Smoking – coolare kan ingen vara

Paus: Välklädd i smoking

Skrivit i Corren 2/5:Corren.

Det är klart att man kan skrota omkring på stan i jeans, t-shirt och gympadojor. Det är ett fritt land och man gör som man vill. Fast varför inte möta våren på ett snitsigare vis? Stick ut en smula och profilera dig på klassiskt dandymanér.

Rädd att bli anklagad för snobbism? Än sen! Bry dig inte om vad snipiga bekanta i foppatofflor och säckiga mjukisbyxor tycker. Att vara välklädd är en dygd. En fråga om värdighet. Att visa respekt både mot sig själv och andra.

Men framför allt blir livet lite roligare, och världen lite vackrare, om man flanerar genom tillvaron i ett gentlemannamässigare fodral. Kort sagt, tjusiga plagg förhöjer den existentiella känslan och ger relief åt varandet.

Inte minst därför bör du investera i en smoking. Har en mer stilren manlig utstyrsel någonsin uppfunnits? Snyggare och elegantare än kostymen, ledigare och coolare än fracken. Det perfekta mellantinget som gör dig tidlöst sober och attraktiv.

Tacka den amerikanska tobaksarvingen Griswold ”Grizzy” Lorillard för det. Den 10 oktober 1886 dök han upp på The Tuxedo Club i New York och slog alla med häpnad genom att bära en ny slags frack utan svalskörtar. Den innovativa designen gjorde att Grizzy fick äran som smokingens fader. Åtminstone i USA.

SmokingBritterna har aldrig accepterat den historieskrivningen. De hävdar med viss bestämdhet att vi istället bör tacka drottning Viktorias äldste son ”Bertie”, prinsen av Wales som sedermera blev kung Edvard VII. Han ska redan 1865 bett skräddaren Henry Pool att sy upp en förfinad rökrock, ”smoking jacket”, till sina informellare middagsbjudningar på residenset Sandringham.

Den versionen fnyser dock många fransmän åt. Enligt deras uppfattning var det spelare i Monte Carlo som tröttande på kasinots stela kod med högtidsdräkter. 1880 gatecrashade de kasinot iförda den jämförelsevis grabbigare ”Le Smoking” och modet var fött.

Tja, ursprunget får lämnas vidare till fördjupad källforskning. En sanning är i vilket fall oomtvistlig. Dry martini smakar aldrig så bra som när du har smoking. Övertygad? Då så, dags att skaffa en.

Den traditionella looken är definitivt att föredra: svart kavaj och dito byxor. Undvik att lockas ut på äventyrligheter genom att välja andra färger, även om mörkblått anses godtagbart.

Vit smokingjacka sägs envetet höra hemma i tropikerna och hur ofta är du där? Övriga kulörer icke någonstans, såvida man inte vill göra ett nummer av att låtsas tillhöra excentrisk engelsk överklass och tror sig komma undan med det.

Under kavajen gäller vit smokingskjorta där bröstet är plisserat. Huruvida flugan ska sitta under eller över kragen är en smaksak, personligen gillar jag den senare kragmodellen.

Skjortan ska alltid ha dubbla manschetter och knapparna måste vara i silver alternativt guld. En detalj kan tyckas, men viktig. Fel sorts knappar skriker högt och riskerar att spoliera ditt propra intryck likt en blaffig såsfläck. Det är även vulgärvarning på allt annat än svart fluga och svart gördel (glöm inte att dess veck ska vara vända uppåt).

Bälte har man inte, däremot hängslen vid behov. Eftersom vi gör klokast att hålla oss kvar på den säkra och konservativa sidan, rekommenderar jag skor i svartlack. Vissa stilguider finner loafers med rosett acceptabelt. Ignorera det. Ärligt talat: jag skulle inte ens vilja bli hittad död i sådana skodon. Och strumporna? Svarta och trekvartslånga i tunn siden eller ull för guds skull!

Förlåt om jag låter sträng. Det är enbart av välvilja och omtanke. Inte ska vi väl lägga flera hårt beskattade tusenlappar på en smokingoutfit och sedan stupa på onödigt slarv som snorkiga människor älskar att begabba? Däremot är det okej, till och med eftersträvansvärt, att busa med kavajens bröstnäsduk.

Den är ju vit enligt den korrekta normen. Nonkonformisterna bland oss struntar förstås i det och varierar gärna med en effektfullt lysande röd näsduk. Vågat, men inte för mycket. Rebelliskt, fast med klass.

