Be regular and orderly in your life so that you may be violent and original in your work.
– Gustave Flaubert, 1821-1880.
Credo
Svara
Inget parti visar nåd
Skrivit i Corren 27/5:
Står du och svär vid macken igen? Ja, det är dyrt att fylla tanken till bilen. Men skyll inte hålen i plånboken på marknaden. Hade den fått råda vore din kassa betydligt stadigare.
Boven i drivmedelsdramat sitter på annat håll. Mer än 60 procent av vad du betalar per liter bensin är nämligen politikerpengar, det vill säga skatt.
Och pålagan är fiffigt konstruerad för att mjölka ut mesta möjliga från dig som fordonsägare. Du tvingas inte bara pröjsa koldioxidskatt och energiskatt (vid årsskiftet höjdes den sistnämnda skatten igen, med 48 öre per liter bensin och 53 öre per liter diesel).
Ovanpå dessa skatter har politikerna även lagt skatt på själva konsumtionen, det som kallas moms. Det blir alltså skatt på skatten. Vad brukar sådan orimlig kostnadssättning kallas i andra sammanhang? Pröva ett ord på fem bokstäver: ocker. Men det stannar inte vid detta.
Våra folkvalda har uppfunnit ännu ett statligt inkomstmaximerande trix. Drivmedelsskatterna kommer framöver att räknas upp årligen med två procentenheter över konsumentprisindex. Det sker helt automatiskt, utan att nya riksdagsbeslut behöver tas.
För oss bilåkande människor i civilsamhället betyder det att hålen i våra plånböcker bara grävs djupare och djupare över tid. Inom blott några år kommer Sverige att ha de internationellt värsta drivmedelsskatterna. Redan idag står pålagorna inte i någon som helst vettig proportion till vad bilismen kräver i exempelvis vägslitage och utsläpp.
Statens väg- och transportforskningsinstitut visade i en rapport från 2014 att biltrafiken länge överbeskattats, kostnaden som bilisterna betalar är dubbelt upp än vad som är motiverat strikt miljömässigt och samhällsekonomiskt.
Den individuella rörlighet som bilen möjliggör har en enorm betydelse för hur vi kan bo, arbeta, handla och socialt interagera med varandra. Det är en frihetsmaskin som främjar personligt oberoende, ökad livskvalitet och ekonomisk tillväxt. Det gäller såväl på landsorten som i städerna.
Men detta är, de facto, inte politiskt comme il faut. Drabbade medborgare har inget parti att vända sig till, då partiväsendet gällande drivmedelsskatterna fungerar som en kartell. Rösta rött eller blått, det är likgiltigt.
Minns vad Magdalena Andersson (S) sa i valrörelsen: ”Det är jättedyrt att tanka bensin som det är, vi ser inget behov av att höja bensinskatten” (Expressen 17/8 2014). Sedan blev hon finansminister och väljarna blåstes all världens väg.
Sverige, de politiska tjuvarnas rike?
All beskattning som inte är absolut nödvändig, som inte bortom allt rimligt tvivel bidrar till samhällets välfärd, är bara en form av legaliserad stöld.
– Calvin Coolidge, USA:s president 1923-29.
Icke-regeringen Löfven
Skrivit i Corren 26/5:
Regeringen har plågats av skandalkaoset i MP, deppiga opinionssiffror, oklarhet kring den politiska kursen och allmän kraftlöshet i de brännande frågor som plågar Sverige.
Varför fungerar polisen så illa?
Varför saknas ett försvar som kan trygga riket i en orolig tid?
Varför blir det aldrig rätsida på skolan?
Hur ska integrationen fixas när flyktingströmmen får de offentliga systemen att knaka?
Hur ska människor med lägre kompetens ges möjlighet till egen försörjning på en arbetsmarknad av utpräglad högtröskelkaraktär?
Hur ska den djupa bostadskrisen mötas?
Svaren har förlorat sig i retoriska luftpastejer. Således är det inte mycket valuta svenska folket får för skattepengarna som avlönar landets politiska ledning. Vilket också är en form av slöseri med offentliga medel.
