Heine ville vila som Merlin under Broceliandes ekar. Själv skulle jag inte nöja mig med ett enda träd, men om skogen vore sammanvuxen som en banyanlund då ville jag bli jordad under själva pålroten, så att mitt blod kunde cirkulera fritt från ek till ek och mitt medvetande spridas över hela skogen och skänka de grönskande spirorna ett gemensamt hjärta och låta dem själva glädjas åt sin egen härlighet och styrka. Och tusende ekorrar skulle svinga sig från gren till gren i mitt vidsträckta mausoleum, och fåglarna och vinden muntert segla över lövhavets böljande vålmar!
– Robert Louis Stevenson, A Inland Voyage (sv Sjöresa på landbacken), 1878.
Det bullrar, smäller och brakar. Det är begripligt om boende kring Vättern inte hoppar jämfota av glädje. Vad är det som händer? Det är militär som skjuter skarpt.
Nyligen fick Försvarsmakten utökat tillstånd för att öva i Sveriges näst största sjö. Även Försvarets materielverk brassar på med provskjutningar. Det är nya vapensystem som måste testas praktiskt och operativt.
Klart att sådant stör friden och kan upplevas irriterande för traktens folk, som känner hur marken skakar och fönsterrutorna dallrar när det pangas i krokarna.
”Vättern är ett tydligt exempel på hur människor drabbas av militärövningarna”, säger Svenska Freds ordförande Anna Ek som är orolig över vår tids kapprustning. ”Fiskar kan rent av dö av tryckstötar”, invänds det även från kritiska sportfiskare.
Föga förvånande har även Vänsterpartiets kommunföreningar runt Vättern bildat röd front mot skjutandet. Dels oroas man för eventuell påverkan av dricksvattentäkten, men tydligen främst för Nato.
Med det nya värdlandsavtalet – som både V och SD försökte stoppa i riksdagen – misstänker man nämligen att Natostridskrafter snart kommer att samöva med svenskt försvar. Och inte bara det. V flaggar för att det i så fall kan bli fråga om västallierande kärnvapenstridsspetsar som visslar förbi vid Vätterns stränder.
Förutom att den senare farhågan ter sig som demagogisk skrämselretorik av gammalt slitet rödgardistiskt märke, bör nog varje hyfsat insiktsfull vän av ordning och säkerhet stillsamt undra: borde vi inte snarare vara tacksamma över att försvaret äntligen övar upp sin förmåga med vässad materiel?
Nästgårds Sverige, på andra sidan Östersjön, finns ju en allt aggressivare stormakt som bevisligen inte är främmande för erövringskrig och utgör ett direkt, medvetet och påtagligt hot mot sina grannländer. Och är det någon som, lika stridslystet som chockerande, faktiskt skramlar med nukleära domedagsbomber är det Ryssland.
I ett sånt läge, är då inte vissa olägenheter för Vätterns invånare (inklusive fisken) ett väldigt litet och mycket rimligt pris att betala när det handlar om att stärka vår egen utsatta nations militära skydd?
Skulle Natoförband händelsevis uttrycka intresse av att vilja vara med i dessa övningar – begränsade till max 30 dagar per kalenderår – borde vi välkomna dem med öppna armar.
Hallå, det gäller värnet av Sveriges frihet och demokrati. Kan något vara viktigare?
När Stefan Löfven härförleden ombildade sin regering valde han att peta framtidsministern Kristina Persson. Men inte folkhälsoministern Gabriel Wikström. Detta, kära läsare, kan vi se som ett talande tecken.
Nuets nyfikna politiska blick mot morgondagen gör sig icke längre besvär. Istället har det nostalgiska svärmeriet för 1970-talets kollektivistiska etatism vunnit en klar seger. Och vad behövs då en framtidsminister till?
Låt er ej förledas av Gabriel Wikströms påfallande ungdomliga lekamen. Såväl i mentalitet som till ministergärning är han en ogenerad ålderman. Likt en vålnad från fornstora S-dagar representerar Wikström förbehållslöst den gamla paternalistiska överhetstraditionen att göra medborgarnas privata leverne till en statsangelägenhet.
”Det är rimligt att staten på vissa områden reglerar vad man röker, dricker eller stoppar i sig”, deklarerar han utan att darra det minsta på manschetten. Nya moralistiska förbudslagar hotar bolmande tobakskonsumenter, även det betydligt ofarligare snuset har hamnat i skottgluggen.
Förmynderikorståget stannar förstås inte där. Folket kan bli för feta och röra sig för lite. Detta oroar Wikström mycket. Myndighetsapparaten har således fått i uppdrag att projektera ett batteri av interventionistiska åtgärder. Ty som ministern alamistiskt förkunnat: ”Sitta är bland det farligaste man kan göra. Det är det nya röka”.
Bror Rexed jublar sannolikt saligt i sin himmel. Han var Socialstyrelsens S-märkta generaldirektör 1968-78 och offentlig folkuppfostrare par excellence.
Han ansåg att svenskarna i det allt mer teknikorienterade samhället riskerade att bli på tok för passiviserade. Särskilt bilkörning och TV-tittande brännmärktes som två stora hälsofaror därvidlag. Omfattande kampanjer syftande till ”förändring av vanor och traditioner ifråga om kost och fysisk aktivitet” drogs igång.