När ska man ha egentligen ha sin smoking? Det är en fråga som ofta återkommer från skeptiker till detta klädesplaggs evangelium. Svaret är mycket enkelt. Enda regeln är efter klockan 18 och vid festligare tillfällen. Det kan vara ett cocktailparty hemma, ett konsert- och restaurangbesök under helgen, eller en afterwork på en bättre bar.

Kom ihåg: du kan aldrig vara överklädd. Det är ditt sällskap som är underklätt.

1509749_10153034891249221_3034092442898820179_n

Dry Martini – en drink till smoking

Take five  med Dave Brubeck Quartet från 1959 är en superklassiker inom jazzmusiken. Brubecks saxofonist Paul Desmond ville att bandet skulle låta som en Dry Martini smakar. Och denna drink smakar alltid bäst i smoking.

Blanda 5 cl välkyld gin och 1 cl torr vermouth, garnera med någon oliv i glaset (citronskal funkar också). Mingla omkring till tonerna av den hippa USA-jazzen från skiftet mellan 50- och 60-tal; ditt smokingparty kan inte misslyckas.

Glaset du och dina gäster har i handen är förstås det sedvanliga triangelformade, som är en viktig del av drinkens mytomspunna identitet. En ”draja” signalerar flärd, världsvan urbanitet och ohöljd hedonism.

Dock kan en varning från författarinnan Dorothy Parker vara på sin plats: ”I like to have a Martini, but only two at the most, after three I’m under the table, after four I’m under the host.”

När Vietnam förlorades

Skrivit i Corren 30/4:Corren.

Denna torsdag är det precis 40 år sedan sovjettillverkade stridsvagnar rullade in i Saigon, huvudstad i Sydvietnam. Med Saigons fall den 30 april 1975 tog Vietnamkriget slut och USA betraktades allmänt som konfliktens stora förlorare. Men det verkliga nederlaget drabbade Indokinas befolkning.

Sydvietnam inkorporerades med nord under ohyggligt brutala former. Stadsinvånare föstes med våld ut på landsbygden enligt maoistiskt mönster. Omkring 500 000 människor deporterades till slavarbetsläger för ”politisk omskolning”. Tusentals avrättades. Tvångskollektivisering av jordbruket inleddes.

Den sydvietnamesiska ekonomin, som blommat upp i 70-talets början, slogs sönder fullständigt. Kommunisterna i Hanoi menade att folket i söder hade för hög levnadsstandard. I propagandan hette det deras konsumtionssamhälle var ”raka motsatsen till ett verkligt lyckligt och civiliserat liv”.

Denna uppfattning delade inte människorna som drabbades av kommunisternas omsorger. Sydkinesiska sjön fylldes av hundratusentals båtflyktingar som desperat försökte undkomma det ”befriade” landet. Hur många som omkom under den vådliga färden i bräckliga fartyg vet ingen.

I skalvet efter segern i Vietnam föll också grannländerna Laos och Kambodja i kommunisternas händer. I Kambodja upprättade röda khmerernas ledare Pol Pot ett av de grymmaste tyrannier som världen skådat. Mellan en till två miljoner av landets sju miljoner invånare mördades åren 1975-78.

Hade denna katastrof kunnat förhindras? Möjligen hade historien tagit ett annat förlopp om USA agerat klokare. Indokina (Vietnam, Laos och Kambodja) var en fransk koloni som ockuperades av Japan under andra världskriget. 1945 kom fransmännen tillbaka, för att denna gång mötas av en inhemsk kommunistisk gerilla; Vietminh (senare FNL).

Efter den franska djungelfästningen Dien Bien Phus kapitulation 1954 kroknade regeringen i Paris. Vietnam fick sin självständighet, men delades i två stater – en kommunistisk i norr och en västorienterad i söder. Enligt fredsöverenskommelsen skulle landets framtid avgöras i fria val 1956. Så blev det inte.

Valen ställdes in då Sydvietnam och dess västallierade befarade att Vietminh skulle stjäla föreställningen. Något annat mål än att göra hela Vietnam till en totalitär enpartistat hade ju Hanoi inte, varför de genast skickade förband över gränsen för att störta Saigonregimen.

Kina och Sovjet bidrog med massiv uppbackning; tunga vapen, militära rådgivare, underhållstrupper, etc. I kalla krigets polariserade klimat såg USA det i sin tur som nödvändigt att stödja Saigon, ekonomiskt och militärt.