När Stefan Löfven bildade sin regering 2014 fylldes den mestadels av amatörmässiga statsråd. Kaka söker maka, skulle man kunna säga. Själv var ju även han påfallande grön i sammanhanget. En mer otränad statsminister har Sverige aldrig haft.
Knappast idealiskt i dessa dagar av tuffa utmaningar, och handlaget att hantera dem har blivit därefter.
Halvvägs genom mandatperioden möblerar så Löfven om i ministären. Men djärva grepp som åtminstone kunnat ge regeringen en gnutta större stjärnglans fick han inte till. Upplösning av det olyckliga äktenskapet mellan S och MP blev det inte heller.
Den som seriöst tror att onsdagens pressträff med presentation av Löfvens omsvetsade regeringsupplaga markerar den offensiva nystart Sverige behöver, kan väl räcka upp handen.
Ta det akuta läget på den dysfunktionella bostadsmarknaden, som fallit på förre MP-språkrörets Peter Erikssons lott. Löfven låter meddela att han och Eriksson ska ”kalla till oss representanter för bostadssektorn för att se vilka hinder som finns för byggandet”. Som om dessa i årtal utredda och över trötthetens gräns debatterade hinder vore terra incognita!
Eller ta näringsminister Mikael Damberg som fortsättningsvis ska fokusera på skapandet av enkla jobb i näringslivet. Hur ska dessa trollas fram utan de liberaliserande strukturreformer som S och LO hittills skytt likt pesten?
Om denna vattentrampande regering ändå vore klädsam nog att avstå från att kräva oss på löneersättning för problemlösandet den inte utför.
KISS – föräldrarnas fasa!
Skrivit i Corren 25/5:
Subkulturer är skojigt. Som hårdrock. Numera mainstream, rena familjeunderhållningen. Se på succéfestivalen Sweden Rock i Blekinge, dit mängder av besökare i alla åldrar flockas varje sommar för att mysa till skrikande gitarrer och dånande trummor. Picknick och heavy metal, vad kan vara trevligare när solen skiner?
Fast ack, det fanns en epok när hårdrocken var jättehemsk – av vuxenvärlden närmast betraktad som en slags musikalisk nazism med självaste Belsebub som dirigent. Det kanske är svårt att tro, men på 70-talet var moralpaniken över ungdomens entusiasm för skränig populärmusik i nivå med tidigare decenniers hets mot den då senaste orkesterflugan från USA:
”Vad är jazz? …en vidrig korsningsprodukt av depraverad judementalitet och primitiv negerfröjd, en andlig pest, som förgiftar de friska källsprången i våra nordiska själar”, dundrade lektor Erik Walles i stridsskriften Jazzen anfaller (1946).
När den amerikanska hårdrockgruppen KISS kom till Sverige för första gången, det är precis 40 år sedan, var tongångarna inte mindre indignerade. Gissa om det blev liv i luckan! De sminkade medlemmarna och deras eldfängda scenshow drabbade vårt fosterland med besked. En hög pressklipp från turnévändan den 25-30 maj 1976 säger det mesta.
Expressen: ”KISS har inget som helst med musik att göra… KISS, och allt vad gruppen står för i fråga om undertryckta aggressioner och lekar med våld och fascism, stinker”.
Dagens Nyheter: ”KISS spekulerar i den kvävda ilska som finns hos publiken och den eventuella lusten att slåss… KISS framträdande fungerar som våldspornografi”.
Sydsvenskan: ”KISS är en uppreklamerad grupp, en kvartett som via tvivelaktiga PR-människor lockar folk i de lägre tonåren till våld, perversiteter”.
Svenska Dagbladet: ”Föräldrarnas fasa… Deras hämningslösa utnyttjande av våldsromantiken är motbjudande”.
Under rubriken ”En orgie i nazism, blod, våld och skräck” lät Aftonbladet intervjua en bekymrad psykolog som förklarade: ”För osäkra, labila ungdomar är det definitivt inte bra… De flesta växer ifrån monstertidningar och grupper som KISS. Men sådana saker fördröjer mognaden”.
