Martin Lewis, 1933.
Dawn, Sandy Hook, Connecticut
Svara
Spatserkäpp, en oundgänglig stilmarkör
Den bästa julklappen köper man i vanlig ordning till sig själv. För min del blev det en spatserkäpp, inhandlad i den trevliga Malmöaffären Brobergs på Triangeln. ”Njutning & stil sedan 1881” lyder denna butiks devis, vilket onekligen känns förtroendeingivande.
Ni undrar måhända vad en spatserkäpp ska vara bra för. Har jag möjligen skadat mig på tennisbanan och fått problem med knäet eller dylikt? Alls icke!
I början av förra seklet var käppen för varje modemedveten herre en lika självklar accessoar som hatt och handskar.
”Att gå med käpp hör till överklassens njutningar”, förkunnar den odödliga etikettbibeln Mannen i sino prydno. Kursbok i savoir vivre (1925) och förklarar vidare:
Man stöder sig icke på käppen annat än om det är skralt med benen. Man svänger ej med den, ej heller manövrerar man med den på något annat sätt som kunde riskera medborgarnas ögon. Käppen är fullständigt onyttig, men elegant.
Av någon obegriplig anledning, tidernas förfall kanske, kom spatserkäppens viktiga roll som stilmarkör att hamna i bakvattnet under 1900-talets gång. Det förstås djupt beklagligt, ty vad är väl en promenad utan gentlemannamässig utrustning?
Out of Africa
Karen Blixen: I had a farm in Africa at the foot of the Ngong Hills. The Equator runs across these highlands, a hundred miles to the north, and the farm lay at an altitude of over six thousand feet. In the day-time you felt that you had got high up; near to the sun, but the early mornings and evenings were limpid and restful, and the nights were cold.
Karen Blixen: He even took the gramophone on safari. Three rifles, supplies for a month, and Mozart.
Karen Blixen: She almost had me for lunch.
Denys Finch Hatton: It’s not her fault, Baroness. She’s a lion.
Denys Finch Hatton: Get in!
Karen Blixen: When did you learn to fly?
Denys Finch Hatton: Yesterday.
Denys Finch Hatton: You’ve ruined it for me, you know.
Karen Blixen: Ruined what?
Denys Finch Hatton: Being alone.
Karen Blixen: Perhaps he knew, as I did not, that the Earth was made round so that we would not see too far down the road.
Karen Blixen: If I know a song of Africa, of the giraffe and the African new moon lying on her back, of the plows in the fields and the sweaty faces of the coffee pickers, does Africa know a song of me? Will the air over the plain quiver with a color that I have had on, or the children invent a game in which my name is, or the full moon throw a shadow over the gravel of the drive that was like me, or will the eagles of the Ngong Hills look out for me?
The Shore at Deauville
Konstantin Korovin, 1932.
Portrait of Ernest Wijnants
Rik Wouters, 1912.
När julsjukan slår till
God jul, kära läsare!
När vi nu sitter så här vid den tindrande granen, mätta och glöggfryntliga, vad skulle då inte passa bättre än en stunds kontemplation över Julen, dess orsaker och verkningar? Och det är just titeln varur följande lilla stycke är hämtat, skrivet av allas vår Falstaff, fakir anno 1894. Håll till godo!
Redan i slutet av Novembris börjar julbacillen att vakna till sig ur sin årsdvala. Den smyger sig då ut och uppsöker sitt offer, som den genast angriper. Till att börja med märker patienten ingenting, utan fortfar med sina dagliga och nattliga sysslor. Men snart nog göra bacillens verkningar sig förnimbara, och efter ett par dagars inkubation utbryter hos patienten en åkomma, som jag måste kalla julfebern, Februs ]ulicus, F.
Denna helsot yttrar sig alltid i en omisskännlig oro och brådska; patienten kan inte sitta stilla, han springer ut och in i butiker, köper utan att pruta (ett mycket svårt symptom!), förseglar små och stora paketer med lack (ett osvikligt tecken!), känner en sjuklig lusta att äta lutfisk, dricker gärna mörkt öl, skriker ”god jul!” till höger och vänster och är fullständigt komfys i huvudet.
Febern når alltid sin höjdpunkt den 24 december på aftonen, då patienten känner sig synnerligen sällskapssjuk; flera patienter pläga då sluta sig samman kring ett stort bord, de skratta åt allting, dricka spirituosa och knäcka sönder nötter, äta förfärligt mycket och slumra slutligen in i en dov sömn, ur vilken de ofta rusa upp mitt i natten, d. v. s. vid 6-tiden på morgonen, då de springa till ett stort, upplyst hus, varest de sjunga unisont åtskilliga sånger, och gå därpå något förslappade hem.
Härpå börjar förbättringen, långsamt men säkert. Men för att återhämta krafterna måste patienten äta och dricka förskräckligt mycket en tre veckors tid. Därpå börjar i regel en del råd och anmaningar att ställas till patienten, i form av s. k. räkningar, och dessa recept pläga lugna den sjuke rätt märkbart. Sedan han erhållit ett tjogtal dylika recept, är sjukdomen hävd, och endast en viss märkbar nervositet sitter kvar i kroppen ännu en tid.
Detta är i korta drag julsjukans förlopp.
Sverige som bäst: 70-talets Kungsbacka
Jag tycker säsongens julkalender i SVT, 1000 år till julafton, är toppen. Men avsnitten om 70-talet har jag lite problem med. Numera är det ständigt dissat och hånat som ett sådant politikerförstört, partiuppviglande och ideologiskt grälsjukt decennium.
Jaha. För vem då? Sorry for you. Jag bodde i Kungsbacka.
Där var politik mest något avlägset konstigt, ingen pratade om det eller brydde sig nämnvärt, proggen existerade inte, vi lyssnade glatt på ABBA, Ted Gärdestad, Bee Gees, ELO och KISS, läste bekymmerslöst serietidningar, Tintin, Enid Blytons böcker om Femgänget och Richmal Cromptons om Bill, lekte med Märklinjärnvägar, hörde Tordyveln flyger i skymningen som radioföljetong, kollade på Beppe i TV, badade, spelade tennis, åkte skidor och allt var – på det hela taget – soft och okej.
Från min lilla oas i samhället framstår tiden runt 1977 som idealet. 2015 däremot är ju som nedsänkt i ett gyttjeklibbigt politiskt träsk, där det ständigt ska hållas på och bråkas med hederligt folk. Suck!
Vissa människor är tydligen oförmögna att växa upp. Kan inte dessa notoriskt störande ADHD-tjattertrattar, som på Alléskolan hemma, på ett vänligt men bestämt sätt omhändertas av någon motsvarighet till vår gamla tillsynslärare Börje Ståhl och placeras i OBS-klass så länge?
Jag lovar, det skulle göra underverk för civilsamhället och marknaden. Och inte minst: sinnesfriden för oss som vill ha trevligt, vara fria och njuta av livet.
Kungsbacka torg, back in the glory days.
Fog over Water
Isaac Leviatan, 1895.
I havsbandet
Kall nattvind, en ö omsluten av Östersjöns mörka vågor. Atmosfären närmast gotisk; dov, mystisk, romantisk. Jag skulle vilja bo vid ett fyrtorn och skriva en roman.
Find an island
Find a lighthouse
Become the light
Cheers!
Det är verkligen inte ofta jag dricker bubbel ur en plastmugg, men på Correns julfest hände det. Etikettsbrott? Tja, vem bryr sig så länge man har roligt? Och det hade vi. Än är det livat i tidningsbranschen.