Ett centralt misstag gjordes tyvärr av presidenterna Kennedy och (främst) Johnson, som ansvarade för 1960-talets storskaliga amerikanska intervention. Det visade sig föga lyckosamt att använda konventionell stridstaktik mot en fanatisk motståndare som likgiltig för egna förluster utkämpade ett icke-konventionellt krig.

Konflikten drog därför ut på tiden till priset av förvärrat mänskligt lidande och ständigt stigande dödssiffror. Oskyldiga civila blev särskilt hårt utsatta.

Världen förskräcktes när de amerikanska TV-bolagens bilder från den blodiga kampen i Vietnams djungler rullades upp i rutan. Det var första gången ett krig direktsänts, i princip ocensurerat, till människors vardagsrum och reaktionen blev stark (Pentagon skulle inte göra om den missen framöver).

Men det huvudsakligen satte fart på protesterna i USA var militärens utskrivning av studenter ur välbärgade medelklassfamiljer, något som bidrog till att det amerikanska värnpliktssystemet senare avskaffades.

I Sverige blev Vietnamkriget tändvätskan för 68-rörelsen och det bränsle som höll engagemanget brinnande (vänsterglöden falnade också när krig tog slut). Olof Palme gjorde sig känd som den regeringschef i väst som varmast och mest okritiskt solidariserade sig med diktaturen i Nordvietnam.

Berömt är hans uttalande julen 1972, då Palme liknade den amerikanska krigföringen med nazisternas brott under andra världskriget. Det skadade allvarligt Sveriges relationer med USA i många år. Egentligen var det först under Ingvar Carlssons statsministerperiod som umgänget fullt ut normaliserades.

1973 lyckades Richard Nixon tvinga Hanoi att avbryta stridshandlingarna. De amerikanska trupperna åkte hem. Men i USA fanns ingen politisk vilja kvar att upprätthålla fredsavtalet. Etablissemanget hade fått nog av Indokina. Det innebar att Nordvietnam ostraffat kunde fortsätta invasionskriget.

Utrustade med kolonner av ryskt pansar och artilleri inledde Hanoi en jätteoffensiv som beseglade Sydvietnams öde. President Nixon och hans efterträdare Gerald Ford (båda republikaner) vädjade till kongressen om hjälp till USA:s allierade. Men den demokratiska majoriteten var inte intresserad.

Demokraterna var det parti som dragit in USA i konflikten. Nu hade partiopinionen svängt i vänsterradikal riktning. Många prominenta företrädare (som senatorn och presidentkandidaten George McGovern) krävde ett snabbt slut på kriget, kosta vad det kosta ville.

Till det kom att Watergateskandalen bröt ner presidentämbetets auktoritet och skapade massor av inrikespolitiskt trassel som sög musten ur Republikanerna. Konsekvensen: Sydvietnam övergavs, en rejäl knäck för USA:s ställning som supermakt.

Istället började Sovjet allt aggressivare flytta fram sina positioner i världspolitiken. Det dröjde tills Ronald Reagan blev president som demoraliseringen bröts och USA kom in i matchen igen.

Förvisso var regimen i Saigon smutsig, auktoritär och korrupt. Men ändå vida uthärdligare än vad som komma skulle.

Om USA skyddat Sydvietnam på samma sätt som man gjorde med Sydkorea och Taiwan (vars dåvarande auktoritära högerregeringar knappast var mycket bättre), är det inte osannolikt att även det vietnamesiska folket fått dela dessa länders utveckling mot frihet, demokrati och välstånd.

Vill ni strypa city till döds, politiker?

Skrivit i Corren 29/4:Corren.

”Vi hoppas att konsten ska göra att bilisterna verkligen tvekar om att åka in här”, säger Ulf Johansson Lorin som är kommunens stadsmiljöchef om Platensgatan. Konstnärliga utsmyckningar, gågata och uteserveringar mitt i vägen ska det bli.

Jo, bilisterna lär nog sannerligen tveka. Inte bara över att närma sig Platensgatan, utan att åka in till city alls om denna trend fortsätter. Linköpings politikerbyråkratiska makthavarkomplex har redan gjort centrum påfallande otillgängligt och svårkört för bilar. Visst kan det låta mysigt att fika och flanera i en stadsmiljö utan bullrande motorfordon.

