Mjölbys störste son: Per-Olof Ahl

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/5, andra delen i serien om östgötska entreprenörer:Corren.

”Jag minns hur imponerad jag var av alla handelsresande som kom in och klippte sig i Mjölby, där jag jobbade som elev. Det var världsvana herrar som visste att föra sig – speciellt en resande i filmrullar och kameror. Honom glömde jag aldrig: Flott klädd, snygg bil och säker på sig själv. Allt det där drömde man om att uppnå. Därför var man också beredd att slita ryggen av sig”.

Sagt och gjort. Mjölbysonen Per-Olof Ahl, född 1919 som nummer tolv i syskonskaran, hade fått sin förebild och sadlade om. Han blev kringflackande säljare i konfektion. En dag på 50-talet kom han över ett större parti kappor billigt. Snilleblixten slog honom, lika enkel som genial.

Varför göra som alla andra försäljare och lägga på en saftig marginal på varje kappa? Att vara välklädd skulle inte behöva kosta människor skjortan. Istället borde det gå att fixa en rejäl vinst genom så låga påslag som möjligt och desto större volymer.

Per-Olof Ahl testade idén våren 1953 i en källarlokal på Omvägen i Göteborg. Knallsuccé direkt. Köerna ringlade långa utanför den första butiken i det som sedermera växte till en av Nordens största modekedjor: Kapp-Ahl.

Den nisch som Mjölbysonen funnit gillades dock inte av övriga branschen, som ansåg att ”klädpiraten” dumpade marknaden. Köpmannaföreningar försökte på alla upptänkliga vis sätta krokben för Kapp-Ahl och många tidningar vägrade publicera företagets annonser.

Det hela var som en bekräftelse på vad Adam Smith, nationalekonomen som myntade begreppet ”den osynliga handen”, hävdade i Wealth of Nations (1776): ”Människor inom samma yrke råkas sällan ens för avkoppling och trevnad utan att samtalet slutar i en konspiration mot allmänheten eller i något påhitt för att höja priserna”.

Det är visserligen inte fria företagare som Smith angriper här, utan den tidens skråväsende. Men viljan att begränsa konkurrensen och skörta upp kunderna tycks ha varit ungefär lika stark i 50-talets förstelnade svenska konfektionsnäring.

Den PR-sinnade Per-Olof Ahl vände branschfientligheten till sin fördel. Han odlade skickligt mediebilden av sig själv som en driftig underdog i kamp mot ett osunt affärsklimat och vann ökad popularitet (och vinst!) på kuppen.

Att sälja vanliga människor snygga kläder till överkomliga priser var inte endast en väg att tjäna mycket pengar. För Kapp-Ahls skapare, som politiskt förblev socialdemokrat livet ut, tycks det också varit en slags jämlikhetsinsats i linje med den ursprungliga folkhemstanken.

Fast i takt med socialstatens expanderande makt över medborgarna och byråkratins allt snålare syn på landets entreprenörer, började Per-Olof Ahl få sina dubier. I boken Jag ser tillbaka. Kappor till varje pris (1984) skrev han:

”När myndigheterna på olika sätt berövar oss vår frihet sitter vi nöjda och muttrar på sin höjd litet grand i skägget. En i sanning märklig samhällsutveckling. Och när man till exempel i USA uppriktigt beundrar människor som lyckas och tjänar pengar så baktalar man och bespottar framgångsrikt folk i Sverige… Det har ju på något sätt blivit populärt att ‘äta’ den fria företagsamheten idag… Ett levande samhälle får inte förvandlas till en byråkratisk stat där allt initiativ förkvävs istället för att tas emot med öppna armar.”

Kappahl

Stolt entreprenör. Per-Olof Ahl (1919-1996) utanför den första Kapp-Ahlbutiken, en källarlokal på Omvägen i Göteborg.

Förflutenhetens Kungsbacka

Publicerad den av
1

Stationen 1905

När 1900-talet var mycket ungt.

Kungsbacka stationen

Stationen 1915.

Kungsbacka Tullen 1917

Tullen och Gamla Gästis 1917.