Demoniseringen av KISS (att två medlemmar var judar hindrade inte de frekventa nazianklagelserna) var typiskt för rådande klimat. Från officiellt håll var attityden mot elgitarrer, Marshallstackar och den kommersiella nöjesindustrin tämligen vissen.
”Högtalarmusiken med sitt väldiga sortiment… försätter lyssnarna i en situation som inte från alla synpunkter är önskvärd; den fjärmar och passiviserar honom”, hette det exempelvis varnande i Folkpartiets program En liberal kultursyn (1970).
Hårdrockens förkastlighet blev till och med belagt vetenskapligt. Det var en lömsk uttrycksform som ”direkt eller indirekt ligger i händerna på en profithungrig hydra, en hydra som propagerar för flykt från verkligheten in i våldets och barbariets värld”. Detta enligt Jan Ling, professor i musikvetenskap vid Göteborgs universitet, i boken Musik på löpande band som Statens ungdomsråd gav ut för skattepengar 1979.
Sveriges förmyndarindustriella komplex var inte riktigt klokt på den tiden. Lyckligtvis har vi alla – trots KISS ihållande publikframgångar på våra breddgrader – blivit mycket mognare, lugnare och förståndigare nu. Inte sant?
Extremister mot Nato
Skrivit i Corren 24/5:
Ytterkantsrörelsernas slitstarka band består. Febrigt odlar de ömsesidig fiendskap i underförstådd gemensam nytta. Bägge utmärks av korsfararaktig ideologisk oförsonlighet, rått språkbruk och kolporterande av en uppviglande manikeisk verklighetsbild.
Ivrigt vill de skruva upp den politiska konfliktnivån bortom reson i syfte att söndra det bestående och öka mobiliseringen på respektive håll. Vilka förolämpningar man än överöser varandra med, så trumfas sånt alltid av den överordnade avskyn mot den liberala samhällsordningen och föraktet mot den demokratiska vardagens gråa kompromissande.
Så har det varit sedan det totalitära tvillingparet kommunism och nazism stormade upp ur avgrundskratern från den europeiska civilisationens självmordsförsök 1914-18.
Därför är det ingalunda förvånande att vår riksdag fått en slags lightversion av den ökända Molotov-Ribbentroppakten. Ett parti med rötter i nazismen (SD) och ett parti som varit filial åt Sovjetkommunismen (V) bildar kampfront mot demokratiernas försvarsorganisation Nato.
På onsdag var tanken att riksdagen ämnade godkänna värdlandsavtalet, vilket innebär att Natostyrkor – efter begäran av regeringen – kan stationeras på svensk mark i ett krisläge. Det närmandet bidrar till att stärka både Sveriges och övriga fria Östersjöländers säkerhet. En rejäl parlamentarisk majoritet står bakom.
V och SD ämnar dock förena sina röster för att uppnå en vilandeförklaring, som skulle tvinga riksdagen att skjuta på avtalet i ett år. Om så sker, är Putin bara att gratulera till den lilla framgången som hans svenska de facto-lakejer serverar hans aggressivt militaristiska regim.
Vi har tydligt sett Kremls målmedvetna strävan att underblåsa varje åtgärd som kan så split i, och resa frågetecken kring, den transatlantiska gardens fasthet mot Rysslands revanschistiska imperieambitioner.
Att SD och V gör drängtjänst åt Moskva är symptomatiskt för en oroande, bredare trend. Europas högerextremister dras till Putins auktoritära styre och hans fördömande av den västliga ”dekadensen”. Samtidigt sprattlar gamla rysklojala reflexer hos illröda vänstergrupper.
Ohelig allians? Egentligen inte. Vad som först och främst pumpar i deras ådror är hatet mot liberalismen och det öppna samhället, nu manifesterat i det unisona skallet mot Nato.
Tyd din inre roman
Författarens verk är bara ett slags optiskt instrument som erbjuds läsaren för att hjälpa honom att urskilja det som han utan denna bok kanske inte skulle ha sett hos sig själv.
– Marcel Proust, På spaning efter den tid som flytt, 1913-1927.