Men motas bilarna bort, har man snart ingen levande stadsmiljö att fika och flanera i. Handeln, som är stadskärnans ekonomiska bas, är beroende av ett stort kundflöde. Och gilla det eller inte: människor som handlar föredrar att åka bil.

Butiker utan god biltillgänglighet får således problem med att locka kunder. Helst vill folk kunna – som en näringsidkare sagt – ”parkera direkt inne i affären”, eller åtminstone i omedelbar anslutning till den. Men försök att göra det i centrala Linköping!

Stadskärnans kommersiella potential står och faller med handeln och biltrafiken. Fler gågator och stoppskyltar för bilar är utmärkt – om man vill att Linköpings centrum ska utarmas ekonomiskt och förlora ytterligare marknadsandelar till externa handelsplatser som Tornby.

Ska city räddas undan risken att förvandlas till ett ödsligt fullskalemuseum vore det på tiden om någon lite mer insiktsfull lokalpolitiker höjde rösten nu. För någon sådan finns väl som vågar ta bladet från munnen?

Linköping

Linköpings centrum blir allt bilfientligare.

Saknas: lärandekultur

Skrivit i Corren 29/4:Corren.

Att den svenska skolan lider av ordningsproblem är ingen nyhet. Frågan har varit på tapeten i åratal. Få har talat så mycket, så länge och så ihärdigt om vikten av disciplin och studiero som Folkpartiets Jan Björklund.

Ändå: under hans tid som skol- och utbildningsminister blev inte situationen bättre. Flera undersökningar tyder på att stökigheten fortsatt i oförminskad styrka. Internationellt utmärker sig Sverige som en klassrummens värsting bland OECD-länderna.

Märkligt att kunskapsresultaten faller och faller, när ordning och reda inte upprätthålls? Vi börjar nästan bli blasé på politiker med bekymmersamma miner som kommenterar ännu en larmrapport om det föga hedrande tillståndet i vårt krackelerande utbildningsväsende. Löften om krafttag, åtgärder och reformer har nått inflatoriska nivåer.

Men Jennica Åströms debattartikel i måndagens Corren går bara inte att värja sig emot (läs den!) Hon är elevkårsordförande och niondeklassare på Folkungaskolan i Linköping. I ett skakande vittnesmål från sitt vardagliga elevperspektiv beskriver hon vad som i realiteten är vuxenvärldens kapitulation.

Lektionerna dränks i konstant buller. Eleverna kommer och vandrar iväg genom dörrarna som de vill. Respekt saknas för lärarna, vilka måste slösa dyrbar undervisningstid åt att försöka få tyst på bråkiga och stojande barn. Till råga på allt undergrävs lärarnas redan urholkade auktoritet av föräldrar som vägrar ge något stöd, utan istället bollar tillbaka disciplinproblematiken på skolan.

Jennica Åström kallar klimatet på Folkungaskolan ”fruktansvärt” och slår i en central mening fast: ”Det är orättvist att vi som är elever blir fråntagna vår rätt till en bra utbildning för att våra lärare måste agera dagismamma”.

Anklagelsen är svidande. Hennes debattartikel andas ilska och frustration över ett svek som är monumentalt. Något mindre dramatiskt ord är faktiskt svårt att använda.

Vad det ytterst handlar om är ju att eleverna berövas möjligheter, livschanser och horisonter som traditionellt varit skolans uppdrag att berika dem med. De vuxna har flytt sitt ansvar och en av samhällets viktigaste institutioner har infantiliserats. Det är den bittra, hårda sanningen.

Varför det blivit så har det diskuterats mycket kring. Behövs ökade resurser, fler regleringar? Politikerna öser på med floder av skattepengar och styrdirektiv. Men tycks stå maktlösa trots alla insatser och all god vilja. Vilket signalerar att skolans kris bottnar i ett värderingsproblem, att själva lärandekulturen eroderat. Den är inte lätt att återskapa med reguljära politiska verktyg.

Vi vet vad som fungerade förr: en auktoritativ och stolt lärarkår, flitiga och disciplinerade elever, stödjande och fostrande föräldrar. Antagligen skulle sånt fungera ganska hyggligt idag också, fast hur når vi dit? Det är en komplicerad process som mera kretsar kring andan i civilsamhället varur kulturen (eller okulturen) hämtar näring, växer och formas.

Men vad hjälper det svaret Jennica Åström och hennes kamrater på Folkungaskolan som behöver en näve i katedern här och nu? Grundläggande folkvett och vanligt basalt uppförande i deras studiemiljö kan knappast kräva en Einstein för att åstadkomma. Bara vuxna som vågar – och tillåts! – spela rollen som vuxna.

