av vardera kön i styrelsen, annars blir företaget likviderat av staten!
Det kvoteringstvång av privat verksamhet som Reinfeldts statsråd viftar med, innebär principvidriga övergrepp både på äganderätten och näringsfriheten, fundamentala värden i ett fritt samhälle. Att Margareta Winberg inte ser något problematiskt i detta är en sak.
Men att icke-socialistiska ministrar inte heller gör det, måste sägas vara minst sagt anmärkningsvärt och oroväckande. Det är nästan som man önskar Göran Persson åter.
En viktig film
Skrivit i Corren 13/6:
”Man vågar inte ta tag i problematiken. Det handlar om andra kulturer, andra normer, det blir vi-och-ni-situationer. Men är det verkligen bättre att inte göra någonting alls?”
Det sa Elisabeth Massi Fritz, advokat med hedersvåld som specialitet, på tioårsdagen av mordet på Fadime Sahindal den 21 januari förra året. Dådet utlöste en intensiv debatt om hur hedersbrotten skulle kunna stävjas.
Ett decennium senare summerade Elisabeth Massi Fritz samhällets åtgärder som otillräckliga. Rädsla att trampa snett i den känsliga frågan var främsta orsak.
I gårdagens Corren kritiserade Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings universitet, en kortfilm som länsstyrelsen och polisen i Östergötland lagt ut på Youtube (Kontrollerad, övervakad, bortgift – om hedersrelaterat våld och förtryck).
Filmen försöker nå utsatta flickor (och även pojkar) som inte får leva normala liv, som berövas friheten att utvecklas som alla andra, som förnekas sina mänskliga rättigheter. Det finns hjälp att få: skolan, polisen, socialtjänsten – du är inte ensam, samhällets institutioner är beredda att stödja och skydda.
Jag har sett filmen, ett utmärkt och viktigt initiativ. Ärligt talat begriper jag inte professor Jonssons invändningar att den befäster etniska stereotyper och underblåser rasism. Visst, risken finns väl alltid att någon Jimmie Åkesson-typ tar chansen att hoppa fram ur busken.
Men väg då detta mot sveket det vore att utifrån ryggradslös kulturrelativistisk finkänslighet lämna drabbade barn och ungdomar åt sitt öde. Vad priset blir i värsta fall vet vi. Minns Fadime.
Flytta Reinfeldt!
Skrivit i Corren 12/6:
Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) har fått en utmärkt idé. Han vill att Diskrimineringsombudsmannen ska flytta från centrala Stockholm till någon förort, Tensta eller Rinkeby.
”Det viktiga är att samhällets institutioner finns närvarande där invånarna känner sig längst bort från samhället”, menar Ullenhag. Men varför ska bara myndigheter flytta?
Även regeringen med sina departement borde utlokaliseras. Dessa håller ju på att ockupera allt större delar av Stockholms innerstad för sina tydligen ständigt svällande behov.
Ett särskilt gott öga tycks man ha till att tränga ut enskilda medborgare och företag ur byggnaderna längs Drottninggatans promenadstråk. Sorgligast är väl att regeringskansliet sedan 1981 lagt beslag på det vackra venetianska jugendpalatset Rosenbad, uppfört 1902 av arkitekten Ferdinand Boberg.
Länge fanns under samma tak flera populära restauranger och kaféer, entrén låg på Strömgatan som då vimlade av glatt folkliv. I synnerhet var Rosenbad en omtyckt och uppsluppen träffpunkt för journalister, författare och andra kulturpersonligheter. Här kunde Zarah Leander ses dricka champagne och i festvåningen brukade Publicistklubben husera.
Begrunda skildringen av fotografen Harry Friberg som i Stieg Trenters deckarroman Eld i håg (1949) sitter till bords i det legendariska Grillrummet innan politikerna la sin döda hand över Rosenbad och låste dörrarna:
”Nu låg piggvaren på min tallrik. Hur kunde en så anskrämlig fisk smaka så utsökt… Gång efter annan drogs min blick bort till den bronsbruna fyrkantiga pelaren… jag tänkte på alla de journalistiska uppslag och litterära idéer som under decenniernas lopp stigit upp med tobaksröken och flaxat omkring under stuckrosetterna i det sjögröna taket.”
Ack, giv oss denna härlig tid åter! Reinfeldt & Co jobbar säkert lika bra, om inte bättre, i Flemingsberg.
Christian Dahlgrens Blogg 