Döden straffar ut sig

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/6:Corren.

Minst ett dussin människor väntade på avrättning i Estland 1997. Det yttersta straffet utdömdes då fortfarande i Östeuropa, trots befrielsen från Sovjetkommunismen. Men Bryssel var obevekligt: vill Estland och övriga länder som aspirerar på EU-medlemskap komma in i unionen, måste denna barbariska rättsskipning slopas.

Så blev det. Det var faktiskt en svensk – Hadar Cars, FP:s första Europaparlamentariker – som drev fram kravet. Ett lysande exempel på att rätt person på rätt plats kan göra imponerande skillnad.

”Respekt för livet är en grundsten för mänskliga rättigheter. Dödsstraff innebär att staten rättfärdigar dödande. Och det finner jag orättfärdigt”, sa Cars nyligen om sin insats i FP-tidningen NU (7/5).

EU-förbudet var en stor humanitär seger, ett viktigt steg på vägen mot målet om ett globalt avskaffande. En utopi? Nej. Historiskt har alla kända samhällen haft döden på den straffrättsliga menyn, i Sverige till så sent som juni 1921.

Ännu på 70-talet var det endast ett 15-tal länder som hade tagit bort dödsstraffet. 2015 är det över 100. En uppseendeväckande civilisatorisk framgång, vilket tyder på ett mycket lovande värderingsskifte bort från gamla råare attityder.

”Världen har blivit mindre våldsam. Jag tror att marginaliseringen av dödsstraffet kommer att fortsätta. Ju mer vi – tack vare den globala kommunikationen – delar normer, ju mindre anledning finns det att avrätta dem som bryter mot dessa”, menar Maria Wallenberg Bondesson, verksam vid Centrum för evolutionär kulturforskning på Stockholms universitet (Forskning & Framsteg 3/2013).

Än är dock inte bödlarna arbetslösa. Värst är Kina, som låter döda tusentals människor varje år. Även i Iran och Saudiarabien förekommer deprimerande många avrättningar. Men folken i dessa länder hålls som gisslan av tyranniska regimer som till sina naturer är kriminella och samvetslösa.

Den ursäkten, om man kalla det så, har emellertid inte USA. En fullvärdig demokrati, frihetens viktigaste nation, som ändå tillämpar dödsstraff och förra året lät föra 35 människor till avrättning. Denna stinkande fläck på stjärnbaneret kan lyckligtvis vara på väg att bli historia.

Enligt tidskriften The Economist (30/5) har befolkningens stöd för dödsstraffet minskat från 80 procent 1994 till 56 procent idag. Nebraska är nu, som den 19:e delstaten i raden, i färd med att förbjuda det. Vilket är extra intressant, eftersom Nebraska är konservativt styrt.

Traditionellt har Republikanerna varit de ivrigaste dödsstraffanhängarna, men en växande opinion inom partiet tycker annorlunda. Skälen är främst tre.

Dödsstraffet avskräcker bevisligen inte från grova våldsbrott. Det är dyrare att administrera än livslånga fängelsestraff på grund av utdragna rättsprocesser och överklaganden. Det strider mot kristen moral.

Lobbygruppen ”Conservatives Concerned about the Death Penalty” pekar i The Economist även på en annan faktor bakom dödsstraffets tilltagande impopularitet i folkdjupet: Amerikanernas skepsis till statsmakten ökar. Och det finns inget tydligare uttryck för statens maktfullkomlighet än legaliserat dödande av egna medborgare.

I ljuset av den ideologiska utvecklingen kanske det, något överraskande, blir en republikansk motsvarighet till Hadar Cars som kliver fram och slutligen fäller bilan över dödsstraffet i USA.

Alla måste cykla

Publicerad den av
Svara

Cykling runt 1895

Skrivit i Corren 13/6:Corren.

”Ingenting går upp mot det enkla nöjet av en cykeltur”, lär självaste John F Kennedy ha sagt. Åtminstone så här års ligger det en hel del i det.