Kungsbacka 1929

Staden 1929.

Järnvägsgatan

Övre Järnvägsgatan.

199772200_80a82efe-72ab-413a-b8db-8e1395f78ac7

Stadshotellet.

Södra Torggatan 1957

Södra Torggatan 1957.

Ån 1958

Ån 1958.

Sjukstugan Kungsbacka

Sjukstugan.

Tjolöholm

Tjolöholms slott, med det dicksonska mausoleet ännu intakt.

Syrengatan Kungsbacka

Syréngatan på 70-talet.

Gulf Kungsbacka

Gulfmacken (i salig åminnelse) runt 1977.

När Vita huset firade Duke Ellington

Publicerad den av
Svara

Jazzigt hos Nixon.

Skrivit i Corren 26/5:Corren.

Richard Nixon kommer alltid att förknippas med Watergate, skandalen som tragiskt tvingade honom att lämna presidentämbetet 1974. Betydligt ljuvligare tongångar var det i Vita huset fem år tidigare, kvällen den 29 april 1969.

Republikanen Nixon hade då bara varit president i några få månader och uppgiften han stod inför var inte avundsvärd. Det var turbulenta tider i Amerika.

Demokraterna hade förlorat Vita huset efter att en demoraliserad Lyndon B Johnson avstått från att söka återval 1968. Vietnamkriget splittrade nationen, liksom den svarta medborgarrättskampen. Samma år som Nixon valdes mördades Martin Luther King och Robert Kennedy.

Ute i världen pågick kalla krigets stora kraftmätning mot Sovjettyranniet. Situationen var alltså minst sagt besvärlig. Men en av Nixon närmaste rådgivare, Leonard Garment, fick en idé. Varför inte lätta upp stämningen genom att bjuda in Duke Ellington till Vita huset?

Den legendariske jazzmusikern, orkesterledaren och kompositören skulle fylla 70 år. Garment, som varit professionell jazzmusiker i Woody Hermans band, föreslog att man borde hedra Ellington med en galamiddag. Richard Nixon var inte sen att nappa. Och mer än så. Under tillställningen förärades Ellington – som förste färgade amerikan någonsin – med USA:s finaste civila utmärkelse; The Presidential Medal of Freedom.

Det var både ett erkännande till Ellington personligen och till jazzen som musikform. Några år innan, 1965, hade Ellington nominerats till Pultizerpriset, men den snobbiga kommittén tyckte inte att en simpel jazzlirare var värdigt nog att lyftas upp på den kulturella piedestalen.

Beslutet blev en skandal. Duke Ellington hade ju praktiskt taget varit med och skapat jazzen, flera av hans omkring 2000 (!) kompositioner tillhörde den odödliga amerikanska musikskatten – som Sophisticated Lady, Satin Doll och Solitude.

Jazzen var en genuin produkt av den amerikanska smältdegeln och spelade en icke obetydlig roll i 1900-talets ideologiska kamp mot kommunismen och fascismen. Regimer av bägge dessa kulörer avskydde förstås USA intensivt och peststämplade jazzen.

För många politiskt oliktänkande i de USA-fientliga diktaturländerna var jazz intimt sammankopplat med frihet och demokrati. Att lyssna på Duke Ellington, Benny Goodman, Count Baise och Louis Armstrong blev ett andningshål i den totalitära vardagen.

”In the royalty of American music, no man swings more or stands higher than the Duke”, sa Richard Nixon när han gav Ellington frihetsmedaljen inför hundratalet inbjudna gäster i Vita huset den där aprilaftonen i brytningskiftet mellan 60- och 70-talet.

Presidenten satte sig vid pianot och spelade Happy Birthday för den åldrade jazzveteranen. Sedan bjöds på en riktig smash till hyllningskonsert med gräddan av den amerikanska jazzeliten som botaniserade i Ellingtons musikaliska landskap.

Orkestern inkluderade namn som Dave Brubeck, Jim Hall, Paul Desmond och Gerry Mulligan. The Duke tackade genom att improvisera fram en magisk pianomelodi, kallad Pat efter USA:s första dam Patricia Nixon.