Bland annat kolporterades beskäftiga instruktionsfilmer hur vi enligt statsmaktens uppfattning piggare skulle börja arbetsdagen genom övningar i hurtig morgongymnastik och näringsriktig frukost.
Den giftige kåsören Stig Ahlgren i legendariska tidskriften Vecko-Journalen anande dock mindre altruistiska motiv bakom Socialstyrelsens offensiv till allmänhetens fromma. I en artikel under rubriken ”Födointaget” fick den ansvarige myndighetschefen sina fiskar (eller snarare pekpinnar) varma:
Är det var och ens personliga lycka och välgång som bekymrar vår Storebror, generaldirektör Rexed? Nej, det är de ekonomiska aspekterna på produktions- och inkomstbortfall, där samhället kommer in i bilden i fråga om vård- och omsorgskostnader. Rätt uppfödda enligt broilerprincipen, ehuru inte avsedda att stekas, möjligen rotera på skattespettet, ska vi hållas vid prima liv hela vår produktiva ålder för att sedan lämnas åt sidan för att tyna bort av uttråkning.
Den som undrar vad som driver Gabriel Wikström i hans nitiskhet finner måhända svaret i Ahlgrens citerade stycke. Naturligtvis värnar en skattehungrig regering av Löfvens snitt om ett sådant fynd – en från värsta 70-talet återuppståenden Rexed, strävades efter att hälsotrimma undersåtarna friska och raska i de sunda statsfinansernas intresse.
Vakna rätt med Storebror! Välkommen till folkhemmet anno 1970-tal.
I den sena majnatten ligger jag och läser Peter Lutherssons lärda, fängslande, vemodiga bok Förlorare. Den handlar om författare som Karen Blixen, Thomas Mann, Robert Louis Stevenson, Antoine de Saint-Exupéry, Stefan Zweig.
Samtliga verksamma i traditionen innan de litterära modernisterna och totalitarismens ideologiberusning – alla besjälade av vad Luthersson kallar 1800-talets etos: idealism, hederlighet, äventyrlighet, tron på människans värde och värdighet. Han skriver:
Företrädarna för 1800-talets etos startar gärna vid individen och i sådana egenskaper som en individ bör förvärva, påbjuder inte uppslutning kring någon bestämd ideologi eller oomkullrunkerlig politisk eller religiös uppsättning av dogmer, sätter inte sin lit till kollektivet som kollektiv. En personlighets- och uppförandekodex eller en livshållning framträder som avgörande…
Grundpelarna är ungefär följande: Privilegier förpliktigar. Dygd och goda seder ska eftersträvas. Falskhet och fåfänga är förkastligt. En privilegierad har att iaktta ”en viss ärbar måttfullhet”, bör vara vidsynt och i sitt uppträdande behaglig. Bildning är påbjuden, likaså tapperhet. (sid 252-53)
Father, Mother, and Me Sister and Auntie say All the people like us are We, And every one else is They. And They live over the sea, While We live over the way, But – would you believe it? – They look upon We As only a sort of They!
We eat pork and beef With cow-horn-handled knives. They who gobble Their rice off a leaf, Are horrified out of Their lives; And They who live up a tree, And feast on grubs and clay, (Isn’t it scandalous?) look upon We As a simply disgusting They!
We shoot birds with a gun. They stick lions with spears. Their full-dress is un-. We dress up to Our ears. They like Their friends for tea. We like Our friends to stay; And, after all that, They look upon We As an utterly ignorant They!
We eat kitcheny food. We have doors that latch. They drink milk or blood, Under an open thatch. We have Doctors to fee. They have Wizards to pay. And (impudent heathen!) They look upon We As a quite impossible They!
All good people agree, And all good people say, All nice people, like Us, are We And every one else is They: But if you cross over the sea, Instead of over the way, You may end by (think of it!) looking on We As only a sort of They!
En även ur liberalt svenskt perspektiv se- och tänkvärd film, som frihetligt pläderar för Brexitlinjen i brittiska folkomröstningen den 23 juni. Nödvändigtvis är det inte en lysande idé att Storbritannien lämnar EU.
Samtidigt kan man fråga sig vad som behövs för att bryta Brysseladelns förskansning bakom osunda maktstrukturer, överpolitiseringen som korrumperar den europeiska gemenskapstanken och regleringsblockerandet av en tillväxtvänligare marknadsekonomi.
Som jag alltid påpekar för vänner inom partipolitiken, begår de ett gravt misstag när de förutsätter att vettiga människor har minsta intresse av vad de sysslar med. Partipolitik intresserar bara konstitutionellt grälsjuka med en oemotståndlig lust att lägga sig i det som inte angår dem.
Mitt påpekande verkar märkligt nog aldrig få fäste hos partipolitikerna själva. Nästan ingen annan yrkesgrupp – inte husvagnsförsäljare, inte sotare, inte florister, inte traversförare – vidhåller på samma envisa sätt att allt de gör har något slags allmänintresse.
Linköping är, bland annat, vida berömt för att ha tillverkat storheter som den fredsivrande humanisten Tage Danielsson och det militära stridsflygplanet Gripen – nyligen presenterad i vässad E-upplaga. Vad få kanske vet är att Gripen även har funnits i en tidig velocipedversion. Huruvida Försvarsmakten använde denna pedal-Jas till cykeltolkning av värnpliktiga bassar är dock i skrivande stund oklart.
Christian Dahlgrens Blogg 