Sagan om den fackliga elefanten

Skrivit i Corren 28/4:Corren.

Den fackliga elefanten stampar på den lilla företagsmyran. Livsmedelsarbetarförbundet kräver att Ingeborgs bageri i Linköping tecknar kollektivavtal för en anställd. Ägarsyskonen Ahmed och Sema Mehdi avböjer och förklarar att fackets löneanspråk inte är förenligt med företagets ekonomi.

Den fackliga elefanten stampar en gång till. Livsmedelsarbetarförbundet sätter Ingeborgs bageri i blockad och belägrar företaget med patrullerande fackliga funktionärer. Ägarna försöker överleva ändå, men inför hotet att deras bageri ska kvävas ekonomiskt tvingas de stryka flagg och skriver under kollektivavtalet. Den anställde sägs upp, eftersom bageriet inte har råd att betala Livsmedelsarbetarförbundets dikterade lön.

Den fackliga elefanten stampar ytterligare en gång så att marken skälver. Livsmedelsarbetarförbundet vägrar acceptera att bageriet inte har råd att betala den dikterade kollektivavtalslönen och kräver att uppsägningen tas tillbaka. Ägarnas redovisning av bageriets krassa ekonomiska verklighet viftas bort. Livsmedelsarbetarförbundet stämmer bageriet inför Arbetsdomstolen och vill att ägarna pungar ut med 650 000 kronor i skadestånd.

Myran ska veta hut, myran ska krossas ordentligt. Då blir det en mindre som drar ett strå till stacken i Linköping. Den fackliga elefanten trumpetar i maktfullkomlig triumf. Vilket vackert slut som artar sig på denna sedelärande saga om facklig kamp, solidaritet och hjältemod.

USA formade Sverige

Skrivit i Corren 27/4:Corren.

På Norra kyrkogården i Linköping ligger Isidor Kjellberg (1841-95) begravd. Skänk honom en tanke. Kjellberg är en portalgestalt inom den svenska liberalismen. 1872 startade han tidningen Östgöten, vars mål var ”demokrati, folkfrihet, självstyrelse”.

Snart blev tidningen länets mest spridda. Och kontroversiella! Kjellberg bedrev en orädd granskande journalistik som den svenska överheten sannerligen inte var van vid. Han gisslade friskt myndigheter och makthavare (som en viss konservativ redaktör vid namn C F Ridderstad på Corren…).

Han propagerade för frihandel och modernisering, han avskydde förtryck och alla hinder som begränsade människors möjligheter att själva forma sina liv.

Tidningen Östgötens popularitet berodde delvis också på att Kjellberg var först i Sverige med att införa ”det amerikanska bruket av över- och underrubriker och olika stilsorter och förstod att skickligt utnyttja intervjutekniken” (Svenskt biografiskt lexikon).

Kjellberg hade nämligen varit i USA, arbetat som journalist och tagit med sig många nya idéer därifrån hem igen. Inte minst politiskt. Kjellberg såg den amerikanska republiken med sitt fria medborgarideal som mönsterbildande för hur det goda samhället skulle vara. Folkmakt, inte herremakt!

1887 grundade han rösträttsrörelsen, vars symbol blev blåklinten – Östergötlands landskapsblomma. Rösträttsrörelsen samlade liberaler och socialdemokrater i kampen för medborgerliga rättigheter, dit kan även rötterna till Folkpartiet spåras.

Isidor Kjellberg är i grunden ett exempel på migrationens förändringskraft och visar värdet av den fria rörlighetens betydelse. Mellan 1850 till 1920-talet emigrerade 1,2 miljoner svenskar till USA då tillvaron hemmavid syntes hopplös.

Tillsammans med många miljoner andra invandrare från ett myller av nationer bidrog de till att göra USA till världens rikaste och mäktigaste land. Men ungefär 200 000 svenskar återvände, i likhet med Kjellberg, djupt påverkade av vad de sett, hört och lärt på andra sidan Atlanten.

Från USA hade de med sig tankar, idéer, kunskaper, kontakter och kapital som högst påtagligt medverkade till att forma ett helt annat Sverige; politiskt, ekonomiskt, företagsmässigt, socialt, religiöst, kulturellt.

Det var en bred folklig strömning underifrån som frätte ner den reaktionära svenska privilegiestaten med dess kvävande högkyrklighet och unkna vurmande för kejsardömets Tyskland.