Konserten, 1969 All Star Tribute to Duke Ellington, finns på CD och Spotify. Det är superb, elegant jazz av finaste märke. Lyssna gärna och skänk Nixon en tanke som gjorde alltihop möjligt. För tro’t eller ej. Det fanns mycket annat än Watergate på hans repertoar.

Christian Dahlgren republikan

Länge leve tenniskungen Mr G

Publicerad den av
Svara

Gustaf V tennis

Skrivit i Corren 25/5:Corren.

Tänk om alla våra kungar varit som Gustaf V! Harmlös, slapp och stillsam, mer intresserad av sport och kortspel än politik. Då hade vi sluppit folkplågare som Gustav Vasa, maktberusade fantaster som Gustav II Adolf och krigiska våldspsykopater som Karl XII.

I ljus kontrast till dessa tungt belastade kriminalfall på tronen förvaltade Gustaf V den gamla fina flegmatiska kungatraditionen från frihetstidens Adolf Fredrik, som föredrog att svarva snusdosor istället för att hitta på politiskt elände. Det kan vi vara innerligt glada för.

Både som kronprins och regent stod Gustaf V (1858-1950) i centrum för epokens mest brännande frågor: unionsupplösningen med Norge, demokratins och den allmänna rösträttens införande, eventuell svensk uppslutning bakom Tyskland i första världskriget…

En militant och viljestark man på tronen hade kunnat orsaka mycken allvarlig skada i den dramatiska brytningstiden kring förra sekelskiftet. Tack vare Gustaf V:s i bästa mening slöa medelmåttighet tog vår blågula historia ett betydligt lugnare förlopp.

Naturligtvis var han aldrig någon liberal reformvän. Inblandningen i borggårdskuppen mot statsminister Karl Staaff 1914 bär syn för sägen. Det bisarra budskapet till Hitler 1941, som hyllade tyskarnas framgångar på östfronten, tillhör knappast heller Gustaf V:s stoltaste stunder.

Men när det kom till kritan insåg kungen alltid, om än motsträvigt och suckande, det lönlösa i att försöka vrida klockan tillbaka. Därmed kom han, förvisso ofrivilligt, att stöpa om kungarollen och etablera den formaliserat maktlösa, representativa monarki vi har idag.

Eftersom det nu är dags för en av årets största höjdpunkter, Öppna franska på Roland Garros i Paris (kvaltävlingarna startade 19/5), bör vi förstås även varmt minnas Gustav V:s pionjärinsats för tennisen. I andra sammanhang kanske inte kungen var särskilt fartfylld, med boll och racket var det annorlunda.

Som tjugoårig kronprins gjorde Gustaf 1878-79 en ”grand tour” genom Europa, en slags bildningsresa för unga aristokrater. Några märkbara intellektuella spår satte den inte. Däremot lärde han sig spela bridge och tennis under en fyra månaders vistelse i England. Och det fortsatte han entusiastiskt med hemma i Sverige.

Tidigare hade tennis varit en praktiskt taget okänd företeelse på våra breddgrader. Genom Gustaf V:s försorg rotades dock intresset ordentligt i den svenska myllan.

I början hade tennisen mest karaktär av sällskapsnöje för överklassen. Gustaf tillbringade exempelvis gärna somrarna med att spela på burgna Särö, i min egen gamla hemkommun Kungsbacka, där Sveriges första protokollförda tennismatch ägde rum 1886. Men i takt med att riktiga tennisklubbar växte fram fick sporten sakta men säkert ett bredare genomslag.

Under sitt legendariska alias ”Mr G” utvecklades kungen också till en relativt hygglig dubbelspelare, lobben lär ha varit hans vassaste vapen på banan. Och kungen var imponerande seg, tenniskarriären varade i hela 67 år!

Säga vad man vill om Gustaf V. Men hade inte han introducerat sporten på svensk mark back in the days, är det i högsta grad osäkert om vi alls fått se några vinnare som Sven Davidson, Björn Borg och Mats Wilander på gruset i Paris.