En strålande sommardag på cykelsadeln kan vara en rogivande, nästan meditativ upplevelse. Man rullar trivsamt fram i maklig takt genom tillvaron på sina två hjul, känner marken och grönskan dofta, hör fåglarna sjunga, världen blir liksom öppnare och mer påtaglig.

”Cykling är det bästa sättet att ta in ett landskaps former, eftersom du får svettas upp för kullar och susa ner för dem. Det är då du kommer ihåg hur terrängen faktiskt är, men om du åker bil är det endast ett högt berg som imponerar på dig, och inget minne av en trakt blir så exakt som när du har cyklat genom den”, menade den globetrottande författaren Ernest Hemingway.

USA:s utrikesminister John Kerry tycks följa Papa Hemingways råd. Under sina flitiga tjänsteresor har han gärna en cykel polletterad i bagaget för att bekanta sig närmare med fjärran länder och bygder.

Diktaren Hjalmar Gullberg ägde en cykel som hette Apollo. Uppkallad efter poesins, ljusets och klokhetens gud. Är inte det ganska talande för vad cykling kan vara? Albert Einstein hävdade att han fick den banbrytande idén om relativitetsteorin medan han cyklade. Bara en sån sak.

Du mår bra av att cykla. Det är motion för kropp, själ och intellekt.

Så visst är det förträffligt att Linköping har en sådan generös och välkomnande inställning till cyklandet. Kommunen har satsat massor av skattemiljoner på cykelvägar och information om pedaltrampandets fördelar.

Målet är inte dåligt: att Linköping ska stoltsera på kartan som Europas främsta cykelstad. Det finns till och med en särskilt kommunal cykelsamordnare anställd som lystrar till namnet Per Erik Hahn. Men han är oroad.

Linköpingsborna gör nämligen inte riktigt som kommunens politiker och tjänstemän vill. Som Correns excellente Johan Sievers rapporterade om i onsdagens tidning, så trilskas de bångstyriga invånarna med att köra för mycket bil och åka för lite cykel.

En aktuell lokal undersökning visar att antalet cykelresor procentuellt minskat medan bilresorna ökat. Det kan ju verka otacksamt när kommunen lagt ner så stor möda. Folket borde veta bättre.

”Jag tror vi måste arbeta med påverkanskampanjer för att få människor som slentrianmässigt tar bilen till jobbet att inse att de faktiskt kan ta cykeln och få frisk luft och motion på köpet”, säger cykelsamordnare Hahn förnumstigt.

Elias Aguirre (S), ordförande i samhällsbyggnadsnämnden, hötter med pekpinnen: ”Det är lätt att bli bekväm och ta bilen av gammal vana”. Aguirres nämndkollega Muharrem Demirok (C) är också bekymrad: ”Nu måste vi stanna upp och reflektera. Har vi gjort rätt saker? Hur fortsätter vi?” (Corren 10/6).

Demirok är, som så ofta, en klok man. Reflektion och eftertanke är aldrig dumt. Man kan till exempel fundera på om det riktigt att kommunen ska inta den paternalistiska rollen att uppfostra myndiga medborgare, sätta sig till doms över deras beteenden och använda politikens styrinstrument till att försöka göra Linköpings befolkning till hurtiga ur-och-skurfrälsta cykelentusiaster.

Det kanske finns goda, rimliga och fullt begripliga skäl till att folket föredrar bilen som huvudsakligt färdmedel. Privatbilism tenderar märkligt nog att ses ned på av politiker, trots att deras väljare och uppdragsgivare till förkrossande del måste ha bil för att klara vardag, arbete, inköp och fritid. Vilket också gäller på relativt korta avstånd.

Massbilismen är inget ont, utan tvärtom en oumbärlig förutsättning för den moderna samhällsutvecklingen, tillväxten och välståndet. Varken Linköping, övriga Sverige eller resten av den industrialiserade världen skulle fungera utan bilar.

Som transportmedel blir bilarna bara mindre bullriga och mer trafiksäkrare, miljövänligare och bränslesnålare för varje årsmodell som kommer. Så varför klaga?