Dagens Sverige – vårt välstånd, vår demokrati – är till icke ringa grad den historiska konsekvensen av denna migration och dåtidens öppnare gränser. (För den som vill veta mer rekommenderas varmt Ingvar Henricsons och Hans Lindblads bok Tur och retur Amerika, 1995.)

Därför har vi alla skäl att välkomna de människor från mindre lyckligt lottade världsdelar som numera söker fristad och ett bättre liv i Europa, i Sverige. Givet liberaliseringar av arbets- och bostadsmarknaderna kan migranterna bli en väldig injektion för oss, precis som i fallet USA.

Och på samma sätt kan dessa migranters impulser från demokratins Europa bidra till att reformera villkoren i deras ursprungsländer. Personer av Isidor Kjellbergs kaliber finns än. Vad kan inte de betyda för utvecklingen i Mellanöstern eller Afrika?

En stor dag i tenniskarriären

Davis Cup 1975

På lunchen idag hade jag förmånen att träna med Bragd-Birger Andersson från superduperlegendariska Davis Cuplaget 1975. Fick mig en rejäl genomkörare. Det är bra krut i den mannen fortfarande kan jag säga. ”Inte hopplös”, löd hans omdöme om mina utsikter på tennisbanan. Känns tryggt inför starten på grussäsongen.

Ayn Rand om hatarens natur

Ayn RandHatarens mentala förhållningssätt ligger på barnets nivå. Inget framstår som helt verkligt för honom utom det rent konkreta, det han ser och hör, det vill säga det omedelbara ögonblicket utan vare sig ett förflutet eller en framtid. Han har lärt sig tala, men aldrig tillägnat sig förmågan att uppfatta begrepp.

Han tyder begrepp som ett slags kodspråk som andra av någon outgrundlig anledning använder sig av, signaler som inte har någon relevans för verkligheten eller för honom själv.

Han behandlar begrepp som förnimmelser och deras innebörd skiftar allteftersom omständigheterna ändras. Vad han än får lära sig eller råka uppfatta upplever han som om han alltid känt till det, som om det vore medfött, och han kommer inte ihåg hur han lärde sig det – som om det vore en osorterad hög av obearbetat material som flutit upp till ytan av en slump.

Här ligger den viktigaste skillnaden mellan hans egen och ett barns mentalitet – ett normalt barn är intensivt aktivt i sitt kunskapssökande. Hataren förändras inte; han söker inte kunskap – han ”låter sig inte påverkas” av ”upplevelsen” och hoppas att något ska hända i hans huvud; om inget händer kommer han att bli självrättfärdigt ilsken och hävda att det inte är något han kan göra något åt.

Mental aktivitet, det vill säga mental ansträngning – vad som helst som innebär bearbetning, identifiering, organisering, anpassning, kritisk utvärdering eller kontroll av det som rör sig hans huvud – är främmande territorium som han under sitt förvirrade liv gör sitt bästa för att undvika. Hans mentalitet har stagnerat så mycket som en människa kan uthärda utan att gå över den gräns som skiljer passivitet från psykos.

– Ayn Rand, ur Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla (sidan 235-236), Timbro 2013.

Ayn Rand om jämlikhet

Ayn Rand

I mänsklig kontext är ”jämlikhet” en politisk term; den innebär likhet inför lagen, jämlikhet i fråga om fundamentala oförytterliga rättigheter som tillkommer alla i deras egenskap av människor, som inte får kränkas eller upphävas av institutioner upprättade av andra, till exempel genom att lagstiftningsvägen utdela adliga titlar eller dela in människor i kaster, då man ger vissa människor särskilda privilegier som andra inte får del av.

Kapitalismens frammarsch sopade bort alla kaster, inklusive institutioner som aristokrati, slaveri och träldom. Men när altruisterna talar om ”jämlikhet” är det inte i denna bemärkelse.

De vränger ut och in på begreppet och gör det till ett antibegrepp: de hävdar att det inte innebär politisk utan istället metafysisk jämlikhet – att jämlikheten ska gälla ifråga om personliga egenskaper och dygder, utan hänsyn till medfödda egenskaper eller individuella val, handlingar eller karaktär.

De bekämpar inte av människan skapade institutioner, utan naturen själv, det vill säga verkligheten, som de går till storms mot – med hjälp av samhällets institutioner.

– Ayn Rand, ur Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla (sidan 226), Timbro 2013.