Gin eller whiskey med Bror Blixen

Publicerad den av
Svara

Bror BlixenJag befinner mig i Skåne, som tveklöst är ett fascinerande landskap med intressanta människor.

Ta till exempel friherren och lebemannen Bror von Blixen-Finecke (han som ett tag var gift med Karen, ni vet) vilken av Beryl Markham – den första kvinnliga soloflygaren över Atlanten i östvästlig riktning – karaktäriseras som ”the toughest, most durable white hunter ever to snicker at the fanfare of safari or to shoot a charging buffalo between the eyes while debating whether his sundown drink would be gin or whiskey”. Rock and roll.

Att det var high life nere i Afrika på den tiden förstår man av det i glada kretsar populära uttrycket: ”Are you married or do you live in Kenya?”. När Bror Blixen inte var där med nattklubbande och storviltjagande kompisar som Ernest Hemingway och prinsen av Wales, var han hemmahörig på Näsbyholms slott i Skurup.

Om man skulle åka dit och säga hej?

America: Paradise Lost

Publicerad den av
Svara

USAThere was a time, long ago, when the average American could go about his daily business hardly aware of the government – especially the federal government.

As a farmer, merchant, or manufacturer, he could decide what, how, when, and where to produce and sell his goods, constrained by little more than market forces. Just think: no farm subsidies, price supports, or acreage controls; no Federal Trade Commission; no antitrust laws; no Interstate Commerce Commission.

As an employer, employee, consumer, investor, lender, borrower, student, or teacher, he could proceed largely according to his own lights. Just think: no National Labor Relations Board; no federal consumer ”protection” laws; no Security and Exchange Commission; no Equal Employment Opportunity Commisson; no Department of Health and Human Services.

Lacking a central bank to issue paper currency, people commonly used gold coins to make purchases. There were no general sales taxes, no Social Security taxes, no income taxes.

Though government officials were as corrupt then as now – maybe even more – they had vastly less to be corrupt with. Private citizens spent about fifteen times more than all government combined. – Those days, alas, are long gone.

– Robert Higgs, Crisis and Leviathan: Criticial Episodes in the Growth of American Government, 1987.

The New Liberal Vision of Freedom

Publicerad den av
Svara

FrihetAs their classic forebearers, new liberals do not seek to takeover any government. They ignore government. They only want to be left alone by government, and secede from its jurisdiction to organize their own protection.

Unlike their predecessors who merely sought to replace a larger government with a smaller one, however, new lberals pursue the logic of secession to its end. They propose unlimited secession, i.e., the unrestricted proliferation of independent free terriories, until the state’s rage of jurisdiction finally withers away.

To this end – and in complete contrast to the statist projects of ”European Integration” and a ”New World Order” – they promote the vision of a world of tens of thousands of free countries, regions, and cantons, of hundreds of thousands of  independent free cities – such as the present-day oddites of Monaco, Andorra, San Marino, Liechtenstein, (formerly) Hong Kong, and Singapore – and even more numerous free districs and neighborhoods, economically integrated through free trade (the smaller the territory, the greater the economic pressure of opting for free trade!) and an international gold-commodity money standard.

If and when this alternative liberal vision gains prominence in public opinion, the end of the social democratic ”End of History” will give rise to a liberal renaissance.

– Hans-Hermann Hoppe, Democracy – The God That Failed, 2001.

Politikernas partyprojekt

Publicerad den av
Svara

Gästledare i Corren 4/11:Corren.

När politiker ger sig in i cirkusbranschen med fickorna fulla av andras sedelbuntar bör varningslampan blinka. Som här i Linköping, där våra förtroendevalda sett sig manade att ”höja ambitionerna” för att locka hit skojiga jippon av olika slag.

Man har faktiskt formulerat en särskild slags kommunal partystrategi med målet att ”lyfta Linköping till en av Sveriges tre främsta städer inom event och möten med nationell och internationell lyskraft”. Inte dåligt.

Men PR-miljonerna som glatt satsas på att fiska artister, tävlingar och konferenser till Linköping är skattemedel. Politikerna i stadshuset lovar att pengarna kommer att ge tillbaka mycket i form av nya jobb och ökade intäkter till besöksnäringen. Hm, kanske. Vi har hört samma visa otaliga gånger förr från andra kommuner i Sverige med liknande stjärnögda drömmar om bröd och skådespel.