Bejaka istället bilens överlägsna möjligheter till större mobilitet, frihet och flexibilitet för enskilda människor. Vad är det förresten för fel på bekvämlighet?

Bilen gör det enklare att få livspusslet att gå ihop och icke att förglömma: det finns även en lustfylld glädje i bilkörandet. Som den brittiska rockgruppen Queen uttrycker det i en låt på sitt klassiska album A Night at the Opera (1975): ”I’m in love with my car / Gotta feel for my automobile / Get a grip on my boy racer rollbar / Such a thrill when your radials squeal”. Gör det till en sång för Linköping.

Ty varför kan vi inte även satsa på att bli om inte Europas, så i alla fall Sveriges bilvänligaste stad? Det hade varit en häftig manifestation av urbanitet, modernism och storstadsmässighet som både stärkt attraktionskraften och bekvämligheten.

Inget av detta utesluter att vi samtidigt kan ha ett kärleksfullt förhållningssätt till cyklandet. Precis som Queen.

Bandet har en annan skön låt där Freddie Mercury klart och tydligt deklarerar: ”I want to ride my bicycle / I want to ride my bike / I want to ride my bicycle / I want to ride it where I like!” (Bicycle Race från Jazz, 1978). Det kan bli en sång för Linköping – också.

Vi har nu ett fint och välutbyggt nät av cykelbanor. Infrastrukturen finns tillgänglig för alla Linköpingsbor som önskar utnyttja den, det är jättebra. Men kommunen bör inte ägna sig åt att peka finger mot dem som av olika skäl inte anammar cykelns evangelium och tycker det är buskul att trampa vareviga dag.

Cykel OldDesignShop_May1919BoysOnBikes

Politisk osäkerhet knäcker skapandet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/6:Corren.

Entreprenörer är människor som har en idé om att skapa värden och tar en risk. Risken är att idén inte håller. Tid, möda och kapital som investerats går förlorade. Marknaden har avvisat idén.

Entreprenören hoppas naturligtvis att kalkylen bakom idén är så bra att marknaden istället belönar risktagaren (vinst uppstår). Entreprenören har då skapat ett värde åt sig själv, och ett värde åt aktörerna på marknaden som uppskattar den tjänst eller produkt som erbjuds.

Som alltid är det ett vågspel. Ingen kan vara säker på vad resultatet blir, succé eller fiasko. Men välstånd, tillväxt, ekonomisk och samhällelig utveckling i stort, är beroende av att det ständigt finns hugade entreprenörer som vågar ta dessa risker.

Det bästa politiken kan bidra med är ett gynnsamt klimat, som underlättar för risktagaren att ta språnget in i den ovissa framtiden. Viktigast är fasta och rimliga spelregler som reducerar osäkerhetsfaktorn.

Plötsliga ändringar kan bli fatala och ändra marknadssituationen så att entreprenörens kalkyler spricker. Kan aktiva eller potentiella risktagare inte väsentligen lita på att politikernas lagda kort ligger, vissnar förutsättningarna för produktivt skapande och som konsekvens: mindre värden till allas gagn.

Det är vad som hotar att hända nu. Som ytterligare ett tecken på att de senaste decenniernas liberala reformepok i svensk politik nått sitt slut, har ett negativt trendbrott skett inom nyföretagandet.

Sedan 2007 fördubblades entreprenörernas skara i Sverige. Men mellan 2013-14 minskade andelen entreprenörer från 8,2 procent till 6,7.

Tappet är särskilt dramatiskt gällande kvinnliga entreprenörer, under samma period föll deras andel från 6,2 procent till 3,8! Detta enligt den färska rapporten Global Entrepreneurship monitor.

Det är effekten av politiska orossignaler om att stoppa vinster i välfärdsbranschen och försämra villkoren för hushållsnära tjänster. Många kvinnor är verksamma inom denna sektor och föga förvånande vill färre av dem ta risker längre när lagda kort kan ryckas bort. Dessutom av en regeringskonstellation som påstår sig vara ”feministisk”! Sorgligt.