När tennisen blev rock and roll
Skrivit i Corren 23/5:
Denna sommar är det 40 år sedan Björn Borg kastar sin racket mot himlen utanför London. Baslinjernas kung, det iskalla koncentrationsfenomenet från Södertälje, har just tvingat Ilie Nastase att bita i gräset och vunnit Wimbledon.
Det är bara början till den osannolika segerraden av fem titlar i följd på ärevördiga All England Lawn Tennis & Croquet Club.
För ett tag ställer Borg alla konkurrenter i skuggan. Tills ett yngre, hetlevrat bollgeni från New York gör entré: John McEnroe. Till spelstil och temperament Borgs motsats. Deras gladiatorliknande tvekamp på tennisarenorna fascinerar en hel värld.
I särklass står förstås den monumentala Wimbledonfinalen 1980, då Borg besegrar serve- och volleyspecialisten McEnroe i en grymt rafflande femsetare. Året därpå är det McEnroes tur att triumfera, både i Wimbledon och i US Open.
Utbränd och detroniserad drar Borg sig tillbaka – omåttligt saknad av McEnroe som förlorar den ende motståndare han genuint respekterar. Men snart får vi se rivalerna mötas igen. På bioduken i dramafilmen Borg/McEnroe, med skådespelarna Sverrir Gudnasson och Shia LeBouf i huvudrollerna.
”Jag har spelat tennis varje dag i två månader och ska spela i tre månader till, stenhårt. Jag ser allt rörligt material jag kommer över. Vi kommer snart att börja jobba på looken. Jag har inte provat pannbandet än. När det kommer på kan det bli magiskt”, säger Sverrir Gudnasson som ligger i träning för att göra Borgs gestalt (SvD 19/5).
En sak är i vilket fall klar: den vita sporten har aldrig varit så trollbindande som under epoken Borg/McEnroe. De var – tillsammans med Nastase och Jimmy Connors – mer än idrottsmän, de var rockstjärnor, populärkulturella ikoner vars inflytande gick långt bortom tennisbanorna.
Det finns en djup symbolik i att Björn Borgs första Wimbledonseger ägde rum samma år som Socialdemokraterna förlorade regeringsmakten. 70-talets Borgfeber i Sverige bidrog till att lösa upp det gråtrist foträta folkhemsklimatet och dess socialistiska jämlikhetskonformism, ett förebud till det glittrande 80-talets öppnare och mer livsbejakande individualistiska ideal.
Som journalisten Jan Eklund skrivit: ”Med Björn Borg importerades internationell glamour till det svenska bönehuset. Pälsar, skumpa, disco. Åh, vilket party!”
Leve den slöa indifferensen!
Förr fanns det verkligen hopp om den svenska ungdomen. Det är lätt att konstatera när man läser Sven Auréns intressanta, elegant skrivna memoarer Också ett liv. En journalists minnen 1932-1942 (1973):
I trettiotalets gryning var vi inte engagerade som det heter nu för tiden. Kanske bör jag begagna ordet ”vi” med försiktighet: visst fanns det ungdomar, som kände behov av att ta ställning till världsutvecklingen och gav uttryck åt sina politiska uppfattningar. Men de var få. En sedermera mycket framstående socialdemokrat vid namn Gunnar Lage, som vid denna tid verkade i Clarté, sa mig en dag: ”Du och dina vänner – intresserar ni er bara för det, som är smått?”. Det var nog vad vi gjorde. (sid 17)
Inom ungdomen var det politiska intresset rudimentärt. På Stockholms Högskola hade de politiska föreningarna svårt att hålla sig vid liv och deras ledare klagade bittert över studenternas ”slöa indifferens”. Samma indifferens återfanns på Aftonbladets redaktion. (sid 45)
Tråkigt att denna lovande civilisatoriska utveckling kullkastades av de totalitära våldsideologiernas härjningar kring våra gränser och inte fick möjlighet att bli bestående. Då hade politiken varit förpassad till samhällsmarginalens skuggsida idag och vi alla hade levt friare och trevligare.
Smoke on the Water
Take this, folkhälsoführer Gabriel Wikström! Relaxinghelg vid Gränsö slott i Hootenanny Singers-country, Västervik.
Christian Dahlgrens Blogg 