Erfarenhetsmässigt har det inte sällan slutat med baksmälla, sura revisorer och flykt undan ansvar. Så behöver det nödvändigtvis inte bli med Linköpings djärva planer på att armbåga sig in i täten bland landets klarast lysande eventmetropoler.

Man bör dock minnas att denna marknad är osäker, nyckfull och knivskarpt konkurrensutsatt. Känns det tryggt och vettigt att offentliga makthavare äventyrar våra ihoparbetade pengar på detta? Är det verkligen en kommunal uppgift att agera nöjespromotor?

En besläktad fråga är den uppmärksammade idén om att göra en konsertsal av det gamla skyddsrummet i Trädgårdsföreningen. Det är KD-politikerna Andreas Ardefors och Per Larsson som aktualiserat förslaget genom en motion till kommunfullmäktige.

Duon hävdar att behov och underlag tycks finnas, samt att ”en attraktiv lokal, insprängd i berget, kommer att sätta Linköping på kartan över städer med spektakulära samlingslokaler, liknande Berwaldhallen i Stockholm”.

Nu vill alltså KD att kommunen utreder projektet. En häftig grej, absolut. Fast är det något att investera skattepengar i?

En östgötavariant av Berwaldhallen kommer att gå loss på åtskilliga miljoner att bygga. Sedan tillkommer de kontinuerliga kostnaderna för drift, underhåll och personal år efter år… Det är förstås lätt för politiker att leka entreprenörer om medborgarna ska svara för riskkapitalet och bära eventuella förluster.

Så varför en kommunal utredning alls? Finns ett genuint behov och marknadsmässiga förutsättningar är sundare och enklare sätt att rekommendera. Meddela enskilda företagare och byggherrar att de är välkomna att få skyddsrummet i Trädgårdsföreningen till skänks, om de är villiga att bygga och driva en privatägd konserthall där.

Eller varför tar inte KD-paret Ardefors och Larsson chansen själva, bildar eget bolag, lånar pengar på banken och sätter igång? Men vad gäller utflykter i event- och nöjesvärlden är det nog – för alla parter – bäst att säga: Politiker, bliv vid er läst!

Leve habsburgarnas Europa!

Publicerad den av
Svara

Lyssnar här på det mångetniska, toleranta, kulturellt och ekonomiskt blomstrande Österrike-Ungerns nationalsång (komponerad av Joseph Haydn). Den frihetliga dubbelmonarkin Habsburg minner om ett Europa som Stefan Zweig skriver om i Världen av igår:

Vi kunde ägna oss mer ostört åt vår konst, våra intellektuella böjelser, mer individuellt, mer personligt utforma våra privatliv. Vi kunde leva mer kosmopolitiskt, då hela världen stod öppen för oss. Vi kunde resa utan pass och tillstånd, vart vi ville, ingen förhörde oss för att utröna vår politiska inställning, härkomst, ras och religion.

Något att tänka på i denna tid när ljusets fiender trampar fram i sina kängor.  Jag vill inte bo i deras land. Jag vill bo i Österrike-Ungern. Play it again, Sam. 

Brittisk höst

Publicerad den av
Svara

ChDahlgren2

Stil och klädsel är inte allt. Men ändå en hel del. Som den amerikanske skribenten och predikanten Henry Ward Beecher uttryckte det:  ”Clothes and manners do not make the man, but when he is made they greatly improve his appearance”.

ChDahlgren1

Själv väljer jag i höst, som synes, att inspireras av den klassiskt brittiska looken, inklusive bowler. Jag var en smula tveksam till hatt inledningsvis, men huvudbonaden kändes snart som ett naturligt och oumbärligt inslag. Väldigt skön är den också. Bowlern förtjänar helt klart en renässans, eller vad tycker ni?

Skickligt suggestivt om Palmemordet

Publicerad den av
Svara

Olof Palme

Nästa år är det precis tre decennier sedan statsminister Olof Palme sköts ihjäl på öppen gata i Stockholm. Trots en av de mest omfattande mordutredningarna i världen har den svenska polisen inte lyckats lösa brottet. 