Ett narkotikapolitiskt haveri

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/6:Corren.

Sveriges narkotikapolitik ska vara restriktiv och visionen är ett helt narkotikafritt samhälle. Det är den traditionella blågula linjen som fortfarande har bred politisk uppslutning.

Enligt en enkät som SVT nyligen gjort (4/6) menar en förkrossande majoritet av riksdagspartierna att den svenska nolltoleransen är ett framgångsrikt recept. Statistiken talar ett annat språk.

589 personer dog av narkotikarelaterade orsaker 2013 – drygt dubbelt så många som omkom i trafiken samma år, och en ökning motsvarande 78 procent sedan 2006 (Drugnews 27/8 2014). Den svenska drogdödligheten är en av de värsta i Europa, mer än fyra gånger så hög som EU:s genomsnitt. Det slår unionens narkotikabyrå EMCDDA fast i en färsk rapport.

Det är ingen framgång. Det är ett naket haveri, en konsekvens av den förhärskande attityden att missbrukare i första hand är kriminella som bör straffas, inte utsatta människor i behov av vård.

”Problemet är att i praktiken så omvandlas den restriktiva politiken till att bli repressiv mot de som inte gör som vi vill. Dessutom saknas – förutom preventionsarbete, vård-och-behandling och tillgångsbegränsning – ett fjärde ben, nämligen skademinskning för de som är aktiva i sitt missbruk. En makaber inställning som är obegriplig ur såväl ett medmänskligt som ekonomiskt perspektiv”, konstaterade Björn Fries, regeringens tidigare narkotikapolitiska samordnare, i Expressen den 13 maj.

Skademinskning, ”harm reduction”, svär mot den proklamerade nolltoleransen och har mött starkt politiskt ogillande i Sverige. Men såväl forskning som beprövad internationell erfarenhet visar att skademinskningsprogram, som exempelvis inkluderar fria sprutbyten och särskilda injektionsrum under överinsyn av vårdpersonal, ger stor positiv effekt. Hälsorisker och dödlighetstal reduceras, tröskeln till lyckosam missbruksbehandling sänks.

Den höga drogdödligheten är en skam för Sverige och ett svidande underbetyg till den restriktiva kursen. Klockan borde vara slagen för att lämna gamla dogmer och istället se till det som bevisligen fungerar.

Sluta trakassera min politiker

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/6:Corren.

”Jag betraktar alla politiska partier med samma välbalanserade blandning av misstro och avmätt tolerans”, deklarerade en gång Johan Hakelius, den svenska debattens saltaste skribent.

Min uppfattning är ungefär likadan – med undantag för de främlingsfientliga kostymfascisterna i SD, som jag både totalt misstror och inte hyser den ringaste tolerans mot. SD är det huvudsakliga skälet till att jag ännu går till valurnan.

Jag är medveten om att det är en apart och provokativ åsikt i lättkränkthetens förlovade land, men grovt sett upplever jag partierna som en slags systembevarande kartell för rådande interventionistiska högskattestat.

Demokrati i min säregna ideologiska värld betyder verkligen folkstyre; att hederligt folk så långt som möjligt lämnas i fred att styra över sig själva, inte att bli styrda av en politisk klass i ett påfallande sekteristiskt partiväsende.

I avsaknad av en svensk Calvin Coolidge eller Barry Goldwater att stödja, kan min röst i varje fall bidra till att blockera en sverigedemokrat från att driva bort medmänsklighet, hyfs och anständighet ur politiken. Gott så!

Samtidigt vill jag inte rösta på vem som helst. Jag är tämligen ointresserad av partisedeln, mer av personen och kryssar därför alltid. Min kandidat ska vara någon åtminstone i vid mening frihetligt liberalt sinnad politiker (generellt eller i en sakfråga jag finner särskilt angelägen) med omdöme, kunnighet och integritet.

Tro mig, jag har lärt känna flera genom åren. Sverige har många duktiga och hårt arbetande partiaktivister på lokal, regional och nationell nivå.