Gustaf V tennis

Stilstudie. Gustaf V i tennistagen.

Värdet av ett moraliskt skattesystem

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/5:Corren.

”Bara själva införandet av höga skatter är en begränsning av människans frihet”, menade den republikanske senatorn Barry Goldwater. Varför hör vi aldrig etablerade politiker säga sådant i Sverige?

För Goldwater var skatt en moralisk fråga. Så icke för den svenska politiska klassen, som enögt betraktar skatteuttaget ur instrumentell synvinkel. För dem handlar det uteslutande om att maximera socialstatens intäkter på effektivaste sätt.

Vanliga medborgare tvingas totalt betala närmare 70 procent i skatt på sina arbetsinsatser till den politiskbyråkratiska sektorn, som därmed gjort de flesta svenskar helt beroende av den offentliga maktens välvilja. De frihetliga och moraliska aspekterna av detta intresserar sällan partierna.

Men tankesmedjan Timbro har nu publicerat tre utmärkta essäer i ämnet, som förhoppningsvis kan väcka diskussionen. I sitt bidrag sätter Peter Santesson, analyschef vid Demoskop, fingret på ett avgörande problem med dagens skattepolitik:

”Stora skatteuttag riskerar att ske genom komplexa system med låg transparens och rikliga undantag. Komplexa system kan både möjliggöra och stimulera till skatteflykt, och föda cynism och ömsesidig misstro”.

Maria Rankka, vd för Stockholms handelskammare, frågar i sin essä:

”Går det att reformera skattesystemet på ett vis som stödjer välfärden men som samtidigt skänker medborgarna mer frihet och egenmakt? Utmaningen borde välkomnas från både höger och vänster. I politikens mittfåra, där de flesta partierna i dag rör sig, borde höga skatter inte äga något egenvärde”.

Martin Borgs, tidigare Slöseriombudsman, föreslår en dylik skattereform baserad på fem principer:

”1. Staten tar bara ut skatt för sådant som det allmänna bevisligen kan ansvara för bättre än medborgaren.
2. Staten tar inte ut mer skatt än nödvändigt för att uppnå detta.
3. Staten tar ut skatterna på ett för medborgaren synligt sätt.
4. Staten granskar och redovisar hur skatterna används.
5. Staten straffar misshushållning med skatter lika hårt som underlåtenhet från medborgarens sida att betala in skatt”.

Har vi någon potentiell svensk Goldwater som känner sig manad att göra verkstad av idéerna?

GOLDWATER

Ett imperium i sport: Ulf och Bo Eklöf

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/5, första delen i serien om östgötska entreprenörer: Corren.

Det är ingen slump att tre av 1900-talets mest banbrytande ekonomer – Ludwig von Mises, Friedrich von Hayek och Joseph Schumpeter – kom från dubbelmonarkin Österrike-Ungern.

Huvudstaden Wien i det habsburgska imperiet var Europas kulturella och intellektuella metropol (lysande skildrat i Stefan Zweigs Världen av igår). Ur detta idéernas drivhusklimat klev Schumpeter fram med teorin om entreprenören som den centrala aktören i samhällsekonomin.

Det är entreprenörerna som vågar ta chanser, ser möjligheter, upptäcker innovativa lösningar som river ner gamla strukturer och tvingar fram nya effektivare metoder i en ständigt pågående dynamisk omvandlingsprocess.

Entreprenörens roll är den ”skapande förstörarens” och ses därför ofta med fientlighet av den rådande ordningens försvarare. Men utan entreprenören kan vi hälsa tillväxten, välståndet och rikedomen adjö.

I Östergötland ståtar vi med ett briljant skolexempel på entreprenörskap, eller snarare två: Ulf och Bo Eklöf, bröderna bakom affärskedjan Stadium. Den såg dagens första flämtande ljus 1974, när den 22-årige storebrodern och handelsstudenten Ulf fick frågan om han ville ta över en liten sportbutik på varuhuset Spiralen i Norrköping.

