Skrivit i Corren 28/12:

Ni skulle sett, det var fantastiska grejer, naturens magi. Jag fick precis ett foto i mejlboxen från en vän som åkt till Australien över jul- och nyårshelgen. Bilden visade en sprakande, gnistrande, andlöst majestätisk natthimmel.

Vyn över oändligheten var som direktlevererad av Nasas rymdteleskop Hubble. Men fotografiet hade tagits med en vanlig kamera, på marken, långt ute i den australienska öknen.

”Här i södra hemisfären lyser stjärnorna starkare och klarare än någon annanstans, det känns verkligen som man kan se rakt ut i kosmos”, skrev min globetrottande vän hänfört.

”Stjärnorna är så nära och ljuset från dem är så starkt att mörkret inte känns lika kompakt och ogenomträngligt som hemma! Stjärnbilderna är liksom bak-o-fram, och så ser man ’The Southern Cross’, vackert”.

Oj. Fantasin tog språng. Snacka om kontrast till den grådassiga utsikt som omgav mitt fattiga julfirande. Gissa om jag fick både ett och två avundsjuka styng i själen.

En himmel av den knivskarpa kaliber som mejlet vittnade om, är tyvärr en allt sällsyntare upplevelse för oss urbaniserade, ihopträngda samhällsvarelser. Detta pärlband av stjärnor, som i urminnes tider fascinerat och inspirerat mänskligheten, håller numera på att blekna bort som levande inslag i vårt kollektiva medvetande.

Vintergatans stjärnparad, planeternas rörelser och månens olika faser var för tidigare generationer integrerade vardagsfenomen. Så icke längre. De flesta av oss har knappt någon koll. Vilket inte är konstigt, eftersom vi har svårt att överhuvudtaget se vad himlavalvet rymmer.

Orsaken till den nya ogenomträngligheten kan tyckas paradoxal. Men boven i dramat är att världen blivit mer och mer upplyst. Bokstavligen.

I moderna städer förekommer ett enormt slöseri med läckande ljusföroreningar från gatlampor, reklamskyltar, fasader, bilar och så vidare. Kanske drygt hälften av det artificiella ljus som förbrukas, går till spillo genom slarvigt konstruerade armaturer och strålkastare. Ljuset försvinner upp mot atmosfären, konkurrerar ut stjärnorna och blockerar himlen.

Med blotta ögat kan vi en mörk och molnfri natt se omkring 6 000 stjärnor. Fast då måste man ge sig ut till havs, till skogarna i glesbygden, göra en tripp till fjällen i norr – eller kuska runt klotet till de australienska vidderna i söder.

I en stad som Linköping däremot, kan vi bara upptäcka en stjärna av tio. Än värre är det i mångmiljonmetropoler som London, där en stjärna av hundra är synlig. Londonborna är dock lyckligt lottade i jämförelse med befolkningen i det neondränkta Las Vegas. De har ynka tre (!) stjärnor på sin himmel.

För astronomer är ljusföroreningarna ingen nyhet. Detta luttrade släkte har sedan förra sekelskiftet tvingats flytta sina teleskop längre och längre bort från bebodda trakter. I Sverige är det idag omöjligt att göra några vetenskapliga, optiska studier av rymden. Professionella astronomer använder observatorier på Atlantens Kanarieöar eller i de chilenska Anderna. De är förstås inte ensamma om bekymret i den internationella astronomkretsen. Alla lider av det påträngande ljuset.

Ett lyxproblem för vetenskapsmän, kanske någon invänder. Begrunda då vad slaskljuset innebär i termer av bortkastad energi. Ungefär tio procent av den svenska elförbrukningen används till belysning. Hur mycket resurser skulle vi inte spara om ljuset användes effektivare?

Även det ekologiska systemet drabbas. Bestulna på mörkret har flyttfåglar svårt att orientera sig mellan kontinenterna. De flyger fel, når aldrig målet och förloras. I tidskriften Science konstaterade nyligen forskare, som analyserat rader av satellitbilder från perioden 1992-2010, att ljusföroreningarna stadigt ökat i jordens skiftande regioner. Följden är att nattaktiva djurarter påverkas negativt, bland annat kan fortplantningen störas.

Och innebär det inte även att en bit av människans väsen dör när stjärnorna släcks? Njutningen att blicka ut i rymdens evighet, att låta sig hänryckas av dess mysterier och slösande rikedom; det ger perspektiv åt vår egen existens, föder tankar kring tillvarons innersta och mest avgörande frågor. Varifrån vi och världen kommer, livets och universums uppkomst, meningen med alltihop.

Det är inte endast en sak för naturvetenskapen. Det rör lika mycket filosofin och religionen. För att inte tala om alla konstnärer och poeter som hämtat näring från Vintergatans episkt glittrande skådespel.

”Natthimlen råmade. Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde”, skriver Tomas Tranströmer i dikten Eldklotter. Är det inte en underbar strof? Men för att fullt ut kunna uppskatta och tjusas av den, krävs ju att man har kontakt med det kosmos som Tranströmer metaforiskt tagit vid spenarna.

Det stjärnbeströdda himlavalvet är kort sagt en omistlig del av civilisationens kulturarv – som hotar att glida oss ur händerna. Nittionio procent av Västeuropas invånare kan inte se en riktig stjärnhimmel. Brittiska astronomiska sällskapet har larmat om att Nordeuropa är väg mot total stjärnlöshet. Noll stjärnor, alltså. Noll.

Nog är det förbluffande att ljusföroreningarnas växande miljöproblem hittills varit så föga omdebatterat i den breda offentligheten. Den trista utvecklingen kan ändå hejdas med ganska enkla åtgärder.

Vad är poängen med att tända hela länder som gigantiska fyrbåkar för kråkorna? De flaxar inte gladare för det, tvärtom. Smartare vore att skärma av uppåt- och sidoriktade ljuskällor så att de gör bättre nytta för oss på gator och torg. Initialt lär den omställningen kosta en slant givetvis, men det tjänar vi snabbt in. Bara vinsten av att åter få skåda en natthimmel i dess forna glans är väl inte fy skam, eller hur?

Fast mot bakgrund av hur hopplöst trögt miljöpolitikens kvarnar brukar mala, har jag ärligt talat ingen större lust att vänta. När går nästa flyg till Australien? Finns hotellrum ledigt i nyår, tro? Ett sådant stjärnklart fyrverkeri som det ännu bjuds på ”down under”, inkluderat det mytomspunna Södra korsets stjärnbild, får man ju bara inte missa!