En av dem som imponerat mest på mig är Finn Bengtsson. Alltså röstade jag på honom i det senaste riksdagsvalet. Han är ingen politruk, fostrad sedan ungdomen i den insulära partiombudsmanna-andan. Utan läkare och professor med en egen framstående karriär, gediget insatt i den sorgligt förbisedda psykvården.

Att Finn Bengtsson har modet att stå för sina övertygelser visar inte minst hans hårda kritik mot Decemberöverenskommelsen (DÖ).

Själv har haft jag en lite mer avslappnad uppfattning. Kan inte M och S axla gemensamt vuxenansvar för landet i dagens exceptionella parlamentariska situation och blåsa nytt liv i den avsomnade liberala reformagenda som bägge varit bärare av, är väl DÖ ett mindre ont än nyval som knappast lär leda nånstans.

Fast varför kan inte M vara generösa och smarta att låta Finn Bengtsson fungera som en säkerhetsventil för det pysande borgerliga DÖ-missnöjet?

Mognadsgraden för att tillåta lojal opposition inom de egna leden är tydligen obefintlig, vilket i och för sig inte överraskar. Moderaternas otidsenligt snåla, toppstyrda partikultur är ökänt identisk med Socialdemokraternas och omvittnad i bland andra förra M-riksdagsledamoten Anne-Marie Pålssons bok Knapptryckarkompaniet (2011).

Symptomatiskt är att Finn Bengtsson blivit utfryst och drabbad av mobbing i riksdagen. Det gör mig heligt vred. Det är inte bara en partikamrat och medmänniska som M ger sig på, vilket är illa nog.

Det är ju min kandidat, min representant, mitt valda ombud i Sveriges högsta organ för offentlig makt som M jävlas med och försöker fula ut. Att bete sig så, är som att även trampa på mig och alla andra i Östergötland som givit Finn Bengtsson sitt förtroende.

Och det, för att tala klarspråk, ska ni ge fan i!

Skolk är skolk, punkt!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/6:Corren.

Året är 1966 och lärarstrejk har utbrutit i Sverige. Dåvarande Skolöverstyrelsen släpper inte eleverna lösa för det, utan låter barskt meddela att närvaroplikten gäller. Eleverna beordras att på egen hand temporärt sköta undervisningen.

En sjuttonårig Carl Bildt, elevrådsordförande på Östra Real i Stockholm, tillfrågas i ett TV-inslag vad han tycker om vissa kamrater som uppmanat till skolk när lärarna är borta. ”Vi håller oss till lagen här, och lagen förordar att vi är i skolan”, slår Bildt fast.

Man kan i efterhand le åt Bildts lillgamla rättrådighet. Men ännu mer, särskilt mot bakgrund av dagens urartade situation i det svenska utbildningsväsendet, imponeras av den unge killens ansvarskänsla för sig själv och övriga elever.

Att ta tillfället i akt och fly skolan finns inte på kartan. Lag, ordning och moral måste upprätthållas. Annars riskerar det att gå illa.

Året är 2015 och det larmas om ett ökat antal ”hemmasittare”, elever som satt i system att under lång aldrig dyka upp på lektionerna.

Skolinspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler är orolig och kritiserar hur skolledningarna ändå tenderar att låta dessa osynliga elever flyta igenom årskurs efter årskurs: ”Det sker ofta slentrianmässigt och utan prövning från rektorn. Trots att eleverna inte är i skolan och underkänns i massor av ämnen så flyttas de upp och får börja nästa klass om och om igen. Istället borde man se till att de eleverna får så lång tid i skolan som möjligt” (DN 2/6).

På reflexmässigt socialstatsmanér kräver Skolinspektionen tillsammans med SKL och Specialpedagogiska skolmyndigheten att regeringen låter utreda problematiken med ”hemmasittarna”. Byråkraterna låter förstå att det är en komplex fråga, nämligen.

Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) sjunger med i kören: ”Vi behöver mer kunskap, det kan gälla att inhämta statistisk och kunskap från forskning, just nu tittar vi på vem som ska få den uppgiften”.