Han hade tidigare jobbat extra där och imponerat på varuhuschefen Ulf Calmfors. I 70-talets början var sportbranschen fortfarande knarrig, stel och outvecklad. Utbudet var torftigt och koncepttänkande hade aldrig någon hört talas om. Kunderna kunde inte ens själva gå runt och känna på grejerna. Varor såldes av expediter över disk som i gammeldags livsmedelsbutiker.

Ulf Eklöf ville förändra allt detta och dessutom satsa på kläder. Han lånade 200 000 kronor som startkapital, snart anslöt sig lillebrodern Bo och tillsammans drog de igång vad som skulle bli en smärre revolution med affären Spiralen Sport.

”En stor del av framgången var att vi korsbefruktade sportkläder och sportprodukter med mode. Det hade ingen gjort förut. Vi tog helt enkelt branschen på sängen. Sedan exponerade vi varorna ute i butiken och genom att vi höll nere priserna kunde vi på kort tid sälja enorma volymer”, säger Ulf Eklöf i Sussi Calås-Jonssons ytterst läsvärda bok Varje dag är en ny match. Berättelsen om Stadiumbröderna (Liber 2013).

Grabbarna Eklöf hade perfekt tajming. Svenska folkets intresse för sportartiklar exploderade i svallvågen av Björn Borgs och Ingemar Stenmarks internationella triumfer. Trender som jogging och aerobics skapade dessutom ett stort sug efter sportiga, snygga plagg.

Men de innovativa bröderna mötte, förstås, även motstånd. ”Det blev en hel del problem med leverantörer i början. Våra konkurrenter vägrade att köpa av dem som sålde till oss – vi var branschens svarta får för att vi satsade på låga priser och volymer. Men de fick ge sig så småningom”, minns Bo Eklöf i ovan nämnda bok.

Den överdådiga OS-festen i Los Angeles 1984 inspirerade bröderna att förädla sitt affärskoncept med löparbanor inne i butikerna och ett nytt namn: Stadium.

Idag omsätter företaget mångmiljardbelopp, har 3000 anställda, cirka 150 butiker i Norden, den första på kontinenten öppnades i Hamburg hösten 2014 och vem vet? Fortsätter succén som hittills kan Stadium bli vår nästa motsvarighet till IKEA och H&M som erövrar världen.

Stadium

Nyhet: det blev fred 1945

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/5:Corren.

När det gamla frihetliga Europa snubblade ut i avgrunden 1914, införde de flesta krigförande länder hyresreglering. Sverige var som bekant neutralt, men gjorde ändå likadant 1917.

Intentionen bakom detta politiska ingrepp var välvilligt. Under krigssituation med mobilisering och totalt fokus på värnet av rikets säkerhet, rycks resurser bort från den civila sektorn till den statliga.

Marknaderna kan därför inte fungera normalt och knapphet uppstår. Ransonering anses således oftast nödvändigt, till exempel av livsmedel och bränsle. Tanken med hyresregleringen var att skydda hyresgästerna från en förmodad kostnadsexplosion på bostäder i bristekonomins tecken.

Att hyrorna frystes blev så populärt i folkdjupet att politikerna inte hade lust att avskaffa regleringen när första världskriget tog slut. Konsekvensen visade sig snart. Regleringen gjorde det olönsamt att bygga hyresrätter och Sverige fick bostadsbrist. Eländet tvingade politikerna att agera, men det satt hårt inne.

Med minsta möjliga marginal (blott en rösts övervikt) avskaffade riksdagen hyresregleringen 1923. Vad hände? Det var som att dra korken ur flaskan. Byggandet mångdubblades och produktionen fortsatte på en hög nivå under 1930-talet, tills världen ånyo stacks i brand.

Samma visa igen.

Politikerna införde hyresreglering 1942 som en tillfällig krisåtgärd. Det har nu gått 70 år sedan andra världskriget övergick i fred, men på den svenska hyresmarknaden gäller 40-talets beredskapsransonering ännu i denna dag.

Tage Erlanders S-regering på 60-talet ville visserligen skrota regleringen och införa marknadshyror enligt sunda liberala principer. Men vek sig för protesterna från det osunda Folkpartiet. Något nytt försök har aldrig gjorts.