Frilansjournalisten och författaren Gunnar Wall har tidigare skrivit två intressanta böcker om mordet (Mörkläggning: statsmakten och Palmemordet, 1997, och Mordgåtan Olof Palme, 2010). Denna höst har han utkommit med en tredje – Konspiration Olof Palme: mordet, politikern och hans tysta fiender. 

Det bör påpekas att Wall inte är någon knäppgökig rättshaverist, utan en gediget insatt och källkritiskt granskade yrkesman. Få inom medieskrået behärskar det labyrintiska materialberget kring Palmemordet lika väl. 

I denna bok går dock Gunnar Wall mycket längre än i sina bägge föregående verk och är mer spekulativt inriktad. Han  fokuserar på vilka krafter som kan tänkas ligga bakom dådet. Att det skulle varit en ensam missbrukare från Rotebro (Christer Pettersson) som hållit i den rykande pistolen avfärdas i princip som ett medvetet tillverkat villospår. 

Den historien var, i likhet med Hans Holmérs märkligt obstinata fixering vid PKK, avsedd att förleda allmänheten och rikta bort ljuset från de verkliga gärningsmännen. Det skulle onekligen förklara det chockerade antal missgrepp och amatörmässiga klantskalligheter som kantade utredningen under de första åren. 

Istället var det, menar Wall, en hemlig paramilitär styrka, dold i statsmaktens mörkaste vrå, som organiserade och utförde attentatet mot den svenska demokratin. Denna gruppering kallades Stay Behind och ingick sedan kalla krigets gryning i NATO:s europeiska gerillanätverk, som skulle aktiveras i händelse av sovjetisk ockupation. 

Stay Behind var en sluten krets av höga samhällstoppar inom försvar, politik och näringsliv som med tiden kom att uppfatta Olof Palmes radikala politiska kurs, i synnerhet hans mjukryggade hållning mot Moskva, som ett hot mot både Sverige och västalliansen.

Alltså måste Palme bort och inte ens Ingvar Carlsson vågade ta i den ytterst känsliga saken. Snarare bidrog Carlsson som ny statsminister aktivt till att spaningarna under den notoriske S-fixaren Holmér körde i diket (vilket därefter fick sin fortsättning i den ökända Ebbe Carlsson-affären). 

Gunnar Wall lägger skickligt fram sin konspirationsteori med rader av suggestivt ihopfogade pusselbitar. Det är verkligen rafflande läsning. Men nosar han på sanningen? Helt omöjligt är förstås det inte, fast en rejäl dos försiktig skepsis är definitivt att rekommendera. 

Ty hårdfakta målet är ännu i denna dag inte direkt mycket att skryta med. Gunnar Wall sammanfattar själv i bokens början det enda vi rimligt säkert vet i följande rader:

Det väsentliga kan formleras i stort sett så här: Olof Palme blev skjuten till döds i hörnet av Sveavägen och Tunnelgatan omkring klockan 23.21.30. Mördaren sköt ytterligare ett skott och flydde sedan in på Tunnelgatan.

Resten har förblivit ett mysterium. 

Palme

Läsningens dramatik

Publicerad den av
2

Den portugisiske poeten Fernando Pessoa menade att litteraturen är beviset på att livet inte räcker till. Bokstävernas världar låter oss med slösande generositet spränga vilka gränser som helst, nå bortom valfria fjärran horisonter, erbjuder ett överdåd av fördjupande kunskaper och vidgade erfarenheter.

Där finns inga av de vardagliga bojor som håller oss fast i den egna inskränkta kretsen, skymmer synfältet och begränsar handlingsalternativen.

Som Olof Lagercrantz skrev: ”Jag andades böckernas luft. De bjöd på en utvidgning av mitt liv. Det lät mig se sådant jag inte själv kunde se och träffa människor som levde intensivare och mera dramatiskt än jag gjorde”.

Per Wästberg, en annan lika passionerad litteraturälskare, intygar: ”Ur mera läsning uppstår mer verklighet. Rädslan att läsandet ska förtära och sluka livet är ogrundad. Den som läser mycket lever starkare”.

Så nu sitter jag här i fåtöljen vid en trave böcker medan oktobermörkret slukar storstaden utanför. Var god stör ej. Äventyrligt leverne pågår.

Christian Dahlgren