Ursäkta, vad finns att utreda och ”titta på”? Skolk är skolk och är oacceptabelt. Eleverna har ett ansvar att sköta sig. Föräldrarna har ett ansvar för att deras barn infinner sig i skolan. Rektorer och lärare har ett ansvar att inte se igenom fingrarna med elever på rymmen.

Mer ska inte behöva sägas. Tyvärr är det väl ett tidens tecken att tonåringen Carl Bildt framstår som en vuxnare auktoritet än både dagens rektorer, myndigheter och nuvarande utbildningsminister.

Carl Bildt

Inga hemmasittare här inte. Carl Bildt håller koll på närvaropolitiken 1966.

Rand Paul visar färgen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/6:Corren.

Inte game, set och match. Men ändå en seger. Den republikanske senatorn och presidentkandidaten Rand Paul lyckades under natten till måndagen hindra kongressen från att godkänna ännu en förlängning av the Patriot Act.

Det är lagen som panikartat tillkom efter terrordåden den 11 september 2001, och som ger underrättelseorganet NSA möjlighet till ett närmast ohämmat trålande i datortrafiken – i praktiken ett legaliserat spioneri av den amerikanska staten mot sina egna medborgare.

På det internationella planet har NSA bland annat svenska FRA som pålitlig leverantör i sitt grandiosa informationsfiskande (tacka Sveriges riksdag och FRA-lagen för det).

Genom visselblåsaren Edward Snowdens hjältemodiga avslöjanden har hela världen fått inblick i denna skrämmande hantering, där värdet av människors privatliv och integritet bredvilligt offras i terroristjakten. Varje demokratiskt land måste naturligtvis ha en underrättelsetjänst. Men dess verksamhet ska skydda friheten och tryggheten åt invånarna, inte riskera att göra oss att göra ofriare och otryggare.

Har the Patriot Act ens varit särskilt effektiv? En sak kan tveklöst fastställas. USA hade inte behövt the Patriot Acts drastiskt utökade befogenheter för att stoppa 11 septemberattackerna.

Richard Clarke, nationell säkerhets- och terroristexpert åt presidenterna Bill Clinton och George W Bush, visar i sin bok Against All Enemies. Inside America’s War on Terror (2004) att USA hade massor av information om al-Qaida och de mordiska islamisternas planer.

Man kunde exempelvis oskadliggjort Usama bin Laden så tidigt som 1993. Man visste även namnen på flygplanskaparna och kunde gripit dem innan Word Trade Centers tvillingtorn blev ett brinnande inferno. Politisk ignorans, byråkratiskt schabbel och brister i underrättelsetjänstens ledning gjorde tyvärr att historien fick ett annat förlopp – trots att det alltså egentligen inte var något fel på den informationsinhämtningskapacitet som redan fanns.

I det ljuset framstår the Patriot Act som en överilad skapelse, snarare utslag av desperation och paranoia än kallt strategiskt kalkylerande. Rand Paul har länge försökt väcka opinionen i frågan, vilket delvis tycks ha burit frukt.

En betydande majoritet av amerikanska folket är skeptiskt inställda till NSA:s massavlyssning, och även om tunga republikaner i senaten ville fortsätta att ge NSA ograverat trålutrymme i data- och telekommunikationerna blev så nu inte fallet.

En ny lag, the USA Freedom Act, passerade i veckan kongressen som innebär vissa inskränkningar i regelverket jämfört med tidigare. Men NSA förblir en väldig storebrorsapparat och det finns skäl att erinra om vad Ronald Reagan konstaterade en gång: ”No government ever voluntarily reduces itself in size. Government programs, once launched, never disappear”.

Förhoppningsvis kan Rand Paul (som även röstade nej till the USA Freedom Act) bevisa motsatsen om han klarar att gå vägen till Vita huset 2016. Hans envisa opposition mot massavlyssningsraseriet är en idéburen liberal kamp för skydda inte bara amerikanernas individuella rättigheter – utan även våra.

Det statliga övervakningsindustriella komplexet känner ju som bekant inga gränser.

Christian Dahlgren republikan