Politikerna verkar livrädda för att ens ta ordet marknadshyror i sin mun, trots att varken första och andra världskriget längre håller på. Däremot skulle man kunna tro att det, av den massiva bostadsbristen att döma.

Har kvarter efter kvarter blivit sönderbombat? Är byggherrarna helt upptagna med att gräva bunkrar och konstruera fästningar? Har vi en krigsekonomi? Om svaret på dessa frågor är ja, kan man förstå att hyresregleringen är kvar.

Annars verkar det ju helsnurrigt.

Politiker utan respekt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/5:Corren.

Företagarna är vår tids hjältar. Det förkunnade dåvarande näringsminister Mona Sahlin i slutet av 90-talet. Epitetet ”hjälte” låter kanske överspänt. Men det ligger ändå en del i det.

Företagare är kreativa och hårt arbetande människor som tar risker, prövar sina vingars bärkraft, omsätter idéer till inkomstbringande verksamheter, finner olika slags innovativa lösningar som driver utvecklingen och ekonomin framåt.

Det är företagarna som effektiviserar och förbättrar vår tillvaro genom ett ständigt ökat utbud av produkter och tjänster. Det är samhällets företagande sektor som ger oss välstånd, försörjning, sysselsättning och bekvämlighet.

Vad är politikens roll i sammanhanget? Det enklaste svaret: att värna förutsättningarna för ett bra företagsklimat, där det avgörande är att upprätthålla goda lagar till skydd för näringsfriheten och äganderätten.

Vikten av detta skydd kan inte nog understrykas, ty annars rubbas grundvalarna för fria människors produktiva handlingskraft och garanten att förtjäna, behålla och bestämma över vad de själva skapat. Det är först och främst därför som S/MP-regeringens agerande är lika allvarligt som förkastligt.

Just nu kokar den politiska makten ihop ett lagförslag som innebär ett direkt, ogenerat övergrepp på näringsfriheten och äganderätten. Regeringen vill diktera hur börsbolagen ska skötas genom att tvångskvotera in minst 40 procent kvinnor i deras styrelser.

Justitieminister Morgan Johansson sa förra veckan att straffet för de bolag som inte böjer sig för kravet kan bli likvidering! Han tog visserligen snabbt tillbaka uttalandet, men att vi har en justitieminister som bara tänkt tanken är chockerande.

Hela idén med statlig kvotering av privata företagsstyrelser (som även Alliansregeringen hotade med) måste anses principiellt oacceptabelt. Hur enskilda bolag väljer att driva sina verksamheter, och vilka människor som utses att axla detta ansvar, är ägarnas sak och ingen annans.

Men uppenbarligen saknas denna respekt från den politiska sfärens sida, vilket illustrerar att några klart fastställda gränser för ideologiskt motiverad intervention i samhällslivet egentligen inte finns. Det innebär att företagarna (och medborgarna i allmänhet) aldrig kan vara fullt säkra på vilka spelregler som gäller, vad skyddet för deras verksamheter är värt och att inga politiskt fredade zoner existerar.

Att ta risker, investera och skapa värden till eget och andras gagn under sådana förhållanden är knappast optimalt. Tvångskvoteringen är bara ett exempel. Regeringsutredningen om vinstförbud mot företagare i välfärdsbranschen är ett annat, liksom de politikerstyrda och marknadshämmande kommunala bolagen som snedvrider konkurrensen i bland annat Linköping.

Politiker och företagare förefaller vara som öst och väst, väsensskilda kulturer och aldrig mötas de två. Ibland kan man undra om inte Joseph Schumpeter hade rätt. Den politiska elitens oförmåga att förstå samhällets entreprenörer, samt den ”skapande förstörelsens” omvandlingsprocesser som driver modern ekonomi, är i längden det största hotet mot kapitalismens välståndsbildande krafter.

I pedagogiskt syfte kommer vi därför på Correns ledarsida att inom kort att starta en liten serie om östgötska entreprenörer och deras betydelse. Häng med!